Jag har läst en bok: Nyberg 'Kapitalets automatik'

Nu tänker jag skriva en icke-recension igen. Den som verkligen vill veta vad Mikael Nyberg skriver i den här tjocka boken (över 400 sidor och 600 noter) bör läsa den. Den innehåller mängder av intressanta uppgifter och reflexioner, och en hel del träffande observationer. Det jag gör i det följande är mest av mina egna reflexioner och vidaretänkande utifrån boken, som alltså är Mikael Nyberg Kapitalets automatik, Verbal förlag 2020.

Först några korta observationer.

Nyberg skriver om hur Handels lokalt i Göteborg fick en framgångsrik kampanj för att organisera restauranger sabbad av LO-centralt. I slutet av boken intervjuar han en person som är ledare för Handels centralt, och som nu enligt pressen är på väg att bli LO:s nya ordförande. Intressant. Socialdemokraterna har ju kapat mycket av banden till sina gamla kärnväljare i LO men är glada ändå, men uppträder LO-fackens centraler på liknande sätt mot medlemmarna blir saken väldigt konstig.

Man får en känsla av att kapitalismen håller på att "gå i barndom". Påminner inte bemanningsföretagens verksamhet, som Nyberg beskriver, om hur lag av arbetare organiserades av 'fixare' för att jobba åt fabrikerna under den tidiga industrialismen i England för 200 år sedan?

Men nu över till den lite längre funderingen. Ett stort ämne hos Nyberg är hur organisationer i den offentliga sektorn förstörs genom privatiseringar. Jag började fundera vad som i grunden orsakar förfallet, och det slutade i lite ekonomi i Marx anda. (Och de föregångare som Marx noggrant studerade.)

Först två viktiga saker: det kapitalistiska företagets uppgift är att skapa vinst, ta ut mervärde ur produktionen. Samt att det finns produktiva respektive ickeproduktiva verksamheter. Notera: 'produktiv' eller 'ickeproduktiv' är inte moraliska omdömen, det anger om företaget kan utvinna mervärde genom sin produktion/verksamhet eller inte. När vi nu diskuterar kapitalism får vi resonera som en kapitalist kan tänkas resonera och strunta i moralen.

Exempel i boken är exempelvis snöröjning i Stockholm (jo, jag minns eländet!) och upplösningen av gamla Statens Järnvägar, utförsäljning av skola, vård, omsorg. Offentliga verksamheter blir privata företag som skall ta ut vinst, men varifrån kommer vinsten? De levererar tjänster som inte är produktiva. (Man kan säga att de är produktiva för att de är bra för samhället i stort, men det är inte relevant för kapitalisten och dennes samhällssystem.) Vinsten kommer i stor utsträckning från samma offentliga kassa som tidigare betalade verksamheten, men nu skall kontraktsmedlen fördelas på ett delvis annat sätt - en del går till vinst, som ju är naturligt för ett företag som antas gå just med vinst.

En fabrik är produktiv, gör handfasta grejor, och är den framgångsrik kommer mervärde att produceras och säljas. Den kan verka som ett kapitalistiskt företag helt enligt systemets förutsättningar. Om statliga gruvor eller skogar överlämnades till privatkapitalet skulle de omedelbart kunna fungera inom systemets ramar (de gör det redan), men de plågsamma resultaten av privatiseringar ligger inom tjänstesektorn. Där är marginalerna för att skära ner och skynda på ofta små - kan man få läraren att undervisa eleverna dubbelt så fort, eller vårdpersonalen att ta hand om patienterna dubbelt så fort? (Det sista försöker man väl med i hemtjänsten där personalen jagar som skållade råttor för att hinna med - och vem annan än vårdbolagets ägare är nöjd med det?)

Den privatiserade snöröjaren levererar en tjänst som försvinner i samma ögonblick som den utförs.  För att snöröjaren skall få ut en hyfsad vinst måste det skäras ner så mycket det går - löner sänks, det fuskas med utförandet, den gamla kunniga personalen oskadliggörs på något sätt eftersom den kostar för mycket när vinsten (för vidare befordran något skatteparadis) är målet. Med andra ord riskerar privatiseringen att leda till sjunkande kompetens i utförandet samt onödig dränering av offentliga finanserna. Och anledningen till detta är alltså att en samhällelig tjänst som inte kan fungera helt enligt systemets förutsättningar förvandlas till ett privatägt kapitalistiskt företag.

Det kanske finns fler funderingar om boken, jag återkommer i så fall om det. Kan ju avslutningsvis säga att läsningen var ganska nedslående med allt elände som beskrivs. Men vi kan ju glädja oss över att det åtminstone är vår, och vårfåglarna sjunger för fullt, enligt Robert Nyberg:

Hur igenkänns en ideolog?

Jag återanvänder delvis en kommentar som jag gjorde till det här inlägget på Foto-Lasses blogg. Om vi börjar från slutet, med Lasses svar på min kommentar:

Det där med att återgå till ett fungerande system om den nya inte fungerar är nog aldrig aktuellt om argumentet inte var ärligt från början. Ofta nog handlar det om ideologi och då struntar man i om den utlovade effekten uteblir.

Det gällde alltså två saker som jag funderat på under många år, nämligen

1. rimlighetskontroll, och
2. korrigering.

Redan när det för länge sedan började talas om skatterabatter för utländska experter som arbetar i Sverige ställde jag frågan "hur och av vem avgörs det att en person verkligen är expert?" Är det verkligen en person med djupa kunskaper i något ämne, kunskaper som är sällsynta i Sverige? Jag har aldrig hört om någon rimlighetskontroll här.

Det sägs att om man sänker den skatten, tar bort den här regleringen, inför den där privatiseringen etc. etc. så skall det inträffa bra saker. Men det sägs vad jag vet aldrig att man skall återgå till tidigare läge eller vidta andra åtgärder om det bra inte inträffar. Om järnvägstrafiken sjunker i ett privatiserat kaos så bör hela klabbet återförstatligas, för att ta ett exempel bland rätt många vid det här laget. Apotek, skolor ... . Men det bara fortsätter med eländet.

Sammanfattningsvis: om en åtgärd genomförs därför att den påstås vara bra, men inte korrigeras om den visar sig vara misslyckad, kan man misstänka att de ursprungliga skälen inte handlade om att praktiskt göra något bättre, utan att driva en viss ideologi. Är man väldigt ortodox marxist utbrister man "falsk ideologi" när ordet ideologi nämns. För ideologen låter sin uppfattning om verkligheten ta över verkligheten, och skulle verkligheten stämma illa med drömvärlden - så mycket värre för verkligheten! På så vis känner man igen en ideolog. Regering och opposition - förblindade av ideologin hela bunten!

Expert på att hålla en badmintonboll på nosen utan att för den sakens skull förlora sin värdighet - hur mycket är den expertisen värd?

"Tjuv, tjuv skall du heta!"

En affisch jag noterade på Söder mälarstrand, lördag kväll. Kan ha missförstått budskapet, men jag tror inte jag har gjort det!

Intellektuell konkurs eller rekonstruktion?

Om vi drar ut parallellen till SAAB så är det ungefär som att säga att SAAB är en konkurrenskraftig bil vad gäller prestanda och kvalitét, att man haft 20 år på sig att bevisa detta, att det tyvärr inte lyckats, men att SAAB ju ändå är ett älskat bilmärke så vi kör på.

Detta är en fyndig reflexion från Gemensam. Affären med SNS-rapporten och den påföljande kraschen med folk som slutar där har ju verkligen fått borgerligheten att tappa brallorna och visa vad den här därunder: inte mycket. (Här Lars P:son Syll om saken.) För den som har problem med olika samhällsfunktioner som förr fungerade hyggligt och till ett hyfsat pris kan det där med valfrihet inte vara ett så trevligt svar när funktionalitet och pris barkar rent åt h-e under nya regimer. Man kanske kan säga att borgerligheten flytt in i en platonsk idévärld där själva idén om en underbar perfekt privatisering existerar, utan skavanker och oberörd av alla tråkiga förvrängningar i vår egen sorgliga skuggvärld!

Rubriken på inlägget i Gemensam (som jag alltså knyckt) är Intellektuell konkurs eller rekonstruktion? Kanske en rejäl borgerlig intellektuell konkurs kan åtföljas av en sträng socialistisk rekonstruktion? Är inte detta ett väldigt tydligt exempel på hur samhällets produktiva bas och dess intellektuella överbyggnad inte hänger samman annat än med väldigt tunna trådar?

Vilka medel finns att genomdriva denna rekonstruktion? Barrikader kanske? På Folkrörelsebloggen finns en kort men upplysande artikel om barrikadens historia av Jan Wiklund. Där var en del nyheter för mig, men så är jag ju knappast barrikadkämpe heller. (Och nedanför den artikeln finns en pekare till en annan sida, där man kan få läsa att även Gunnar Sträng var fräck ung radikal kämpe en gång!)

Friheten på barrikaderna av de la Croix. Jag ser inga tunnor här ... "varför är det av betydelse?" kanske du undrar. Läs artikeln i Folkrörelsebloggen så får du veta!

PS. Angående SAAB skriver Kadhammar i Aftonlövet att "... det enda som skett är att världens enda bilfabrik utan bilar är i full gång med att inte vara i full gång igen." Skall man kontra det med "hellre en ände med förskräckelse än en förskräckelse utan ände"? För det är ju så det verkar mala på i all oändlighet, medan tid, pengar och resurser ödeläggs. DS

Att oklanderligt styra ett sjunkande skepp

Rubriken är min inte helt exakta översättning av Impeccably running a sinking ship, ett färskt inlägg på Bill Mitchells blogg.

Som en del kanske uppmärksammat är det ekonomisk kris i Europa, med massarbetslöshet och till och med hotande statsbankrutter. Inflation talas det inte så mycket om, utom kanske från några marginaliserade ekonomer som skulle vilja få upp inflationen litegrann för att därmed elda på i ekonomierna och kanske kapa bort lite skulder på samma gång. Men vad säger Trichet, chefen för den Europeiska Centralbanken, om bankens uppgifter när det kommer kritiska frågor från den tyska oppositionen:

I will say the following: first, we were called to deliver price stability! We were called on by all the democracies of Europe to deliver price stability and, in particular, of course by the 17 democracies that asked us to issue the currency in their 17 countries. We have delivered price stability over the first 12-13 years of the euro! Impeccably! I would like very much to hear some congratulations for this institution, which has delivered price stability in Germany over almost 13 years at approximately 1.55% – as the yearly average of inflation – we will recalculate the figure to the second decimal. This figure is better than any ever obtained in this country over a period of 13 years in the past 50 years. So, my first remark is this: we have a mandate and we deliver on our mandate! And we deliver in a way that is not only numerically convincing, but which is better than anything achieved in the past.

Just det, vi ger blanka fan i allting annat, bara priserna är stabila! Man kan kalla det principfasthet, ståndaktighet - eller ren dj-a fanatism. Välj själv. Europaskutan verkar ha kört hårt över krisernas klippor, rivit upp skrovet och tar in rejält med vatten, men det hindrar inte de beslutsamma männen på kommandobryggan att fortsätta den utstakade kursen utan att ens sätta fart på länspumparna. På detta sätt skall någon sorts "förtroende" återställas bland vettskrämda konsumenter och företagare, oklart hur.

Det är valutan som ligger nära grunden när vi gräver efter orsaker till krisen. Själv skulle jag säga att den inte ligger längst ned, för där har vi själva det ekonomiska systemet, och ett ekonomiskt system kan operera med olika typer av pengar utan att själv ändra karaktär på ett avgörande sätt. Men Mitchell har rejäla poänger i alla fall. Som här:

How could a currency be a problem? Answer: when it is foreign to every government that uses it. ... The problem is that when a nation surrenders its currency-issuing capacity and starts borrowing in a foreign-currency then it is open to solvency risk and cannot respond easily to a negative demand shock of the proportions that we say hit the world in 2007-08. Setting up a monetary system with those intrinsic features ensured that the EMU would enter crisis when the first significant negative demand shock arrived. It was not if but when. Now the same logic that got the EMU into this mess is also prolonging the crisis and denying the region of much-needed growth.

Man skulle ju kunna jämföra €-länderna med delstater i USA som måste vända sig till den federala regeringen när det krisar till sig - annars kanske det vore mycket bättre för Kalifornien med en egen valuta, exempelvis. Men när man måste använda pengar som någon annan skapar hamnar man faktiskt i samma situation som vanliga hushåll. Naiva människor tror att staten i USA, Storbritannien, Japan eller Sverige måste balansera inkomster och utgifter på samma sätt som ett hushåll. Det är fel eftersom staterna tillverkar sina egna betalningsmedel. Men Grekland har inte den möjligheten, och inte de andra €-länderna heller. De ser faktiskt mer ut som hushåll - och det ser inte bra ut.

Mitchell är för närvarande i Europa och gör en intressant iakttagelse på lokalnivå i Maastricht: antalet hus och lokaler som säljs eller är lediga för uthyrning är större än vad han sett tidigare. Den lokala ekonomin i Maastricht verkar vara på nedåtgående och han anar att snart kommer pantbanker och tatueringssalonger att flytta in som tecken på stadens sönderfall. - Det kanske är rätt straff utmätt för en ort som givit sitt namn till ett av EU-fördragen? Tatueringar är dj-t fula och passar i ett Europa på dekis!

***

Till slut en definition på privatisering, hämtad från New Left Project:

[T]here’s a standard way of privatising something, like when Margaret Thatcher wanted to privatise the British railroads, the technique was: defund them. And then when they don’t work, people get angry, they say let’s do something. So you hand it over to private enterprise, which totally ruins them and then the state has to come back in at a big cost and try to reconstruct it somehow. That’s known as ‘privatisation’.

En lång- och plågsam systemkrasch?

En tänkare (jag själv) skrev i maj 2008 om hantering av företag, offentligt eller på annat sätt skötta sådana. Fortfarande läsvärt tycker jag: det krävs rätt instruktioner, bemanning och resurser för att driften skall fungera bra.

SJ och de svenska järnvägarna verkar vara ett typfall (det finns ju ett antal andra som också skulle kunna vara typfall) på hur företag inte skall skötas. "Varumärket" har kapsejsat så det dånar om det. Det är klart att vädret spelar sin roll, men bussarna går ju. Till och med statligt ägda norska bussar.

Den avreglerade och alltmer opålitliga järnvägen skulle kunna tas som ett exempel på en långsam och plågsam systemkrasch som har många komponenter och som inte bara handlar om offentlig eller privat drift utan faktiskt hur hela samhällssystemet fungerar. Det är väldig skillnad på ett nytt och uppåtgående system som har sina brister men där alla ser att det ändå blir bättre hela tiden, jämfört med ett allt äldre och tröttare system som får allt svårare att ta hand om ens uppenbara fel. Ett gammalt och handlingsförlamat system som är skrämt inför resoluta felsökningar och åtgärder eftersom detta innebär ett hot mot insuttna intressen. Då får sönderfallet hellre fortsätta och polisen jaga den som protesterar.

Vad finns i botten av det hela, vad är det för krafter som bromsar? - En lösning kan vara att produktivkrafter och ägandeförhållanden som ligger i samhällets botten inte längre kan fungera som drivkraft, som en brasa under ångpannan. När de hackar och får stopp sprider det sig genom hela samhällskroppen. Vad det gäller USA har observatörer som Robert Reich och Paul Krugman pekat på att den allt snedare inkomst- och förmögenhetsfördelningen i landet gör att det inte investeras så mycket. (Och som ett par inlägg hos Lennart Frantzell visar, här och här, så sker nysatsningar i IT-påhitt som blir allt billigare och som inte skapar så mycket verkligt nytt drag i ekonomin - det blir ingen ny upplaga av efterkrigstidens guldålder i IT-åldern.)

Enorma samhälleliga resurser ligger oanvända, det finns enorma satsningar som kan och borde göras och som borde vara lönsamma på sikt ... men ... det är stillastående, panik hos de många och bonusfest hos några få. Jag har varit inne på synpunkter om vanhävd tidigare, bland annat här, (försök annars med taggen "vanhävd" nedan för några ytterligare träffar) och de tankarna kanske fortfarande är värda att ta upp i det här sammanhanget. Kontrollen över kapitalet har blivit till en broms i samhällets utveckling på alla nivåer. En vanhävdskommission skulle nog kunna studera och snabbt rapportera om åtgärder vad det gäller exempelvis våra järnvägar.

Jag tar mig friheten att kopiera in vad läsare Jan skrivit till ett av mina tidigare inlägg:

Problemet är att vi i hela världsekonomin har en såkallad kondratiev B. Det betyder ungefär samma sak som överproduktionskris - produktionsapparaten är så effektiv att folk inte har råd att köpa allt som produceras i dess kärna. En massa pengar hopas och det finns inget lönsamt att satsa dem på, så de går in i ren spekulation istället.

Sånt här inträffar periodiskt, och tar slut när vi lyckas samla oss politiskt till att se till att spekulationspengarna används för att bygga upp ett nytt stort sjok av produktionsresurser för något helt nytt. ...

Problemet är att detta inte görs om det inte finns en rörelsemobilisering som makthavarna är en smula rädda för. Någon måste rikta en blåslampa i baken på dom för att de ska orka lämna den sköna lata spekulationen och satsa på något konstruktivt. 

Följdfrågan kan då bli om det egentligen lönar sig med blåslampor längre? Det finns en liten överklass som är mer intresserad av att spekulera, parasitera och slösa än att vara samhällsnyttig. Den har ingen lust att vara särskilt samhällsnyttig eftersom det inte verkar lönsamt - så varför då ens tillåta att den fortsätter att strypa samhället genom sin egoism och inskränkthet och oförmåga att hantera samhällsdriften?

När politiker accepterar avregleringar och privatiseringar har de indirekt sagt att de inte tror på sin egen kompetens att sköta viktiga samhällsfunktioner. När detta leder till att utomdemokratiska krafter som inte heller är särskilt effektiva (annat än att fakturera och bonusera) tar över finns det anledning att verligen ställa vassa frågor. Det kan ju vara så att hela gänget - politiker och privatiserare - faktiskt är lågkompetenta, men de biter sig fast. Lyckan måste ju vara att ockupera en tidigare offentlig verksamhet som fortfarande i praktiken betalas med offentliga pengar. Men om man nu talar om att "vara försiktig med skattebetalarnas pengar" kan man fråga hur förhållandet är mellan teori och praktik? Man slarvar bort pengar, och förskingrar eller slarvar sönder vår gemensamma egendom. Vem tjänar på det?

Förmodligen skriker överklassen om "terrorism" om någon försöker sig på att jaga med blåslampa, men det är väl inte mycket att bry sig om (så länge ingen tar det på allvar och den statliga våldsapparaten träder in). Det kanske löser sig om ett tag i alla fall, när nya krisvågor slagit till och rivit undan mattan under fötterna på en massa överklassare, men skall man tolerera mellanperioden av lidanden för de människor (den absoluta majoriteten) som inte tillhör överklassen? Just förstörelsen av mänskliga och materiella värden skulle kunna vara ett skäl att försöka göra systemkraschen kortare och mindre plågsam.

När infrastrukturen svajar ...

Stillastående tåg i Hallsberg, bild från Sveriges Radio

För den som undrar över varför tågen inte gått något vidare de senaste dagarna finns en förklaring som en gästskribent ger hos Kerstin på Motvallsbloggen:

I februari 1972 fanns 20 snöplogningslok utplacerade på strategiskt belägna stationer i det svenska järnvägsnätet, i beredskap för att rycka ut för snöröjning på järnvägslinjerna. I februari 2010 finns bara 2 av dessa snöplogningslok kvar i sådant skick att de kan användas för snöröjning. Av de ursprungliga 20 har 11 skrotats och de övriga står avställda i väntan på skrotning eller reparation. Inga ersättningslok har anskaffats, endast mindre snöröjningsmaskiner som inte räcker långt när det blir en riktig snövinter.

Fortsätt gärna läs det inlägget, det visar hur de marknadsliberala galenskaperna får slå sönder fungerande system! Man kan också uttrycka det så att privata vinstdrivande företag fungerar som sådana, de bygger inte upp "bra-att-ha-resurser" eftersom det kortsiktigt inte är lönsamt. Och så sitter vi där med tåg som fastnar på linjen, eller över huvud taget inte går alls. Vinsten går före effektiviteten. Konstigt nog verkar de som vurmar för uppdelningar och privatiseringare inte att tänka på den lilla aspekten! Det verkar som de tror att å ena sidan har vi fina företagare som sitter och tänker på bästa möjliga vinst, å andra sidan har vi fina förtagare som gärna drar ner vinsten ifall det skulle behövas reserver längre fram. Men kvartalskapitalismen fungerar inte så, det borde vara känt.



I DN skriver dock Lars Epstein, och visar på bild, hur Roslagsbanan räddas genom att man plockat fram gammal museal utrustning för att hålla spåret öppet. Ja, det är naturligtvis trevligt med gamla fina grejor som fungerar, men ändå ...

Det räcker dock inte med att se till att gemensamma nyttigheter ligger utanför nyliberal kontroll. De måste ligga utanför liberal kontroll över huvud taget. När infrastrukturen i ett land börjar svaja bör man se upp. Det kan dels bero av ogenomtänkt misskötsel, del av medvetna beslut. Ett sätt att puffa för privatiseringar kan ju vara att strypa resurserna till en offentlig tjänst och sedan larma om att den är misskött och att privatisering är bättre. Fast under de senaste åren har vi sett att det inte blir bättre i alla fall. Om detta inte åtgärdas tror jag att slappheten kommer att sprida sig från område till område, och vi får ett samhälle som klappar ihop därför att misskötsel blivit regel överallt. Det är ju alltid "någon" som är ansvarig, men denne "någon" vill aldrig presentera sig.

Så här såg det ut på SL:s hemsida nyss:

Helgens kraftiga snöfall i kombination med den stränga kylan gör att SL-trafiken i dag går med starkt reducerad kapacitet, och dras med stora förseningar i hela länet.

Det innebär att det är mycket trångt ombord på tåg och bussar. Har du möjlighet att undvika rusningstrafikem eller arbeta hemifrån kan det vara bra att överväga att göra det.

Om du måste ge dig ut är ett tips att klä dig riktigt varmt, eftersom termometern ligger på långt under minusstrecket.

De stora störningarna innebär att reseplaneraren inte ger korrekta reseförslag just nu, eftersom den ger förslag utifrån tidtabellen, utan att ta hänsyn till störningarna.

Så här ser trafikläget ut måndag förmiddag:

Tunnelbana

Det mesta av trafiken som går ovan jord är inställd. Tunnelbanan går endast följande sträckor:

• Gröna linjen mellan Gullmarsplan och Thorildsplan.
• Röda linjen mellan Mörby/Ropsten och Liljeholmen.
• Hela Blå linjen trafikeras som vanligt.

Bussar kommer att i mycket begränsad omfattning ersätta trafiken på de sträckor där tunnelbanan inte går. Det kommer tyvärr inte att räcka. Det krävs cirka tio bussar för att ersätta en fullsatt tunnelbaneavgång.

Tunnelbanetågen släpps alltså inte ut ur tunnelsystemet på flera linjer. Skall man kalla det "skandal" eller inte? Ett resultat av det oväntade förhållandet att det ibland är stränga vintrar i den här delen av världen?


DN:s kommentar till den här bilden är att "pendlare är ett härdigt släkte", men hur tålmodig bör man egentligen vara? Skall man behöva riskera krascher om det väl kommer ett tåg: ett tunnelbanetåg (minst) kunde inte bromsa på grund av isbeläggning. Kanske dags att börja kasta snöbollar eller ännu hårdare grejor för att demonstrera missnöjet?

Infrastrukturminister Åsa Torstensson vill träffa SJ och Banverket för att höra vad som är fel. Felet kan ju vara den politik som gör att infrastrukturen får förfalla för att borgarna (med andra ord i stort sett hela svärmen av riksdagspartier) vill leka affär med vår gemensamma sektor.

Ett definitivt sätt att bli av med chefen

I Europa är det strejker ibland. På senare tid har den gamla traditionen med fabriksockupationer återupptagits. De livliga fransoserna har gått några steg längre och låst in chefer och i något fall hotat med att spränga en fabrik i luften. Det är väl ungefär vad man kan tänka sig i de gamla industriländerna när efterkrigstidens klassamarbete mellan arbete och kapital är ett minne blott - om nu någon ens minns det längre! Men det kanske blir värre? Har det inte blivit vanligare under senare år att poliser dyker upp vid fackliga blockader även i Sverige?

Från IWW:s hemsida - dess mest kände medlem var Joe Hill (Joel Hägglund från Gävle). Har aldrig sett deras hemsida förut, men klickar du på bilden skall du hamna där.

I "Mittens rike" är det härdare tag. Kinesiska arbetare slog ihjäl chef. Det har varit upplopp i samband med försök att privatisera ett stålverk:

Missnöje med löneklyftor och arbetslöshet har orsakat växande raseri bland arbetare i Kina. Upplopp har blivit vanligare.

Chen Guojun, vd för Jianlong, blev misshandlad till döds av arbetare. De var rasande för att Chen fått tre miljoner yuan (ungefär lika mycket i kronor) förra året medan Tonghuas pensionerade arbetare bara får 200 yuan per månad ...

Jag har för mig att japanska företag någon gång i tiden hade dockor föreställande chefer nere i källaren, och dit kunde missnöjda anställda gå och avreagera sig med handgriplig kritik om de kände för det. (Sant eller bara en vandringssägen? - Jag vet inte!)

I Indien blev en företagsledare dödad av rasande arbetare nyligen. På många håll i Asien finns en industrialism som påminner om hur det såg ut i Europa under tidigt 1800-tal. Våldet finns ständigt närvarande som en hotande realitet från företag, myndigheter och arbetare. Och de är ju alla indragna i den globaliserade kapitalismen, i en utveckling som Marx och Engels beskrev redan på 1840-talet.

Det kinesiska ledarskapet bör vara bekymrat över utvecklingen. Det är oroligt bland arbetare, det är oroligt bland bönder, det är oroligt bland nationella minoriteter. Lägger man ihop de grupperna har man större delen av folket ... emot sig om man inte sköter sig! Och tar man bara halva Kinas befolkning så är det fler människor än vad som finns i EU. Det är alltså inte oviktigt vad som händer därborta. Är kommunistpartiet helt borta i korruption och maktfullkomlighet, eller kan det hitta andra metoder än polisingripanden för att ta hand om den stora förtroendekrisen?

Möte mellan revolutionärer - Mao och Chè skakar tass 1960

Globaliserad kapitalism gör att en kris bryter ut nästan samtidigt över hela klotet. Det innebär att mer än någonsin tidigare ställs ett världsproletariat mot en världsbourgeoisie, vilket borde kunna utlösa vissa intressanta reflexioner. Lokala aktioner kan få större genomslag globalt just för att de slår mot ett globalt system. De vattentäta skott som tidigare fanns i kapitalismens skuta har tagits bort (de var ju "handelshinder") och det åligger vänstern att förstå och förklara den processen. Detta innefattar även att peta sönder försök från borgerligheten att avleda och splittra kampen efter nations-, ras-, religions- eller könsgränser.

På vilken sida kommer ledningen för Kinas Kommunistiska Parti att stå när kampen skärps? Gamle ordföranden Mao talade vid något tillfälle om storpampar "som pissar och skiter på folket" (han hade ett rätt saftigt språk ibland). Finns det någon grupp inom partiet som är beredd att stiga fram och organisera den nu spridda och icke samordnade kampen mot de elaka bossar som förrättar sina naturbehov på det arbetande folket? Eller måste en sådan rörelse komma utifrån? Varifrån den än kommer måste den komma.


Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Bild på Hitler i Israels ambassader, petter skriver Israels armé behöver PR-lektioner, Anders_S skriver Island: Knebent flertal for ansøgning om medlemskab, kimmuller skriver 53 eller 438 kvadrat per invånare, Björn Nilsson skriver En ny parad

Privatisering och skuldkris - för 3600 år sedan

Sargon från Akkad - den förste imperiebyggaren. På hans tid hade skuldkrisen inte tagit fart.

Jag håller just på att läsa en bok om gammal historia: A History of the Ancient Near East av Marc van de Mieroop. De gamla kulturerna i Mesopotamien (nuvarande Irak ungefär), i Syrien och Palestina och i Anatolien (dagens centrala och östra Turkiet) är fascinerande.

Men hur var det nu med skuldkris och privatisering? Enligt berättelsen hade man i södra Irak för 4000 år sedan ett system där staterna (som ofta bestod av en stad och omliggande jordbruksbygd) och deras stora tempel kontrollerade en stor del av jorden och arbetskraften. Det fanns en utvecklad byråkrati som såg till att arbetet gjordes men också att folk fick sin försörjning. Men så småningom urholkades detta system. Hantverkare som var anställda av templen började arbeta även för privata uppdragsgivare. Jorden brukades allt mer av arrendatorer som fick ansvara för sin egen försörjning samtidigt som leveranser skulle ske till jordägarna. Det skedde alltså något som kan kallas "privatisering", vilket författaren gör.

Och sedan kom eländet. När det blev dåliga tider, att skörden slog fel exempelvis, kom många människor i ett desperat läge och måste ta lån. Lån till höga räntor som de inte kunde betala tillbaka. Omkring 1600 före vår tidräkning blev krisen akut och kungarna i de olika staterna blev tvunga att ingripa. Det utgick påbud om att skulderna som privatpersoner hade skulle avskrivas. Köpmän däremot fick ta ansvar för sina skulder.

Delvis kan det här jämföras med dagens skuldkriser. Grundförutsättningen för krisen är att människor knuffas ut i en tillvaro där det uppstår svårigheter med den privata försörjningen, de måste pareras med lån - och så slår fällan igen! Bolånekrisen i USA har byggts upp på det sättet, och inte bara den utan en enorm kreditbubbla för USA:s hushåll som kan sjunka ihop rätt vad det är. Skillnaden mellan då och nu tycks vara att idag åtminstone vissa delar av näringslivet (läs bankvärlden) måste skyddas för smällarna medan det är betydligt svårare för vanligt folk att få hjälp.

Allt går igen - privatisering då och nu, men kanske också reduktion ...?

Jag läser just en artikel om svensk ekonomisk historia ("Egalitarianism in the process of Modern Economic Growth: The case of Sweden" av Martin Andersson och Christer Gunnarsson). Där får vi veta att vår tids argument om privatiseringens fördelar förekom redan på 1600-talet i Sverige. På den tiden hade staten/kronan dåligt med pengar och gav i stället bort många av de jordbruk man ägde till adelsmän som belöning för olika tjänster. Men tydligen fanns det även folk redan då som påstod att gårdarna skulle skötas bättre om de drevs av privata intressen:

A nowadays familiar argument in favour of privatisation was forwarded, namely that crown land would be more efficiently employed by private owners than by the crown. Dismantling of crown property thus contributed to a huge concentration of wealth in the hands of the aristocracy.

Det som hände var inte att den del av den svenska jorden som adelsmännen tog över plötsligt sköttes bättre. Där gick ju samma bönder och jobbade på samma sätt som tidigare. Däremot kunde adeln bygga stora palats och stoltsera med sina rikedomar - ända tills kung Karl XI, med stöd av större delen av folket, slog tillbaka och med den stora reduktionen såg till att staten återfick sin förskingrade egendom - med råge. Ett exempel att lära av!

Karl XI - tog tillbaka den statliga egendom som företrädarna hade förskingrat

Skämtan med Mats Odell (om han nu är så rolig)

Mats Odell
borde sitta i en cell
och tänka på Skriftens bud:

att vara snäll
så att inte en kväll
in kommer Herren Gud …

(...

En upprörd äldre herre!)

… som är STÖRTFÖRBANNAD, fäktar med armarna och sätter ett ilsket finger under näsan på Odell och skriker, nej, närmast VRÅLAR : HÖRDU DIN FÖRB-E LILLE FRIMICKLARE VAD I H-E HÅLLER DU PÅ MED? SLÄNGA BORT FOLKETS GEMENSAMMA EGENDOM TILL ETT GÄNG KAPITALISTPARASITER OCH LÅTA SKUMMISAR FRÅN CARNEGIE SKÖTA AFFÄREN! VARFÖR INTE UTNÄMNA BOCKEN TILL TRÄDGÅRDSMÄSTARE PÅ EN GÅNG NÄR DU ÄNDÅ ÄR I FARTEN! GE TILL KEJSAREN VAD KEJSAREN TILLHÖRER MEN GE TUSAN I ATT GÖDA STORFINANSEN! (Kort paus för att hämta andan.)

DU HAR MAGE ATT KALLA DEJ KRISTDEMOKRAT, MEN KRISTUS ÄR STÖRTPURKEN OCH JAG ORKAR INTE SE HONOM GÅ OCH HÄNGA LÄPP HELA DAGARNA FÖR ATT DU OCH DINA OHÄNGDA KUMPANER MISSBRUKAR HANS NAMN. OM DU FORTSÄTTER SÅ HÄR SÅ KAN JAG LOVA …. HÖR DU, LOVA, FÖR JAG ÄR DEN ALLSMÄKTIGE, JAG ÄR HÄRSKARORNAS HERRE, JAG LOVAR ATT OM DU INTE GÖR BOT OCH BÄTTRING KOMMER DU BOKSTAVLIGEN … JA, JAG MENAR BOKSTAVLIGEN! ATT FÅ SE PÅ FAAAAAAAAAAAAN! FÖR ÖVRIGT HAR JAG PRATAT MED JEHOVAH OCH ALLAH, OCH VI ÄR FULLSTÄNDIGT ENSE OM DET HÄR. OCH BUDDHA ÄR PÅ GÅNG OCH BARA LÄNGTAR EFTER ATT FÅ SÄTTA SIN FETA HÄCK PÅ DEJ SÅ DET BARA SÄJER KRASCH I ALLA BENKNOTOR. OCH ODEN OCH TOR …

(Här vaknar Odell upp ur sin dröm, genomsvettig, men upptäcker till sin glädje att det bara är en dröm. Planeringen av försäljningen av statliga företag kan fortsätta. Vem kan vara lämplig att leda arbetet? Den där Joakim Posener - han verkar ha hand med affärer …)