Om muslimska bröder, arabiska kungar, och annat

Den som är intresserad av utvecklingen i den så kallade arabvärlden, och bland annat vad som händer omkring Syrien, kan med fördel titta på den här artikeln som refereras hos The Arabist. Huvudämnet är förhållandet mellan staterna på Arabiska halvön å ena sidan, och Muslimska brödraskapet å den andra. Jag har tidigare sett antydningar om att de kungliga diktatorerna börjat bli nervösa för återverkningarna av "den arabiska våren" och dessutom oroliga för vad gudskrigarna i Syrien kan hitta på, och här får man mer kött på benen.

Det kanske är så här: alla spelarna här är/kallar sig muslimer, men de är av olika sort och har olika mål. Det Muslimska brödraskap som kungarna tidigare stött när det störtade regeringar i Egypten och Tunisien, samt var/är inblandat i strider i Libyen och Syrien, börjar ses som ett hot i stället för en tillgång. "Man har närt en orm vid sin barm."

De korrumperade kungarna och prinsarna på Arabiska halvön har lyckats slå ner opposition av vänster- och liberaltyp, men de muslimska bröderna är mycket starkare och farligare. Då måste kungarna försöka slå tillbaka, innan de själva kanske åker ut. Ett sätt kan vara att Saudiarabien inte längre säger sig vara intresserat av att Syriens regering störtas. Den håller ju efter islamska extremister av den typ som gärna skulle störta kungen och prinsarna på Arabiska halvön när de är klara i Syrien. Regeringen i Qatar kanske har en annan linje, men det är frågan om man kan driva den på egen hand när saudierna backar och USA inte verkar så intresserat av Syrien längre. Om strömmen av pengar och vapen till de väpnade grupperna i Syrien minskar kan man fråga sig vilka chanser de har framöver. Det verkar ju inte som om flertalet syrier, även om de har synpunkter på doktor Assads regering, vill byta ut den just mot islamistiska extremister.

Verkligen engagerade är dock de trotskistiska bloggarna Kildén och Åsman som nästan verkar råka i upplösning när en partikamrat har avvikande åsikter om läget i Syrien.

Regimmotstånd, bloggare och annat i Iran och Egypten

För någon vecka sedan misslyckades oppositionen i Iran med att förvandla revolutionsjubileet till stora demonstrationer mot den nuvarande regimen. Man kanske kan tala om fiasko till och med. Det hade planerats "trojanska" aktioner: oppositionella skulle blanda sig med de vanliga demonstranterna, och sedan plötsligt dra fram sina gröna kläder och förvandla det hela till anti-regeringsmöten, Av detta blev inte mycket. Möjligen kan regimen känna sig lugnare - den gröna oppositionen har inte mycket klorofyll kvar i sina vissnade paroller. Det blev inte "början till slutet" för den nuvarande regimen. Snarare slutet på den nuvarande oppositionen av den typ som godkänns internationellt.

Här är en lokal bloggare som citeras i Asia Times som skriver om vad som hände:

"Where were the Greens of Tehran? 1. On the Internet reading about the Trojan horse plan; 2. On YouTube learning about the 'action'; 3. Chatting online in the afternoon about where to meet in the morning." - Iranian blogger Alireza Rezaie.

Ledaren i Asia Times ger inte mycket för exiliranier som försöker jaga fram intervention av utländska makter med hjälp av tvivelaktiga påståenden. Internet påstods vara stängt av regimen ändå kunde ovanstånde publiceras. Helt stängt var det alltså inte. Ledaren avslutar:

We thought democracy had something to do with government by the people, not by a small minority abetted by an outside power. The rudderless Green leadership, for its part, has not enough democratic gumption even to abjure clerical rule.

The people of Iran, meanwhile, celebrated the anniversary of the revolution that ousted the epitome of dictators, the US-backed Shah of Iran. And the "Trojan horse" - Greens who would infiltrate the crowds wearing ordinary clothes before shedding them to reveal their true colors - remained a cyber-concept with a digital "nay".

Och därmed har man sagt en del nyttigt om dagens cyber- och färg"revolutioner". Det är en sak att en minoritet börjar en rörelse - det är alltid minoriteter som börjar. Men när det hela fortsätter som en minoritet som använder nätet för att blåsa upp sig, och som behandlas utom alla proportioner i omvärlden, gäller det att se upp. När majoriteten börjar röra på sig ser revolutionen helt annorlunda ut. När verkligt breda massor kommer igång minskar behovet av nätkontakter, för då pratar folk med varandra direkt utan elektronik. Och då kan man räkna med att tyngden av massan i rörelse blir oerhört stark.

Man behöver inte gilla en regering för att faktiskt erkänna att den kan vara legitim. Vidare: det är inte USA som är sista instansen för att avgöra om en regim är legitim eller inte. Om man skall tolka det iranska skeendet i ganska enkla termer så är den opposition som finns för svag för att rösta bort den nuvarande ledningen och för svag för att störa den genom aktioner på gatorna. Det kan bero av att oppositionen faktiskt är en minoritet i landet, och att flertalet människor accepterar den nuvarande regeringen. Därmed kan man räkna ut var legitimiteten finns, trots att den är obehaglig. Här finns en annan artikel om den demoraliserade oppositionen i Iran.

Den gröna färgen falnar - eller om vi skall säga att de här "revolutionärerna" var för gröna?

Och nu flyttar vi oss västerut, till nordöstligaste Afrika och det gamla kulturlandet Egypten. Där finns det också bloggare som jagas av regimen, men intresset för deras öde är betydligt mindre i omvärlden. Vad är bakgrunden? En tvivelaktig regim i ett misskött land, javisst, men här har vi en president och en regim som är köpt för miljarder dollar av "den fria världen" och deltar i utsvältningen av palestinierna - därmed krymper omvärldens omsorg om exempelvis egyptiska bloggare. Vi får en kort men bra historik:

När USA under president George W Bush skulle demokratisera Mellanöstern och tryckte på för reformer i Egypten inför valen vid 2000-talets mitt blev internet ett av oppositionens vapen. Långt innan svenskarna talade om Flickr, bloggar eller Twitter användes de av egyptiska ungdomar för att informera om demonstrationer. Mobilkameror fick ut dokumentation av gripanden eller misshandel på nätet i realtid, vilket försvårade för regimen att låta människor bara "försvinna".

Trots att stora demonstrationer plötsligt blev vardagsmat teg pressen. När den egyptiska bloggosfären kokade som mest hyllade de största optimisterna IT som lösningen på demokratiunderskottet.

Därpå kom det havererade kriget i Irak och en valframgång för Muslimska brödraskapet, där den demokratiförespråkande falangen ett tag fick övertaget när partiet knep en ansenlig del av platserna i parlamentet.

Följden? Ett USA med kalla fötter som inte ville riskera islamistiska framgångar. Ett Egypten som fängslade presidentkandidaten Ayman Nur för valfusk. En tvärpolitisk opposition som splittrades, och ett Muslimskt brödraskap på väg i en mer religiös riktning.

Och nu försöker Mubaraks regim att få tyst på obekväma röster i bloggosfären. "När USA går in går vettet ut" skulle man kunna säga. USA stöttar president Mubarak militärt, politiskt och ekonomiskt, ligger lågt vad det gäller kritik av övergrepp, och är därmed medskyldig.

Man skulle kunna säga lite mer om grupper av typ Muslimska Brödraskapet. De träder in där det offentliga sviker, när samhället inte tar hand om sina medborgare som det borde göra. Mat, sjukvård, socialhjälp. Staten skiter i sitt folk och då vänder sig folket åt annat håll. Det är faktiskt något som påminner om USA, där kyrkorna får stå för en massa hjälp med mat, sjukvård och annat. Borde inte detta göra att USA skall betraktas som en "failed state"? Det var inte bara stora demonstrationer utan också stora strejker i Egypten, kan man tillägga. Inget som USA gillar heller, naturligtvis. Strejker var OK i Polen för många år sedan, men inte i "den fria världen" idag.

Alltså: när regimen i Iran försöker få tyst på besvärliga bloggare skriks det i himmelens höjd, när regimen i Egypten gör samma sak (och med liknande våldsamma medel) görs det inte. Kan man dra någon slutsats av det? Ja, man kan i alla fall dra slutsatsen att nätet inte alltid är det undermedel som de mest himlastormande visionärerna tror.