Om muslimska bröder, arabiska kungar, och annat

Den som är intresserad av utvecklingen i den så kallade arabvärlden, och bland annat vad som händer omkring Syrien, kan med fördel titta på den här artikeln som refereras hos The Arabist. Huvudämnet är förhållandet mellan staterna på Arabiska halvön å ena sidan, och Muslimska brödraskapet å den andra. Jag har tidigare sett antydningar om att de kungliga diktatorerna börjat bli nervösa för återverkningarna av "den arabiska våren" och dessutom oroliga för vad gudskrigarna i Syrien kan hitta på, och här får man mer kött på benen.

Det kanske är så här: alla spelarna här är/kallar sig muslimer, men de är av olika sort och har olika mål. Det Muslimska brödraskap som kungarna tidigare stött när det störtade regeringar i Egypten och Tunisien, samt var/är inblandat i strider i Libyen och Syrien, börjar ses som ett hot i stället för en tillgång. "Man har närt en orm vid sin barm."

De korrumperade kungarna och prinsarna på Arabiska halvön har lyckats slå ner opposition av vänster- och liberaltyp, men de muslimska bröderna är mycket starkare och farligare. Då måste kungarna försöka slå tillbaka, innan de själva kanske åker ut. Ett sätt kan vara att Saudiarabien inte längre säger sig vara intresserat av att Syriens regering störtas. Den håller ju efter islamska extremister av den typ som gärna skulle störta kungen och prinsarna på Arabiska halvön när de är klara i Syrien. Regeringen i Qatar kanske har en annan linje, men det är frågan om man kan driva den på egen hand när saudierna backar och USA inte verkar så intresserat av Syrien längre. Om strömmen av pengar och vapen till de väpnade grupperna i Syrien minskar kan man fråga sig vilka chanser de har framöver. Det verkar ju inte som om flertalet syrier, även om de har synpunkter på doktor Assads regering, vill byta ut den just mot islamistiska extremister.

Verkligen engagerade är dock de trotskistiska bloggarna Kildén och Åsman som nästan verkar råka i upplösning när en partikamrat har avvikande åsikter om läget i Syrien.

Nej f-n, är det sant?

Vakna läsare kanske kommer ihåg mitt föregående inlägg, om en stackars poet i Qatar som diktat fel och dömts till livstids fängelse för det. Man kan ju möjligen ursäkta det med att det finns ställen där man ännu tar poesi på allvar, men jag tror inte det håller. Nu över till andra synpunkter på Qatars roll i världen:

Att somliga har ideer om händelserna i arabvärlden, i synnerhet Libyen och Syrien, som verkar rätt kufiska är känt sedan tidigare. Jag hade dock trott att det skulle finnas en gräns, att man inte skulle hoppa över till så gott som öppna hyllningar av de wahhabitiska diktaturer på Arabiska halvön som stödjer krossandet av de sista sekulära staterna. Men jodå, nyss dök det här upp hos herrar Kildén och Åsman. Min första reaktion var: är det sant!?! Har de drabbats av en elak hackare? - Men jag fruktar att det är sant. (Texter på nätet kan ändras, så jag lägger in så gott som hela originaltexten i "appendix" sist i denna bloggpost.)

Vad har hänt? - Qatar försöker köpa in sig i Gaza genom sina oljefonder men visar sig som väntat totalt passivt när israelerna angriper. Och varför inte:, i praktiken så är ju israeler och arabreaktionärer allierade. Men det är en insikt som inte verkar särskilt närvarande hos bloggarna. Hur man som läget är i Gaza kan kliva ut som Qatar-kramare övergår mitt förstånd, man kan ju få katarr på kuppen!

(Hade tänkte lägga in en rolig bild här, men detta är ju inte så roligt så det får vara. Undrar om gamle Trotskij själv hade uttryckt sig så i h-e korkat?)

Jag har haft ett gammal halvskrivet opublicerat inlägg liggande ett bra tag, men nu verkar det läge att saxa ett avsnitt därifrån:

Det handlar om "bombvänstern", de som som synnerligen högljutt stödde NATO:s och gulfstaternas angrepp på Libyen. Jag har ingen stor koll på bloggarna, men Kildén och Åsman är väl bland de mest framträdande i Sverige. De försökte få det hela till en ny version av spanska inbördeskriget och någon sorts revolution, men det lät snarast desperat. När nu den gamla regeringen störtats är det svårt att hitta något nytt konkret, trovärdigt och positivt att peka på ... så då får man tjata om Syrien i stället och hoppas att folk glömmer.

Alltså: trotskister som hamnar på fel sida. Det finns sådana som verkligen har lyckats göra karriär på fel sida. Av en slump fick jag syn på artikeln Trotskyites for Romney som pekar på några sådana exemplar i USA. Inte många, men inflytelserika.

Jag skulle tro att det här med ultravänster som sadlar om och blir sin spegelbild är ett mindre problem i Sverige. Kildén och Åsman kommer aldrig att bli kallade som utrikespolitiska rådgivare till Bildt. Men i några länder i västeuropa, samt i de anglo-saxiska länderna, förefaller saken vara värre, med glödande yngre revolutionärer som sadlar om och blir glödande äldre reaktionärer. - Kan det på något sätt ha att göra med att folkrörelsetraditionerna är starkare i Skandinavien? Om det finns traditioner av långvarigt, brett och folkligt förankrat politiskt arbete - till skillnad mot plötsligt uppflammande och försvinnande rörelser - kanske det skapas en stämning där extrema hopp från höger till vänster och tvärtom inte sker så ofta. Det finns en grundläggande stabilitet som gör sådana kliv mindre vanliga - det är en hypotes från min sida. Att det svenska exemplet med Nils Flyg, som började som radikal vänsterman men så småningom gled över mot nazismen, uppmärksammades så mycket berodde just av att det var ett ovanligt fall.

Appendix (klipp från Kildén & Åsmans blogg)


Länge har jag funderat över den ”Diktaturvänster” som mässar om att beviset för att rebellerna i Syrien är ”köpta av imperialismen” är att de får ekonomiskt stöd från det lilla emiratet Qatar.

I Konflikt berättas samtidigt att Qatar`s oljemiljarder flödat över också till Gaza och hjälpt strandremsans utsatta och plågade palestinska befolkning med investeringar i bostäder, sjukhus, fiske, skolor och infrastruktur. Emiren av Qatar har dessutom besökt Gaza – och Hamas långt före Morsi. Den lilla oljediktaturen tycks vara dessa palestiniers viktigaste ekonomiska hjälpare och emiren hyllas med porträtt

Ska vi då dra slutsatsen att Hamas är i sold hos USA-imperialismen?

Eller Mahmoud Abbas, Den palestinska ”myndighetens” symbol som låter sin säkerhetspolis utbildas i Jordanien av USA:s instruktörer?

Knappast. Jovisst.

Diktaturvänstern har det svårt vare sig den ruvar hos Folket i Bild/Kulturfront eller Flamman. Dags att komma med en klassanalys och inse att upproret i Syrien är en resning av det arbetande folket mot sina utsugare.

Qatariska vårvindar? - Nej, för tusan!

Bland alla röster som har krävt poetens frisläppande citeras Bashar Jaafari, den syriske FN-ambassadören, som kritiserar Qatar för det hårda straffet.

Vad handlar detta om? - Se en förmodligen ganska lite uppmärksammad kulturartikel i Aftonlövet om en poet i Qatar som dömts till livstids fängelse i hemlig rättegång för en dikt som hyllar den så kallade jasminrevolutionen i Tunisien. Diktaren heter Mohammed Ibn al-Dheeb al-Ajami. Han anklagas för att ha förolämpat Qatars härskare och för att ha uppmanat folk att störta regimen. Härskaren heter Hamad bin Khalifa Al Thani, som på annat håll anklagas för att vara såväl tjockis som pedofil. Detta kan vara skvaller, men Hamad-figuren spelar en ful internationell roll som verkligen inte handlar om att stödja folkliga demokratiska rörelser. Att den "arabiska vår" som är så omtyckt på sina håll (även om begreppet är ganska tveksamt) backas upp med pengar och vapen av Qatars härskare som sannerligen inte är demokrat på hemmaplan borde väl få en och annan att fundera. När folk i Egypten och Tunisien försöker slå tillbaka mot islamisterna lär de i alla fall inte få mycket hjälp från Qatar och övriga diktaturer på Arabiska halvön. Snarare tvärtom, eftersom det är just sur islamism som diktaturerna försöker sprida. De lyckades slå sönder Libyen, förhoppningsvis går de på pumpen i Syrien.

Artikeln nämner att Qatar kontrollerar den tidigare så populära TV-kanalen al-Jazira. Den föreföll spela en progressiv roll när folkmassorna började röra på sig i Egypten och Tunisien, men har väl nu förfallit till propaganda-organ för de reaktionärer som försöker utplåna de sista någorlunda sekulära arabstaterna. Att al-Jazira inte nämnt fallet med den livstidsdömde diktaren i sina arabiska nyheter är knappast en tillfällighet. Tystnaden beror helt säkert inte av att man tror att poesi inte skulle vara något som intresserar folk i gemen - poesi lär vara stort i arabvärlden, poeter tas på allvar - utan att man helst inte vill skylta med att sådant här händer.

Skulle man kunna tänka sig att De Aderton i Svenska Akademin skickar en protest till Qatar och påtalar det olämpliga i hur man behandlar kritiska diktare?

Syriska perspektiv

Den här bilden har jag med friskt mod 'lånat' från Syrienbloggen, dock med ett eget tillägg: det är de mysande farbröderna Kildén och Åsman som liksom någon sorts påhejande skyddsänglar får sväva över Onkel Sams färd mot Syrien. K & Å tillhör ju den grupp som numera med berättigande skälls som 'bombvänstern'.  Andra delar av den rörelse de tillhör bombvänstrar inte, så man får vara försiktig med att göra generella fördömanden. Den tjocke kusken påminner om kungen av Qatar, en av finansiärerna av syrienkriget. Bloggaren SyrPer brukar beskylla Qatars härskare för att vara pedofil också (samt vara nära nog apa).

Jag nämnde Syrian Perspective i bildtexten ovan. Kanske SyrPer kan spela en roll när syrienkrigets historia, och särskilt mediakrigets historia, skrivs någon gång. Man vet ju inte vem som är vem på nätet, men låt oss säga att Ziad Faled existerar och är en advokat av syriskt(-kristet?) ursprung som finns i Dearborn, Michigan, och som driver en blogg som hejar på den syriska regeringen.

Det intressanta kanske inte är personfrågan, utan de påståenden som skickas ut på nätet, och varifrån de kommer. En historiker skulle här öppna sin verktygslåda och plocka fram några verktyg som heter äkthet, närhet, tendens, rimlighet och beroende, och med hjälp av dessa försöka bedöma materialet. Det tänker inte jag göra i någon större utsträckning. Att tendensen är för Syriens regering är klar. Men hur är det med rimligheten i påståendena, och varifrån kommer de? Bloggaren uppger sig ha en massa kontakter i Syrien, men hur är det med kontakternas kontakter? Är de pålitliga och de som de påstår sig vara?

Jag tar bara ett inlägg till nämare granskning, det här där den kurdiska gerillan PKK uppges behärska hela sydöstra Turkiet. Låter det rimligt? - Jag har tidigare sett uppgifter om att kurder i Turkiet tagit kontroll över mindre områden, vilket i sig kan vara riktigt och är viktigt i den här krisen, men hela ...? Nja, det behövs nog mer fakta från olika håll och jag tycker det låter tveksamt.

Det kanske är några andra påståenden i artikeln som är de verkligt viktiga, nämligen att Syrien ger PKK vapen som tagits från infiltratörer:

It is noteworthy, that the Syrian army now regularly transfers weapons and ammunitions determined to be of Turkish origin to the PKK, just to remind Erdoghan of the vapidity of his policies.  SyrPer has learned from Wael that a cache of weapons seized yesterday in Hama was put on trucks and sent straight to Qamishli for distribution to our Kurdish allies. 

On top of all this is a deal in the making to begin supplying the PKK with captured "Doschka" anti-aircraft and anti personnel machine guns....the same being bought by Saudi Arabia for the "freedom fighting" terrorists of the FSA.  ...  The only objection is from Iraqi president, Nouri Al-Maliki, who fears an exponential growth in Kurdish power will hobble him in negotiations with Talibani and Barazani concerning oil contracts in Kirkuk, in the North.  Syria and Iraq are working very tightly these days, a relationship almost as important as that which Syria enjoys with Iran.

Är det här bara privata åsikter och skvaller, eller en kanal för den syriska regeringen att sända ut vissa budskap som man kanske inte vill läsa upp officellt i damaskus-radion? Man skickar vapen "till våra kurdiska allierade" - det är ett ganska starkt uttryck när PKK är "allierad". Dessutom en rejäl spark i baken på den turkiska regim som låter vapen strömma över gränsen: "Här får ni tillbaka era vapen, men kanske inte på det sättet som ni tänkt er, haha!" Här får man också veta att det finns plan att utrusta PKK med tunga kulsprutor som monteras på bilar, vapen som kan användas exempelvis mot turkiska helikoptrar. Förutom mot marktrupper, naturligtvis. Kan PKK få tillgång till, och effektivt använda dessa vapen, får man en rejält större eldkraft än tidigare och störa det turkiska luftherraväldet. Och det är väl inte vad Erdogans regering hade tänkt sig.

Slutet på citatet är motsägelsefullt. Å ena sidan anges att Iraks shiamuslimske president känner sig besvärad av ökad kurdisk makt när han skall förhandla med sina egna kurder. Å andra sidan sägs att samarbetet mellan Irak och Syrien är nästan lika tätt som samarbetet mellan Iran och Syrien. Det kan ju bekräfta påståendet att den makt som tjänade mest på USA:s invasion av Irak faktiskt var Iran. Det långsiktiga resultatet av Saddams fall blev ju att iran-vänliga shiiter tog över i Irak.

Femtekolonnare i bloggosfären?

Det finns över tusen USA-baser i omkring 150 länder uppges det här. Exakta siffror verkar vara svårt att plocka fram. Talen är i förändring och en del aktiviteter sker i skymundan bakom hemligstämplar.

Detta med USA:s arkipelag av baser över hela jordklotet är intressant på grund av något som jag fick syn på i lördags strax innan jag stängde av datorn för helgen: ett i raden av ganska egendomliga inlägg om Libyen och Syrien som förekommit på bloggen Det progressiva USA. Jag anser att skribenten trampat över på ett otrevligt sätt tidigare vid flera tillfällen, men nu hoppade han på flera svenska bloggare som har en kritisk hållning till vad som händer i Syrien, nämligen Anders Romelsjö, Motvallsbloggen och Jinge. Jag blev inte klar över syftet. Försöka skrämma kritiker till tystnad, blanda bort korten, eller vad?

Man kan undra vad som ligger bakom när folk som annars verkar ha rätt schyssta åsikter plötsligt brakar ut i terrängen. Det finns några märkliga fall just vad det gäller Libyen och Syrien. För att vara riktigt taskig kan jag fråga så här: om det är så att man utan invändningar godtar, och till och med hyllar att diktaturerna på Arabiska halvön förser påstådd opposition i Libyen och Syrien med pengar och material (och kommandos), kan det tänkas att man själv är redo att ta emot en slant? Är det orimligt att tänka sig att de penningstinna diktatorerna och deras vänner i USA/NATO också försöker köpa upp exempelvis bloggare med pålitlig vänsterprofil för att fungera som femtekolonnare i den anti-imperialistiska kampen? En hel del opinionsbildning pågår ju i bloggosfären, och den kan vara svårare att få grepp på än "main-stream-media" för USA/NATO/Gulfstaterna hur mycket pengar och resurser de än har. Lika väl som det här gänget försöker använda Amnesty och liknande ideella och välrenommerade grupper som fasad kan man ju försöka använda välrenommerade bloggare.

Hur var det nu med baserna? - Jo, Anders Romelsjö hade uppgivit en del antagna siffror om antalet baser och länder varvid Det progressiva USA i snäsig ton tyckte att USA är så öppet att man kan slå upp det verkliga antalet i officiella USAmerikanska sajter. (Och där hävdas det att man skär ner antalet baser - vilket är sant på vissa ställen men inte på andra.) Själv tänker jag på den klassiske USAmerikanske journalisten I. F. Stone som körde med principen att allt som regeringen säger skall betraktas som misstänkt lögn. En sannare version av verkligheten kan man få genom att läsa mängder av material och därmed då och då hitta oavsiktligt utsläppta uppgifter som demolerar de offentliga lögnerna. Och tittar man i artikeln jag refererar till här ovan är det tydligt att det nya bassystem som nu byggs upp inte påminner helt om den äldre modellen med stadslika jättebaser, och därmed får man ändra på uppfattningen om hur en USA-bas ser ut.

Och hur gick det med påhoppen? - Det progressiva USA fick svar på tal och ville inte vara med längre. Inte lika stryktålig som en del av trotskisterna alltså.

Tillägg: en ovana hos Det progressiva USA är konstiga jämförelser med Andra världskriget. Nu skall jag dra en enkel jämförelse får vi se om någon reagerar och begriper hur jag resonerar. Tjeckoslovakien 1938/1939 = Libyen. Polen 1939 (eventuellt) = Syrien. Vad det gäller Polen/Syrien hoppas jag dock att processen kan stoppas innan vi är framme vid 1 september 1939.

Vad är Doha?

Frågan i rubriken tänker sig författaren till en artikel i Asia Times att de saudiarabiska ledarna kunde ha ställt för tjugo år sedan om någon hade föreslagit att "Doha skulle konsulteras" i någon angelägenhet. På den tiden var Doha, huvudstad i Qatar vid Persiska viken, inte mycket att räkna med.

Idag väger Qatar tyngre i den internationella politiken, och man utmanar det saudiska ledarskapet och de arabiska ledare som tolererar Israels framfört för sin egen bekvämlighets och rädslas skull. De qatariska ledarna hjälpte till att få stillestånd i det libanesiska kriget 2006, nu har de kämpat för att få stopp på angreppet mot Gaza, och förmodligen är de mer i samklang med vad folk tycker i arabvärlden än regimerna i Saudiarabien, Jordanien och Egypten. De arbetar på samma linje som Syrien, Iran och palestinierna, och det är mycket intressant.

Qatar står mycket mer än sin jättegranne Saudiarabien för modernitet. Kanske det är en viktig aspekt om man ser på den arabiska kampen mot intränglingar från olika håll. De gamla skruttiga arabregimerna har angriparna kunnat köpa upp eller peta omkull, men hur blir det om/när modernitet sprider sig i de olika länderna? De mer eller mindre underförstådda argumenten bakom stödet till Israel i väst handlar nog mycket om att araberna är primitiva, efterblivna, oskolade - ungefär att de är efterblivna infödingar som man lika gärna kan jaga bort. Men när det framträder en arabisk modernism som inte har dessa drag (medan en hel del israeler har dem) blir det svårare att upprätthålla den bilden.

Och när moderniteten understöds av rejäla ekonomiska tillgångar blir det ännu svårare. "Pengar talar" så att säga, och när en betryckt affärsvärld i väst hör arabiska pengar tala kanske man hellre säger åt sina politiker att svara hövligt än att hålla på med dumheter som bara retar upp tänkta affärsvänner så de vänder sig till Kina och Indien i stället. Det kanske de gör ändå, för övrigt.