Den som är intresserad av utvecklingen i den så kallade arabvärlden, och bland annat vad som händer omkring Syrien, kan med fördel titta på den här artikeln som refereras hos The Arabist. Huvudämnet är förhållandet mellan staterna på Arabiska halvön å ena sidan, och Muslimska brödraskapet å den andra. Jag har tidigare sett antydningar om att de kungliga diktatorerna börjat bli nervösa för återverkningarna av "den arabiska våren" och dessutom oroliga för vad gudskrigarna i Syrien kan hitta på, och här får man mer kött på benen.
Det kanske är så här: alla spelarna här är/kallar sig muslimer, men de är av olika sort och har olika mål. Det Muslimska brödraskap som kungarna tidigare stött när det störtade regeringar i Egypten och Tunisien, samt var/är inblandat i strider i Libyen och Syrien, börjar ses som ett hot i stället för en tillgång. "Man har närt en orm vid sin barm."
De korrumperade kungarna och prinsarna på Arabiska halvön har lyckats slå ner opposition av vänster- och liberaltyp, men de muslimska bröderna är mycket starkare och farligare. Då måste kungarna försöka slå tillbaka, innan de själva kanske åker ut. Ett sätt kan vara att Saudiarabien inte längre säger sig vara intresserat av att Syriens regering störtas. Den håller ju efter islamska extremister av den typ som gärna skulle störta kungen och prinsarna på Arabiska halvön när de är klara i Syrien. Regeringen i Qatar kanske har en annan linje, men det är frågan om man kan driva den på egen hand när saudierna backar och USA inte verkar så intresserat av Syrien längre. Om strömmen av pengar och vapen till de väpnade grupperna i Syrien minskar kan man fråga sig vilka chanser de har framöver. Det verkar ju inte som om flertalet syrier, även om de har synpunkter på doktor Assads regering, vill byta ut den just mot islamistiska extremister.
Verkligen engagerade är dock de trotskistiska bloggarna Kildén och Åsman som nästan verkar råka i upplösning när en partikamrat har avvikande åsikter om läget i Syrien.
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
13 kommentarer:
Det hela är mystiskt just nu. Somliga menar att Nato kommer att börjar invadera eller bomba i Syrien snart, andra att USA/Nato håller på att backa. Inte lätt att veta vilket.
Min gissning, om det senare är fallet, är att Ryssland sätter hårt mot hårt, och visar att de menar allvar med den militärövning de just ämnar hålla i syriska vatten, utanför den marinbas de hyr där. Men det är bara min gissning. Jag tror nämligen inte att Saudiarabien är ängsliga för det Muslimska Bödraskapet, men jag kan ha helt fel här.
"Endast framtiden kan utvisa ..." etc etc. Mycket hänger på vad som händer i Turkiet. Där har man ju också fått oförutsedda verkningar av inblandningen i Syrien.
Det måste kännas lite nervöst för prinsarna i Saudi-Arabien att leva i sus och dus som vilken överklass som helst, samtidigt som man finansierar fanatiska "gudskrigare". Men hittills har de ju klarat sig utan "blowback".
Det är svårt att vara optimistisk om att USA ändrat sig om Syrien, tycker jag. Kortsiktigt taktiskt kanske, men långsiktigt knappast.
I och med att prinsarna möter ett gäng som fungerar såväl internationellt som nationellt, och förmodligen har större genomslag hos ordinära saudier än vad vänsterfolk har, utgör Bröderna en rejäl utmaning. En "lustig" fråga är om USA skulle kunna tänka sig att utnyttja wahhabiterna för att ge sina trista saudiska allierade ett tjuvnyp.
"För oss innebär denna illvilliga och medvetna förvanskning av våra åsikter att vi visserligen fortfarande är partikamrater med Martin, men att förtroendet oss emellan inte längre existerar."
Tonen i debatten mellan våra svenska trotskister är lika hård som i brittiska SWP idag.
Det kanske är dags sluta tänka i 1900-talsetiketter som trotskism, leninism, stalinism, maoism...
Kul läsning. Nåja, eftersom det finns fjorton trotskistiska internationaler kan väl de missnöjda (vare sig det är kamraterna K&Å eller Martin) bryta sig och bilda ett nytt proletärt högkvarter och ansluta sig till någon ledig international.
Den påstådde våldtäktsmannen i SWP heter också Martin - kan vi fixa till någon sorts "guilt by association" där? En intressant sak med interna gräl av den här typen är att de kan svälla ut i den offentliga sfären och att man därmed kan få veta diverse hemligheter. Som att SWP skulle ha 3000 medlemmar, vilket i proportion till befolkning gör att det är betydligt mindre än KP i Sverige exempelvis.
Apropå islamisterna vore det ju kul om vi ser en vändning igen.
Olivier Roy, som har skrivit åtskilliga böcker om det här, menar att islamismen från början var en seriös fattigfolksrörelse rotad i slumområdena, som till sina olika aktiviteter fogade att bedriva social verksamhet när staterna sket i detta under påtryckningar från IMF.
För att få pengar till detta var de tvungna att tigga från oljeschejkerna, vilka naturligtvis ställde som krav att allt fokus på rättvisa måste upphöra.
Däremot var det helt ok att vara nationalistisk så länge som detta innefattade stöd till konservativa inhemska härskare. Inte alla islamister accepterade detta, och de interna bråken har varit omfattande.
På det hela taget, menade Roy i den senaste boken jag läste av honom, är det den konservativa, patriarkala och moralistiska falangen som har haft övertaget, närd av oljepengar.
Men om dessa nu sinar?
Den dagen USA känner sig mindre beroende av den saudiska oljan kan nog också "huset Saud" känna sig ute i kylan. USA har inga vänner, bara intressen. Men ännu är vi inte där. Och det finns så många viljor som drar åt olika håll att det är svårt att se var man landar.
USA kommer inte att bli mindre beroende av olja förrän det kostar 1 kWh att få upp 1 kWh.
Däremot kanske beroendet blir så stort att de försöker ockupera Saudi istället för att lita på den inhemska överklassens välvilja.
Har herrarna totalt missat att USA avancerar ganska snabbt för att bli oberoende av oljeimport?
http://www.iea.org/newsroomandevents/pressreleases/2012/november/name,33015,en.html
Eldorado
Det är ju frågan om USA lyckas. Sedan kan man driva frågan vidare och undra hur mycket USA:s utrikespolitik kommer att påverkas just av mindre oljebehov. Dels finns ju annat att jaga världen runt (som sällsynta jordmetaller) samt ett militärtindustriellt komplex med oerhört politiskt inflytande som knappast skär ned sig godvilligt.
Eldorado: Vi har fastnat i ett helt vansinnigt energiberoende, och USA har fastnat värre än de flesta. Olja är det mest välförpackade som finns, och därmed det billigaste (näst vattenkraft), det finns inget som kommer i närheten. Så olja kommer att förbli extremattraktivt ända tills alla lättåtkomliga reserver är slut. Dvs tills oljan blir lika dyr som allt annat - kärnkraft, kol, vindkraft, solceller etc etc.
Då kommer intresset att svalna. Då men inte förr.
Björn, det är inget fel i målsättningen och ribban ligger högt ser jag som positivt. Att både demokrater och republikaner har samma syn i frågan ökar chansen för att det lyckas.
Själklart kommer den målsättningen (speciellt om det lyckas eller lyckas till 75%) kommer påverka mycket i dagens värld. Fundera bara på fantasiscenariot att ingen behöver olja, vilka spänningar och förändringar det skulle utlösa.
Personligen tror jag inte att USA:s utrikespolitik styrs av oljan därför tror jag dessvärre inte på någon större för
ändring på den sidan.
Eldorado
Skicka en kommentar