Nildeltat och därmed hela Egypten hotas

Kartan och en del av uppgifterna i texten kommer härifrån

Vi kanske tycker att det är en massa problem i Sverige. Men det är värre på annat håll. Kartan ovan visar Nilens delta ut i Medelhavet. Där ute finns alltså det blå havet. Om dess nivå stiger så kommer enorma områden av Nildeltat antingen försvinna under vattnet, eller så kommer jorden att påverkas så mycket av saltvatten att den blir obrukbar. Vid en höjning av en meter så är de ljusblå områdena översvämmade eller oanvändbara för jordbruk. Kvalitén på grundvattnet kommer att försämras och miljoner människor måste flytta. Egyptens försörjningsläge kommer att försämras, med lägre skördar av bland annat majs och vete. I ett land som mest består av öken är det svårt att kompensera på andra ställen.

Nu sker detta inte från den ena dagen till den andra, men när allt fler bitar av Antarktis enorma istäcken bryts loss och smälter ute i oceanerna så kommer havsnivån att höjas.

Många tänkbara framtida konflikter (och en del som redan är i gång) handlar om vatten. Utan Nilen är Egypten ingenting. Egyptierna oroar sig för resultatet av dammbyggen i Etiopien. Kommer Nilens flöde att påverkas? Kommer det fruktbara slammet som floden för med sig att minska? En kombination av höjd havsnivå och sämre tillflöde via Nilen till deltat kommer bara att göra problemen värre. Risken finns att någon anser att våld är den mest praktiska lösningen.

Fan i flaggan (?)

Jaja, "Solidaritet med Frankrike" får lysa upp en pyramid i Egypten. Fast lite tråkigt med solidaritet som bara går åt ett håll. Skulle islamistiska terrorister skjuta ihjäl några dussin människor i Egypten (eller spränga ett flygplan med turister) skulle vi knappast se några ljusspel i Paris som skulle propagera för solidaritet med Egypten.

Men om vi nu tittar närmare på det hela ... vad är det som dyker upp mitt i franska trikoloren? Ser ut som en figur med horn! Kan det vara Hornpelle, Satan, Fan, Djäfvulen, Flugornas herre, Belsebub, Hin håle (även okära barn kan ha många namn), som tittar fram?

Kunglig Aha-upplevelse

Det här är intressant för alla som vill veta mer om kategorin 'bronsålderskulturer vid östra Medelhavet och i Mesopotamien', och hur tidiga stater uppstår. Nu rör det sig om Egypten, en av de två kärnområdena för tidiga historiska kulturer. Det andra området är naturligtvis Sumer i södra nuvarande Irak. Det var där den skrivna historien uppstod. Kilskrift hos sumererna, hieroglyfer hos egyptierna. Om detta skedde utan några kontakter mellan de två områdena är omtvistat, liksom vem som var först. Just nu verkar det som sumererna var några hundra år tidigare än egyptierna. Men utvecklingen som ledde fram till dessa tidiga högkulturer är intressant. Dels är frågan om de fick sina tidiga kunskaper från annat håll, dels hur fort det gick.

Och i Egypten gick det märkligt fort. Omkring 3700-3600 f.v.t. (år före vår tidräkning) började byar och organiserat jordbruk uppstå vid Nilen. Sedan tog det inte inte längre än till 3100 f.v.t. innan ett rike med härskare och skriftspråk hade uppstått. Skrift kom ungefär 3200 f.v.t.

500 till 600 år från bondby till enad stat, det är fort det. (Samma sak finns i den här artikeln.) Ungefär fyrahundra år närmre vår tid, omkring år 2700 f.v.t., kom pyramidbyggandet igång. Men då blomstrade alltså redan kulturen sedan århundraden.

Den andre som var härskare över Egypten och som vi har namn på var Aha (därav den något krystade rubriken) som också kallades Hor-Aha eller Horus-Aha. Eller om han nu var den förste, ofta anges han som efterföljare till en Narmer och kan placeras i tiden till 3100 f.v.t.

Egyptierna hade ju sitt eget sätt att skriva, och här har vi namnet på kung Hor-Aha. Överst Horus-falken var bakre ben går ihop med ankh-symbolen.

Ja, antingen gick det väldigt fort av sig självt, eller också fanns redan färdiga komponenter i byarna som kunde byggas samman till mer avancerade samhällen. Egypten verkar ju isolerat mellan öknar i öster och väster och djunglerna söderut, men miljön har ju ändrats rätt kraftigt under årtusendena. Sahara var en gång en väldig savann full med djur och människor, sjöar och floder. Man behövde nog inte korsa sanddyner och kryssa mellan oaser för att ta sig från Nildalen till västra Afrika. Människor och kulturinfluenser och kunskaper kunde flyta fram och åter över kontinenten.

Det fanns stora floder i det som nu är öken. Någon av dem rann mot Egypten, andra mot Medelhavet, och längs dem kan tidiga människor ha vandrat mot Europa för bortåt 100.000 år sedan. Men spåren efter betydligt senare människor finns kvar i Saharas snustorra berg i form av klippmålningar och ristningar, och de är från tiden 6000-4000 f.v.t. Därmed skulle glappet mellan den döende sahariska civilisationen och den nyskapade egyptiska inte vara så oerhört lång.

Klippmålning från Tassil i Sahara. En kvinna som pysslar med något - bereder ett skinn kanske?

----
PS. 'Ankh' betyder 'liv' och har alltså inget med ankor att göra. DS

"I grunden den politiska islams fall... "

Utdrag från en intervju med president Assad. Mest berörs situationen i Syrien, men även den aktuella krisen i Egypten tas upp:

President al-Assad: What is happening in Egypt is essentially the fall of political Islam; the type of governing system which the Muslim Brotherhood attempted to advocate regionally. I reiterate that religion should not be deprecated into a particular political practice. Religious preaching should be an independent process, kept away from the specific dynamics and intricacies of political manoeuvring. 

This experience has failed quickly because it was founded on a flawed basis. Our perception of the Muslim Brotherhood extends broadly to developments in Egypt. Using religion for politics or a certain political party is inevitably destined to fail anywhere in the world.

Det finns ju spekulationer som drar iväg åt alla väderstreck vad det gäller Egypten. Vad är orsaken, vem tjänar/förlorar på krisen, är det en militärkupp eller inte? Det är ju svårt att inte se det som en kupp, även om militärledningen verkar agera smidigt och inte bara brakar ut med stridsvagnar på gatorna och kör över folk. På ytan ser det ut som man reagerar på en massrörelse som är missnöjd med en regering som uppträder alltmer egenmäktigt. Men det finns andra aspekter, bland annat att militärledningen är djupt insyltade i näringslivet. Det kan ses som en militär- och kapitalistkupp i ett svep, dold bakom en genuin massrörelse på gatorna.

***

Man kanske kan jämföra med Algeriet på 1990-talet. Där vann den Islamska räddningsfronten valet men kuppades bort innan den kunnat tillträda. Resultatet blev ett långvarigt och mycket otäckt inbördeskrig. Det kanske hade blivit inbördeskrig i alla fall, men då hade upproret riktats mot islamisterna. Möjligen kan man säga att det i Egypten är Algeriet fast tvärtom: Islamisterna vann valet (fast på ett ganska svagt mandat) och kunde bilda regering, men nu har de regerat bort sig utanför sina befogenheter. När militären agerar kan den hävda att den har folkets flertal med sig. Svarar islamistiska grupper inom och utom Brödraskapet med våld - vilket redan har skett - blir det ett uppror mot militären och folkmajoriteten och en mer sekulär regering. Ungefär så kan man tänka sig det hela.

Den mycket principfaste demokraten skulle då säga att en kritisk majoritet kan välja en ny regering, militären skall hålla sig borta. Då kommer förmodligen invändningen att Bröderna inte skulle acceptera att bli bortröstade. Att kunna förlora val är faktiskt ett viktigt demokratiskt kännetecken. Men det här är ett dilemma. Har missnöjda människor rätt att från den ena dagen till den andra störta en vald regering? Man skulle ju kunna se det som att de valdas mandat omedelbart kan återkallas av väljarna, ungefär som det var tänkt i Pariskommunen. - Mycket att fundera på här.

Och skulle den politiska islam åtminstone lugna ned sig vore nog en del vunnet.

Om muslimska bröder, arabiska kungar, och annat

Den som är intresserad av utvecklingen i den så kallade arabvärlden, och bland annat vad som händer omkring Syrien, kan med fördel titta på den här artikeln som refereras hos The Arabist. Huvudämnet är förhållandet mellan staterna på Arabiska halvön å ena sidan, och Muslimska brödraskapet å den andra. Jag har tidigare sett antydningar om att de kungliga diktatorerna börjat bli nervösa för återverkningarna av "den arabiska våren" och dessutom oroliga för vad gudskrigarna i Syrien kan hitta på, och här får man mer kött på benen.

Det kanske är så här: alla spelarna här är/kallar sig muslimer, men de är av olika sort och har olika mål. Det Muslimska brödraskap som kungarna tidigare stött när det störtade regeringar i Egypten och Tunisien, samt var/är inblandat i strider i Libyen och Syrien, börjar ses som ett hot i stället för en tillgång. "Man har närt en orm vid sin barm."

De korrumperade kungarna och prinsarna på Arabiska halvön har lyckats slå ner opposition av vänster- och liberaltyp, men de muslimska bröderna är mycket starkare och farligare. Då måste kungarna försöka slå tillbaka, innan de själva kanske åker ut. Ett sätt kan vara att Saudiarabien inte längre säger sig vara intresserat av att Syriens regering störtas. Den håller ju efter islamska extremister av den typ som gärna skulle störta kungen och prinsarna på Arabiska halvön när de är klara i Syrien. Regeringen i Qatar kanske har en annan linje, men det är frågan om man kan driva den på egen hand när saudierna backar och USA inte verkar så intresserat av Syrien längre. Om strömmen av pengar och vapen till de väpnade grupperna i Syrien minskar kan man fråga sig vilka chanser de har framöver. Det verkar ju inte som om flertalet syrier, även om de har synpunkter på doktor Assads regering, vill byta ut den just mot islamistiska extremister.

Verkligen engagerade är dock de trotskistiska bloggarna Kildén och Åsman som nästan verkar råka i upplösning när en partikamrat har avvikande åsikter om läget i Syrien.

Qatariska vårvindar? - Nej, för tusan!

Bland alla röster som har krävt poetens frisläppande citeras Bashar Jaafari, den syriske FN-ambassadören, som kritiserar Qatar för det hårda straffet.

Vad handlar detta om? - Se en förmodligen ganska lite uppmärksammad kulturartikel i Aftonlövet om en poet i Qatar som dömts till livstids fängelse i hemlig rättegång för en dikt som hyllar den så kallade jasminrevolutionen i Tunisien. Diktaren heter Mohammed Ibn al-Dheeb al-Ajami. Han anklagas för att ha förolämpat Qatars härskare och för att ha uppmanat folk att störta regimen. Härskaren heter Hamad bin Khalifa Al Thani, som på annat håll anklagas för att vara såväl tjockis som pedofil. Detta kan vara skvaller, men Hamad-figuren spelar en ful internationell roll som verkligen inte handlar om att stödja folkliga demokratiska rörelser. Att den "arabiska vår" som är så omtyckt på sina håll (även om begreppet är ganska tveksamt) backas upp med pengar och vapen av Qatars härskare som sannerligen inte är demokrat på hemmaplan borde väl få en och annan att fundera. När folk i Egypten och Tunisien försöker slå tillbaka mot islamisterna lär de i alla fall inte få mycket hjälp från Qatar och övriga diktaturer på Arabiska halvön. Snarare tvärtom, eftersom det är just sur islamism som diktaturerna försöker sprida. De lyckades slå sönder Libyen, förhoppningsvis går de på pumpen i Syrien.

Artikeln nämner att Qatar kontrollerar den tidigare så populära TV-kanalen al-Jazira. Den föreföll spela en progressiv roll när folkmassorna började röra på sig i Egypten och Tunisien, men har väl nu förfallit till propaganda-organ för de reaktionärer som försöker utplåna de sista någorlunda sekulära arabstaterna. Att al-Jazira inte nämnt fallet med den livstidsdömde diktaren i sina arabiska nyheter är knappast en tillfällighet. Tystnaden beror helt säkert inte av att man tror att poesi inte skulle vara något som intresserar folk i gemen - poesi lär vara stort i arabvärlden, poeter tas på allvar - utan att man helst inte vill skylta med att sådant här händer.

Skulle man kunna tänka sig att De Aderton i Svenska Akademin skickar en protest till Qatar och påtalar det olämpliga i hur man behandlar kritiska diktare?

En mur mindre?

En mur till skrev jag för några dagar sedan. Men efter de senaste händelserna i Kairo får man åter konstatera att det som byggts av människohänder kan rivas av människohänder. Muren framför den israeliska ambassaden kunde inte hålla demonstranterna på avstånd, det rapporteras att de kunde storma lokalerna.

I artikeln talas om ett par tusen demonstranter - i en jättestad som Kairo får man betrakta det som ett rätt beskedlig mängd människor. Men bakom sig har de sannolikt en mycket bred opinion som är trött över israelernas eviga härjningar under USA:s beskydd och som struntar i internationella konventioner om skydd för diplomatiska beskickningar.

Även de mer realistiska elementen i Israel torde vara ordentligt bekymrade vid det här laget. Turkiet fortsätter att hota med att låta sin flotta beskydda nya sjökonvojer till Gaza. Södra Libanon är fullt av raketer som är riktade mot Israel (som avskräckning, men förmodligen inte avsedda för ett första-slag i ett nytt krig), det jäser i Egypten ... det krävs en helt annan politik än vad Israel idag (inklusive acceptans av fredliga demonstrationer) driver för att i någon mån rädda situationen. De får titta på vad som hände i Sydafrika och dra lärdom av det.

Till sist lite textanalys:

Det var andra gången som Israels ambassad attackerades, sedan fem egyptiska poliser i augusti av misstag dödades av israeliskt stridsflyg vid gränsen till Gazaremsan.

Notera av misstag.

En mur till

Mur på Västbanken, mur vid Gaza ... nu berättar The Arabist att det också byggs en mur utanför den israeliska ambassaden i Kairo. Verkar som om murar och Israel på något sätt flyter samman. För en tid sedan rev en arg demonstrant ned Israels flagga från ambassaden efter att några egyptiska gränsvakter skjutits ihjäl av israeler. Ambassader har rätt till skydd, de är ju faktiskt en annan stats territorium, men som bloggaren påpekar finns det ett stort uppdämt missnöje med hur israelerna sköter sig och hur egyptiska ledare har uppträtt gentemot Israel. På sikt hjälper inga murar mot folkens vrede.

Demokrati och folk med rumpan bar

Det är inte lätt för demokratin i Egypten och för den arabiska revolutionen i allmänhet. The Arabist citerar någon som citerar en kuwaitisk tidning:

A few days ago, the Kuwaiti newspaper Al-Dar reported that Egyptian authorities are under massive pressure from Arab rulers, especially from Saudi Arabia and the United Arab Emirates, to ensure that Mubarak is not tried. The report asserted that these Arab states had directly threatened to freeze all relations with Cairo, cut all financial assistance, and withdraw their investments from Egypt. They even went as far as threatening to dismiss the 5 million Egyptians working in those countries, if Mubarak were to be tried.

For its part, Israel always defended Hosni Mubarak, one of its best allies. The Israeli press does not conceal its concerns about meaningful democratic change in Egypt. The US administration has a similar position. Both American and Israeli officials recognize Egypt’s potential and know it will become a powerful regional force in a matter of years, if it becomes a democracy.

Från Kairo till världen har bloggposter som handlar om hur militärregimen försöker slå ner rörelserna bland arbetare, tjänstemän och studenter. Kanske för att militärtopparna i Egypten fortfarande är samma gamla gäng av samarbetsmän med Israel, de reaktionära arabregimerna och USA, mot det egna folket? - Nå, det här understryker att revolution i ett enskilt arabiskt land är en angelägenhet för hela arabvärlden (och inte bara den). Che Guevaras gamla slagord kan uttryckas så här idag: "Skapa två, tre, många Tunisien." (För det var ju där det började.)


Naked Capitalism har en artikel av en kille som är "a hedge fund manager and portfolio strategist" men som ändå på några korta rader lyckas få ihop logiken bakom de humanitära interventionerna (olja/inte olja) och det militärindustriella komplexets förmåga att snylta vidare på statskassan (och tränga undan andra mer ömmande sociala behov).

Internationalen citerar den indiska författarinnan Arundhati Roy:

[Väst] hoppas på samma sorts färg’revolutioner’ som de iscensatte i östra Europa. Men arabvärlden har varit offer för 150 år av brutal kolonialism och nykolonialism, permanent israelisk aggression, otaliga USA-ledda krig och nyliberala härjningar dekorerade med västvänliga oljeprinsar som spelar upp ett Disneyarabien för de svältande massorna. Ett antal rabiata liberaler kommer inte att räcka för att vända det legitima hat mot väst som massorna närt i generationer. I Mellanöstern och arabvärlden betyder demokrati antiimperialism.

Riktiga revolutioner är inte bara oväntade och plötsliga, de är väldigt svåra att fjärrstyra. Eller mer exakt: en fjärrstyrd revolution är inte en revolution. Antingen kan folkrörelserna idag utveckla sig och riva ner de olämpliga strukturer som är i vägen för demokrati och utveckling, eller också hindras de vilket torde medföra ännu värre och otrevligare explosioner framåt. Men våra fina demokrater i Europa och Nordamerika har ju sina egna intressen och vissa påtryckningsmedel därtill som ibland används och ibland inte. Idag är det många självutnämnda demokrater som står med rumpan bar, och det visar sig att det inte är en demokratisk rumpa som tittar fram. Samt: Idag är det många självutnämnda vänstermänniskor som står med rumpan bar, och det visar sig att det inte är en vänsterrumpa som tittar fram. Om man skall se någon bra effekt av vissa dåliga händelser inom ramen för den arabiska folkresningen så är det att såväl låtsasdemokrater som bombvänster har visat upp sina fula sidor på ett sällsynt tydligt sätt.

Medan jag knackar på detta inlägg kommer Proletären med ledaren Vänsterns libyska härdsmälta. Den avslutas:

Vad gäller vår nya imperialistiska vänster säger vi bara: Fy fan! Detta är en sorglig repris på 1914. 

Varning - bombultravänstern ser dig!

1914: året när nästan hela den europeiska arbetarrörelsens ledare röstade för att skicka ut sina arbetarväljare till världskrigets skyttegravar så att de kunde döda grannlandets arbetare i stället för att slå ner  hemlandets kapitalister (undantag: den radikala vänstern som några år senare ombildade sig till kommunister och som aldrig fått någon erkänsla för vad man ansåg om kriget.) Kanske 1900-talets värsta politiska förräderi vars verkningar vi ännu känner av.

Dock: det finns även andra röster som manar till eftertanke - vad är det egentligen vi/de håller på med, kan något gå på tok, vilka intressen är det som gynnas? Röster som kan få en att tänka ett steg till. För närvarande pratas det om risken för att regimen i Libyen genomför massakrer om den återerövrar rebellfästen. Men kan man inte tänka sig att rebellerna, som kommer från stammar i öster, kan tänkas vilja massakrera folk i väster där Muʿammar al-Qaḏḏāfīs stam är i flertal om man bara får en chans? Den här artikeln i Svenskan borde få en och annan att tänka till. Jag tror det är första gången jag läst någon som påpekat att även rebellerna är ansvariga för vad de gör.

Undrar om man skall kalla den pågående bombkampanjen mot Libyen för det första post-peakoil-kriget? Det kan ju stämma om peak oil redan inträffat och om den väsentligaste orsaken till utländsk intervention är just kontroll över libysk olja. Undrar var den här historien kommer att sluta?

Pakistan snarare än Iran?

I samband med den folkliga resningen i Egypten var det mycket suckande om att Muslimska Brödraskapet skulle kunna ta makten och så skulle det bli som i Iran. Folkresningen visade sig dock vara tämligen sekulär och inte alls som förståsigpåarna hävdade att den skulle vara. De hade ju inte ens förstått att det skulle bli något uppror utan malde på med sina mossiga teorier. Eller för att citera den skarpsynte iakttagaren Pepe Escobar:

Three mummies were recently found in an underground temple in Luxor, Egypt. Translated hieroglyphs identified them as the Clash of Civilizations, the End of History, and Islamophobia. They ruled in Western domains into the second decade of the twenty-first century before dying and being embalmed.

(Självreklam: i februari förra året skrev jag några saker som inte var så dumma om just Egypten.)

Men med anledning av ett par bloggposter av vår svenske observatör i Kairo (här och här) har jag en tilläggsfundering som går bortom teorier som är döda och balsamerade: borde inte det spöke som kallas Iran bytas ut mot ett annat som kallas Pakistan? Är det månne mot Pakistan man skall spana för att se hur det kan gå om det går illa i Egypten?

Varför? - Jo, för att det fortfarande sitter en militärregim i Egypten, dess överskikt tillhör överklassen, har bland annat stora affärsintressen, och vill fortsätta med det. Ett sätt för den att göra det är att knyta en viktig men som man bedömer ofarlig del av oppositionen till sig och sedan utnyttja den som slagträ mot den sekulära och/eller progressiva oppositionen. Muslimska Brödraskapet har en hel del inflytande samtidigt som dess ledare var sent ute att stödja revolten men tidiga att vilja ha överenskommelser med militären. Dess ledare är inte några arbetarkämpar direkt, och verkar vilja svälja betet. Men de kanske inte gör det gratis.

Anledningen till att Pakistan är i dåligt skick är bland annat att de militärjuntor som under långa tider styrt landet just uppmuntrat islamisterna. Militärerna har stora affärsintressen, delar av befolkningen är naturligtvis missnöjt med knektarnas korruption och vanstyre, men då kan härskarna kontra och försöka oskadliggöra protesterna genom att spela ut det religiösa kortet. Man tillåter religiös lagstiftning, man tolererar extrema religiösa skolor och liknande, använder religiösa extremister som en sort Sturmabteilung mot oppositionen - fast dessa gatukämpar kanske ytterst styrs från den militära underrättelsetjänstens högkvarter. Kan man tänka sig en sådan utveckling även i Egypten? Att den "islamofascism" som somliga pratar om i själva verket är en militärjunta av nyliberalismens och USA:s nåde?

Den egyptiska revolutionen, anarkism, DJ Gadafi m.m.

Decentralized and highly organized leadership: This revolution was not leaderless, but the leaders were not visibly identifiable. They cleverly structured their protests and activities without naming a single group or leader. Dozens were speaking on behalf of the revolution, communicating the same message. Some identified with the youth, others with the diverse opposition movements, while many were independent. The security apparatus was confused and could not identify the major leaders of the revolution.

Ovanstående är en av ett större antal punkter om omvälvningen i Egypten, hur den organiserades och hur organisatörerna försökte möta olika problem. Kan läsas här.

En sidofundering: jag har ingen koll på vad anarkister kan tänkas anse som upproren i Nordafrika. Men som anarkist borde man väl vara intresserad av hur stora mängder människor på det mest beundransvärda och berömvärda sätt organiserar sig under väldigt hastiga och besvärliga omständigheter. Inte utan ledning, som vi ser, men med en en uppenbar förmåga att själva ta hand om sina angelägenheter. När regimen tömde fängelserna och skickade ut brottslingar för att ställa till kaos bildades raskt lokala skyddsgrupper ute i bostadskvarteren. Rent och snyggt kunde man hålla på Tahrirtorget, och folk lärde sig till och med att stå i kö i stället för att knuffa sig fram. Det borde innebära att när kampen utvecklades sig så kom det också spontant fram en massa nya ledarfigurer på lokal nivå, förutom de som redan tidigare hade börjat organisera resningen. Motsvarar inte detta en anarkistisk vision av en revolution ganska bra?

Jag har sett trotskister som försöker sälja Nordafrika som sin permanenta revolution, men det är jag skeptisk till. Över huvud taget förefaller såväl vänster av gammal typ (liksom radikalreligiösa grupper) inte ha spelat så stor roll i Egypten och Tunisien, och inte på andra håll heller i de pågående upproren. Kanske vänstern kan reorganisera sig i en del länder och komma tillbaka, fast det verkar ju sent påkommet. Det blir väl som på Kuba, där Fidel och hans revolutionärer fick kämpa utan stöd från kommunistpartiet som inte var intresserad av någon revolution. Partiet hörde inte av sig förrän gerillaarmén segrade.

Beträffande religion kan man kanske jämföra med Polen under undantagstillståndets och Solidaritets storhetstid, när frihetsrörelsen visserligen hade katolsk dräkt men ändå lik förbaskat handlade om smör- och brödfrågor och ett förstenat politiskt system som måste väck. Så verkar det vara i Nordafrika och Västasien idag också - även om många uttrycker sig i religiösa termer så är det jordiska frågor det handlar om. Detta torde vara ett bekymmer även för Irans härskare som knappast kommer att tjäna så mycket på de här upproren. Snarare tvärtom. Regimen i Iran kan inte fungera som inspirationskälla för upproren, däremot kan oppositionen känna sig styrkt. Iran är ett intressant mellanfall: inte fullständig diktatur, inte fullständig demokrati. Får man bort prästernas makt som de har genom Väktarrådet skulle kanske resten av det politiska systemet kunna rulla på rätt in i en borgerlig demokrati ganska snabbt. Men bli inte förvånad om prästpartier skulle få en massa röster även i framtiden. Alla iranier är inte hippa teheranare från de finare kvarteren.

Till slut ett litet musikinslag. Här har vi DJ Gadafi med Zenga Zenga Song:

Egypten - angriparnas grav

När jag tittade efter andra saker (bland annat det trevliga frimärket med broder Moammar som finns med i det här inlägget) hittade jag en egyptisk serie frimärken från 1957. Budskapet är klart nog: Egypten är angriparnas grav. Fast resonemanget kan vara lite hit och dit om man säger så. Ibland är graven inne i, ibland utanför gränserna för dagens Egypten.

Detta avser strider i östra Nildeltat vid staden Avaris som var huvudstad för hyksos, en utländsk grupp som under en tid kunde ockupera norra Egypten under faraonisk tid och upprätta sin makt där innan man sparkades ut igen.

Här svingar den ädle muslimske riddersmannen Saladin sin sabel i det avgörande slaget mot korsfararna i  det så kallade Heliga Landet år 1187. Jan Guillou låter sin riddare Arn vara med där och med knapp nöd undkomma med livet i behåll. Hitteen (brukar väl ofta kallas Hattin) ligger inte i Egypten utan i Palestina. Men Saladin var härskare över Egypten i alla fall.

Ett sista försök till korståg slogs tillbaka i Egypten och den franske konungen blev tillfångatagen

Ain Jalout kan det också stavas - invaderande mongoler fick smörj i Palestina av egyptiska trupper. En viktig seger, för det satte stopp för den mongoliska expansionen i den här delen av världen.

Och så är vi framme vid orsaken till den här serien av frimärken: Frankrike, Storbritannien och Israel invaderade Egypten 1956. Orsaken var åtminstone officiellt att Egypten nationaliserade Suezkanalen. Det handlade om att den vite mannen ville sätta en olydig brun man på plats, kanske man kan säga. Men den store vite mannen i Washington, som då hette Dwight Eisenhower, ville inte gå med på det, och utan stöd från USA rasade invasionsförsöket samman. Invasionsstyrkorna fick dra sig hemåt igen, och snart var de gamla kolonialväldena historia. I stället kom nykolonialismen - men det är en annan historia!

Ständigt detta al-Qaida

Protesterna är del av den sedan tidigare utlysta demonstrationsdagen "vredens dag", som myndigheterna gjort sitt bästa för att avvärja. Premiärminister Nuri al-Maliki har hävdat att agitatorerna kan tillhöra al-Qaida eller den forne diktatorn Saddam Husseins anhängare.

Så är det alltså i Irak i samband med färska demonstrationer. Att broder Muammar i Libyen också skällt motståndare för att var al-Qaidafolk är väl inget att förvånas över, liksom att det viftas med liknande argument i Jemen och Somalia och på andra håll. Ett enormt krig pågår i Afghanistan, och med avläggare in i Pakistan, för att bekämpa ... tja, vadå? Mest luft, verkar det som. Medan verkliga människor lemlästas.

Vad kan man säga: "al-Qaida - larger than life"? Eller med ett förvanskat citat från Ture Sventon: "al-Qaida, ständigt detta al-Qaida!" - Nå, om upproren i Afrika får rulla på ett tag till kanske slipper höra detta usla argument. Det verkar lite väl tunt vid det här laget och borde snart vara totalt utslitet. Enda sättet att hålla igång al-Qaida i en värld av snabb demokratisering torde vara rejäla injektioner av resurser och Usama-lookalikes för att få folk att tro att det fortfarande rör sig om en existerande realitet. Nu finns det ju inslag av mildare islamister här och där i proteströrelserna i arabvärlden, men vad jag minns utgjorde inte det kraftiga katolska inslaget i polska fackföreningen Solidaritet på sin tid ett skäl för att man inte skulle vara solidarisk med dess kamp.

Förhållandet mellan det progressiva Latinamerika och Libyen är en liten sidohistoria. Från Cuba, Venezuela och Nicaragua har meningsyttringar hörts om att man inte skulle uppskatta en USAmerikansk invasion av Libyen. Inget konstigt med det, USAmerikanerna skiter i libyerna, det är oljan de är ute efter.

Vad säger man här? "Låten barnen komma till mig" eller något i den stilen. Ett libyskt frimärke från en tid när broder Muammar var yngre och raskare än idag.

På tal om broder Muammar i Libyen så skriver (före detta?) bloggkollegan Röda Verb om förhållandet mellan denne man och vissa udda politiska kretsar i Danmark. Så långt är det inget att bråka om. Men avslutningen på det inlägget är sådant så man nästan börjar fundera på om det är provokation på gång:

En "radikal" militär, som bråkar med Förenta Staterna och ger pengar till "radikala" rörelser i oilka länder; som upptäckt en "ny väg" till socialismen, som bedriver "direktdemokrati" och finner nya vägar för "folkligt deltagande". Alltihop finaniserat med oljepengar. Vi pratar om Gaddafi, men vaför tänker vi hela tiden på Chávez?

Nej, vi tänker inte på Hugo Chávez, men jag kan väl tänka mig att någon smartskalle inom USA:s propagandaindustri eller Venezuelas höger kan försöka dra den valsen. Kommer ett rejält demokratiskt genombrott i Mellersta Östern kan vi lära oss en del av hur Venezuela behandlas i vissa kretsar. Om dessa nya arabiska demokratier visar sig vilja ha oberoende och tala för palestiniernas rättigheter kommer de nya demokratiska ledarna att skällas för "diktatorer" av världens folkpartister, skvatt galna dessutom, och anklagas för att tota ihop massförstörelsevapen i något hörn. Detta hur demokratiskt valda de än är. Krångligare än så är det inte.

Längst därinne finns ett vakande öga - vems?

Över till Egypten. I en artikel om neoliberalismen och Egypten görs den här generella reflexionen:

Everywhere neoliberalism has been tried, the results are similar: living up to the utopian ideal is impossible; formal measures of economic activity mask huge disparities in the fortunes of the rich and poor; elites become "masters of the universe," using force to defend their prerogatives, and manipulating the economy to their advantage, but never living in anything resembling the heavily marketised worlds that are imposed on the poor.

Det kan gälla ett land när dig också.

One of the things that make the Egyptian and Tunisian revolutions potentially important on a global scale is that they took place in states that were already neoliberalised. The complete failure of neoliberalsm to deliver "human well-being" to a large majority of Egyptians was one of the prime causes of the revolution, at least in the sense of helping to prime millions of people who were not connected to social media to enter the streets on the side of the pro-democracy activists  ... Egypt and Tunisia are the first nations to carry out successful revolutions against neoliberal regimes. Americans could learn from Egypt. Indeed, there are signs that they already are doing so. Wisconsin teachers protesting against their governor’s attempts to remove the right to collective bargaining have carried signs equating Mubarak with their governor. Egyptians might well say to America 'uqbalak (may you be the next)..

Det var en lång och läsvärd artikel. Här är en till som också är lång och jag drar bara ett citat:

The political architecture of the Mubarak regime was directly pulled from the neoliberal shadow government model, right down to the political rhetoric of toughness as a mask for theft.

Finns det inte en regering i ett land när dig som också gärna "ställer krav" och skall se beslutsam ut, medan klyftorna mellan rika och fattiga bara växer och sprickorna i samhällsbygget blir allt värre? - Det är därför de pågående revolutionerna är viktiga, de slår direkt mot det nyliberala projektet. Det är visserligen i sig ruttet, men det kommer inte att falla av sig själv. I det läget skall man inte bli förvånad om det dyker upp nya filmer där någon skäggig gubbe påstås hota oss, eller om det till och med exploderar en bomb någonstans för att visa vilket ruskigt terroristhot vi lever under.

"Tahrir-andan"

How to have an Egyptian-style revolution here in Britain? Particularly when our unions are so ineffective and slow-moving? Anne Alexander replied by citing the role of the trade unions in the Tunisian uprising. The union leadership in Tunisia was deeply tied to the regime, but pressure from below broke those ties and forced the leadership to call for a general strike. This suggests, she argued, that even unions with conservative or timid leaderships can be transformed into effective vehicles for popular dissent.

What can citizens in Britain do to help? Dina fielded this one. “How do we help the ‘Arab Street’? Have a revolution here.”

Ovanstående är avslutningen på en artikel med rapporter från Kairo - The Spirit of Tahrir. Det borde som många säkert förstår gå bra att byta ut "Britain" mot andra länder med tröga och ineffektiva, men potentiellt starka fackföreningar. Vad säger ni om det, damer och herrar vid Norra Bantorget i Stockholm?

Egypten & Wisconsin igen

I föregående inlägg var det fortfarande stödjande ord från Nilens land till en delstat vid De Stora Sjöarna i Nordamerikas Förenta Stater som det handlade om. Men här följer exempel på hur wisconsinbor själva hanterar impulserna från Egypten.  Man finner dessa och ytterligare bilder på demonstrations-folkkonst här. Vem fasen kunde tro att de tämligen självcentrerade USAmerikanerna skulle ta intryck av folkresningar långt borta i länder som man normalt mest ser genom ett bombsikte? - Ja, det där var väl att ta i, men är det inte ett kulturskifte att det här sker i så stor skala? "Walk like an Egyptian" var det, ja!

Gubbarna på bilden längst ned verkar inte vara inspirerade av ökenhetta direkt, men jag tyckte de var kul i alla fall. I revolutionära situationer kan kulturen också få en nytändning. I själva verket kan det vara så att ett kulturellt uppsving kan vara förebud om att omstörtande dagar närmar sig. Den fransk-västindiske läkaren och revolutionäre tänkaren Franz Fanon skrev bra saker om det redan i början av 1960-talet.

"Egypten stödjer Wisconsin" - repris och källhänvisning

Jo, om någon kommer ihåg det här inlägget med den här bilden ...

... så råkade jag nyss hitta ursprunget. Det är faktiskt från Tahrirtorget i Kairo, och fler bilder finns på denna blogg. Killen på bilden heter Mohammed och försäkrar att han är egyptier trots att en del (jag också) tyckte att han såg ut att ha sina rötter längre norrut, på andra sidan Medelhavet. Internationell solidaritet, det är grejor det! Tyckte jag såg någonstans att det kan dra ihop sig till storstrejk i Wisconsin. Det är rätt, ge dom bara!

"Egypten stödjer Wisconsin"

Är det en bild tagen i Egypten, men killen med plakatet ser kanske inte egyptisk ut. Eller om det är en egyptisk demonstration i USA?  "Egypten stödjer Wisconsin. En värld, en smärta".

Jag har funderat på att göra en notis om att "den arabiska smittan" skulle kunna spridas över till USA men det har inte blivit något av det - förrän nu. Visserligen har jag sett en del kommentarer till exempelvis artiklar hos Huffington Post som antyder att somliga känner sig inspirerade av folkresningarna i norra Afrika och västra Asien, men hur representativa kunde de tänkas vara? Ord från enstaka individer är en sak, massaktioner en annan.

Men nu börjar det bli lite mer handfast. Intressant nog hänger det samman med hur republikanerna i USA på delstatsnivå försöker krossa de offentliganställdas fackföreningar. Det finns ju inte mycket till fackföreningar kvar i USA, de som finns är ofta på den offentliga sidan, och de har under åren lyckats förhandla sig till en del förmåner som högern nu vill sopa bort. Men det har stött på rejält motstånd. Möjligen har de genom sin extremism stampat fram en motrörelse som är mångfaldigt starkare och ärligare än den där killen i Vita Huset som snackade om hopp och förändringar.

Walker heter guvernören i Wisconsin, och här är en kommentar om vad han ställt till med:

The response to Gov. Walker's insanity has been as inspiring as the protesters in Egypt, and it is a joy to see workers, students, and progressives of all stripes spontaneously say "NO!" in a very loud voice. In fact, it is clear that protesters in Wisconsin and Ohio were inspired by the Egyptian democracy movement; some folks were even carrying Egyptian flags. The fact that the protests are spreading like wildfire to Ohio and other states is heartening, too. I can tell you this, as an old hand at the electoral and legislative battles progressives have fought over the last couple of decades: It is only this kind of mass militancy that will give us a chance to survive the power of the Wall Street, big business, and right-wing media machine. They have too much entrenched power, too much money, and too much concentrated media sway for progressives to beat them using conventional tactics and strategies.

På tal om att undra så undrade jag för någon dag sedan hur det var i lilla Djibouti vid Röda havet - men var lugn, man demonstrerar där också. Och på andra sidan Afrika börjar det röra sig i Marocko . I Marocko är folk missnöjda med utländska företag som tagit över offentlig service verkar det (känner vi möjligen igen sådant från andra håll i världen också, exempelvis Sverige?).


Man kan se på det här som mängder av konflikter jorden runt som inte har så mycket med varandra att göra. Man kan också se det som världens överklass mot världens underklass, en enorm kraftmätning som i längden antingen kan vinnas av planetens flertal eller sluta med att mänskligheten kraschar totalt. Men om de olika fronterna stödjer varandra ... bara genom att göra uppror och störta diktatorer i Nordafrika kommer människorna där att inspirera och hjälpa uppror och motstånd på annat håll även om man inte tänker åt det hållet i själva upprorets ögonblick. Vi som är lite äldre minns hur "frihetens port" för en tid verkade öppnas i slutet av sextiotalet. Nu kanske sparken kommer som öppnar porten på allvar!

Kanske även den där staten kan förpassas till historiens soptipp rätt vad det är? De stora demokratiska folkresningarna kan vara till hjälp för hyggligt folk i Israel också. (Tog den här bilden i Stockholm för ungefär tre år sedan.)

En jäkla trist analys till

Vid det här laget finns det nog så många analyser (eller partsinlagor maskerade till analyser) av de nordafrikanska upproren att hälften vore nog. Men eftersom det finns så många infallsvinklar kan man nå väldigt olika slutsatser. Här är en ganska kort men som jag tror bra översikt hos Juan Cole. Om man vill avfärda det som hände i Egypten bara som en militärkupp har man en del att förklara. Exempelvis alla icke-militära aktiviteter, och saker som pågått under åratal i skymundan.

Världens underrättelsetjänster har missat det som ledde fram mot de tunisiska och egyptiska upproren. CIA påstås ha missat det, och israelerna. Själv tycker jag det är mer uppseendeväckande att de inhemska spionerna inte förstod som var på gång, de som ständigt är på plats. Det är klart att man kan försöka få det till att de i själva verket visste, och att exempelvis den militära underrättelsetjänsten drog i trådar i massrörelserna, men låter det troligt? Möjligen kommer det fram så småningom att folk på gatunivån förstod vad som hände och rapporterade uppåt, men de högre cheferna struntade i varningarna.

Kanske det var just för att spionerna var oförberedda som omvälvningarna lyckades. Hade man verkligen varit förberedda så hade regimerna förmodligen ganska lätt kunna eliminera motståndet för ytterligare en tid.

Demonstranterna uppträdde i stor utsträckning fredligt (men det var mordbränder, skottlossning och rejäla slagsmål på sina håll, det får man inte glömma) och brände inte flaggor eller ropade "död åt USA", "död åt Israel". Inte heller spelade islamister någon roll att tala om. Jag skulle tro att detta är ganska skrämmande för just USA och Israel. Hur skall man motivera att bomba och tortera dessa människor som ropar efter fred och ett värdigt liv, och demokrati, medan just ökande demokrati i arabvärlden slår botten ur den israeliska politiken? Hummandet från USA, EU och Israel om demokrati i Egypten har varit rejält pinsamt - och avslöjande. När plötsligt den tidigare efterlysta demokratin knackar på dörren och vill in är det inte så roligt längre.

Det är klart att israelerna kan köra en "Venezuela", det vill säga förklara att det spelar ingen roll hur demokratiska val man har i Egypten, landet är en diktatur som man får föra krig mot om man vill (jämför hur USA och liberalerna konsekvent ogiltigförklarar Venezuela som demokrati trots fria val), men generellt måste sägas att en växande demokratisk tendens i flera arabstater är ett svårt hinder för Israel. Jag såg en försöksballong i förra veckan där någon försökte lyfta fram någon sorts kärnvapenhot från Egypten, men det var nog lite väl grovt för att lyckas. Och skulle det komma till en fritt vald regering i Egypten kan inte israelerna bara komma och slänga dess medlemmar i fängelse, som man gjorde med Hamas i Gaza.

Det har dragits paralleller med 1989 och sovjetblockets sammanbrott. Det finns en viktig skillnad. 89 kunde den nyliberala roffarkapitalismen erövra nya marknader. I arabvärlden gäller något annat, nämligen folkliga uppror bland annat mot just den nyliberala politiken, mot inhemska roffareliter, utländskt kapital och Internationella Valutafonden. Intressant nog kan det bli återverkningar även i USA, som ju verkligen plågas av roffareliter. "Om egyptierna kan, så kan väl vi" verkar en del människor att resonera. Fast det är tveksamt om USAmerikaner kan uppträda lika städat som demonstranterna på Tahrirtorget. Man kan undra vad som händer om den globalisering som i själva verket innebär nya vågor av plundring åker på mothugg. Förut var det i Latinamerika och i en del länder i östra Asien som låtgå-liberalismen hållits tillbaka. Nu kanske också i arabvärlden. Med tanke på att kapitalismen fungerar som ett pyramidspel kan återverkningarna bli knepiga om flödena av pengar och resurser blir trögare.

Är det en riktig revolution i Egypten? I och med att stora delar av den gamla maktapparaten finns kvar och inte har tappat tänderna så kan man sätta ett frågetecken för det. En borgerlig och nationalistisk revolution kanske låter bättre? Mycket hänger på hur arbetarrörelsen utvecklar sig framåt, men kan den stärkas och dra med sig andra grupper så kan man kanske åtminstone börja bygga ett anständigare samhälle för flertalet egyptier. En moderniserad version av nasserismen kanske? Och när detta händer i Egypten så drar man andra länder med sig, i varierande grad och efter lokala förutsättningar.

Det finns olika sätt att protestera. Här är det hjälplärare i delstaten Orissa i Indien som viftar med leksakspuffror och hotar att förena sig med den maoistiska gerillan om de inte får bättre villkor. Skulle en omvälvning av egyptisk modell kunna hjälpa dem? - Tvivelaktigt eftersom mycket av kampen förs på ställen där omvärlden inte har mycket insyn och statens brutalitet kan härja utan vittnen. I Nepal har maoisterna fört fredliga masskampanjer även i städerna efter avslutningen av inbördeskriget, men man har inte lyckats trots väldigt bra uppslutning, så den egyptiska modellen måste nog modifieras innan den eventuellt exporteras. Och i vissa lägen får man nog plocka fram skjutvapen av annat material än plast. 

Somliga surar och andra hurrar

Somliga surar och smiter iväg och andra hurrar

Alldeles nyss pratade radions korrespondent i Alger om demonstrationer som just börjat. En gång var Algeriet ansett som progressivt. Man hade under ledning av Den Nationella Befrielsfronten FLN fört ett långvarigt krig för att få ut fransmännen. Men så gick det som det ofta går: de unga idealistiska befrielsekämparna hamnade i maktens korridorer och blev rejält korrumperade. På nittiotalet förlorade FLN ett val till islamisterna, greps av panik och slog tillbaka med en militärkupp, varefter ett långvarigt och förvirrat och blodigt inbördeskrig utbröt.

Frågan är vad som händer nu. Alla vet vad som hänt i Tunisien och Egypten, det uppmuntrar opinionen underifrån - de fattiga, arbetslösa, undersysselsatta, utan framtid, nedtryckta - och skrämmer den övergödda eliten i Algeriet och andra stater. Mellan massor och elit står polis och militär. Just nu slåss polisen med demonstranter i Alger, men kommer de ha lust att fortsätta med det? Militär och polis tillhör den statliga våldsapparaten, men inom dess led finns också klyftor mellan rika och fattiga. Och vad händer när eliterna förstår att det inte fungerar med storskaliga massakrer längre, kanske för dagen men inte på sikt?

En del tycker att revolutionerna beror av media, och det är klart att modern informationsteknologi spelar roll. Fast folk kunde göra revolution förr också. Möjligen hade man en tryckpress men mest muntlig kommunikation att ta till.  Elektroniken skyndar på processen, helt enkelt, och för ut den till "den globala byn". Samtidigt finns det olika lokala förhållanden på olika håll, så man kan inte bara tro att länderna skall falla som dominobrickor.  Dominoteorin sprack ju redan på sextiotalet (fast då gällde det Östasien).

Dock - känslan av en verklig förskjutning i världshistorien kan jag inte bara avvisa. Här händer det stora saker. Man kan undra hur världen ser ut om bara några år. Alla som inte var tidigt ute att yppa sympatier för omvälvningarna i Tunisien och Egypten får stå och se fåniga ut nu - och det gäller faktiskt också såväl den så kallade palestinska myndigheten, som Hamas i Gaza, som inte gillade manifestationer till stöd för Egypten. Det kan bli trångt och kanske bara ståplats kvar på historiens sophög framöver! "Make history or be history" för att citera Malcolm X. Och nu är det folken som gör historia.

Wael Ghonim och förändringar man kan tro på

Jag följer inte allt vad som skrivs om Egypten och har bara en allmän överblick, så när detaljer kommer kan man bli överraskad. Juan Cole skriver ett inlägg som börjar med en utskällning av Obama (inget nytt med det, killen är storfinansens nickedocka) men som sedan går över till "Wael Ghonim, the 28-year-old Google executive who helped instigate the Egyptian uprising".

Och där börjar det bli verkligt intressant. Man skulle ju kunna förvänta sig att en tjänsteman i ett modernt IT-företag skulle låta lite liberal på sin höjd, men den här killen går ner på (folk)djupet. Det är inte bara att Mubarak och hans regim och undantagstillstånd skall bort, det handlar om saker som mat för dagen, minimilön, arbete eller annan hjälp till de arbetslösa - sådant som berör en stor del av Egyptens fattiga befolkning och som gör att folkresningen mot Mubarak och hans gäng kan förankras i de fattiga områdena. Och det tycks som om arbetarna, som ju strejkade redan tidigare, spelar en alltmer framträdande roll i upproret enligt en uttänkt plan. Det är när folkmassorna kommer i rörelse som man verkligen kan få förändringar man kan tro på (i motsats till Obamas pladdrande). Man kanske kan jämföra med när 1950-talets ganska liberala cubanska revolutionärer mötte eländet på landsbygden och raskt radikaliserades?

Hoppas att Ghonim tänker på att ha en bra säkerhetsapparat omkring sig. Han kan vara ämnet till en stor framtida folkledare, och sådana uppskattas inte på alla håll. Antagligen skulle omvärlden kunna svälja att inte bara Mubarak, utan åtskilliga i hans regim, försvinner genom någon fallucka, och att den parlamentariska demokratin slår igenom i Egypten, men inte att det blir djupgående sociala förändringar och att arbetare och bönder rycker fram i ledningen. För då är det inte bara byte av folk som sitter på samma gamla stolar, utan det blir nya stolar också. Sådant kan vara smittsamt. Det är frågan om inte en del av smittan till och med kan spridas över Atlanten och inspirera (ibland i och för sig helknasiga) regeringsmotståndare i USA.

Vad en marxist skulle peka på är nödvändigheten att riva ner och sopa bort den gamla statens våldsapparat. Så länge de gamla poliskårerna och den gamla militärapparaten finns kvar går folkets revolution inte säker, så länge kan en våldsam motrevolution komma. Med andra ord skulle åtminstone den högre militärledningen behöva sparkas ut ganska snart. Men är det möjligt? Kommer sådana signaler vet nog Obama och hans kompisar på vems sida de står!