Det blev ingen "revolution"

Från SvD:

På lördagen fyllde Rysslands president Vladimir Putin 65 år. Det firade oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj med att organisera protester i minst 80 städer. Men gatorna rensades inte på demonstranter i lika stor omfattning som tidigare, vilket kan tolkas som ett misslyckande för oppositionen. ...

Det finns olika redogörelser över antalet demonstranter i Moskva. Fler än tusen, skriver tidningen Kommersant. Enligt polis samlades omkring 700 personer, inklusive journalister, – betydligt färre än vad arrangörerna hade hoppats på.

700 personer, (observera: inklusive journalister), i jättestaden Moskva måste ju betraktas som ett praktfiasko. Även dubbla antalet hade varit ett fiasko. Kanske 350-400 i Sankt Petersburg. Om det finns någon opposition av format i Ryssland så handlar den inte om de här människorna. Att kalla  Aleksej Navalnyj "oppositionsledare" är rena skojet.  Det är ingen "färgrevolution" på gång. Utrikiska media får nöja sig med att sura över att polisen inte var överaktiv med att spöa upp folk. Den rackarns Putin som aldrig gör som man säger åt'en!

Om man nu skall tala om demonstrationer så kanske den här bilden är mer "talande": Den pigge 65-åringen V. V. Putin tillsammans med den till synes ganska mossige kungen av Saudiarabien. En tusenmannadelegation från Saudi har varit i Moskva och skrivit på miljardkontrakt på olika områden. Undrar vad bossarna i Washington säger om det.

Den där kungen ser så vissen åt så jag undrar om han verkligen vet vem han är och var han är? Men lugn, "Vlad the Hammer" är samlad och har kontroll!

Jag undrar om det fördes samtal bakom kulisserna om saudiskt stöd till islamistiska terrorister i Kaukasus. Det vore ett positivt genombrott för Ryssland, och i så fall ännu ett bakslag för de stater som ännu tycker det är en god idé att använda islamister som ombud. .

Vandaler med tendens

När islamistiska vandaler förstör mänsklighetens kulturarv i Palmyra, Syrien, kan det verka extremt över alla gränser. Men det är det inte. För inte så länge sedan var de i farten i världsarvet Timbuktu i Mali, och på många andra håll har de förstört kulturminnesmärken och gravar. Palmyra är inte en isolerad händelse, det finns ett mönster och en tendens med urskiljbart ursprung.

2012 hade jag en bloggpost som handlade om hur huvudinspiratörerna till extremislamismen uppträder på hemmaplan. Man skulle ju kunna tro att de som basar över islam i Saudiarabien skulle vara angelägna att byggnader och annat som finns kvar sedan Mohammeds tid skulle vårdas speciellt för att visa upp för alla religiösa turister. Så är inte fallet. Här rivs det utan hämningar om något står i vägen för landets pilgrimsindustri.

Jag såg en notis för några  dagar sedan om att tre moskéer skall byggas på Järvafältet i Stockholm. En av den finansieras från Saudiarabien. Vilka läror kommer att predikas där? Vilken betydelse kommer de att ha för att separata och isolerade grupper kommer att bli ännu mer isolerade men också kommer att upprätta territoriell kontroll och placera sig utanför Sverige vad det gäller lag och rättskipning? Kommer folk som inte delar den officiella saudiska versionen av islam ens att kunna bo kvar på Järvafältet?

Och så är det prat om en moské i Borlänge - Mohamed Omar tar itu med Göran Greider som hamnat på fel sida i den här frågan. Varför måste självdefinierad vänster och feminister uppträda som islamisternas ombud? Förväntar man sig ett "tack"? - Då får man nog vänta.

Medeltiden är bättre än sitt rykte!

Ibland är förre utrikesexcellensen Bildt faktiskt rolig:

Jag har heller aldrig känt någon drift i att delta i det allmänna smutskastandet av medeltiden. 

Detta på tal om Saudiarabien. Det tråkiga är nog inte att Saudiarabien befinner sig i medeltiden utan i vår tid. Dessutom försett med moderna vapen som mal sönder grannlandet Jemen.

För övrigt finns det historiker som hävdar att medeltiden verkligen inte var så mörk ("the dark ages") som det påstås. I mina hyllor står bland annat en bok som heter Den ljusa medeltiden. "Mörkret" var förtal av folk som ville återgå till tiden före medeltiden, till den klassiska romerska epoken. Renässansfolket alltså, de som i stället hyllade det antika Rom, den epok som låg innan medeltiden. En rörelse som i sina mål var reaktionär. Det misslyckades naturligtvis. Återupplivandet av romerska ideal satte igång oväntade processer. Några hundra år senare var kapitalismen i färd med att bryta ner såväl renässansens som medeltidens kvarlevor i Europa.

OPEC blir ROPEC?

Enligt en nätsida som skriver om olja så händer det märkliga saker i råoljebranschen. Som bekant så står ju Ryssland och Saudiarabien på varsin sida i Syrienkonflikten. Skulle det går riktigt illa kunde det bli krig mellan de två, ifall Saudi skulle framhävda med att man vill invadera Syrien. Men trots detta hade Ryssland, Saudiarabien och ytterligare ett par oljeproducerande stater ett möte i februari, och en större version med fler deltagare förväntas inträffa i mars. Trots motsättningar finns det uppenbara fördelar för oljestaterna om de kan samordna sig vad det gäller produktionsnivåer och priser. Blir OPEC, de oljeproducerande staternas organisation, utvecklat till ROPEC där Ryssland är med? Om ett par år fyller för övrigt OPEC 60 år. Med Ryssland i samarbetet skulle det bli en stor grej: Will Russia End Up Controlling 73% of Global Oil Supply?

Kanske man här kan se ett nytt exempel på den smidiga ryska diplomatin. Saudihärskarnas förbindelser med USA försämras, och samma är det med landets ekonomi och utrikespolitik. Då kan de nappa på ryska förslag om gemensam oljepolitik trots att det finns stora motsättningar inom andra områden. Ryssen tar det hela lugnt och metodiskt, överilar sig inte, gör inga hotfulla utspel, blundar när det passar för vissa saker och låter diplomatin och ekonomin ta ledningen. Och så kan man (tillsammans med kineserna) bygga inflytande i de västasiatiska oljestaterna och trycka ut USA och dess allierade.

Med Ryssland i oljesamarbetet, dessutom i en ledande roll på grund av sin stormaktsposition, anar artikelförfattaren stora geopolitiska förändringar framöver. - Man får anta att USA försöker lägga ut så många krokben som möjligt för den här processen, men förmodligen kan man som bäst fördröja.

Här var det tomt (men gott om sand)

Mystisk 'abstrakt konst'? - Nej, jag gillar att titta på kartor med satellitbilder, och det här är en sådan som jag klippt ut.

Det här är ett ställe där inte ens beduinerna går in. Rub al-Khali (الربع الخالي, ar-Rubʿ al-Khālī), "det tomma området", på Arabiska halvön. En riktig värsting till öken, och jag antar att det är sanddyner vi ser, dyner som drivits upp av ökenvinden.

I detta sammanhang minns jag en klurig vers av framlidne Robban Broberg (fast här handlar det om Sinai-öknen):

Timglasen i Sinai
kommer sanden ej att sina i.

Om muslimska bröder, arabiska kungar, och annat

Den som är intresserad av utvecklingen i den så kallade arabvärlden, och bland annat vad som händer omkring Syrien, kan med fördel titta på den här artikeln som refereras hos The Arabist. Huvudämnet är förhållandet mellan staterna på Arabiska halvön å ena sidan, och Muslimska brödraskapet å den andra. Jag har tidigare sett antydningar om att de kungliga diktatorerna börjat bli nervösa för återverkningarna av "den arabiska våren" och dessutom oroliga för vad gudskrigarna i Syrien kan hitta på, och här får man mer kött på benen.

Det kanske är så här: alla spelarna här är/kallar sig muslimer, men de är av olika sort och har olika mål. Det Muslimska brödraskap som kungarna tidigare stött när det störtade regeringar i Egypten och Tunisien, samt var/är inblandat i strider i Libyen och Syrien, börjar ses som ett hot i stället för en tillgång. "Man har närt en orm vid sin barm."

De korrumperade kungarna och prinsarna på Arabiska halvön har lyckats slå ner opposition av vänster- och liberaltyp, men de muslimska bröderna är mycket starkare och farligare. Då måste kungarna försöka slå tillbaka, innan de själva kanske åker ut. Ett sätt kan vara att Saudiarabien inte längre säger sig vara intresserat av att Syriens regering störtas. Den håller ju efter islamska extremister av den typ som gärna skulle störta kungen och prinsarna på Arabiska halvön när de är klara i Syrien. Regeringen i Qatar kanske har en annan linje, men det är frågan om man kan driva den på egen hand när saudierna backar och USA inte verkar så intresserat av Syrien längre. Om strömmen av pengar och vapen till de väpnade grupperna i Syrien minskar kan man fråga sig vilka chanser de har framöver. Det verkar ju inte som om flertalet syrier, även om de har synpunkter på doktor Assads regering, vill byta ut den just mot islamistiska extremister.

Verkligen engagerade är dock de trotskistiska bloggarna Kildén och Åsman som nästan verkar råka i upplösning när en partikamrat har avvikande åsikter om läget i Syrien.

Undvik tigerslagsmål

Roligt att titta på, men man kanske bör hålla sig på lämpligt avstånd!

Det finns ett kinesiskt uttryck som gamle ordföranden Mao använde vid något tillfälle: Att sitta på berget och se tigrarna slåss. Det torde innebära att man själv håller sig undan och låter några andra, som man inte gillar riktigt, slåss bäst de vill. Sedan kan man väl träda fram och sopa upp resterna när tigrarna slagit ihjäl varandra.

Man kan tänka på det talesättet i samband med vad som händer omkring Syrien nu, och Sveriges roll i det hela. Notera att en märklig 'opposition' härjar i landet - den ödelägger infrastruktur och eldar upp eller stjäl kulturarv - och att den har stöd av diverse skumma makter. (Det finns värre saker än censurerade IKEA-kataloger man kan kritisera Saudiarabien för.) Nu kanske 'oppositionens' desperata offensiv omkring Aleppo håller på att bryta samman och då blir läget för alla de makter som försöker krossa arabvärldens sista sekulära stat svårt. Då får man fixa 'gränsintermezzon' och försöka dra in hela NATO-gänget i aggressionen. Det stinker desperation och provokation om den där granaten vid turkisk-syriska gränsen!

Men Syrien är ju inte ensamt, det finns stödjande makter. En av dem är granne till oss. Det finns en risk, kanske inte överhängande just nu, men den kan bli överhängande väldigt snart, att den syriska krisen utvecklas till en direkt konfrontation mellan NATO och i främsta hand Ryssland. Man får förutsätta att det redan pågår in indirekt konfrontation, exempelvis genom att Ryssland hjälper Syrien med underrättelsearbete och signalspaning. En sådan här kris (liksom det tidigare kriget i Georgien) är ett utmärkt tillfälle för de olika makterna att testa sin förmåga på det elektroniska slagfältet. Med tanke på hur den här krisen kan utvecklas finns det anledning att åter ställa frågan hur smart det är att dra Sverige längre och längre in i NATO-samarbetet! Idag smäller det i Syrien, kommer det att handla om Östersjöområdet om ett tag? Ryssland har slutat backa, rätt vad det är kan läget bli väldigt allvarligt. Vi talar faktiskt om ett antal stater med kärnvapen som är inblandade!

Den rimliga politiken är att 'sitta på berget och se tigrarna slåss', ta hem vår ynkliga styrka från Afghanistan omedelbart och efter bästa förmåga höja försvarsberedskapen.

***

För att ta en grej jag skrev ovan ett varv till, men exemplifierat på annat sätt: Jag tycker illa om Reinfeldt-regimen. Många gör det. Men skulle jag stödja en 'motståndsrörelse' som består av horder av helgalna utländska mormoner som kastar bomber i Gamla stan och bränner ner kulturarvet vid Drottningholm, och som verkar vilja ersätta Reinfeldt med några tomtar som är ännu värre! Jag misstänker starkt att flertalet syrier har en liknande uppfattning beträffande det egna landet. Men deras röst verkar inte vara särskilt intressant att lyssna till ...

Syriska perspektiv

Den här bilden har jag med friskt mod 'lånat' från Syrienbloggen, dock med ett eget tillägg: det är de mysande farbröderna Kildén och Åsman som liksom någon sorts påhejande skyddsänglar får sväva över Onkel Sams färd mot Syrien. K & Å tillhör ju den grupp som numera med berättigande skälls som 'bombvänstern'.  Andra delar av den rörelse de tillhör bombvänstrar inte, så man får vara försiktig med att göra generella fördömanden. Den tjocke kusken påminner om kungen av Qatar, en av finansiärerna av syrienkriget. Bloggaren SyrPer brukar beskylla Qatars härskare för att vara pedofil också (samt vara nära nog apa).

Jag nämnde Syrian Perspective i bildtexten ovan. Kanske SyrPer kan spela en roll när syrienkrigets historia, och särskilt mediakrigets historia, skrivs någon gång. Man vet ju inte vem som är vem på nätet, men låt oss säga att Ziad Faled existerar och är en advokat av syriskt(-kristet?) ursprung som finns i Dearborn, Michigan, och som driver en blogg som hejar på den syriska regeringen.

Det intressanta kanske inte är personfrågan, utan de påståenden som skickas ut på nätet, och varifrån de kommer. En historiker skulle här öppna sin verktygslåda och plocka fram några verktyg som heter äkthet, närhet, tendens, rimlighet och beroende, och med hjälp av dessa försöka bedöma materialet. Det tänker inte jag göra i någon större utsträckning. Att tendensen är för Syriens regering är klar. Men hur är det med rimligheten i påståendena, och varifrån kommer de? Bloggaren uppger sig ha en massa kontakter i Syrien, men hur är det med kontakternas kontakter? Är de pålitliga och de som de påstår sig vara?

Jag tar bara ett inlägg till nämare granskning, det här där den kurdiska gerillan PKK uppges behärska hela sydöstra Turkiet. Låter det rimligt? - Jag har tidigare sett uppgifter om att kurder i Turkiet tagit kontroll över mindre områden, vilket i sig kan vara riktigt och är viktigt i den här krisen, men hela ...? Nja, det behövs nog mer fakta från olika håll och jag tycker det låter tveksamt.

Det kanske är några andra påståenden i artikeln som är de verkligt viktiga, nämligen att Syrien ger PKK vapen som tagits från infiltratörer:

It is noteworthy, that the Syrian army now regularly transfers weapons and ammunitions determined to be of Turkish origin to the PKK, just to remind Erdoghan of the vapidity of his policies.  SyrPer has learned from Wael that a cache of weapons seized yesterday in Hama was put on trucks and sent straight to Qamishli for distribution to our Kurdish allies. 

On top of all this is a deal in the making to begin supplying the PKK with captured "Doschka" anti-aircraft and anti personnel machine guns....the same being bought by Saudi Arabia for the "freedom fighting" terrorists of the FSA.  ...  The only objection is from Iraqi president, Nouri Al-Maliki, who fears an exponential growth in Kurdish power will hobble him in negotiations with Talibani and Barazani concerning oil contracts in Kirkuk, in the North.  Syria and Iraq are working very tightly these days, a relationship almost as important as that which Syria enjoys with Iran.

Är det här bara privata åsikter och skvaller, eller en kanal för den syriska regeringen att sända ut vissa budskap som man kanske inte vill läsa upp officellt i damaskus-radion? Man skickar vapen "till våra kurdiska allierade" - det är ett ganska starkt uttryck när PKK är "allierad". Dessutom en rejäl spark i baken på den turkiska regim som låter vapen strömma över gränsen: "Här får ni tillbaka era vapen, men kanske inte på det sättet som ni tänkt er, haha!" Här får man också veta att det finns plan att utrusta PKK med tunga kulsprutor som monteras på bilar, vapen som kan användas exempelvis mot turkiska helikoptrar. Förutom mot marktrupper, naturligtvis. Kan PKK få tillgång till, och effektivt använda dessa vapen, får man en rejält större eldkraft än tidigare och störa det turkiska luftherraväldet. Och det är väl inte vad Erdogans regering hade tänkt sig.

Slutet på citatet är motsägelsefullt. Å ena sidan anges att Iraks shiamuslimske president känner sig besvärad av ökad kurdisk makt när han skall förhandla med sina egna kurder. Å andra sidan sägs att samarbetet mellan Irak och Syrien är nästan lika tätt som samarbetet mellan Iran och Syrien. Det kan ju bekräfta påståendet att den makt som tjänade mest på USA:s invasion av Irak faktiskt var Iran. Det långsiktiga resultatet av Saddams fall blev ju att iran-vänliga shiiter tog över i Irak.

Lästips: Saudi

Saudiarabien har ju varit på tapeten senaste dygnet medan en minister i svenska regeringen funderar på om landet är en diktatur eller skall kallas något annat (som är synonymt med 'diktatur' men låter mindre illa - exempelvis 'auktoritär').

Här kan man hitta en artikel där Per Björklund, som tidigare rapporterat mycket från upproret i Egypten, skriver kort och översiktligt om oroligheterna i Saudi. Särskilt berörs de östra delarna, där såväl oljan som den shiitiska minoriteten finns, men tydligen jäser det i hela landet. Oppositionen verkar ännu så länge vara splittrad och inte ha formulerat några program, i alla fall säger inte artikeln något om det.

Jag såg någonstans en förmodan att USA skulle kunna tänkas vilja dela Saudiarabien. Tanken är inte orimlig. Dels är delning/splittring ett knep som USA tillgripit på andra håll tidigare och som nu kan tänkas ingå i planerna för Syrien. Men det finns en annan aspekt gissar jag: den terrorism som finansieras från Arabiska halvön får sina penning-anslag från de reaktionära wahhabiterna som ju inte är shiiter. Den stora saudiska kungafamiljen får väl betraktas som stats-wahhabiter och synnerligen misstänkt vad det gäller att främja såväl terrorism som aggressivt missionerande.

Antag nu att USA:s strateger börjar bli skrämda över det monster de själva bidragit till att skapa, nämligen den islamistiska terrorismen. Om man kunde klippa Saudiarabien i mindre delar skulle wahhabiterna hamna i den fattigare delen, utan olja, och då skulle penningkranen för terrorfinansiering kunna stängas av. Samtidigt kanske shiiterna på Arabiska halvön skulle bli mer förmånligt stämda gentemot USA och väst om de blev av med de förtryckande wahhabitiska extremisterna. - Men detta är bara spekulationer. Och förmodligen finns det en stark falang inom USA:s ledning som fortfarande ser islamistiska gudskrigare som en tillgång, trots att dessa redan tidigare visat sig vara synnerligen tveksamma allierade.

Femtekolonnare i bloggosfären?

Det finns över tusen USA-baser i omkring 150 länder uppges det här. Exakta siffror verkar vara svårt att plocka fram. Talen är i förändring och en del aktiviteter sker i skymundan bakom hemligstämplar.

Detta med USA:s arkipelag av baser över hela jordklotet är intressant på grund av något som jag fick syn på i lördags strax innan jag stängde av datorn för helgen: ett i raden av ganska egendomliga inlägg om Libyen och Syrien som förekommit på bloggen Det progressiva USA. Jag anser att skribenten trampat över på ett otrevligt sätt tidigare vid flera tillfällen, men nu hoppade han på flera svenska bloggare som har en kritisk hållning till vad som händer i Syrien, nämligen Anders Romelsjö, Motvallsbloggen och Jinge. Jag blev inte klar över syftet. Försöka skrämma kritiker till tystnad, blanda bort korten, eller vad?

Man kan undra vad som ligger bakom när folk som annars verkar ha rätt schyssta åsikter plötsligt brakar ut i terrängen. Det finns några märkliga fall just vad det gäller Libyen och Syrien. För att vara riktigt taskig kan jag fråga så här: om det är så att man utan invändningar godtar, och till och med hyllar att diktaturerna på Arabiska halvön förser påstådd opposition i Libyen och Syrien med pengar och material (och kommandos), kan det tänkas att man själv är redo att ta emot en slant? Är det orimligt att tänka sig att de penningstinna diktatorerna och deras vänner i USA/NATO också försöker köpa upp exempelvis bloggare med pålitlig vänsterprofil för att fungera som femtekolonnare i den anti-imperialistiska kampen? En hel del opinionsbildning pågår ju i bloggosfären, och den kan vara svårare att få grepp på än "main-stream-media" för USA/NATO/Gulfstaterna hur mycket pengar och resurser de än har. Lika väl som det här gänget försöker använda Amnesty och liknande ideella och välrenommerade grupper som fasad kan man ju försöka använda välrenommerade bloggare.

Hur var det nu med baserna? - Jo, Anders Romelsjö hade uppgivit en del antagna siffror om antalet baser och länder varvid Det progressiva USA i snäsig ton tyckte att USA är så öppet att man kan slå upp det verkliga antalet i officiella USAmerikanska sajter. (Och där hävdas det att man skär ner antalet baser - vilket är sant på vissa ställen men inte på andra.) Själv tänker jag på den klassiske USAmerikanske journalisten I. F. Stone som körde med principen att allt som regeringen säger skall betraktas som misstänkt lögn. En sannare version av verkligheten kan man få genom att läsa mängder av material och därmed då och då hitta oavsiktligt utsläppta uppgifter som demolerar de offentliga lögnerna. Och tittar man i artikeln jag refererar till här ovan är det tydligt att det nya bassystem som nu byggs upp inte påminner helt om den äldre modellen med stadslika jättebaser, och därmed får man ändra på uppfattningen om hur en USA-bas ser ut.

Och hur gick det med påhoppen? - Det progressiva USA fick svar på tal och ville inte vara med längre. Inte lika stryktålig som en del av trotskisterna alltså.

Tillägg: en ovana hos Det progressiva USA är konstiga jämförelser med Andra världskriget. Nu skall jag dra en enkel jämförelse får vi se om någon reagerar och begriper hur jag resonerar. Tjeckoslovakien 1938/1939 = Libyen. Polen 1939 (eventuellt) = Syrien. Vad det gäller Polen/Syrien hoppas jag dock att processen kan stoppas innan vi är framme vid 1 september 1939.

Lästips Venezuela. Och nu smäller det i Bahrein

Lästips, en intervju (på engelska) med en norsk socialantropolog som gör undersökningar i Venezuela. Där behandlas såväl positiva som negativa sidor av den bolivarianska revolutionen. Verkligheten har ju en tendens att vara mångfacetterad.

Nu rapporterar al-Jazeera och svenska media om Bahrein. För någon dag sedan verkade det som om den härskande kungafamiljen inte riktigt var inne på våldslinjen, trots att folk dödats i demonstrationer, men nu har man bestämt sig. Pärlrondellen i Manama skall inte tillåtas blir något nytt Tahrir-torg, förefaller det. Blodigt ingripande, pansar på gatorna, kaos på sjukhusen.

Frågan är om taktiken fungerar, eller om upproret blir ännu starkare. Dessutom finns ju grannen Saudiarabien som skulle kunna tänkas ingripa om Bahreins härskare vacklar. Vad Irans härskare känner kan man undra: å ena sidan är oppositionen i Bahrein shiitisk (fast med lokala varianter - man har inga ayatollor), å andra sidan verkar även oppositionen i Iran inspireras av de arabiska upproren. I sig är det kanske lite konstigt, för iranier och araber har tidvis varit som hund och katt (se not nedan), men det kanske går ihop på något sätt.

I dagens läge ser det ut som en rad borgerliga revolutioner håller på att utlösas. Såväl vänstern som de religiösa har inte haft mycket inflytande. Man kanske kan tänka sig en nyväckt och omformulerad arabnationalism med progressiva drag, ungefär som under de tidigare åren i Algeriet och i Egypten under Nasser? En politik för och av människor som inte accepterar den nedbrytande globaliserade neoliberalismen med Internationella Valutafonden som banérförare.

Bahrein är inte stort, men i större länder som Jemen, Algeriet, Libyen och kanske på annat håll vaknar folkrörelserna till. Det kan spridas längre, ner i det svarta Afrika och österut i Asien. Kanske dags för Europa att vakna upp också? Budskapet kan ju vara att "vi betalar inte för er kris, bankirer"!

Och där har vi en länk till den amerikanska sidan av världen, bland annat till Venezuela. När Latinamerika lösgör sig från Storebror, och liknande tendenser blir allt starkare i Asien och Afrika, blir det väldigt krångligt för det imperium som redan är i utförsbacken. Och detta trots att revolutionerna ännu inte gått över i avgjort socialistiska skeden (inte ens i Venezuela). Skall Europa vara kvar som den sista stora klump av Jorden som dekis-supermakten kan köra med hur som helst? Eller skall vi gå med i den stora rörelsen och fixa vår egen framtid in på ett bättre spår?

Demonstration i Bahrein, foto från al-Jazeera

(Här är noten du skulle se, och den är en hänvisning till al-Qudsdemonstrationen i Stockholm som jag skrev om 2009, och där jag stötte på iranier som föreföll vara rasistiskt inställda mot araber.)

Ben Ali med ny familj

Här är USAmerikanske tecknaren Jeff Danzigers kommentar till att Tunisiens diktator fått fristad i Saudiarabien. Om man skall göra en bildkommentar kan den låta så här: Hade de där stora gubbarna fått annan huvudbonad (en liten kalott exempelvis) och angivits föreställa israeler så skulle nog anklagelser om antisemitism raskt komma. Talar inte näsorna sitt tydliga språk om vi nu ser till hur europeiska tecknare  särskilt före 1945 beskrev en viss utsatt befolkningsgrupp? Den tekniska termen är "judesexa", gjorde man det enkelt för sig kunde man rita näsan som en sexa.

Men nu är det semitiska araber, saudiaraber, och deras plats i tillvaron är att leverera olja, köpa dyra grejor från industriländerna (som enorma vapensystem som de förmodligen knappt kan använda i alla fall) och i övrigt hålla klaffen och vara "västvänliga". Ännu finns pengar för dem att sprida sin avart av islam över Jorden genom att ge pengar till fattiga muslimska församlingar i olika länder för att exempelvis bygga moskéer. Skulle den saudiska oljan rinna till sämre kan man gissa att landet blir totalt ointressant, och att det räcker gott att de håller klaffen och accepterar lite attacker med förarlösa bombplan då och då.

Men nu är den kleptokratiske presidenten Ben Ali hemma hos familjen i alla fall. Kul för honom. Om det inte blir revolution i Saudiarabien också.

Mohamed Omar om wahhabiter

Även om man inte är särskilt religiöst inriktad (och har en speciell misstro mot gynnare som svänger sig med "heliga böcker" som påstås vara "guds ord") kan det vara nyttigt med åtminstone en del insikter i hur olika religioner fungerar. Och då inte bara huvudgrupper som "kristna" eller "muslimer", utan underavdelningar och olika tankeströmningar. För tar man en etikett av det slaget kan det täcka nästan vad som helst. Visserligen kan du fråga vilken kristen, muslim, jude etc. vilken tro som är den rätta, och genast få besked om att det är just det som han/hon tror på - men det behöver ju inte jag tro på, eller ens 99,9 procent av de andra som kallar sig samma sak. En liten protestantisk dår-sekt i Arkansas med 200 medlemmar representerar inte kristenheten. Och därför är det bra att få lite orientering om vem som är vad ...

... exempelvis om wahhabiternas roll och synpunkter, och hur de skiljer sig från andra muslimer. Efter den iranska revolutionen lärde vi oss att det fanns sunni och shia, men med de saudiska wahhabiterna (vars urfader levde under nästan hela 1700-talet och samarbetade med saud-dynastin när den var liten och obetydlig och ökenrövare) kommer man ner på en mer detaljerad nivå.

Jag får intrycket att wahhabiterna påminner om en del extrema protestantiska sekter med rejält neddragna mungipor (kanske som Calvin och hans sura gäng i Geneve en gång i tiden). Man eftersträvar en extrem renhet som inte finns. Ett bekymmer är att man sitter med högt beskydd, nämligen den svinrika härskargruppen i Saudiarabien som i sin tur är allierad med USA. Det ger wahhabiterna stora möjligheter att sprida sina läror, att spränga gravar för muslimska helgon i Somalia, trakassera folk som sjunger, finansiera moskeer jorden runt etc. När en hånflinande israelisk minister yttrade att man hade "den arabiska eliten" på sin sida under Gazamassakern bör väl de wahhabitiska härskarna i Saudiarabien ha varit inkluderade?

En del meningar om wahhabismen, från en negativ synvinkel, hittar man hos Mohamed Omar, utifrån frågan om hamas är wahhabiter. Läsvärt tycker jag. Och svaret blir nekande. Det finns viktiga skillnader.

Samtidigt får man tänka sig glidande skalor, där enskilda individer kan vara mer eller mindre nära en wahhabitisk uppfattning, och där man inte alltid skall förväxla vad rörelsens ledare säger eller skriver i sina dokument med varje liten politisk handling. Tillvaron är för det mesta ungefär även på det här området.

Jag vet inte mycket om sufier, men de verkar lite mer vidsynta i alla fall.

Feminism, befrielse, bomber ... glömska?

I Aftonlövet skriver Olle Svenning om en bok om situationen för kvinnorna i Irak.
Den har inte blivit bättre. Är någon förvånad?

Har man lite hum om kolonialismens historia handlar det ju allt som oftast om "befrielser" som sedan "glöms bort" när erövringen väl är genomförd. Stackars hedningar skulle befrias från sin hedendom, slavar släppas loss från träldomens ok, undertryckta minoriteter få räta på ryggen, okunniga ryckas upp ur vidskepelsens mörker, kvinnor befrias från det patriarkala förtrycket … just det sista har ju varit populärt på senare år. Vill man sälja in ett krig kan man försöka hitta några kvinnor på motståndarsidan som måste "befrias". Afghanistan är ett ruskigt exempel. Inte bara på grund av ett reellt ruskigt förtryck innan USA angrep, utan för att befrielsen lägligt glömdes bort när det var dags att skicka iväg bombplanen. Och sedan har man inte hört mycket av den.

En reflexion över detta är att den liberala kvinnorörelsen i Väst mest är skit och egentligen är mer solidarisk med sin egen härskande klass än med kvinnor av fel klass i andra länder. Jag minns att Jan Myrdal (eller var det Gun Kessle?) tog upp saken i samband med det enorma bakslag för kvinnor i Kina som Deng Xiaopings reformer innebar. Feministerna i New York var inte intresserade av detta som ju ändå måste vara ett av de stora frågorna med tanke på hur många människor som direkt var inblandade. Myrdal (eller om det var Kessle) skrev ironiskt att feministerna i New York var mer intresserade av sina orgasmer än kvinnorna i Kina. Undrar om det inte var i det läget som även trögtänkta feminister i Sverige insåg att Myrdal måste vara Satan själv? (Obs. ironi!)

Var skall kvinnorna nu bombas … förlåt befrias! härnäst? I och för sig kunde man ju tänka sig en storskalig bombkampanj mot Saudiarabien, men av någon anledning tror jag det är ett långsökt alternativ. Närmare till hands ligger Iran. Kommer kriget närmare kan vi räkna med att kampanjerna om befrielse av de iranska kvinnorna blir alltmer högröstade.

Det ser ut som om bloggaren på Det progressiva USA tror att att krig mot Iran är i stort sett oundvikligt. Å andra sidan har han en tendens att åka berg- och dalbana mellan hopp och förtvivlan så att det stundtals är svårt att hänga med. Det är klart att USA är en supermakt och skulle kunna ställa till med fruktansvärd förödelse och döda miljoner iranier med ett kärnvapenangrepp ...

Politiska företrädare för två länder med urgamla civilisationer skakar tass

... men så enkel är ju inte världen. Det finns fler intressenter, även ganska stora sådana, som inte alls är positiva till ett nytt storkrig i Asien. Ryssland är en av dem, en annan heter Kina. Sådana här saker har viss betydelse också:

Iran announced a $3.2-billion natural gas deal with China on Saturday, a move that underscored the difficulty of using economic sanctions to pressure Tehran to bow to Washington's demands on its nuclear program.
…
Under the three-year deal, China will help develop the South Pars field, a sprawling cavity beneath the Persian Gulf seabed that is part of what geologists describe as the world's largest natural gas reservoir.
…
Under Washington's pressure, the French energy giant Total has quietly scaled back plans to develop Iranian gas fields. But many companies still do business with Iran, especially from the rapidly expanding Asian economic and political powerhouses of India and China and in countries with few commercial ties to the U.S., such as Russia.

Är det någon som tror att kineserna är intresserade av att de israeliska eller amerikanska pellejönsarna drar igång en bombkampanj i Iran under dessa omständigheter? Notera att Kina har en rejäl binge $ att dribbla med om jänkarna skulle krångla till saker och ting, och att man också har möjligheter att skapa ett stort buller vid Formosasundet. Det är väl möjligt att USA och Israel ändå försöker slå till, men då blir det väl något som kan jämföras med Tysklands ockupation av Ungern 1944 - en sista desperat utfall när man redan har förlorat och borde ha vett att ge upp.

Men världsläget ändrar sig hela tiden, och knappast entydigt till de aggressiva makternas fördel, så kanske iranska kvinnor slipper se sina familjer sprängda i småslamsor, eller själva bli lemlästade eller dödade, av "befriare" från utlandet.

PS. Det är presidentval i El Salvador idag. Håll tummarna för att det går rätt till och att förhoppningsvis ännu en relik från de gamla onda åren av yankeestyrd terror rensas bort DS

Vad är Doha?

Frågan i rubriken tänker sig författaren till en artikel i Asia Times att de saudiarabiska ledarna kunde ha ställt för tjugo år sedan om någon hade föreslagit att "Doha skulle konsulteras" i någon angelägenhet. På den tiden var Doha, huvudstad i Qatar vid Persiska viken, inte mycket att räkna med.

Idag väger Qatar tyngre i den internationella politiken, och man utmanar det saudiska ledarskapet och de arabiska ledare som tolererar Israels framfört för sin egen bekvämlighets och rädslas skull. De qatariska ledarna hjälpte till att få stillestånd i det libanesiska kriget 2006, nu har de kämpat för att få stopp på angreppet mot Gaza, och förmodligen är de mer i samklang med vad folk tycker i arabvärlden än regimerna i Saudiarabien, Jordanien och Egypten. De arbetar på samma linje som Syrien, Iran och palestinierna, och det är mycket intressant.

Qatar står mycket mer än sin jättegranne Saudiarabien för modernitet. Kanske det är en viktig aspekt om man ser på den arabiska kampen mot intränglingar från olika håll. De gamla skruttiga arabregimerna har angriparna kunnat köpa upp eller peta omkull, men hur blir det om/när modernitet sprider sig i de olika länderna? De mer eller mindre underförstådda argumenten bakom stödet till Israel i väst handlar nog mycket om att araberna är primitiva, efterblivna, oskolade - ungefär att de är efterblivna infödingar som man lika gärna kan jaga bort. Men när det framträder en arabisk modernism som inte har dessa drag (medan en hel del israeler har dem) blir det svårare att upprätthålla den bilden.

Och när moderniteten understöds av rejäla ekonomiska tillgångar blir det ännu svårare. "Pengar talar" så att säga, och när en betryckt affärsvärld i väst hör arabiska pengar tala kanske man hellre säger åt sina politiker att svara hövligt än att hålla på med dumheter som bara retar upp tänkta affärsvänner så de vänder sig till Kina och Indien i stället. Det kanske de gör ändå, för övrigt.

baksluga idioter

Det finns en historia bakom Hamas. Jag tycker det mesta som står i den här artikeln verkar bekant sedan tidigare, men den kan vara en bra sammanfattning. När PLO, som bestod av borgerliga nationalister och vänster, kämpade mot Israel (jo, det gjorde man faktiskt en gång i tiden) uppmuntrade Israel och USA en liten extrem islamsk grupp. Medan man jagade bort palestinier som företrädde en Gandhi-inspirerad motståndslinje kunde hamas byggas upp med bidrag från Saudiarabien. Motiveringen verkar ganska fantastisk (det låter så dumt så det kanske är sant!): Om folk var i moskéerna och bad sina böner skulle de hålla sig borta från vänstergrupper som bekämpade den israeliska ockupationen! Hamas kunde bygga upp sin organisation och media, sin sociala verksamhet och hatkampanjer under skydd av ockupationsmakten.

Resten är historia, som man brukar säga. Den lilla orosanden som skulle ställa till det för PLO började leva sitt eget liv... . PLO innehöll folk som det var ganska lätt att prata med om man pratade med dem på rätt sätt, men också en fruktansvärd korruption och pampvälde. När palestinierna valde hamas valde man folk som är betydligt svårare att ha att göra med, men också effektivare och mindre korrupta. En delvis liknande process skedde i Libanon där israelerna gick in och förstörde, och ut ur förstörelsen kom en ny fruktansvärd motståndare.

Återigen får jag citera vad Axel Oxenstierna sade till sonen: "Du skulle bli förvånad om du visste med vilken ringa vishet denna världen styres." Och maken till idioter, baksluga idioter visserligen, men idioter i alla fall, än de som varit ansvariga för den här politiken i USA och Israel får man nog leta efter. Det är skamligt att de får hålla på mitt sitt fumlande med länder och människoliv. Åtalspunkten kunde bli "brott mot mänskligheten" och sedan parkering i en cell i Nederländerna.

Den irakiska oredan och notan som skall betalas

Muqtada al-Sadr har en hel del anhängare, och Mahdi-milisen är inte att leka med

Om det inte vore en tragedi kunde man nästan dra på munnen åt nyheterna som kommer i Aftonlövet (eller egentligen från TT som möjligen kan ha kopierat exempelvis ifrån al-Jazeera).

I Bagdad håller amerikanska och irakiska soldater på att resa en mur som ska kringgärda södra delen av Sadrstaden för att försöka stoppa den envisa raketbeskjutning av Gröna zonen, den speciellt säkrade stadsdel där USA:s ambassad och irakiska regeringsbyggnader ligger.

"Speciellt säkrade"? Vilket skämt (vilken tragedi)! Minns någon den tid när kriget förklarades vunnet och shia-majoriteten i Irak hade befriats från Saddam Husseins förtryck? Nu måste man sätta upp murar för att om möjligt hålla de befriade stången! Att bygga anläggningar för passivt försvar tyder inte på en särskilt god militär eller politisk situation, snarare att man kämpar för att hålla näsan ovan vattenytan och hoppas att det inte kommer en rejäl flodvåg dånande.

Det verkar inte finnas någon hejd på övergrepp och missgrepp från ockupanternas sida. De har länge ägnat sig åt att försöka trakassera Muqtada al-Sadrs anhängare och fick för sig att Muqtada var på nedgång när det inte blev ett omedelbart stenhårt svar. Sedan gick man till öppet angrepp och fick stryk i Basra. En artikel i Asia Times drar paralleller till USA:s vanföreställningar under vietnamkriget.

Att jämföra Irakkriget med USA:s tidigare nederlag i Vietnam är inte helt lyckat eftersom så mycket skiljer länder och epoker åt. Man kan säga att den gemensamma nämnaren är att USA:s generaler får för sig att de vunnit och säger det strax innan motståndaren slår till så det dånar om det, och att man skickar ut sin lokala "regerings" trupper på slagfältet varpå dessa mycket tydligt visar att de inte har vilja att slåss - och det blir soppa av allting.

En annan AToL-artikel ger en delvis annan bild av varför den irakiska quislingregeringen försökte slå till i Basra. Den försöker spela ett eget spel (men saknar tydligen styrkan för det) Artikeln ger också besked om vad befolkningen i södra Irak anser om ockupationen.

The Shi'ite south has become the most anti-occupation region in the country. The British polling firm ORB, which has been doing opinion surveys in Iraq since 2005, found in March that 69% of respondents in the south believed security would improve if foreign troops were withdrawn, and only 10% believed it would get worse.

Om den irakiska "regeringen" är medveten om de här stämningarna - och det bör den vara även om den hukar i skydd inne i sin gröna zon - måste den förstå hur politiskt betungande det är att låta ockupanterna gå till offensiv mot Muqtadas folk i ett område där majoriteten definitivt är anti-ockupant. Alltså måste man försöka agera själv. Med klent resultat.

För en generation sedan fanns det goda chanser att samtala med ganska rimliga politiska krafter runt om i västra Asien. Där fanns arabnationalister, olika sorters reformister, socialister, kommunister - men västvärlden valde diktatorer, kungar och religiösa fundamentalister i stället. De var lydigare och bråkade inte om nationaliseringar. I Saudiarabien fick man kung och fundamentalister för priset av en. Regeringarna levererade olja och köpte dyra vapensystem som man inte kunde använda.

Nu skall räkningen betalas för västvärldens hundra år av härjningar omkring oljefälten. Vem kommer med notan? Det har ofta varnats för att "den arabiska gatan" kommer att explodera i vrede. Man har ropat "vargen kommer" - nu kommer vargen, i form av de extremreligiösa som sluppit ur fållan. "Den arabiska gatan" väljer de företrädare som den tror kommer att göra mest för folket. Sedan kan ju snillena i väst fundera på varför Muslimska Brödraskapet går framåt i Egypten medan president Mubarak blir alltmer avskydd, trots att USA finansierar hans regim. Eller Libanon ... Palestina ... Irak ... . Folken har inte lust att bli sparkade omkring av västvärlden längre, och nu samlar de styrka. Och de extremreligiösa har visat sig vara de mest pålitliga ledarna i kampen. Denna utveckling har inte varit nödvändig eller omöjlig att undvika. Korttänkta politiker i väst har drivit fram dem, tillsammans med israelerna. Förmodligen kommer man inte att göra självkritik utan i stället förvärra situationen - och därmed göra den än mer förmånlig för de extremreligiösa.

Gamle kanslern Axel Oxenstierna sade någon gång till sin son att denne skulle bli förvånade om han visste med vilken ringa visdom världen styrs. Jag är benägen att hålla med.

"The survival of the fittest ..."

Igår skrev jag om forskning om mänskliga kulturers utveckling. Darwinismen kan sammanfattas som att de organismer som är bäst anpassade till sin omgivning kan leva vidare. Sämre anpassning leder till minskande möjligheter att leva vidare. För djur och växter med speciella krav på miljön men med liten förmåga att påverka den i förmånlig riktning är detta riskabelt. För en oerhört mångsidig art som människan bör hotet vara mindre. Om vi bortser från katastrofer av kosmisk art (som att Jorden krockar med en annan himlakropp) borde mänsklighetens utsikter vara rätt ljusa, förutsatt att folk använder hjärnan att tänka med.

Men nu är inte mänskligheten en stor grå massa. Det finns variationer av olika sorter. Vissa kulturer går upp, andra stagnerar. Somliga är pigga och tar för sig, andra sitter sura och glor i ett hörn och tycker allt var bättre förr. Idag ser vi detta skred allt tydligare. En process som började för åtskilliga årtionden sedan börjar nu accelerera.

Några artiklar i Dagens Nyheter (tror inte de finns i nätupplagan just nu) kan exemplifiera. Ta ekonomisidan, där vi får veta att stora statliga fonder från Abu Dhabi, Kuweit, Saudiarabien och Singapore köper stora aktieposter i svenska storbolag. Notera statliga fonder. Tydligen har inte Odellarna kunnat göra sig breda i de där länderna. Däremot finns det en klar risk att Odellarna i Sverige, med sin negativism mot offentligt ägande, gör att vi får svårt att försvara oss mot just utländska ingrepp av skadlig natur (alltså att av ren dumhet göra att vi inte tillhör "the fittest"). Kanske en del människor ännu inte har insett att en ny värld växer fram, där kapitalisterna kan vara bruna eller gula, och inte alls särskilt snälla eller undergivna. Money talks.

En lustig figur vid namn Magnus Henrekson, professor vid Institutet för Näringslivsforskning, har detta budskap: Det är aldrig bra med den som har makt över jättemycket pengar som inte är ens egna. ("Jättemycket" - är det ett bildat sätt att tala?) I de stora bolagen sitter ju inhemska direktörer och har "jättemycket" pengar som inte är deras att styra över, det tillkommer några nya som dessutom har uppbackning från sina hem-regeringar. Flera av de nämnda länderna har dessutom ett klart "demokratiskt underskott".

På kultursidan finns en essä av Johan Lagerkvist, forskare vid Utrikespolitiska Institutet, betitlad Det kinesiska spöket. Jojo, ett spöke går genom Afrika ... . För att kunna fungera som verkstad för den rika världen ökar kineserna snabbt sina insatser i Tredje världens råvarurika områden. Afrikanska och andra ledare ser en ny partner som de kan samarbeta med utan att bli utsatta för konstiga krav, medan kinesiska företag ibland uppträder på ett sätt som orsakar motvilja bland vanligt folk (råkapitalism är inte roligare att bli utsatt för även om råkapitalisten är en guling i stället för den vanlige gamle vitingen).

Europa klagar över mänskliga rättigheter i Sudan men kan misstänkas för att vara mer upprört över att kineserna är mer framgångsrika i tävlingen om Darfurs olja. Man kanske kan se det som att Europa och USA tappar i ett par grenar i kampen om att vara "the fittest" - man driver en hycklande politik vad det gäller stöd till utveckling och till mänskliga rättigheter, och man har sämre villkor att erbjuda i samarbetet. Det begriper naturligtvis afrikanerna, och har de möjligheter att välja ökar de kontakterna med Kina. Då hamnar man på efterkälken och får nöja sig med att gnälla. Om Europa/EU vill klara sig bättre får man göra upp ett och annat, bland annat den konstiga marknadsfundamentalism som gör att stora delar av kontinentens befolkning känner sig främmande för hela projektet. En parasitär elit kan inte ens säkra sin egen överlevnad på sikt. Men, som jag påpekade, vi människor skiljer oss från enklare livsformer som har svårt att anpassa sig till ändrade betingelser. Vi kan göra korrigeringar. Har vi insikt och mod att göra det?