Förfallet i vetenskapsjournalistiken (både innehållsmässigt och språkligt) kan exemplifieras av den här DN-artikeln. Den rör ett intressant ämne som ventilerats även på denna lilla blogg: lyckades polynesiska sjöfarare ta sig över till Sydamerika innan européerna dök upp? Nu har dna-analys kanske givit upplysningar om det också. Det finns gamla inslag av indiansk arvsmassa hos påsköborna.
Fast det roligaste kanske är kommentarerna till artikeln. Några hänger upp sig på den festliga meningen: "Men var det indianerna som kom till Påskön eller tvärtom?" DN har skaffat in artikeln från TT. Jag undrar vilken kompetens för att skriva vetenskap, och skriva begriplig svenska, som finns där numera? - Nå, det kanske är billigare med hafsprodukter än att ha egna drivna journalister?
("Var det Muhammed som fick komma till berget, eller tvärtom?")
Jag tog ett måttband och mätte på min gamla jordglob. Avståndet från Påskön till närmsta fastland i Sydamerika är ungefär tio centimeter. Om man enligt samma förutsättningar startar från Stockholm så hamnar man efter tio centimeter rakt söderut ungefär vid Luxor i Egypten. Eller, för att ta en intressantare mätning: det är ungefär samma sträcka som om man seglar rakt från norska västkusten till Newfoundland. Det skulle nordborna ha kunnat göra, men förmodligen höll de på de närmsta kusterna och seglade via Island, Grönland, Baffin land och Labrador innan de kom fram till Newfoundland. Polynesierna var nog vassare som oceanfarare än nordborna.
2 kommentarer:
Polynesierna tog sig ju faktiskt till påskön innan de möjligen lämnade densamma. Och det är ganska långt det också.
Vi vet också att de tog sig till så avlägsna platser som Nya Zeeland och Hawaii. Så nog var de styva seglare alltid.
De uppges ha seglat non-stop från Hawaii till Nya Zeeland. 17,5 cm på min jordglob. Men det finns ju en del öar på vägen som de djärva sjöfararna borde ha stött på under vägen. Ungefär 4 cm mellan Påskön och den närmaste ön i väster.
Skicka en kommentar