Den drömmande förrädaren

En person som känner det före detta liket Babtjenko skriver bland annat detta i Aftonbladet:

Han drömde om att återvända till Ryssland i en Natostridsvagn som del av en ockupationsstyrka.

Med andra ord drömde killen om att bli landsförrädare. Jag skulle tro att stora delar av Rysslands befolkning ännu är ganska känsliga vad det gäller utlänningar som anländer i stridsvagnar, inklusive ryska medhjälpare.

Att vara oppositionell, "regimkritiker", är en sak. Rätt skött kan det kallas "demokrati". Att önska det egna landets undergång och ockupation av främmande makt är något helt annat. Quislingar kallades de som var inne på den linjen under andra världskriget, med major Vidkun Quisling i Norge som den främste representanten.

När "väst" hyllar den här sortens människor (för några år sedan var det en kines som hyllades - han ville att Kina skulle ockuperas av "väst" under några hundra år om jag minns rätt) innebär det bara att klyftan mellan "dom" och "vi" bara blir större. "Väst" stödjer ju personer som är agenter för fienden, som vill ockupera oss! (Och den tanken kan ju inte sägas vara dum.)

Nästa krig undviks/uppskjuts?

Erfarenheterna från Libyen förskräcker på flera sätt. Det hindrar inte krigsaktivister att blicka mot Syrien som nytt lämpligt mål. Hur mycket det än pratas om våld mot demonstranter så vet vi att det är svepskäl (annars vore väl exempelvis Bahrein givet som kritik-objekt). Får USA/NATO/Israel igenom sin vilja kommer bomberna att regna över syrierna trots att vi med rätt god säkerhet kan gissa att mycket få syrier skulle välkomna bombardemang och militära överfall, utländska commandos och strupskärande islamister, även om de har kritik mot regeringen. Varför skall detta vara så svårt att förstå? Varför skall inhemska grupper som ropar efter intervention vara mer trovärdiga än major Quisling och Nasjonal Samling på sin tid?

När Kina och Ryssland lade in sitt veto mot en resolution som i vaga termer kritiserar den syriska regimen så kan det verka överdrivet, men det torde handla om att "stämma i bäcken". För skulle den ha gått igenom kunde raskt nya tvivelaktiga syriska demonstrationer med våldsinslag fixas som skulle ha drivit fram nya resolutioner med krav på hårdare insatser. Och som vi vet från Libyen så kunde ett beslut som "bara" handlade om flygförbud raskt förvandlas till fullskaligt krig och massiva bombningar av vad som helst. Men nu uppstår en ny respit där de aggressiva makterna visserligen kan fortsätta att fiffla bakom kulisserna, men de kan inte gå till öppet angrepp. Med tanke på hur det går i Libyen kanske de egentligen är rätt nöjda med att slippa öppna ännu en militär front. Vi får hålla tummarna för att libyerna kan hålla ut mot anstormningen.

Fiendens musik

Folket har inte segrat till fiendens musik hette en broschyr från sjuttiotalet. Det var en tid när det var en hård debatt mellan det som då kallades den progressiva musikrörelsen och den vanliga kommersiella musiken. I en akademisk lärobok om Latinamerikas historia, med ambitioner att täcka även kulturen, läste jag om motsvarande debatt i Chile. Men där var den på liv och död. De som förespråkade folkmusik och icke-kommersiell musik riskerade sina liv vid kuppen 1973. Rockmusikerna däremot, de spelade ju USA-inspirerat och var därmed på säkra sidan.

Jag tänkte på det där när jag läste en artikel av Mustafa Can i Aftonlövet i morse. Parallellerna är inte helt uppenbara, men de finns där i alla fall: hur man ramlar i en kulturell fälla och slutar som quisling. För det är stämpeln quisling vi kan sätta på läkaren och poeten Saad Salehi från Tikrit i Irak. Den enda som Can träffat i Irak som stödde invasionen. Även hans fru var emot USA:s "befrielse":

Om ett par år kommer du att välsigna USA, svarade Saad sin fru och avfärdade henne som en otacksam olyckskorp. Han kunde ju bjuda en gäst från Europa, mig, på sprit nu, utan rädsla för sedlighetspolisen. Och läsa sin svartlistade poesi. Spela Vivaldi, Bach och Bee Gees Tragedy på sin nya cd-spelare. Hade hon glömt alla deras vänner som hade fängslats, torterats och dödats för att de var obekväma för Bagdadregimen? Hade det undgått henne att han nu var stolt ägare till en privatklinik, hade köpt Mercedes, datorer, ny teve, och en luftkonditionering?

Man kunske kunde sätta stopp vid ägare till en privatklinik, hade köpt Mercedes, datorer, ny teve, och en luftkonditionering, för det fick han inte gratis. Han diskuterade också gärna Ingmar Bergmans filmer, den fine syriske poeten Adonis eller Rimbaud. Men fortsätt: Han valde att:

... bli en betrodd man med särskilda passerpapper utfärdade av de nya generalerna, som hade intagit Saddams palats. Han var beviset på att amerikanerna kan lita på araber och att de tillsammans ska bygga upp ett nytt mönsterland.

Han är numera chef på stadens största sjukhus, privatkliniken är kvar och patientkretsen växer. Han har åkt på konferensresor till Hamburg, London, Paris, Istanbul och andra europeiska städer som amerikanerna skickat honom till.

Med andra ord: den goda infödingen som gör som ockupanterna säger till honom, och så får han en slant för besväret. Quisling alltså - trots att han nu kan spela Vivaldi, Bach och Bee Gees. Jag gillar Bach men inte är det skäl att sälja ut Sverige till någon ockupant (vars fotfolk förmodligen inte vet vem Vivaldi eller Bach, eller knappt ens vilka Bee Gees var) även om Reinfeldtregimen skulle införa ett Bachförbud. Det finns goda irakiska poeter också, men inte är det ett skäl att låta irakiska trupper ockupera Sverige - då skulle de bli som fiendens musik för mig.

För Saad Salehi har fina västerländska kulturyttringar blivit fiendens musik som han har tagit till sig utan att tänka igenom det ordentligt, och då gick det som det gick. Om man tar en riktig norsk quisling i Norge, den store författaren Knut Hamsun, var han så gammal när Andra världskriget tog slut att det inte var idé att straffa honom för samarbetet med ockupanterna. Saad Salehi verkar vara en yngre och piggare förmåga. Konstigt att karln ännu är vid liv. Man är ute efter honom.

Nu har mannen själv sett ljuset och börjat fråga om möjlighet att få flytta till Sverige i stället. Men finns det inte irakier som är i mer ömmande behov av hjälp?

Landssvikare

Det är en händelse som ser ut som en tanke: jag lånade en bok häromdagen om morden ("likvideringarna") på misstänkta samarbetsmän i Danmark under Andra världskriget. Motståndsrörelserna i Europa tog ibland i hårt mot folk som, rätt eller fel, misstänktes samarbeta med de tyska ockupanterna. Vilket medförde vissa moraliska frågor om rätten att ta livet av människor, naturligtvis.

Hur som helst, nu sitter Danmark där i samma situation igen, men nu som ockupant. Danmark har deltagit i angreppskriget mot Irak (det var inte Irak som angrep Danmark, om nu någon tror det)och har en ockupationsstyrka därnere. Nu skall styrkan dras hem, men kvar finns ett antal irakiska tolkar. Frågan är: skall de tas med till Danmark? En har redan eliminerats av motståndet (med sedvanlig tortyr), men Danskt Folkparti håller emot och driver regeringen framför sig. Vill tolkarna ha asyl i Danmark får de bekosta resan själv - vilket de inte har råd med. Listigt. Eller skall vi säga: typiskt danskt?

Detta illustrerar det olämpliga i att sälja sig till Djävulen, som i detta fall heter Danmarks regering. Även om du ställer upp för Djävulen är det inte säkert att Djävulen ställer upp för dig, vilket några irakier nu tvingas inse.

Historien hade kunnat ta slut här, men ack nej, som ett förtidigt rötmånadsfenomen skrev en DN-figur igår att om inte Danmark tog över de där quislingarna kunde Sverige göra det! Hur är det med patriotismen i DN-skrapan i Marieberg?