När säkerhetsrådet blev enigt

Jag lyssnar bara med ett halvt öra på radions nyheter, tittar på några tidningar på nätet och på en del bloggar som skriver om intressanta ämnen, och så mycket mer är det inte av nyhetskonsumtion för min del. Somliga är nyhetsslukare, jag är snarare nyhetstrött. Dock - när en bloggare (Mavera, som jag nyligen lade in på blogglistan till höger) nämnde ett uttalande från FN:s säkerhetsråd om Syrien funderade jag om jag hört eller sett något om det i svenska media. Och så beslöt jag för att strunta i media och försöka gå till källan direkt: FN.

Det som har hänt är att FN:s säkerhetsråd har enats om något som kallas Presidential Statement och som framhåller vissa saker angående Syrien. (En populärare pressversion finns här.) Mavera ser uttalandet som ett nederlag för västmakterna och man kan åtminstone inte se texten som en framgång för dem. De kan ju   misstänkas hota det som Säkerhetsrådet säger sig vilja slå vakt om, nämligen "the sovereignty, independence, unity and territorial integrity of Syria". Bland de aggressiva staterna kan det nu ha uppstått splittring. En grupp som kan kallas arab-reaktionärer vill fortsätta undergräva Syrien, medan USA/NATO helst vill dra sig ur. Frågan är om Gulfstaterna kan fortsätta på egen hand. Bloggen Syrien refererar uppgifter om den här splittringen. - För Ryssland, Kina och alla syrier som inte vill se sitt land försvinna i ett svart hål är det här uttalandet från Säkerhetsrådet en framgång.

Texten i detta Presidential Statement kan läsas på olika sätt, men jag tror att nyckelmeningen är att alla parter uppmanas att sluta använda våld. Tidigare har kraven bara ställts mot regeringen, oavsett vad andra haft för sig. Om detta följs kommer det att dra med sig en del andra saker, exempelvis att trupprörelser kan avbrytas och den politiska debatten underlättas.

FN:s sändebud (Envoy) i Syrien är Kofi Annan, och han skall jobba med de här sakerna:

The Security Council expresses its full support for the efforts of the Envoy to bring an immediate end to all violence and human rights violations, secure humanitarian access, and facilitate a Syrian-led political transition to a democratic, plural political system, in which citizens are equal regardless of their affiliations or ethnicities or beliefs, including through commencing a comprehensive political dialogue between the Syrian Government and the whole spectrum of the Syrian opposition.

Notera "syrien-ledd", och medborgare som är jämlika oavsett nationalitet eller religion - jag tror inte det är detta som USA/NATO/Gulfstaterna hade tänkt sig från början. På papperet ser det bra ut, man kan undra hur det går i praktiken. Den så kallade arabiska våren har avstannat, men kan den möjligen få en oförutsedd nytändning i Syrien? Många makter kommer att tycka illa om det! Det finns väpnade grupper som inte verkar ingå i någon som helst syrisk opposition, vilken del av det politiska spektrat man än ser till, och vad händer med dem? Det kan röra sig om frisvängande al-Qaidaelement, eller underrättelse- och sabotagepersonal som skickats in från Gulfstaterna och vissa NATO-länder. Kommer de att dras bort, eller fortsätter de bomba, skjuta, tortera och vad annat som den sortens människor är bra på? Texten i uttalandet kan tolkas som att även dessa uppmanas sluta misshandla folk.

Samtidigt undrar jag över en del blodtörstiga herrar i bloggosfären som skriker desperat efter att den nuvarande regeringen i Syrien skall störtas oavsett konsekvenser och lärdomar från annat håll, men det kanske jag återkommer om. Det händer annat intressant. De senaste dagarna har jag hört den första lärksången och sett de första fjärilarna för året.

Och kom ihåg en sak till: när man letar efter vår kulturs vagga är det ofta i just Syriens jord man får gräva!

Ibsa hävdar sig. Lite om Libyen också

Notera en ny förkortning: Ibsa, vilket betyder Indien, Brasilien, Sydafrika. De är för närvarande representerade i FN:s säkerhetsråd. Kina och Ryssland lade in sitt veto mot den senaste resolutionen mot Syrien. Ibsa röstade inte emot men lade ner sina röster (tillsammans med Libanon). I och med detta verkade inte Rysslands och Kinas ställningstagande så isolerat längre, och krigspartiet led ett nederlag.

Orsaken till att Ibsa inte accepterade resolutionen är intressant, det handlar om en aspekt som nästan helt ignoreras i västliga och svenska media. Enligt indiska The Telegraph så förklarade den indiska representanten att resolutionen var otillräcklig eftersom den inte tog avstånd från den syriska oppositionens våldsamheter och krävde av oppositionen att den skall avhålla sig från våld och ta upp sin meningsskiljaktigheter med regimen och lösa dem på ett fredligt sätt. (Sedan är ju frågan hur mycket som är opposition i ordets rimliga mening och hur mycket som består av element som skickats in i Syrien från annat håll.)

Det hela verkar som en småsak, men jag vidhåller åsikten att detta kan vara bra om man inte vill att det libyska kriget skall spridas till Syrien och NATO-bomber hagla över folk som inte vill bli befriade av det kända gamla gänget kolonialister och imperialister.

För övrigt, vad det gäller Libyen kan man fråga sig vad som händer där, och om NATO håller på att dra igång ett nordafrikanskt krig med följdverkningar som inte går att styra från högkvarteret i Bryssel eller Pentagon. Allt prat om att "skydda" befolkningen i Libyen är nu borta, nu gäller det bara att krossa motståndet, men motståndet slår tillbaka och den kontroll som NATO och dess lokala ombud har på marken verkar inte särskilt stabil. När dessutom tuaregerna dras in i kriget kanske stambaserade nätverk aktiveras i ett halvdussin stater i norra Afrika, över ett så enormt område att det aldrig kan kontrolleras och pacificeras.

Det finns andra som är bättre på Libyen-bevakning än jag, men här är en artikel som berättar om "rebellernas" plundringar och mordbränder i Sirte. Kan plundrargrupper betraktas som "rebeller", är de trupper som sorterar under "övergångsregeringen" eller någon annan myndighet (de verkar helt odisciplinerade), eller är det helt enkelt kriminella gäng som kunnat uppgradera sin beväpning med raketer och  tyngre automatvapen? Och vem griper in och skyddar civilbefolkningen mot dem?

Nästa krig undviks/uppskjuts?

Erfarenheterna från Libyen förskräcker på flera sätt. Det hindrar inte krigsaktivister att blicka mot Syrien som nytt lämpligt mål. Hur mycket det än pratas om våld mot demonstranter så vet vi att det är svepskäl (annars vore väl exempelvis Bahrein givet som kritik-objekt). Får USA/NATO/Israel igenom sin vilja kommer bomberna att regna över syrierna trots att vi med rätt god säkerhet kan gissa att mycket få syrier skulle välkomna bombardemang och militära överfall, utländska commandos och strupskärande islamister, även om de har kritik mot regeringen. Varför skall detta vara så svårt att förstå? Varför skall inhemska grupper som ropar efter intervention vara mer trovärdiga än major Quisling och Nasjonal Samling på sin tid?

När Kina och Ryssland lade in sitt veto mot en resolution som i vaga termer kritiserar den syriska regimen så kan det verka överdrivet, men det torde handla om att "stämma i bäcken". För skulle den ha gått igenom kunde raskt nya tvivelaktiga syriska demonstrationer med våldsinslag fixas som skulle ha drivit fram nya resolutioner med krav på hårdare insatser. Och som vi vet från Libyen så kunde ett beslut som "bara" handlade om flygförbud raskt förvandlas till fullskaligt krig och massiva bombningar av vad som helst. Men nu uppstår en ny respit där de aggressiva makterna visserligen kan fortsätta att fiffla bakom kulisserna, men de kan inte gå till öppet angrepp. Med tanke på hur det går i Libyen kanske de egentligen är rätt nöjda med att slippa öppna ännu en militär front. Vi får hålla tummarna för att libyerna kan hålla ut mot anstormningen.

FN:s miljökonferens i Stockholm 1972

Den stora miljökonferensen hölls i FN:s regi i Stockholm 1972. Det var i ett läge när det började komma onda aningar om vår framtid (frånsett det dåförtiden ständiga hotet om mänsklighetens utplånande genom kärnvapenkrig).

Under sextiotalet hade det, trots sedvanligt motstånd från de som aldrig tror att något farligt kan hända, trängt igenom larm om miljögifter, vattenproblem, hotande resursbrist, överbefolkning och liknande. Rachel Carson och Tyst vår var en stor väckarklocka, och här i Sverige fanns författare som Georg Borgström och Hans Palmstierna som skrev om miljö- och resursfrågor. Palmstierna var socialdemokrat och jag tror inte att de ökända betongsossarna gillade hans åsikter - de gillade betong och tyckte väl att miljö var något som man bokstavligen kunde skita på om det gynnade deras återval. Det var därför som valfläsk som vägen mellan Kiruna och Narvik byggdes, i stället för att fixa till malmbanan för att underlätta persontrafik. Samtidigt blev USA:s miljömord med giftbombning av skogarna i Vietnam kända. Sura US-diplomater hävdade att miljömord på grund av krig inte skulle behandlas på konferensen. Upplopp befarades vid konferensen, och jag har för mig att det upprättades ett läger för tillresta haschtomtar i Skarpnäck för att de skulle hålla sig lugna.

FN hade tält nere i Kungsträdgården, och där kunde man köpa frimärken bland annat. FN ger ju ut egna frimärken, och till konferensen såldes förstadagsbrev med några märken påsatta och stämplade, samt lite konstnärlig utsmyckning. Jag köpte ett par sådana. Det ena ser ut så här:

Bilden kan verka något förvirrande, men som tur var finns en beskrivning tryckt på baksidan av kuvertet:

The illustration on the first day cover of the Issue reproduces a poster which was designed by the famous Swiss painter HANS ERNI and on which the artist has the following to say:

"In today's society, a family lives in biologically polluted surroundings, which are symbolized by a skull. The heads of the man and the woman form the eye-sockets and their arms rocking the child form the jaws. Litter floats all around; one can see in one place a chemical formula showing two carbon cycles: in another place one can see chemical formulas of various products which were obtained by fractionized distillation of petroleum: butane, octane, dedecane, pentadecane and elcosane. In the bottom half of the picture a metal barrel lies in the mud.

Like a sign of fate, the picture is surrounded by a circle intersected by white lines. The vertical line joins mother and child; the horizontal line connects woman and man. The lines cross at the mouth of the woman who cries her distress when realizing the destruction of the human environment. The mouth is thus the center of a circle which binds the figures to their fate - ­the fate of Man, who is divided between his science and his conscience."

Då tar vi det igen, fast tittar lite närmre:

OK, det är väl inte världens roligaste motiv, men så här ser det ena frimärket ut i närbild

Det fanns naturligtvis en massa olika aspekter på det där med miljö. Jag vet inte hur exempelvis gamla ärevördiga Svenska Naturskyddsföreningen ställde sig till olika frågor på den tiden, men från vänsterradikalt håll ville man givetvis lägga klassaspekter på det här med miljöförstöring. Ur minnet plockar jag fram ett par rader från en av Fria Proteaterns låtar. Först pekar man på gifter och andra otrevligheter i arbetsmiljön, och sedan klämmer man till med "Men när röken från fabriken slår ner på direktörns hatt / då får vi en miljödebatt". Tanken därbakom var väl att borgerlig miljöpolitik var falsk och löjlig och inte tog hänsyn till de arbetande. Det kan stämma, men samtidigt har våra kunskaper om vad som står på spel utvecklats enormt på dessa snart fyrtio år sedan den stora konferensen.

Fabriksgifter - ja, jag har för mig att en del som jobbade på lackeringsverkstaden på mitt dåvarande jobb ansågs "lite konstiga". Det blir man nog om man får i sig för mycket ångor av lösningsmedel och färger. Jag vet inte hur en sådan verkstad ser ut idag, men använder man robotar för att göra jobbet behöver man inte riskera att de blir yra i skallen av gifter. Dessutom gör man väl färger idag som inte är giftiga - hoppas jag.

Stadsminister 1972 var den märklige Olof Palme. Jag kommer inte att skriva något om honom idag, det är så många andra som gör det.

Här går skam på torra land

Riksdagsman Hans Linde skriver (kursiveringar av mig):

Idag beräknas 45 % av allt bistånd till de ockuperade områdena flyta in i den israeliska ekonomin enligt FN, bland annat genom att Israel beskattar bistånd till Palestina. Inte nog med att världssamfundet gång på gång ska betala räkningen för Israel folkrättsbrott, Israel lägger dessutom slag på biståndsmedlen!

Även fem svenska frivilligorganisationer, bl.a Diakonia och Individuell Människohjälp, ställer samma krav i ett öppet brev till regeringen. Man kräver att regeringen håller Israel ansvarigt för förstörelsen av infrastruktur och projekt som finansieras av Sverige i Gaza, att katastrof- och humanitära projekt ska kunna genomföras fritt och att regeringen ska samla in, analysera och sprida information om förstörelsen av svenskt humanitärt bistånd och utvecklingssamarbete i Gaza. I sitt tydliga brev ställer man krav på att bistånd till Gaza måste kopplas till krav på Israel och man skriver bl.a.

"Den palestinska befolkningen i Gaza kommer att behöva omfattande katastrofhjälp och humanitärt bistånd för att klara de mest grundläggande behoven. Den humanitära krisen i Gaza är dock ett resultat av Israels långsiktiga politik och militära åtgärder. Utan att ta itu med de bakomliggande problem som orsakat den rådande humanitära krisen riskerar internationella givare att hamna i en ond cirkel där katastrofhjälp och humanitärt bistånd ges till infrastruktur och biståndsprojekt som återigen kan komma att äventyras eller förstöras av Israel i framtiden.

Behövs det några mer kommentarer?

Även en blind höna kan hitta ett korn

Kanske den enda vettiga anmärkningen i Carl Bildts artikel i Dagens Nyheter idag är detta:

Att försöka att samtidigt stabilisera Irak och destabilisera Iran kommer knappast att gå.

Närmare än så av direkt kritik mot USA:s politik i Mellersta Östern kan man tyvärr nog inte vänta sig av den svenska utrikesförvaltningen. I övrigt är Bildts drapa en smetig historia av suddiga formuleringar och undanglidningar.

Han skriver om:

... Saddamregimens brutala 24 år. ... Att få en uppfattning om hur många regimens offer var är inte lätt. Bedömningar av hur många som direkt dödades närmar sig de cirka två miljoner som Pol Pot-regimen i Kambodja mördade och ligger i alla händelser väl över de cirka 800.000 som mördades i folkmordet i Rwanda 1994. Även i ett längre och bredare historiskt perspektiv var detta en osedvanligt grym regim.

Kan vi då få veta om offren för de felslagna sanktionerna är inräknade? Att sanktionerna efter Gulfkriget slog ihyggligt hårt, inte mot regimen utan mot miljoner utsatta irakier, är känt. Sanktionerna fortsatte även när detta var klart för de ansvariga. USA och England bär ett tungt ansvar för massdöd bland irakiska barn. Vad anser Bildt om det? Och hur ser Bildt på de mängder av offer som krävdes när Saddams regim och USA hade ett nära samarbete för att slå ner oppositionen i Irak (kurder och kommunister)?

Till detta lidande skall läggas den grava ekonomiska vanskötseln av landet. I praktiken har Irak varit konkursmässigt sedan början av 1980-talet...

Det misslyckade kriget mot Iran (påhejat av USA och dess arabiska lydstater) knäckte Iraks ekonomi. Utan ett enormt internationellt stöd är det tänkbart att Irak till och med förlorat mot Irans islamska revolutionärer. Jag undrar om Saddam hade vågat angripa Iran om det inte funnits garantier om hjälp från USA i bakgrunden? - Och så var det ju den ekonomi som ändå fanns kvar, den har ju krossats av USA:s militära och ekonomiska invasion.

Bildt vill ha större diplomatisk representation i Irak. Hos en regim som inte har mer legitimitet än Quislings norska år 1942?

Nu har britterna i praktiken givit upp i Basra. De överlämnar stan till den eller de grupper som är starka nog att fylla tomrummet. Det är inte bra, men hur ser bra alternativ ut i Irak? Kan det finnas en möjlighet att omvärlden tillfälligt går in och ersätter USA:s styrkor för att fixa en reträtt utan fullständig ansiktförlust för angriparen? FN-styrkor, trupper från Arabförbundet?
Det går förmodligen inte att få slut på våldet från den ena dagen till den andra, men man kunde tänka sig att kriget ändå kunde ebba ut så småningom.