Om läget
(Ulfs ursprungliga inlägg börjar med en referens till en historieuppsats på DE-nivå som jag skrev för några år sedan. Tycker själv att den blev rätt bra, den intresserade kan läsa texten här och se framsidan här. Över till Ulf:)
Vi går i västvärlden mot en situation där kroppsarbetet reduceras och hjärnarbetet (det intellektuella arbetet) ökar. Samtidigt finns det mellan dessa två extremer en stor gråzon och mest bestående av lönearbetare vilkas arbetsföremål är människor. Kommunalarbetarna är i dag det största förbundet i LO. Det vanligaste yrket i dagens Finland är expeditens. Antalet verkstadsarbetare var i Sverige år 2000 20 procent av befolkningen och procentsatsen har sjunkit sedan dess. Det revolutionära subjektet är, trots att den ännu bara är en klass i sig, intelligentian (hjärnarbetarna).
Arbetarklassen är ett begrepp som är knutet till industrisamhället. Kroppsarbetarna har romantiserats från och med Rousseau. Det började med den schweiziske ideologens förhärligande av den ädle vilden, som sedan blev den ädle bonden och till sist den klassmedvetne arbetaren. Begreppet är "besetzt" som man säger på tyska.
Redan under medeltiden romantiserades det klasslösa samhället (troligen) av kringvandrare munkar och predikanter: ”När Adam plöjde och Eva spann, vem var då herreman?” Det intellektuella arbetet har erkänts som arbete bara i något över 200 år. Och är fortfarande föraktat av mången arbetare och intellektuell.
Nu har arbetarklassen sedan flera årtionden tillbaka (först i USA) nått sin historiska topp och minskar. Jag kommer ihåg bönderna på Ingmarsö i Stockholms skärgård under 1950-talet, vilka var övertygade om att jordbruket var modernäringen och att bara de arbetade och framför allt att intellektuella inte gör det. I dag utgör de tre procent av befolkningen. Inte heller industriarbetarna behövde enligt dem arbeta så hårt. De ville inte inse, att industriarbetet kräver en mycket större nervanspänning än arbetet i jordbruket.
Fordismen invalidiserade industriarbetarna intellektuellt och mentalt. Kautsky har säkert rätt när han säger, att socialismen (som inte är klasslös) endast kan upprättas i högt utvecklade länder. Han spådde att Sovjetunionen skulle sluta som en despoti och däri fick han rätt. Närmare bestämt gick den under på grund av ledningens åldersvaghet. Den hade förlorat kontakten med folket, som känner av verkligheten mer än de intellektuella förstår den rent intellektuellt. ”Kyllä kansa tietää” (Nog vet folket), sade den finske populisten Veikko Vennamo.
Makten hade i Rådsryssland industriarbetarna, vilka utgör en subaltern klass, som själv inte kan styra en stat och skapa ett nytt produktionssätt. Realsocialismen skapades av intellektuella som andligt stod nära arbetarna och bönderna (Stalin). Enkla människor kan emellertid ge ledningen värdefulla råd. Det gick bra så länge tillväxten var kvantitativ men övergången till kvalitativ tillväxt klarade man inte av trots att det i exempelvis Sovjetunionen och DDR skrevs mycket om det från och med 1960-talet. På grund av arbetarnas intellektuella inkompetens gick det som det gick med realsocialismen. Samtidigt hade ”den reellt existerande socialismen” ett väldigt och positivt inflytande på 1900- talets historia: kampen mot fascismen, koloniernas frigörelse, välfärdsstatens utbyggnad och demokratins utveckling i väst fram till 1976.
