Lästips om McLuhan

Då och då brukar jag puffa för den gamle kanadensiske professorn Marshall McLuhan på den här bloggen. Klicka på taggen "Marshall McLuhan" nedan så kommer det upp några stycken. Läste nyss en nätartikel av den engelske bloggar Richard Seymour som tar upp en del av förhållandet mellan McLuhan och Marx, lämpligt nog betitlad Marxism and McLuhan. Jag håller med Seymour om att McLuhan har en massa nyttiga insikter att förmedla, och att de dessvärre i hög grad förbisetts av vänstern.

McL verkar vara försjunken i djupa tankar!

Seymour förresten, undrar om inte hans medlemsskap i trotskistiska Socialist Workers Party hänger ganska löst nu? Han och en del andra har offentligen satt sig upp mot partiledningen i en skandal som skakar om partiet nu. Men partiledningen har hittills hållit emot alla krav på att ledningen skall dra några djupare konsekvenser av detta (exempelvis avgå och att en extra kongress inkallas). Den anklagas för fördröjningsteknik och att plocka motståndarna en efter en. För att vara trotskister som ofta skäller på stalinistisk byråkrati måste man säga att de använder den där byråkratin ganska bra själva! - Det kan vara så att Seymour är en alldeles för intelligent och tänkande kille för att platsa i en sektliknade grupp av SWP:s typ, och då gör det ju ingenting om han åker ut.

Vad skall maoister göra i Sverige?

Man kan åtminstone ge ett negativt svar på frågan: De bör nog syssla med annat än att bära omkring porträtt av gamle ordföranden Mao! Om porträttbärande är enda aktiviteten man kan tänka sig så är maoism ganska dödfött som projekt här. Men man kan tänka i andra banor.

I stället för porträttbärande kan man studera Maos skrifter, och det är inte så dumt för där kan det finnas uppslag till praktisk verksamhet. För att göra det enkelt för sig kan man titta i "citatboken", den som även är känd som "Maos lilla röda" och fundera över saker som står i kapitel elva, under rubriken Masslinjen.  Jag försöker formulera några uppslag man kan få efter svenska förhållanden:

Enligt vetenskapliga undersökningar tycks ännu ungefär tre fjärdedelar av befolkningen i Sverige uppskatta välfärdssamhällets offentligt stödda generella rättigheter. Kaoset med de senaste årens privatiseringar lär inte minska den inställningen. Om vi kallar de trefjärdelarna för "massorna" så är grundinställningen ofta oklart formulerad. Man tycker att olika saker är "bra" men kan ha svårt att motivera varför det är värt att slåss för dem, och man blir lätt osäkra och förvirrade när stora elaka kapitalet och dess politiska drängar kommer med sin propaganda. Maoisternas uppgift blir då att samla på tankar och uppslag från massorna, putsa upp ideerna och köra dem tillbaka i form av konkreta och lättföreståeliga planer för vad som kan göras. Vad händer: enkelt uttryck att man talar om för massorna vad massorna egentligen redan vet, samt hur problemen skall kunna lösas! Returinformation är förmodligen den starkaste typen av information. - "Från massorna och till massorna" som Mao skrev.

Aha, säger kanske en politisk tänkare nu, det där är ju vad varje smart politiker kan göra! Jobba fram en politik som gör att man kan få flertalet med sig, lyssna av stämningarna därute i folkdjupet, inget konstigt med det! - Just det, för länge sedan var det socialdemokraterna som hade rätt god känsla för strömningar i folkdjupet och därmed kunde göra sig till ett jättelikt och dominerande parti. Nu kan man avskriva inte bara socialdemokraterna, utan hela gänget av riksdagspartier, vad det gäller att möta den folkliga sympatin för välfärdssamhället på ett positivt sätt. Därmed öppnas dörren för andra partier och strömningar.

När det nu gäller "andra partier och strömningar" så har det nu börjat hända saker på Oktoberrörelsens hemsida. Rörelsen har, vad man kan se där, bildats förra året och fått till en logo som jag tycker ser lite sovjetisk ut:

Notera kombinationen av sädesax till vänster och kugghjul till höger. Tror aldrig jag har sett exakt den uppställningen tidigare. Politiska symboler är ett kapitel för sig, hammaren och skäran tillsammans med axet och kuggarna visar på ett samhälle som till stora delar är svunnet. Å andra sidan: hur skulle en modern symbol se ut? - Jag vet inte!

Underrubriken "Det marxist-leninistiska kampförbundet" för tanken till en organisation som hette just så, förkortat MLK. Det rörde sig om en kortlivad utbrytning från dåvarande Vänsterns Ungdomsförbund i början av 1970-talet. De gav ut en tråkig tidning som hette Stormklockan.  Hoppas det är mer fart i Oktoberrörelsen. De antyder åtminstone att de vill sköta mediepolitiken på ett piggare sätt än exempelvis Kommunistiska Partiet. Men ännu så länge är det svårt att dra några långtgående slutsatser om hur dess politik kommer att se. Om man kräver bilder av och citat från Mao för att räknas som maoistisk är hemsidan inte upp till standard, men det tycker jag är bra. Jag tycker mig se en ganska oklar sammansmältning av en modern, flexibel och sökande rörelse och en stel modell av äldre typ (leninistisk eller bolsjevistisk). Men det kanske är något man lär sig hantera vartefter.

Samma diskussion verkar för övrigt ha seglat upp i det brittiska Socialist Workers Party där somliga påstår att den stenhårt leninistiska partimodellen i själva verket var något som hittades på av Zinovjev på tjugotalet. Det är svårt att sälja en stenhård demokratisk centralism till folk numera. Dessutom verkar mycket av det partiets, liksom KP:s i Sverige, arbete kretsa omkring att sälja tidningen och underhålla några äldre "yrkesrevolutionärer". En positiv skillnad mellan SWP och KP är dock att det inte finns några anklagelser om sexuella trakasserier från äldre ledare mot yngre medlemmar i KP.

"Det trotskistiska förbrytarbandet" (?)

Det här är ett "trampa-folk-på-tårna"inlägg. Är du inte intresserad av trotskister så sluta läsa här och vänta tills jag skriver något trevligare.

Sålunda skriver en välkänd svensk trotskist (fast jag har för mig att han inte vill kalla sig trotskist längre) om kriminella aktiviteter:

Jag mins hur jag som tonåring var inne på frihamnsområdet i Göteborg tillsammans med kompisar och körde omkring med nya importerade bilar. Det stod där med nycklar i och såpass mycket bensin att det gick att köra en stund. Det gick förstås inte alltid bra. Det blev en och annan krock och bensinstopp på lite besvärliga ställen ibland. Men det var ju bara att byta bil och till sluta bara att gå därifrån för att låta hamnarbetarna ta hand om röran på morgonen.

Inte första gången det kommer erkännanden om lagom kriminella men numera preskriberade aktiviteter från den mannen. Här har vi ett antal upptåg som kan betraktas som olaga: olaga körning, olaga intrång, olaga förfoganden (är inte säker på att jag har den juridiska terminologin rätt). Vare sig brottsrubriceringarna är rätt eller fel så kanske de imponerar på de stålhårda proletärerna som läser hans blogg? - Kanske biltjuvarna ansåg att de "lånade bilar". Den ursprungliga betydelsen av "billånare" var ju ynglingar/yngel som tog en bil och körde en stund, och sedan ställde tillbaka den där den stulits. Det var meningen att det inte skulle märkas att bilen varit borta en stund. Inte att de tog bilen och bara försvann.

Jag har frasen "det trotskistiska förbrytarbandet" i minnesregionerna men hittar inte igen citatet exakt. Borde komma från Sovjet cirka 1930. Fanns det flera trotskister bland bilmarodörerna i Göteborg kanske man skulle kunna kalla dem "ett trotskistiskt förbrytarband"?

Se upp, här kommer ett läskigt gäng!

Hur som helst, våldtäkt är ett ruskigt brott, och anklagelser om våldtäkt skakar nu om en av de viktigare trotskistiska partierna i Europa, SWP, Socialist Workers Party i Storbritannien. Vad som stämmer om själva anklagelsen vet mycket få personer. Däremot är det tydligt att partiledningen under lång tid försökt sopa hela historien under mattan efter en tveksam internutredning, och till slut så har den berömda skiten träffat den berömda fläkten. En del på insidan frågar om partiet kommer att överleva.

En följd av infekterade personliga gräl är ju att saker som förut hållits i skymundan plötsligt dras fram och uppvisas i all sin skröplighet i dagsljus. Trots ett myndigt uttalande från partiets centralkommitté om att ärendet är avslutat så har en mängd medlemmar avvikande mening. Det hela har blivit offentligt, stort gräl har utbrutit, och det medför en del intressanta påståenden.

Det kan vara att SWP trots namnet inte är ett särskilt arbetartätt parti. Så stort är det inte heller. Det uppges vara cirka 3000 medlemmar, vilket gör att det i förhållande till befolkningen nog är betydligt mindre än exempelvis Kommunistiska Partiet i Sverige (har hört siffran 1500 för KP, rätta mig om jag har fel). Däremot finns det mängder av folk som varit medlemmar men som av olika skäl hoppat av, eller uteslutits och som nu berättar om sina erfarenheter. I den senaste historien om våldtäkten har några medlemmar som kritiserat partitoppens linje fått epost om det är uteslutna. Annars verkar det handla rätt mycket om översitteri mot nya medlemmar och mot arbetare.

Att somliga i partiledningen diggar jazz har medfört att partiet organiserat förlustbringande "events" med jazz är naturligtvis försvårande omständighet, men inte så försvårande som omständigheten att man nu på toppnivå verkar ha grävt ned sig i en bunker och vägrar erkänna att landskapet därute har förändrats. Det är inte säkert att dagens så kallade tjejer sväljer samma behandling som när ledamöterna av centralkommittén var unga (vilket var en del år sedan, misstänker jag). Superproletära revolutionärer kan ibland ha svårt med feminism eller ens förståelse att det kan vara jobbigt för ensamstånende kvinnor att kombinera osjälviskt partiarbete på konstiga tider med skötsel av hem och småbarn. Och kommer man upp på nivån av sexuella trakasserier eller till och med våldtäkter torde toleransnivån vara ännu lägre numera.

När jag skrev om kritiken mot KP i Sverige utpekades partiledningen i Göteborg som ett ganska gammalt och trött gäng, varav en del aldrig haft ett riktigt jobb utan har partiet som levebröd. (Se särskilt detta inlägg.) Samma kritik kommer mot SWP-ledningen. Trotskister brukar hetsa mot "byråkrati" (särskilt om man kan koppla den till det luddiga begreppet "stalinism") men det förefaller vara lika lätt för dem som för andra att ramla ner i den byråkratiska byrålådan när vaksamheten sviktar. Det är därför det behövs omskakningar ("kulturrevolutioner") i partiet då och då - som talesättet går: "Rinnande vatten blir inte unket."

Om man läser inläggen och kommentarerna på Richard Seymours blog (Lenin's Tomb) får man mycket av den här kritiken, från honom själv, från gästbloggare och kommentatorer. Däremot är det mindre av partiledningens synpunkter vilket naturligtvis ger slagsida i debatten. Men jag undrar i vilken mån ledningen är intresserad av debatt. Den kanske är mer intresserad av att rensa ut kritiska medlemmar och fortsätta som tidigare?

Dock, ett problem med att "fortsätta som tidigare" är att det enhetsfrontsarbete som SWP deltar i på olika håll förefaller svikta. Andra grupper och individer tappar lusten att samarbeta med SWP, blir tveksamma eller säger nej rätt ut. Borgarpressen skrattar förmodligen läppen av sig åt sexanklagelserna, och det smutsskvättandet torde spilla över på hela vänstern. Ett annat problem är att medlemmar helt enkelt tackar för sig och går, även om de inte blir uteslutna. Hur mycket isolering utåt och åderlåtning inåt kan partiet ta innan det vissnar bort?

Naturligtvis kan man säga "rätt åt dem", men det är inte rättvist. I alla fall inte rättvist mot en massa duktiga och hängivna människor som kämpar för att bättre samhälle, men som får en kniv i ryggen av gänget i centralkommittén. Med tanke på hur svag vänstern är i Storbritannien är det inte bra, och med tanke på vilka "åtstramningsåtgärder" som vidtas av regimen skulle motståndet behöva byggas betydligt starkare. Nu vittrar en del av motståndet bort.

Det gäller att vara byråkratisk nog att ta hänsyn till sjökort, fyrar och kompass samtidigt som man seglar över svåra vatten och måste improvisera ibland för att komma i hamn igen! (Har sett en version av den här bilden där den här killen vid rodret, vem det nu är, är ersatt av den mer bekante kapten Haddock, men den har jag inte hittat igen.)