fredag 18 januari 2013

"Det trotskistiska förbrytarbandet" (?)

Det här är ett "trampa-folk-på-tårna"inlägg. Är du inte intresserad av trotskister så sluta läsa här och vänta tills jag skriver något trevligare.

Sålunda skriver en välkänd svensk trotskist (fast jag har för mig att han inte vill kalla sig trotskist längre) om kriminella aktiviteter:

Jag mins hur jag som tonåring var inne på frihamnsområdet i Göteborg tillsammans med kompisar och körde omkring med nya importerade bilar. Det stod där med nycklar i och såpass mycket bensin att det gick att köra en stund. Det gick förstås inte alltid bra. Det blev en och annan krock och bensinstopp på lite besvärliga ställen ibland. Men det var ju bara att byta bil och till sluta bara att gå därifrån för att låta hamnarbetarna ta hand om röran på morgonen.

Inte första gången det kommer erkännanden om lagom kriminella men numera preskriberade aktiviteter från den mannen. Här har vi ett antal upptåg som kan betraktas som olaga: olaga körning, olaga intrång, olaga förfoganden (är inte säker på att jag har den juridiska terminologin rätt). Vare sig brottsrubriceringarna är rätt eller fel så kanske de imponerar på de stålhårda proletärerna som läser hans blogg? - Kanske biltjuvarna ansåg att de "lånade bilar". Den ursprungliga betydelsen av "billånare" var ju ynglingar/yngel som tog en bil och körde en stund, och sedan ställde tillbaka den där den stulits. Det var meningen att det inte skulle märkas att bilen varit borta en stund. Inte att de tog bilen och bara försvann.

Jag har frasen "det trotskistiska förbrytarbandet" i minnesregionerna men hittar inte igen citatet exakt. Borde komma från Sovjet cirka 1930. Fanns det flera trotskister bland bilmarodörerna i Göteborg kanske man skulle kunna kalla dem "ett trotskistiskt förbrytarband"?

Se upp, här kommer ett läskigt gäng!

Hur som helst, våldtäkt är ett ruskigt brott, och anklagelser om våldtäkt skakar nu om en av de viktigare trotskistiska partierna i Europa, SWP, Socialist Workers Party i Storbritannien. Vad som stämmer om själva anklagelsen vet mycket få personer. Däremot är det tydligt att partiledningen under lång tid försökt sopa hela historien under mattan efter en tveksam internutredning, och till slut så har den berömda skiten träffat den berömda fläkten. En del på insidan frågar om partiet kommer att överleva.

En följd av infekterade personliga gräl är ju att saker som förut hållits i skymundan plötsligt dras fram och uppvisas i all sin skröplighet i dagsljus. Trots ett myndigt uttalande från partiets centralkommitté om att ärendet är avslutat så har en mängd medlemmar avvikande mening. Det hela har blivit offentligt, stort gräl har utbrutit, och det medför en del intressanta påståenden.

Det kan vara att SWP trots namnet inte är ett särskilt arbetartätt parti. Så stort är det inte heller. Det uppges vara cirka 3000 medlemmar, vilket gör att det i förhållande till befolkningen nog är betydligt mindre än exempelvis Kommunistiska Partiet i Sverige (har hört siffran 1500 för KP, rätta mig om jag har fel). Däremot finns det mängder av folk som varit medlemmar men som av olika skäl hoppat av, eller uteslutits och som nu berättar om sina erfarenheter. I den senaste historien om våldtäkten har några medlemmar som kritiserat partitoppens linje fått epost om det är uteslutna. Annars verkar det handla rätt mycket om översitteri mot nya medlemmar och mot arbetare.

Att somliga i partiledningen diggar jazz har medfört att partiet organiserat förlustbringande "events" med jazz är naturligtvis försvårande omständighet, men inte så försvårande som omständigheten att man nu på toppnivå verkar ha grävt ned sig i en bunker och vägrar erkänna att landskapet därute har förändrats. Det är inte säkert att dagens så kallade tjejer sväljer samma behandling som när ledamöterna av centralkommittén var unga (vilket var en del år sedan, misstänker jag). Superproletära revolutionärer kan ibland ha svårt med feminism eller ens förståelse att det kan vara jobbigt för ensamstånende kvinnor att kombinera osjälviskt partiarbete på konstiga tider med skötsel av hem och småbarn. Och kommer man upp på nivån av sexuella trakasserier eller till och med våldtäkter torde toleransnivån vara ännu lägre numera.

När jag skrev om kritiken mot KP i Sverige utpekades partiledningen i Göteborg som ett ganska gammalt och trött gäng, varav en del aldrig haft ett riktigt jobb utan har partiet som levebröd. (Se särskilt detta inlägg.) Samma kritik kommer mot SWP-ledningen. Trotskister brukar hetsa mot "byråkrati" (särskilt om man kan koppla den till det luddiga begreppet "stalinism") men det förefaller vara lika lätt för dem som för andra att ramla ner i den byråkratiska byrålådan när vaksamheten sviktar. Det är därför det behövs omskakningar ("kulturrevolutioner") i partiet då och då - som talesättet går: "Rinnande vatten blir inte unket."

Om man läser inläggen och kommentarerna på Richard Seymours blog (Lenin's Tomb) får man mycket av den här kritiken, från honom själv, från gästbloggare och kommentatorer. Däremot är det mindre av partiledningens synpunkter vilket naturligtvis ger slagsida i debatten. Men jag undrar i vilken mån ledningen är intresserad av debatt. Den kanske är mer intresserad av att rensa ut kritiska medlemmar och fortsätta som tidigare?

Dock, ett problem med att "fortsätta som tidigare" är att det enhetsfrontsarbete som SWP deltar i på olika håll förefaller svikta. Andra grupper och individer tappar lusten att samarbeta med SWP, blir tveksamma eller säger nej rätt ut. Borgarpressen skrattar förmodligen läppen av sig åt sexanklagelserna, och det smutsskvättandet torde spilla över på hela vänstern. Ett annat problem är att medlemmar helt enkelt tackar för sig och går, även om de inte blir uteslutna. Hur mycket isolering utåt och åderlåtning inåt kan partiet ta innan det vissnar bort?

Naturligtvis kan man säga "rätt åt dem", men det är inte rättvist. I alla fall inte rättvist mot en massa duktiga och hängivna människor som kämpar för att bättre samhälle, men som får en kniv i ryggen av gänget i centralkommittén. Med tanke på hur svag vänstern är i Storbritannien är det inte bra, och med tanke på vilka "åtstramningsåtgärder" som vidtas av regimen skulle motståndet behöva byggas betydligt starkare. Nu vittrar en del av motståndet bort.


Det gäller att vara byråkratisk nog att ta hänsyn till sjökort, fyrar och kompass samtidigt som man seglar över svåra vatten och måste improvisera ibland för att komma i hamn igen! (Har sett en version av den här bilden där den här killen vid rodret, vem det nu är, är ersatt av den mer bekante kapten Haddock, men den har jag inte hittat igen.)

11 kommentarer:

Jan Wiklund sa...

Att anställda funktionärer tar över en rörelse är en typisk företeelse. Det var väl vad som drabbade den kristna kyrkan för sådär 1900 år sen. Om vilket senare Max Beer, tysk socialdemokrat, skrev så målande i sin bok Socialismens historia, ca 1920, att man kunde misstänka att han var med. Och det var han förstås, för det var naturligtvis socialdemokratins allt större beroende av funktionärer han beskrev.

Problemet är seriöst och förtjänar mer än moraliseringar. Hur organiserar man en rörelse så att a. funktionärer inte kan ta över, men b. rörelsen ändå kan garantera en kontinuerlig närvaro bland medlemmarna?

Björn Nilsson sa...

Om jag får citera mig själv: "det behövs omskakningar ("kulturrevolutioner") i partiet då och då". Med andra ord att folk inte får växa fast i sina positioner. Just vad det tidiga Miljöpartiet försökte med genom att kräva begränsade tider för sina företrädare. Det höll ju ett tag.

En sak jag inte tog upp i bloggposten är möjligheten att provokationer från borgarstaten kan vara inblandade, men yppar man den möjligheten fråntar man folk förmågan att så att säga vara dumma och korttänkta på egen hand utan att de hjälps på traven av hemliga polisen.

Jan Wiklund sa...

Folk som ständigt hävdar att systemet är omoraliskt måste givetvis vara tio gånger så moraliska själva för att inte kunna beslås med dubbelmoral.

Problemet med kulturrevolutioner är att de inte lyckas. Efter tio år har funktionärerna redan vuxit fast.

De franska syndikalisterna försökte med en annan modell i början av 1900-talet: så få funktionärer att de inte skulle hinna ta makten. Det baktände också: de slets ut och dog.

Björn Nilsson sa...

Systemet fungerar väl enligt sina förutsättningar antar jag. Sedan kan man ju kalla det (o)moraliskt eller moraliskt om man vill.

Eftersom vi normalt har fyrårsperioder i politiska val i Sverige och styrelseposter i föreningar är väl ofta tvååriga så hinner man ju med ett omval innan det är dags att byta politikerna innan de tio åren gått. Det knepiga är väl att anställda funktionärer sitter tillsvidare, och de är ju på sätt och vis organisationens ryggrad. Det kanske vore annorlunda om ombudsmän och andra som har direkt inflytande på skapandet av politiken också var tidsbegränsade. Men i grunden handlar det om hur mycket medlemmarna vill trycka på passiva och stödja aktiva ledare.

Jan Wiklund sa...

Problemet är inte de valda. Problemet är kanslierna. De valda kan alltid ersättas, kanslipersonalen har anställningstrygghet och påverkar politiken mer än de valda gör eftersom de gör det på heltid.

Björn Nilsson sa...

Olika i olika länder. Med den anställningstrygghet som finns i England tror jag SWP:s anställda skulle kunna fockas från den ena dagen till den andra. I Sverige är det ju hårdare regler, åtminstone än så länge.

Jan Wiklund sa...

Att de arbetar på heltid medan medlemmarna bara kan arbeta på ledig tid är ett problem även i England, antar jag. Plus att de har andra mål för verksamheten än medlemmarna, i första hand att behålla sin lön.

Jag säger inte att kanslipersonalen är ohederlig, bara att det finns en konflikt.

Björn Nilsson sa...

Folk behöver ju inte vara skurkaktiga eller ha dolda agendor. Det är ju människans vara som bestämmer hennes medvetande ... och därmed kan man utan egen vilja bli indragen i ett fack som kanske inte är så bra sett ur andra människors synvinkel fast man själv tycker det verkar bra. Mao varnade sina medarbetare för att fienden efter inbördeskriget slut skulle sluta skjuta med metallkulor och i stället skjuta med sockermantlade kulor.

Jan Wiklund sa...

Exakt!

Anonym sa...

En sak som oroar när det gäller
Socialistiska Partiet(Trotskisterna)
är att Stieg Larsson, deckarförfattaren donerade en massa
pengar till SP.
Det kan dom säkert överleva på rätt
länge och sprida sin opportunism.

Tommy Sjöberg

Björn Nilsson sa...

Jag hade för mig att SP avsade sig del i arvet efter Larsson, men det kanske var andra pengar i rörelse? - Och som exemplet med det stenrika centerpartiet visar (de blev ju miljardärer på att sälja sina tidningar) så hjälper inte feta kassor i alla lägen!