I stället för porträttbärande kan man studera Maos skrifter, och det är inte så dumt för där kan det finnas uppslag till praktisk verksamhet. För att göra det enkelt för sig kan man titta i "citatboken", den som även är känd som "Maos lilla röda" och fundera över saker som står i kapitel elva, under rubriken Masslinjen. Jag försöker formulera några uppslag man kan få efter svenska förhållanden:
Enligt vetenskapliga undersökningar tycks ännu ungefär tre fjärdedelar av befolkningen i Sverige uppskatta välfärdssamhällets offentligt stödda generella rättigheter. Kaoset med de senaste årens privatiseringar lär inte minska den inställningen. Om vi kallar de trefjärdelarna för "massorna" så är grundinställningen ofta oklart formulerad. Man tycker att olika saker är "bra" men kan ha svårt att motivera varför det är värt att slåss för dem, och man blir lätt osäkra och förvirrade när stora elaka kapitalet och dess politiska drängar kommer med sin propaganda. Maoisternas uppgift blir då att samla på tankar och uppslag från massorna, putsa upp ideerna och köra dem tillbaka i form av konkreta och lättföreståeliga planer för vad som kan göras. Vad händer: enkelt uttryck att man talar om för massorna vad massorna egentligen redan vet, samt hur problemen skall kunna lösas! Returinformation är förmodligen den starkaste typen av information. - "Från massorna och till massorna" som Mao skrev.
Aha, säger kanske en politisk tänkare nu, det där är ju vad varje smart politiker kan göra! Jobba fram en politik som gör att man kan få flertalet med sig, lyssna av stämningarna därute i folkdjupet, inget konstigt med det! - Just det, för länge sedan var det socialdemokraterna som hade rätt god känsla för strömningar i folkdjupet och därmed kunde göra sig till ett jättelikt och dominerande parti. Nu kan man avskriva inte bara socialdemokraterna, utan hela gänget av riksdagspartier, vad det gäller att möta den folkliga sympatin för välfärdssamhället på ett positivt sätt. Därmed öppnas dörren för andra partier och strömningar.
När det nu gäller "andra partier och strömningar" så har det nu börjat hända saker på Oktoberrörelsens hemsida. Rörelsen har, vad man kan se där, bildats förra året och fått till en logo som jag tycker ser lite sovjetisk ut:
Notera kombinationen av sädesax till vänster och kugghjul till höger. Tror aldrig jag har sett exakt den uppställningen tidigare. Politiska symboler är ett kapitel för sig, hammaren och skäran tillsammans med axet och kuggarna visar på ett samhälle som till stora delar är svunnet. Å andra sidan: hur skulle en modern symbol se ut? - Jag vet inte!
Underrubriken "Det marxist-leninistiska kampförbundet" för tanken till en organisation som hette just så, förkortat MLK. Det rörde sig om en kortlivad utbrytning från dåvarande Vänsterns Ungdomsförbund i början av 1970-talet. De gav ut en tråkig tidning som hette Stormklockan. Hoppas det är mer fart i Oktoberrörelsen. De antyder åtminstone att de vill sköta mediepolitiken på ett piggare sätt än exempelvis Kommunistiska Partiet. Men ännu så länge är det svårt att dra några långtgående slutsatser om hur dess politik kommer att se. Om man kräver bilder av och citat från Mao för att räknas som maoistisk är hemsidan inte upp till standard, men det tycker jag är bra. Jag tycker mig se en ganska oklar sammansmältning av en modern, flexibel och sökande rörelse och en stel modell av äldre typ (leninistisk eller bolsjevistisk). Men det kanske är något man lär sig hantera vartefter.
Samma diskussion verkar för övrigt ha seglat upp i det brittiska Socialist Workers Party där somliga påstår att den stenhårt leninistiska partimodellen i själva verket var något som hittades på av Zinovjev på tjugotalet. Det är svårt att sälja en stenhård demokratisk centralism till folk numera. Dessutom verkar mycket av det partiets, liksom KP:s i Sverige, arbete kretsa omkring att sälja tidningen och underhålla några äldre "yrkesrevolutionärer". En positiv skillnad mellan SWP och KP är dock att det inte finns några anklagelser om sexuella trakasserier från äldre ledare mot yngre medlemmar i KP.
9 kommentarer:
Vissa gamla nostalgiker får aldrig nog.
Men unga nostalgiker då? Jag antar att rätt många bakom OR och dess sidogrupper just är rätt unga! Och därför kanske de kan komma med nya grepp av en typ som de ärrade kämparna i Marx-Lenin-huset i Göteborg inte mäktar med?
Ja förvisso. Även maoisterna på 70-talet var unga och nostalgiska. Det var mycket trettital.
När du säger det så minns jag ... men det fanns två trettiotal, före respektive efter Kominternkongressen 1936. Eller annorlunda uttryckt: "klass mot klass" respektive "enhetsfront mot fascismen". "errarna" stod för den första linjen och KFML/SKP för den andra. Hur man än tänker så går trettiotalet inte att återuppliva, dock, det gäller att se hur motsättningarna går idag. Möjligen kan man säga att tiden verkar hinna ifatt "errarna", men det är inget jag vågar säga säkert.
Redan på den tiden var det rätt dödfött att köra 30-talet i repris. Det var väl därför maoismen inte blev annat än en sekt.
Det var synd. Dom var oftast arbetsamma och duktiga, men så besvärliga. Som tur var kände man lätt igen dom, dom hade alla samma habitus, talade på ett visst sätt, med samma betoningar på orden. Dom var ungefär lika speciella som pingstvänner och sågs på ungefär samma vis av utomstående. Som folk som hade funnit "sanningen" och skulle pracka den på andra, om inte annat så med administrativa metoder. Otvivelaktigt var det sammanhållande - men alltså också isolerande.
Erik Wijk har beskrivit det där för FiB/Kulturfronts räkning men det såg likadant ut i andra rörelser. Jag är rätt överens med honom att det hade sina positiva sidor men alltså också negativa som kraschade projektet.
Det är bara att komma igen med nya fräscha tag och ideer! Jag är inte säker på att OR kommer att se ut på samma sätt som de snälla folkhemskommunisterna från cirka 1970. Men framtiden får utvisa om de är annorlunda på ett bra eller dåligt sätt.
Huvudsaken är att det inte blir ett frimureri. Av insignierna att döma är det fara värt.
Människor älskar att hata maoisterna.
Tragiskt.
Det verkar ha blivit ett självändamål.
Kappvändare!
Haha, du hittar ett åtta år gammalt inlägg! Det är väl inte helt aktuellt längre. Nu är det Kommunistiska Föreningen som gäller, och som verkar vara ganska diskreta med Mao. Jag är dock tacksam att de inte fläskar på med Gonzalo!
Skicka en kommentar