Löfven och särintresset

När Stefan Löfven kommer med förslag om exportstöd borde det orsaka en del kritiska funderingar. Om man uttrycker saken på lite annat sätt än i artikeln så skall 25 miljoner kronor per år sättas in i Exportrådet under fyra års tid för att särskilt hjälpa mindre företag att exportera mera.

Varför det då? Å ena sidan är 100 miljoner en struntsumma i det stora (men kan naturligtvis spela roll i vissa speciella sammanhang), å andra sidan kan man fråga om det generellt finns några problem med den svenska utrikeshandeln. Jo, det finns det: ett permanent överskott. Sverige exporterar permanent mer än vad vi importerar, år ut och år in. Ta en titt på det här diagrammet från Statistiska Centralbyrån.

Det ser ju inte ut som om "pengarna strömmar ut ur landet" direkt. Riktningen förefaller gå åt andra hållet. Men vad som händer är att varorna strömmar ut ur landet och ersätts av pengar av tvivelaktigt värde? En grundregel i utrikeshandel bör vara att den över tiden i stort sett skall gå jämnt upp. Man exporterar för att importera och vice versa, inte för att samla pengar vars framtida värde vi inte vet något om. (En sak som kan hända framåt är att importen av fossila bränslen kan bli oerhört mycket dyrare, men det parerar man inte genom ökad export utan att genom att göra Sverige mindre beroende av den typen av varor.)

En vinkling man kan göra är att koppla till det eviga tjattret om tillväxt som också förekommer i artikeln. Tjattras det tillräckligt högt så kanske frågan om vad vi skall göra med det vi redan har dränks. Och kopplar vi det till exporten så kan man fråga om Sverige skall driva fram tillväxt bara för att sedan skicka den ur landet (och byta den mot pengar av tvivelaktigt värde - men det kan du ju redan eftersom jag påpekade det alldeles nyss). Man skulle ju kunna säga att prioritet ett är att skapa och underhålla resurser och använda dem här hemma, inte låta dem försvinna. För att uttrycka saken med det uppskruvade tonläge som ibland används i ekonomisfären: exportöverskottet gör oss fattigare, vi låter utlandet få våra produkter för ingenting! Om detta fortsätter kommer vi att hamna på fattigstugan etc. etc. etc.!

Vad är det med rubriken då, "Löfven och särintresset"? Om Löfven inte anser att det finns särintressen i näringslivet så kanske han tänker att samhället = näringslivet. Och hur ser han då på allt, som kanske är det mesta som vi gör, som inte har något större näringslivsvärde? Är det möjligen i hans värld enprocentarna som inte är särintresse, medan övriga nittionio procent är det? Problemet är att näringslivet, vars uppgift bokstavligen är att tjäna till att ge näring i våra liv, tillåts bryta sig ut och ställa sig utanför samhället, att diktera för oss vad vi skall göra för att tjäna deras intressen. Själva antas vi tydligen inte ha några egna intressen, utan de är identiska med enprocentarnas tyckanden. Och tycker vi inte som dem så är vi usla särintressen! (Marx tog faktiskt upp det här på sitt sätt redan i Kommunistiska Manifestet, det finns nog anledning att återkomma till hans resonemang!)

På tal om procenten (en respektive nittionio) så såg jag att Ockupationstält i Tanto för någon vecka sedan. Nämns också kort på svenska ockupations-sidan. Det förefaller finnas vissa krafter som försöker hålla rörelsen igång.

Så där såg det ut när jag gick förbi ...

... och om vi tittar närmare på banderollen: skulle tro att Löfven hellre skulle skära av sig näsan än att skriva under på det här! 

Svenskt ockupationsforum

Bland andra bloggaren Jinge brukar klaga över att Ockupera Stockholm inte syns så mycket. Men sedan några dagar finns en hemsida som heter Occupy Forum och som verkar vilja plocka upp den svenska debatten. Av någon anledning störs jag av engelskan i titeln, det kanske beror på en gammalmodig inställning om värnande av det svenska språket. Frånsett det kan det bli intressant att se hur samtalet utvecklas framöver. En del av programförklaringen ser ut så här:

Occupy-rörelsen i Sverige är en protest, som hämtat och hämtar inspiration från, samt är solidarisk med de internationella protester som har vuxit fram över hela världen – detta som en konsekvens av den globala, finansiella, ekologiska och sociala kris som nu påverkar oss alla.

Occupy-rörelsen har fört fram de mänskliga rättigheterna och att demokratin ska få en bättre chans i vårt samhälle. Maktsystem har kritiserats för att de missbrukas för krassa egenintressen där detta går ut över andra människor och miljön. Kan vi få en frihet utifrån den grund där andra människor inte blir lidande som en konsekvens därav? Idag är mänskligheten så trångbodd att vi på ett tydligt sätt ser hur snedfördelningar drabbar de mindre lyckligt lottade och fråntar dem all möjlighet till en positiv förändring.

En fundering: kan det vara så att de 'riktiga' ockupationsrörelserna är starkare i länder där organisationer som fackföreningar och politiska partier är svagt utvecklade och folk måste agera själva annars händer inget? Eller annorlunda uttryckt: man har åtminstone tidigare med förtroende kunnat överlämna åt organisationernas funktionärer att ordna sakerna till det bästa. Det skulle kunna förklara varför den här sortens rörelse har svårt att slå igenom i länder som Sverige. Men jag tror nog att principen "låt hundra blommor blomma" kan vara bra även här, särskilt när förtroendet för organisationerna av den äldre typen sjunker och nya kvastar behövs för att sopa rent i eländet.

---

PS. Håll koll på Gemensam också. Inte riktigt ockupant-scenens folk, å andra sidan inte så långt ifrån, och ytterligare en röst i den stora kör som säger åt den perversa överheten att dra till ett varmare ställe! DS

Mot en ny nivå i kampen?

Skönheten dansar på Odjuret - tjuren på Wall Street, symbolen för de aggressiva  finansbossarna, knäar under en ny elegant proteströrelse

För en månad sedan skrev jag om en färsk rörelse med oklara framtidsutsikter:

Det pågår vissa små men på sikt kanske betydelsefulla demonstrationer mot roffarkapitalet på Wall Street nära dess egna dörrar. Men det pågår aktiviteter på flera håll med samma inriktning.

Och på den vägen är vi. Utvecklingen är utomordentligt spännande. Som det här:

Kedjan bryts - observera vad länkarna är gjorda av!

Det har varit en "generalstrejk" i Oakland, Kalifornien. I termer av antalet strejkande var det nog inte så, men man kunde störa verksamheten i USA:s femte största hamn. I Financial Times beskrivs en del av vad som skedde förutom det. Mycket av affärsverksamheten i staden stängde, och en intressant spricka rapporteras från statens våldsapparat: poliserna är sura för att först få i uppdrag att klå upp demonstranter (en kille nästan dödad), och sedan få skit för att de följt ordern när politikerna inte vill stå för sina egna order. Även poliserna tillhör de 99 procenten upptäcker de.

Bankerna är folk förbannade på, och följaktligen stängde de och demonstranter gick förbi och bankade på dörrarna och uttryckte sin uppfattning om finansparasiterna. Har jag hängt med rätt börjar folk också handgripligt motsätta sig vräkningar som följer av krisen - det börjar påminna om trettiotalet i USA! När detta händer, samtidigt som olusten sprider sig i poliskåren och krigsveteraner i uniform går i demonstrationerna börjar det osa katt ur överhetens synvinkel. Större delen av statens våldsmakt består av 99-procentare, och det räcker med att delar av kårerna börjar bli "opålitliga" för att makten skall bryta samman.

En hel del bilder från Oakland finns på Naked Capitalism. Och så gäller det att titta på "originalockupanternas" hemsida . Kolla in den här avsiktsförklaringen:

Occupy Wall Street is leaderless resistance movement with people of many colors, genders and political persuasions. The one thing we all have in common is that We Are The 99% that will no longer tolerate the greed and corruption of the 1%. We are using the revolutionary Arab Spring tactic to achieve our ends and encourage the use of nonviolence to maximize the safety of all participants.

This #ows movement empowers real people to create real change from the bottom up. We want to see a general assembly in every backyard, on every street corner because we don't need Wall Street and we don't need politicians to build a better society.

the only solution isWorldRevolution

Världsrevolution! Behöver man säga mer för att skrämma slag på finansmatadorerna? Det låter inte som det liberala paradiset där alla tänker på sig (men ingen på mig)! Skam till sägandes har jag inte förrän nu läst den "deklaration av Ockupera New York City" som finns här, men det är en lång lista av bolagens synder som räknas upp, och det påpekas att ingen sann demokrati är möjlig där processen styrs av den ekonomiska makten.

Här är en annan sajt det kan vara värt att titta på, den försöker få in information från alla möjliga aktioner. De lokala grupper stöttar och inspirerar varandra.

I Stockholm för ett tag sedan

Det här är ingen revolution - eller är det just det som vi ser, hur en revolution utvecklar sig? Först är det tyst och alla verkar syssla med sitt, utom några små protestgrupper som ingen bryr sig så mycket om. Men ...

Det är inte domedagsprofeternas slut som är nära - det är början som är nära!

Det där med 99% och 1% kanske var genidraget, den lilla fantasieggande detaljen som fick frågorna att komma upp till ytan. "Vi" mot "dom". För naturligtvis har mängder av människor, ofta var och en för sig, frågat: "Måste det vara så här?" De kanske har lugnat sig med att "det kan inte vara på något annat sätt".

Men om några tiotal personer offentligt ställer frågan idag så kan det vara dubbla antalet i morgon. Och ställs en kritisk fråga om ett missförhållande idag så kanske folk börjar ställa arga frågor om tio missförhållanden i morgon. Det blir kedjeeffekter, en lavin som kommer igång, en del politiker blir rädda och försöker hoppa på tåget, media blir tvingade att gå från tystnad till hån till erkännande ... Nästan alla kan ju hålla med om att de hör till 99-orna (räcker med att kolla privat inkomst och förmögenhet om man nu har någon) och att resterande procenten har uppträtt väldigt illa. Och inser man det, och hör alltfler tala om orättvisorna, kommer en hel del människor att reagera och ha den viktiga känslan av att "jag är inte ensam". OWS har fått folk att börja tänka, och det är inledningen till stora omvälvningar.

Undrar om inte gamle Lenin skulle hålla med om det? Han skrev ungefär att en revolution inträffar när den ena klassen inte vill och den andra inte kan ha det på det gamla sättet. Uppstår inte den situationen när de höga herrarna blir helt tondöva och inte fattar att folk ser vad de håller på med, som i denna svenska historia, och att det faktiskt finns rätt många som inte gillar vad de håller på med. Även småsintheter kan reta: miljoner till bankdirektörer, men ingen ränta på ditt bankkonto!

Tänk att få uppleva det här! Vi vet inte hur rörelsen kommer att utvecklas, vi vet inte om just den här rörelsen kommer att få den slutliga äran av den stora och nödvändiga systemförändringen - men när historien skrivs kommer den säkert att få sig tillägnat ett centralt kapitel. Och jag utgår från att även de politiska cheferna i Kina noga följer utvecklingen i den gamla kapitalismens kärnland. Det kan bestämma vilken kurs de själva tar ut framöver.

Världsrevolution var det, ja!

Märkligt högt stöd för OWS

Jag noterar märkligt högt stöd för OWS, Occupy Wall Street, i en opinionsundersökning i USA. 37 procent av de tillfrågade, det får man inte om man bara samlar ihop några gamla hippies och anarkister, andra måste till (under förutsättning att undersökningen har gjorts på rätt sätt - statistik kan vara knepigt). En majoritet i samma undersökning verkar tycka att det är åt h-e med ekonomin i landet, och de torde ha rätt.

Frågan är vad det leder till. Själv har jag en teori om att droppen urholkar stenen, envetna protester och diskussioner kommer att bidra till att systemets brister för allt fler kommer att uppfattas som fel som måste rättas till och inte bara som något som "bara händer" och som man inte kan göra något åt. Men hur detta slår igenom i praktisk politik har jag ingen uppfattning om. Revolutionära förändringar tenderar att vara självklara när de väl inträffat, men i förväg är de svåra att prognosticera.

Nya rörelser och gammelmedia

Den som är intresserad av några korta men intressanta reflexioner över förhållandet mellan OSW (Occupy Wall Street) och olika typer av media kan ta en titt på den här artikeln. Jag tror det väsentliga är att rörelsen bygger upp sin egen offentlighet, och att exempelvis ungdomar som vill ha information går direkt på rörelsens egna kanaler i stället för att lita till vanliga media. Dessa var för övrigt nedvärderande den första tiden, i den mån de ens brydde sig om ockupationen. Detta innebär att det på sikt inte spelar en fullständigt avgörande roll hur "gammelmedia" (knasiga kommentarer på TV, vinklade eller falska rapporter i radio och tidningar) behandlar OSW. Bolagsmedia sprider smörja, men en massa människor struntar helt enkelt i det.

Nu verkar det ha svängt i positiv riktning, men även om media skulle gå tillbaka till en negativ linje betyder det inte så mycket för de som så att säga hämtar sin information direkt från källan. Det betyder att det uppstår intressanta sprickor i den verklighet som bolagsmedia försöker prångla ut till folket, det uppstår en motrörelse, en mot-offentlighet, och så har vi plötsligt alternativa världsbilder som kan slåss med varandra. Frågan är då om OSW:s mot-offentlighet kan bryta sig ur borgarmedias inringning och ta över den offenliga diskussionen.

Den oroliga medelklassen

En av bilderna jag tog på Sergels torg i lördags, fler finns här

Vilka är det som är i rörelse nu? För inte så länge sedan inträffade en plötslig våg av demonstrationer och våldsamma upplopp i Storbritannien, med huvudsakligen folk från de fattigare distrikten inblandade och utan någon politisk agenda eller krav. Men enstaka individer från andra samhällsskikt var med på gatorna. Och nu gör de sig mer bemärkta.

Jag har skrivit om det på bloggen tidigare vid en del tillfällen: när den så kallade medelklassen (vilket till största delen består av mer välbetalda lönearbetare) känner sig hotad kan saker hända. Den kan bli missnöjd och gå ut på gatorna, och kanske till och med ställa till med upplopp. Polisen i Storbritannien varnade för det för flera år sedan. Till detta kan man lägga ett tidvis passivt, men tidvis radikalt och aktivistiskt skikt, nämligen skolelever och studenter i högre utbildningar. De kan också upptäcka att "den ljusnande framtid" inte alls är deras (och därmed inte de välbetalda jobben). Detta är som dynamitgubbar med pyrande stubin under samhällskroppen.

Via en bloggpost i Arbetsbok kom jag till en artikel i Süddeutsche Zeitung som jag försökte stava mig igenom. Där hävdar en statsvetare Claus Leggewie bland annat att Occupy-rörelsen åtminstone i Tyskland och en del andra länder är "ett bildat mellanskikts motstånd mot den utarmning som hotar det och som kommer från det kapitalistiska systemet." "Bildat mellanskikt" är väl en prydlig tysk term för medelklass. En studie uppges visa att två tredjedelar av tyskarna idag är misstrogna mot det kapitalistiska systemets förmåga. Så illa har det inte varit för kapitalismen i Tyskland sedan slutet av fyrtiotalet!

Jag vet inte om jag är med på Leggewies alla slutsatser och funderingar, men han kommer in på en intressant forskare och tänkare, nämligen Karl Polanyi. Det som Polanyi påpekade i sin bok som finns på svenska med titeln Den stora omdaningen är hur ekonomin, som tidigare varit en integrerad del av samhället, genom politiska beslut har brutits loss och blivit en kraft som i stället dominerar och förstör samhället. Om man använder Karl Marx ' bibliska språkbruk så kan man säga att kapitalismen, i stället för att vara tjänaren som lyssnar till samhällets krav och behov nu ensidigt strävar efter att göra om det "efter sitt eget beläte".

Men samhället är samhälle och kan inte förvandlas till en maskin enkom för att utvinna allt större vinster för kapitalägarna, en sådan process leder till allt värre funktionella problem och svåra situationer för allt fler människor (förutom miljökriser och diverse resurspikar). En del i samhällets underskikt lever i en permanent lågkonjunktur, större grupper ovanför dem klara sig bättre men känner ett visst hot, och så har vi "de bildade mellanskikten" som efter några tiotals år av klang- och jubelföreställning känner järndörren slå igen i deras förvånade ansikten. De skulle in och festa i Paradiset, men plötsligt finns det inte plats för dem. För dessa personer kan förluster som en ordinär arbetare knappt skulle märka (kanske för att han/hon inte har ambitionerna till individuell karriär) kännas som katastrofala och livsavgörande, och utlösa våldsamma reaktioner.

Men det finns ju smågrupper som lever i permanent högkonjunktur också. Där kommer vi in på det där med "procenten". Folk går runt med plakat och talar om att de tillhör de 99 procenten som protesterar mot resterande en procent. På sätt och vis påminner det om resonemang som delar av den radikala vänstern hade omkring 1970 även i Sverige: det är folket mot monopolkapitalet. Och folket innehåller hela gänget av vanliga arbetare och tjänstemän, småföretagare, bönder, fria yrkesutövare, barn, gamla, och vad man kan hitta på. Alltså även medelklassen. Kvar finns en liten, mäktig och girig grupp av företagstoppar, toppolitiker och några till. Få, men inriktade på att samhället skall tjäna just deras intressen.

En sak som kännetecknar de rätt små grupper som "ockuperar" tycks vara att de inte har mycket organisationsbagage som tynger ner dem, jämfört exempelvis med byråkratityngda partier och fackföreningar. Om vi tror att det är medelklassare som är i farten så kan vi säga att de har problem med kollektiva aktioner, men de kan skrika bra offentligt om de får privata problem! Och då kan de väsnas tillsammans åtminstone en liten stund. Längre utdragna och välorganiserade rörelser är de sämre på. Dessutom kånkar de väl fortfarande omkring på ideer om individuellt karriärtrampande och det lär inte främja kravställande som röjer bort systemet där de vill göra karriär. Nå, tiderna kan ju bli så dåliga att de faktiskt säger att rönnbären är sura, det där systemet som inte vill ha oss vill vi inte ha själva längre! Men då kanske de utväljer alternativrörelsen som sin karriärstege, och det kan också medföra problem framöver.

Vad det gäller den mer eller mindre organiserade arbetarklassen har jag för mig att den dystre finske filosofen von Wright var pessimistisk om att den kunde göra något systemförändrande. Det kan nog stämma i alla fall vad det gäller funktionärsskikten som styr i partierna och föreningarna. Det måste komma explosioner underifrån i organisationerna, men också starka impulser utifrån, från andra grupper som kommit i rörelse, från motståndarsidan, från utlandet. Om vi antar att enprocentarna envetet fortsätter att styra mot avgrunden blir detta oundvikligt om inte folk godvilligt låter sig ruineras. Det är ju inte säkert att folk vägrar att föras till slaktbänken, men lite optimistisk om motståndsvilja får man väl vara?

Jag ser ockupationsrörelsen som skum som flyger runt på toppen av en mycket större och kraftfullare våg. Man ser den, den kan temporärt ha betydelse för att väcka folk och få dem att fundera. Men på sikt måste opålitliga mellanskiktsrevolter ersättas av något mycket större, och då är det människorna med organisationsbagaget som kommer att spela huvudrollen. Den som funderar över hur det kan gå till kan läsa John Lapidus Sverige 2017 som jag skrev om här, och fylla i den glesa handlingen med egna reflexioner.

Arkeologiskt historiemord i Irak.

En artikel av Robert Fisk i The Independent berättar om en förbisedd men ledsam effekt av ockupationen av Irak: eftersom krig råder i landet och den centrala politiska makten brutit samman är det fritt fram för plundring av de arkeologiska fyndplatser som landet är fullt av. Och det här handlar inte om vilka fyndplatser som helst, det är den första högcivilisationen vi talar om! Kan man tala om världsarv så är det den sumeriska civilisationen i södra Irak. Men nu ödeläggs dess gamla städer till förmån för hämningslösa antikhandlare som dödar för att nå sina mål, samtidigt som ockupationstrupper förstör de klassiska orterna.

Tillsammans med dödandet av hundratusentals irakier genom krigshandlingar och den tidigare blockaden, och nedrivandet av det organiserade civila samhället till förmån för lokala grupper av ofta tvivelaktig karaktär, mördar ockupationskriget också det irakiska folkets historia. Ockupanternas syndalista är i sanning lång, de förintar ett land men slår sig för bröstet och kallar sig "befriare". Kräk är de, och kräk är deras hejaklackar (även de som finns i Sverige!).

En bortglömd (?) solidaritetsrörelse - jag hittar fler gamla foton

Här är en demonstration på väg genom Stockholm en solidaritetsrörelse som väl numera är bortglömd.

1968 hade Sovjetunionen och några av dess allierade ockuperat Tjeckoslovakien. Förmodligen var detta ett inofficiellt glädjeämne i många läger - man kan misstänka att många personer inte ville se ett neutralt och socialistiskt Tjeckoslovakien som rörde till ritningarna för supermakterna i Europa. När Alexander Dubcek förde fram sin socialism med mänskligt ansikte måste det ha varit en obehaglig upplevelse inte bara i Moskva utan för borgerliga politiker i väst. Bresjnevs sovjetiska regim satte resolut stopp för detta experiment. Officiellt fördömdes naturligtvis det hela även i Sverige, men praktiskt hände ingenting. Det var fortfarande det kalla krigets världsbild som rådde, och enligt den hörde Tjeckoslovakien hemma i det sovjetiska lägret.

Men en bit in på 70-talet kom proteströrelsen Charta 77 i Tjeckoslovakien, med åtföljande repression från den nu sovjetkontrollerade regimen. Antisovjetiska kommunister i Sverige hakade på. Det här stämde med deras bild av världen där det gällde att bekämpa de två supermakterna USA och Sovjet och stödja de små staternas befrielsekamp. Därför fanns det mycket stöd och sympati för motståndsaktioner i sovjetblocket (värt att påminna om idag) och det var en given sak att bygga solidaritet med Tjeckoslovakien. Aktivister var nere i Prag och spelade in illegal musik som sedan gavs ut på LP i Sverige. Jag har plattan, den hade titeln Lämna vårt land i fred.. (Påminner om en liknande platta en del år tidigare, fast då var det antifascistiska sånger i Spanien som spelades in, som den berömda "Svarta tupp"?)

Jag tror den här bilden togs i Vasaparken

Vietnamrörelsen hade avslutats några år tidigare, men aktivisterna, idéerna och vanan att organisera fanns kvar, och det var förmodligen många från den kanten som bidrog till att organisera demonstrationer på årsdagen av den sovjetiska ockupationen. En skillnad mellan Vietnam och vad som hände i Tjeckoslovakien var att med rätt få undantag tjeckoslovakerna inte gjorde särskilt mycket motstånd, med undantag för de stora demonstrationerna just i samband med Sovjets invasion. Och hårt lokalt motstånd är en förutsättning för att internationellt solidaritetsarbete skall bli verkligt effektivt.

Den här parollen ser man inte ofta numera (strider den månne mot något EU-direktiv?)

De här bilderna tog jag under en demonstration som jag har för mig startade i Vasaparken och gick längs St Eriksgatan och Fridhemsplan till Rålambshovsparken. Solbadarna såg förvånade ut när ett demonstrationståg vällde in på gräsmattan i parken.