Osorterad bildbilaga II

Några bilder från de senaste månaderna, de flesta från Stockholm men en norrifrån också. Fotografier anses ofta vara konkreta, de "föreställer någonting". Och det gör ju de här också, men i några fall kan man ta dem bara som en konstnärlig upplevelse av färg och ljus snarare än som en avbildning av ett konkret objekt. Som den här exempelvis:

Sten, bara kalkhaltig sten vid en fors i Lappland. Många sko- och stövelsulor har nött den här ytan. Nötning kan göra stenen ännu vackrare.

Önskas detaljstudium så klicka på bilderna så kommer de i större format!

Glas och annan material på en vägg vid Bergsundsstrand. Det ger tankar på en glad och röd fanborg.

Kvarvarande industribyggnader vid Liljeholmskajen. Kan man tänka sig att det finns skönhetsvärden även i dessa rostiga torn, eller är det bara något som skall sopas bort till förmån för en framrullande matta av bostadsrätter med tillhörande skuldsatta människor?

Denna stad som speglar sig själv. Som här i ett pågående husbygge på Ringvägen nedanför Södersjukhuset. Varför alla dessa stora fönster? Handlar det mest om att släppa in ljus, eller är det självbespegling?

"Bara" en brädvägg. Men är det så "bara"?

Tunga moln, beredda på att släppa ner en redig störtskur över den oförberedde vandraren. Själv hade jag för säkerhets skull ett paraply i fickan. Det behövde aldrig användas.

Stoppa plågsamma bildförsök!

Jo. jag tog ett egentligen misslyckat foto, med månen ovanför höghusen på Reimersholme och längre bort på Nybodahöjden, samt i förgrunden trädkronor på Långholmen.

Men varför slarva bort en bild bara för att den inte blev bra? I bildprogrammet fanns en funktion som heter "krom", och jag testade helt enkelt vad som hände när man aktiverade den. Fram kom något som närmast ser ut som ett grått, vintrigt och snöigt landskap. Suck, ja, vi är väl på väg åt det hållet ...

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Bilderblogg uppdaterad, Björn Nilsson skriver Akademibokhandeln i ABCD-klass, Anders_S skriver I svininfluensans grepp, totalavloning skriver total avlöning 2/8/09 tramsar vidare.

Fotobilaga

Jo, jag var ju i Uppsala igår vilket bland annat framgår här. Nu tänkte jag göra en fotobilaga där motiv som är nästan icke-föreställande från Uppsala presenteras. Låter konstigt? Inte så konstigt tycker jag, för det finns ju saker som ser konstiga ut när man tittar på dem på ett sådant sätt att sammanhanget blir otydligt eller försvinner. Eller om man befinner sig i en miljö där man på något sätt tappar sammanhangen ...




Ännu inte så konstigt kanske. Solen lyser genom lövverket på kyrkogården, det brusar lite trevligt i träden och luften är höstlikt klar. Men står man och tittar en stund kan det hela bli till ett kaos av färger utan någon särskild form.




Ställ ut det här på Moderna museet, det kan nog imponera på kännare av abstrakta skulpturer. Fast en del tycker att abstrakt konst egentligen bör kallas konkret medan avbildande konst (sådant där man "ser vad det är") snarare borde kallas abstrakt eftersom den utgörs av konstnärens abstraktion av det han/hon betraktar. (En marmorbänk och tre övertäckta hål för någonting på en vägg är det här.)



Här har vi golv, tak, väggar, men egentligen ingenstans där blicken kan stanna och ta tag innan den vandrar vidare. En arkitektur som drar iväg ut i tomma luften. Så är väl mycket av dagens arkitektur, eller om det var gårdagens?



Förra gången jag var i Uppsala gick jag bara genom Konserthuset och åkte inte upp i den fina röda rulltrappan. Just röd rulltrappa är finurligt, man lägger ut röda mattan för besökarna. Färgen kan ju kallas vinröd också, eller krapplack (vilket är samma sak). Nu åkte jag upp i huset för att titta närmare, och fick upplevelser som var märkliga. Bilden ovan fick snurra några varv i datorn innan jag kom på vad som var upp och vad som skulle vara nedåt. Schaktet genom huset där rulltrapporna går hjälper till att skapa en känsla som är lite svår att förklara, men har man känsla för svindel bör man undvika vissa ställen för här är man nästan ute i fria luften.



Här är en annan bild med liknande känsla av att man svävar över det röda golvet. Mer jordnära personer kanske inte får det intrycket. På en del ställen är det kombinationer av svarta blanka väggar och tak mot rött golv som förstärker känslan av att ... tja, det här är något märkligt!



Här är golv och tak, fönster, och i bakgrunden utsikt över Uppsala. Speglingarna som åker fram och tillbaka mellan ytorna, och listerna i taket, gör att motivet på något sätt "flyter iväg".



Kanske man får känslan av hålet mitt i huset här, och volymerna. Hade jag retuscherat bort människorna hade motivet blivit ännu svårare att tolka.






Det ser nästan ut som den här rulltrappan som går neråt i själva verket går uppåt. En sådan där bild som lurar ögat.

En märklig miljö, men jag tyckte rätt bra om den i alla fall. En del uppsalabor har tyckt att bygget varit för dyrt. Det vet jag inget om, men man kan ju räkna ut att det här inte kan ha varit en lågbudgetprodukt. Undrar om det fanns andra viktiga investeringar i staden som fått stryka på foten för att ge mig dessa upplevelser av lätt svindel och förvirring?

Sparar plast och annat

Jag greppade första bästa CD i min hylla och vägde den. 100 gram, 0,1 kg vägde skiva + ask (det var Naxosproduktionen Ambrosian Chant för övrigt). Och varför detta lilla fysikaliska experiment?

Jo, Dagens Nyheter idag skriver att skivförsäljningen i Sverige har halverats på fem år. 2002 var det 1,5 miljarder skivor, 2007 750 miljoner (jag utgår från att gamla vinylare är en obetydlig andel här, det mesta bör vara CD.) Om skivförsäljningen hade varit oförändrad hade det gått åt en helsickes massa plast förra året, kanske 75 miljoner ton. Utslaget på fem år mycket mer.

Nu köper väl folk tomma CD och sparar låtar på efter att ha laddat ner, men jag antar att mycket också ligger i datafiler. För någon dag sedan läste jag för övrigt om att man experimentellt hade lyckats få fram ett format som är tusen gånger mer kompakt än MP3 - undrar vad det är för kvalitet på det? Summan av kardemumman är att lagringsmöjligheterna förändras över tiden och det betyder att man kan spara en massa material. Allt mer ryms på allt mindre utrymme. Man använder allt mindre plast och metall i förhållande till vad man vill bevara.

Samma sak med foto. Vi tar bilder som aldrig förr. Det är snart tvåårsjubileum för den lilla fickkameran som ofta hjälper mig att illustrera den här bloggen, och det är frågan om den tiotusende bilden eller jubileet kommer först. Men allt finns i kompakta minnen (jodå, jag har ordentlig säkerhetskopiering på rubbet!). Eftersom jag varit med under äldre tider vet jag hur mycket papper och otrevliga kemikalier det hade gått åt för att ta fram de här bilderna, men nu är den tiden slut och jag saknar den inte särskilt mycket. Det har blivit materialsnålare och hälsosammare att fotografera. (Hoppas bara att kameran inte producerats under alltför skumma förhållanden...)

Baksidan är att olika näringsgrenar och deras människor drabbas. Inte bara skivförsäljning, utan antalet skivaffärer har halverats. Inom fotobranschen antar jag att samma utveckling skett inom butiker och fotolabb. Men detta är en process som lunkar på hela tiden: vem saknar idag korkskärare och sumprunkare, yrken som fanns omkring år 1900? Problemet är inte att olika typer av arbeten försvinner, utan huruvida det sker en snygg överslussning av de berörda människorna till andra verksamheter. Och det är väl här de stora tveksamheterna kan komma.