Biobränsle på väg på vatten

När jag tog en morgonpromenad runt Årstaviken och passerade Hammarbyslussen var det här fartyget på väg in. Listervik heter det, och enligt texten på skeppets sida är det Biobränsle på väg som levereras. Klicka upp bilden i större format syns det nog bättre.

I bakgrunden syns norra Hammarbyhamnens bostadshus och en flytande restaurang i form av ett smaklöst "vikingaskepp" (som dessutom har drakhuvudena uppe vilket vikingarna nog inte hade när de gick i land).

Jag har skrivit några poster tidigare om sjöfart och hamnar i Stockholm tidigare, och jag antar att ämnet fortfar att vara aktuellt. En lastbåt kan ersätta tusentals lastbilslass och sjötransporter bör vara ett utmärkt sätt för städer som Stockholm att ta in stora varumängder centralt i staden. Men det kräver att inte varenda gammal hamn och kaj lusas ner av bostadsrätter för folk som "måste" bo nära vattnet.

Alternativt kräver det att folk faktiskt tolererar att ha arbetsplatser i form av hamnanläggningar i närheten av sina bostäder. Stockholm har alltid varit en hamnstad - är det någon slags pinsamhet som måste döljas för att inte "medelklassen" skall känna sig besvärad? Dessutom antar jag att en modern godshantering kan göras betydligt mindre bullrande och skräpig än gamla tiders lastning och lossning.

Det industriella landskapet i ett romantiskt skimmer ...

I förra veckan: höstnatt, regnblank svart asfalt, ljus från Cementas depå i Liljeholmen där gotlandsbåten lossar lasten. Det är nästan så man väntar sig några diskreta jazztoner i bakgrunden, kanske med Charlie Mingus och hans musikanter.

I går kväll: eftermiddagssolen blänker i järnvägsrälsen när ett pendeltåg jagar upp på nya Årstabron.

Båt och järnväg - gamla samfärdsmedel som ännu har mycket att ge - om de får. Är det exempelvis vettigt att tänkbara platser för framtidens hamnanläggningar i Stockholm täcks av dyra bostadsrätter för dagens "medelklass"? Skall något av det industriella landskapet ändå få vara kvar? På senaste tiden har jag hört synpunkter i den riktningen och jag hoppas att de möter gehör. Det skulle bidra till att bevara mångfalden i staden som det pratas om på olika håll. Men är det verkligen mångfald som eftersträvas, eller är det den enighet som uppnås när alla som inte är mångfaldiga nog har jagats bort till förmån för en tämligen likriktad samling trista SUV-ägare?

Kajer och hamnar eller förslumning?

Skräpiga båtar i Årstaviken

Jag har tidigare skrivit att det är viktigt att bevara Stockholm som en levande sjöfartsstad. Kajerna skall leva, hamnarna skall utnyttjas som hamnar och inte bara som exploateringsobjekt för att bygga bostäder åt den övre medelklassen, övriga stränder skall vårdas och vara som en prydnad för Mälardrottningen. Angående den sista synpunkten vill jag klaga på hotande förslumning som då och då kommer, nämligen i form av gamla båtar med risigt utseende. Här är två stycken som jag plåtade i förmiddags nedanför Tantoområdet i Årstaviken. Förut låg där en risig skorv, nu verkar det vara två. Endera dan kanske det är tre om staden inte säger stopp. Jag har svårt att se att de här skulle vara några prydnader för Årstaviken. Finns det någon anledning att bevara dem borde de köras iväg till något varv någonstans och snyggas till. Annars kan man misstänka att de endera dan sjunker och börjar spilla ut olja. Sådant har ju hänt förr.

Snart kanske båtarna inte heller behövs?

"Generellt kan man säga att vattnet inte är lika viktigt för hamnen längre." Det där låter lite lustigt taget för sig, men får sin logiska förklaring i artikeln "Framtida möjligheter för Stockholm som sjöfartsstad" av Per Jessing. Den finns i Sjöfartsstaden Stockholm, Samfundet S:t Eriks årsbok, som jag nämnt tidigare. Jag är inte klar med boken ännu, men där finns mycket att studera och fundera på.

En fråga är om det är vettigt att hamnanläggningar läggs ned, utplånas, och ersätts av mer eller mindre dyra bostadsbyggen vid strandkanten. Dels försvinner platser där man kan ta in laster till olika delar av staden. Man kan tillägga att en del centrala arbetsplatser också försvinner till förmån för yuppifierat boende. En annan aspekt (som jag hittills inte har sett i den här boken) är att om det blir häftiga översvämningar så blir borde kajer och lastanläggningar för sjöfarten vara mer uthålliga för påfrestningarna än bostadshus. Visserligen är bostäder vid vattnet en god affär för byggbolagen, men är det deras (och vissa bättre bemedlade boendes) kortsynta intressen som skall sättas i första hand?

På bilden: Södra Hammarbyhamnen andra maj 2006 - eget foto som vanligt.

Stockholm - sjöfartsstaden

När jag var liten kom pråmarna fortfarande in med sand och sten till Söder Mälarstrand utifrån Mälaröarna. Nu är det snarare "tjänstesektorn" som styr längs en lång bit av kajen: Vandrarhemmet "Mälaren" och flera hotellbåtar, samt en del båtar som verkar innehålla kontor.

Stockholm är verkligen en stad på vattnet, en stad för båtar. Då återstår frågan: vilka båtar, vilka verksamheter? Skall kajerna inne vid stadskärnan fyllas av flytande hotell, nöjeslokaler och kontor, eller vill vi ha tillbaka något som påminner om den tid när skärgårdsskutorna lade till vid Strandvägen med sina laster av fisk, ved och annat nyttigt? Kan vilka ruskiga vrak som helst ligga här, eller skall någon sorts skönhetsråd få gå in och rensa bort skamfläckarna? Skall båtarna till Finland och Baltikum släppas in nästan i Stockholms centrum, eller skall vi ha en hamn för den trafiken längre ut? Kan man tänka sig att en spännande blandning av vattnens skönheter och ruffiga gamla skorvar kan samsas vid våra kajer och gör det hela till en livfull miljö?

Och borde inte båttrafik i SL:s regi byggas ut starkt mellan olika delar av staden, och dessutom ges sådana villkor att det för många blir billigare att ta båten i stället för bilen?

Jag har nyss fått boken Sjöfartsstaden Stockholm och kommer att studera den med intresse. Den är utgiven av Samfundet S:t Erik ( www.samfundetsterik.se ) som ger ut böcker som är intressanta för oss stockholmare.