Lättläst, eller hur?

En del kanske tycker att den här texten är så gott som oläsbar. Men med lite övning och eftertanke går det bra. Det är bara ett ord jag är osäker på. Det beror inte på att det är oläsbart, men på att jag inte vet vad det betyder.

PUBLICATION

om

Förbud,

Thet ingen må röka Tobak på, eller under Nya Kungs-Holms Bron / samt Norre Slacktare- och Fiskare-Bron thersammastädes / ei eller på Skieps-Bron och the Trappor / som therifrån upgå til Söder-Malm och St. Catharinae Sidan / Slacktare Husen / Fiskiare-Gångorne /samt Stadsens Wågar /och Mätare-Hus therunder jämwäl inbegrepne. 

Stockholms Råd-Hus / then 12 Sept. 1740

Det är de där fiskar'gångorne' som jag undrar över. En expert på Stockholms äldre historia vet naturligtvis direkt vad det handlar om (eller om jag läst fel)!

Jag tog bilden i måndags. Det som syns i bakgrunden är ett skrivbordsunderlägg på Stockholms stadsarkiv, med beskrivning av hur man gör när man knyter snöret runt en kartong med arkivhandlingar.

Hur man blir ovän med de flesta

Jag bläddrar i en antologi med uppsatser om kommunalpolitik i Stockholm efter Andra världskriget. Där citeras, på tal om utbyggnaden av daghem, en intervju med dåvarande folkpartistiska finansborgarrådet P-O Hansson. Enligt Dagens Nyheter kunde Hanssons åsikter sammanfattas som följande: "Låt fruarna stanna hemma. Utländsk arbetskraft blir billigare."

Detta var 1969 det. Somliga blev upprörda. Hansson hade inte hängt med sin tid helt enkelt.

Här har vi flera intressanta saker att fundera på:

Folkhemsnostalgikerna. Jag uppfattar sådana som människor som ser femtio-sextiotalen som guldåldern. Det var den stora hemmafru-epoken (även om en massa tanter i själva verket jobbade utanför hemmet utan att det officiellt märktes så mycket). Men kan dagens folkhemsnostalgiker tänka sig att återuppliva hemmafrun och ersätta kvinnor i arbetslivet med utlänningar, även om de senare skulle vara billigare? Jag uppfattar nostalgikerna som i stort sett invandrarfientliga, så det kan bli svårt att få ekvationen att gå ihop.

Folkpartiets dödslängtan. Här lyckades en ledande folkpartist stöta sig med många pigga fruntimmer som gärna jobbade utanför hemmet under ordentliga reglerade förhållanden (eller känner sig jagade att göra det eftersom levnadskostnaderna börjar göra det svårt att hålla igång ett flerpersonshushåll på bara en lön). Ungdomsförbundet ville att Hansson avgick. Den liberala pressen i form av Expressen var arg.

Men det var ju också så att FP var ett stort arbetarparti under några årtionden, men i frågan om tjänstepension i slutet av femtiotalet gick man emot Allmänna Tjänstepensionen ATP och lyckades därmed stöta bort många av sina arbetarväljare. Och i mitten av sextiotalet kom ateister och sexliberaler och när de varit i farten ett tag så tröttnade många av partiets religiöst sinnade anhängare. Därmed var stora delar av partiets väljarbaser underminerade, och man förvandlades så småningom från ett rätt hyggligt socialliberalt parti till vad det är nu. En ganska otrevlig opportunistisk vingel-pelle inbegripen i ett långdraget plågsamt politiskt självmord, genomfört genom ivrigt trampande på anhängarnas känsligaste tår.

Man kan jämföra med det krympande Bondeförbundet/Centerpartiet: det partiet har backat inte bara på grund av egna politiska fel utan för att den ursprungliga väljarbasen - småbrukare och annat småfolk på svenska landsbygden - rensats bort av teknisk utveckling och ekonomiska konjunkturer. Jag tvivlar på att Annie Lööf och resten av ledarna i C vet vad som är fram- och baksidan på en gödselstack!

Jag letade på nätet efter en FP-valaffisch som jag minns från för länge sedan, föreställande en yngre qvinnsperson som längtande tittar ut genom ett fönster. Detta a propå hemmakvinnor som längtar ut i det stora livet. Hittade den inte, men däremot några andra.

Det är bra att tänka själv och stå för sin åsikt - men det behöver ju inte betyda att jag har rätt och alla de andra har fel! Och, filosofiskt och realistiskt sett: finns verkligen något sådant som en helt egen åsikt?

Och boken? Jo, den heter Stockholm blir välfärdsstad. Kommunalpolitik i huvudstaden efter 1945. Stället jag citerar finns på sid. 131

En kul (?) FP-affisch. Vet inte året men antar att det bör vara rätt tidigt trettiotal, innan man uppfattade snarliknande och rätt otäcka paroller från ett sydligt grannland: Ein Volk, ein Führer.

En fiktiv och en verklig karta

Glömde notera vilken blogg jag snodde den här bilden från. Tack i alla fall. Detta är uppenbarligen en omgjord version av den kända palestinakarta som visar utvecklingen under åren, och det som gjort att en "tvåstatslösning" har blivit omöjlig:


Vad man kan notera på den översta kartan är det kvarvarande lilla "svenska" området i östra Svealand i stockholmstrakten (förutom diverse osammanhängande markplättar i Jämtland och Härjedalen). Jag såg i Aftonbladet igår en utgjutelse från någon som bodde vid Hornstull (dit går jag på mindre än tio minuter) som fått för sig att krisen omkring Gaza skulle kunna liknas vid om Sverige sköt raketer på Ryssland och ryssarna gav igen och bombade Hornstull. Personen ifråga meddelade att han inte skulle bli arg på ryssarna utan på Reinfeldt om så skedde.

I Gaza finns flyktingar från kusten längre norrut, de som kastades ut vid den etniska rensningen vid Israels bildande. Några av dem (vilket inte behöver betyda Hamas) skjuter små hemmagjorda raketer in i Israel. De skjuter mot sina gamla hemtrakter. I Sveriges fall skulle det betyda att några människor i stockholmsenklaven sköt några illa riktade raketer ut på Uppsalaslätten exempelvis, eftersom många av flyktingarna i Stockholm ursprungligen kom därifrån och gärna vill ha tillbaka sina hem.

Utsikt och insikt

Det här är väl en av Stockholms mäktigaste utsikter: från Münchensbacken på Söder bort mot Stadshuset och Gamla stan. Man kan notera att Stadshusets profil störs en del av "höghusen" nere i stadens centrum. Genom att en del av den fria horisonten har försvunnit har också Stadshuset krympt. Centrumskraporna sticker upp lite grå och trista bakom det gröna taket. För övrigt lär farfar ha arbetat på Stadshusets tak i egenskap av plåtslagare. Fast jag tror att man har hunnit byta ut kopparplåtarna sedan dess.

Hur som helst: innan man smäller upp stora byggkomplex bör man fundera hur de passar in i miljön i stort. Ett bygge som syns kan göra att ett annat "försvinner".

Bilden nedan är tagen några meter ifrån den ovan, nere på mälarstranden. Här finns en liten ostädad fläck, med sand och grus, björkar, vildaplar, blommor, nyponbuskar. I bakgrunden skymtar Münchenbryggeriets gamla röda fasad. Ännu på 60-talet var bryggeriet bryggeri, och man kunde känna doften av öl. Jag tycker att även sådana här små vilda fläckar bör få finnas. De gör staden mer levande, och det skulle inte förvåna mig om det finns fjärilar och andra diverse småkryp som gillar den här miljön. Bekämpa alltså "parkifieringen" av stadens gröna fläckar. (Däremot finns det en parkeringsplats om man vänder sig 90 grader från där bilden tagits, och där kanske man kunde bygga ett hus i stället.)

När man går längs gatorna syns växtlighet tränga på överallt: trampört, maskrosor, groblad och andra tuffingar tar sig fram genom betong och asfalt. På ett sätt ser det skräpigt ut, men det kan också vara hoppfullt: livet tar sig fram vad än betonghäckarna tar sig till.

Återindustrialisering av Stockholm?

Som bekant är Stockholm en stad för förvaltning, handel, kultur och tjänster. Den industri man ser mest av är byggnadsindustrin, däremot har fabrikerna försvunnit från kommunen. Inga fabriker kvar på Söder, Kungsholmen eller Norrmalm. Och inte mycket i grannkommunerna heller, för den delen. Gamla L M Ericsson flyttade verkstäder och kontor från Tulegatan ut till Midsommarkransen, men sedan några år är det andra verksamheter i gamla LM-fabriken. Bolinders och Radiobolaget var stora på Kungsholmen en gång, men försvann åt eskilstunahållet respektive Kista. Inte är det mycket till industri i Nacka heller, eller i Solna och Sundbyberg.

Statistik kan vara intressant, exempelvis iett dokument från Stockholms stads utrednings- och statistikkontor:
Av 524.549 personer med arbetsplats inom kommunen år 2005 klassades inte mer än 62.192 som verksamma inom "tillverkning, energi, byggverksamhet" (12%). Handel och kommunikation låg på drygt 100.000 och finans och företagstjänster drygt 156.000. Offentlig förvaltning var inte mer än 41.000, trots att man kan förledas tro att det är en jättesektor.

Ibland har jag funderat: är det inte tid att försöka korrigera utvecklingen? Visserligen kan förmodligen större delen av halvmiljonen yrkesarbetande i Stockholm betecknas som "vanliga arbetare" (= är beroende av lönearbete) men slagsidan mot tjänster påverkar nog samhällsklimatet en del. Alltså vore det idé att fundera på om man i Storstockholm, och gärna här i kommunen, kunde återställa en del tillverkningsindustri. De gamla industrierna byggde ibland på sin tids mest avancerade teknik (telefoner, gasfyrar, separatorer etc) och nya fabriker kunde också göra det. Det som jag tänker närmast på är energi- och medicinsektorerna.

För att ta ett exempel så lär vindkraften vara i snabb utveckling, så snabb att ordinarie tillverkning inte hänger med. Vidare är tekniken inom vindkraft i så snabb förändring att det inte dröjer länge innan verken borde vara mogna att rivas och ersättas av något nytt - men det är inte lönsamt för ägarna eftersom ett verk på plats fungerar bra utan så mycket kostnader. Med andra ord skulle man kunna tänka sig en offentligägd industri som kombinerar forskning, tillverkning och utbyte av vindkraftanläggningar i snabbare takt än vad som nu sker.

Jag antar att en del andra industrier inom energisektorn också skulle vara framtidsriktigt att satsa på.

Medicin är också en framtidssektor. Folk vill ha bra mediciner, samtidigt som kostnaderna är saftiga för medicinutveckling. Staten borde vara alert och ta hand om forskare och annat kvalificerat folk som "blir över" när läkemedelsföretagen skär ner, och i stället satsa på en egen utveckling och tillverkning. - Kanske det finns andra branscher, exempelvis inom livsmedel, som borde tas tillbaka hit, bland annat för att minska långtransporter.

Generellt kan man säga att moderna fabriker inte har mycket gemensamt med hur en verkstad såg ut för säg 30 år sedan. Båda ligger under tak, sedan är det skilda världar. Man kan knappast lägga ett asfaltverk några kvarter från Sergels torg, men åtskilliga andra industrier skulle kunna ligga där utan att störa omgivningen särskilt mycket. Och med framtidsindustrier i offentligt ägande skulle vi få nya mjölkkossor till stadskassan (som ett lockmedel för skattesänkare).

Historiska gatukravaller i Stockholm

Tisdagens kvava eftermiddag hade ersatts av en tidig kväll med ansatser till sval uppfriskande brist när jag gick ut på stadsvandring i historiens tecken. Håkan Blomqvist, historiker från Södertörns högskola, berättade om dramatiska scener ur Stockholms historia. Jag funderade på hur det skulle fungera i bullret nere i stan, men som modern gatuföreläsare var han givetvis försedd med mikrofon och en högtalare (som bars av killen till höger på bilden).

En hel del folk hade samlats på Gustav Adolfs Torg utanför Operan, och sedan bar det av i tid och rum. Vi befann oss på platsen för "Stora Daldansen", där dalkarlarnas uppror mot den gravt inkompetenta hatt-regimen krossades 1743, men också samma ställe där polis och militär brakade samman med många tusen demonstranter under det omstörtande året 1917. Bullret trängde ända in i Riksdagshuset. Kanske man oroligt tittade ut bakom gardinerna i slottsfönstren också? De militära förbanden var inte att lite på, en del marscherade i samlad tropp till socialistmöten.

Det där är rätt kända händelser (för mig i alla fall), liksom när Axel von Fersen manglades till färs av en folkmassa 1810. Men 1848 var också ett revolutionsår, även i ett utkantsland som Sverige. Fransmännen visade åter var det revolutionära skåpet skulle stå och resten av Europa följde efter. Den reaktionära "Heliga Allians" som furstarna slutit efter Napoleonkrigens slut rasade ihop när folken började röra på sig, och Stockholm var inget undantag. Medan personer i det högre borgerskapet nöjde sig med att önska smärre reformer kom det till större och våldsammare rörelser bland stadens arbetande befolkning.

Delvis var den där rörelsen konservativ: medan liberalerna sopade bort det gamla skråsystemet som ändå hade en del trygghetsskapande drag (olika sorters stöd för medlemmarna) ville naturligtvis många drabbade ha kvar det gamla. Det är inget konstigt med det. Vi ser liknande konflikter idag när nyliberalerna försöker välta folkhemmet över ände.

Att det kom till ordentliga sammanstötningar, bland annat i Storkyrkobrinken, har jag vetat sedan tidigare, men inte att det var så våldsamt som Håkan berättade. Efter en del inledande fönsterkrossningar och förhandlingar - där till och med kungen var ute och pratade med folk - brakade det bokstavligen loss i rejäla gatustrider. Militären sköt ner mängder av människor, och folkmassorna angrep med stenar och möjligen enstaka skjutvapen.

En liten detalj som jag funderade på: på den tiden hade man svartkrut som skapade en förskräcklig massa rök. Kunde man över huvud taget se någonting i gränderna nerom Slottet efter några gevärssalvor? Eller var det bara krutdimma mellan husen?

En annan intressant fråga är i vilken utsträckning 1848 års upplopp organiserades, och av vem. Det låter nästan komiskt med agitatorer med svärtade ansikten, lösnäsor och slokhattar som sprang omkring och uppviglade folk, men tydligen fanns det sådana. Och i Stockholm fanns det en hemlig kommunistisk grupp. Jag tror inte Håkan nämnde det, men så vitt jag vet var Stockholmskommunisterna gesäller som kommit i kontakt med läran när de gjorde sina lärdomsvandringar nere på Kontinenten.

Boktryckaren Per Götrek gav ut en svensk upplaga av Kommunistiska Manifestet 1848, men den kommunism han tillhörde var av den utopiska varianten som Marx och Engels tog avstånd från. Götreks grupp blev först misstänkt för att ha organiserat upploppen, men kom sedan att anses harmlös. En intressant teori som Håkan framförde är att den relativt milda repression som följde upploppen berodde av att myndigheterna letade efter en stor konspiration som de aldrig hittade, därför att de letade på fel ställe: de trodde inte att gesäller och annat fattigfolk skulle ha kapacitet att själva organisera så här omfattande politisk kamp.

Så gick det några årtionden, och det kom nya tiders agitatorer: men August Palm hade inte lösnäsa när han började predika den moderna socialismen i Sverige!

Miljökraven ryker när Stockholm skall handla!

Det här är en insändare jag skrev till Dagens Nyheter i morse. Undrar om den drunknar i mängden av alla andra ilskna insändare?

I DN 26 mars finns en artikel om Stockholms kommuns upphandlingspolicy. Borgarrådet Axén Olin argumenterar för att ta bort bland annat miljökrav i de framtida riktlinjerna för kommunens inköp. Det antas förenkla för småföretagen. En annan väg är att stödja dem. Men hur stödjer man exempelvis småföretagens miljöarbete när kommunens Miljöcentrum läggs ned? Den organisationen var inriktad speciellt på att stödja småföretags miljöarbete.

Om nu argumentet (ett "tänkt" exempel från Axén Olin, varför tog hon inte ett riktigt fall?) för att inte ha miljökrav är att en stödgrupp för hemlösa inte har miljöklassade bilar finns andra sätt än att slopa kraven. Gör organisationen jobb åt kommunen så se till att den får hjälp att uppgradera sina bilar!

Men det är inte hjälporganisationer, utan vanliga kommersiella företag det handlar om. Allt skall se så billigt ut som möjligt i Stockholms budget! En grundläggande tanke hos den styrande majoriteten i Stockholm är att ta bort allt i stadens förvaltning som inte är myndighetsutövning. Det framgår om man läser förslaget till upphandlingspolicy. Kostsamt handfast stöd till kommunens underleverantörer är inte myndighetsutövning, bort med det!

I konkurrensneutralitetens namn kan man inte ställa olika krav på företagen beroende av hur stora de är. Men då stora företag förmodligen har större resurser och mindre behov av stöd än de små, kan man misstänka att de ändå kommer att slå ut de småföretag som Axén Olin påstår sig vilja främja. Vilket ju är naturligt i en marknadsekonomi där det lägsta budet gäller. Då sitter vi där med stora leverantörer som kan ta miljö- och andra krav med en klackspark. "Den som köper billigt, köper dyrt" är ett gammalt talesätt. Det kan bli resultatet av kommunens nya riktlinjer också.

Stockholm - sjöfartsstaden

När jag var liten kom pråmarna fortfarande in med sand och sten till Söder Mälarstrand utifrån Mälaröarna. Nu är det snarare "tjänstesektorn" som styr längs en lång bit av kajen: Vandrarhemmet "Mälaren" och flera hotellbåtar, samt en del båtar som verkar innehålla kontor.

Stockholm är verkligen en stad på vattnet, en stad för båtar. Då återstår frågan: vilka båtar, vilka verksamheter? Skall kajerna inne vid stadskärnan fyllas av flytande hotell, nöjeslokaler och kontor, eller vill vi ha tillbaka något som påminner om den tid när skärgårdsskutorna lade till vid Strandvägen med sina laster av fisk, ved och annat nyttigt? Kan vilka ruskiga vrak som helst ligga här, eller skall någon sorts skönhetsråd få gå in och rensa bort skamfläckarna? Skall båtarna till Finland och Baltikum släppas in nästan i Stockholms centrum, eller skall vi ha en hamn för den trafiken längre ut? Kan man tänka sig att en spännande blandning av vattnens skönheter och ruffiga gamla skorvar kan samsas vid våra kajer och gör det hela till en livfull miljö?

Och borde inte båttrafik i SL:s regi byggas ut starkt mellan olika delar av staden, och dessutom ges sådana villkor att det för många blir billigare att ta båten i stället för bilen?

Jag har nyss fått boken Sjöfartsstaden Stockholm och kommer att studera den med intresse. Den är utgiven av Samfundet S:t Erik ( www.samfundetsterik.se ) som ger ut böcker som är intressanta för oss stockholmare.