Åter- eller ny-industrialisering?

En intressant understreckare i Svenskan är skriven av Thomas Steinfeld som är kulturchef på Süddeutsche Zeitung i München och professor i kulturvetenskap i Luzern i Schweiz. Det är tydligen så, att höjdare inom EU har upptäckt att utlokaliseringen av stora mängder industriarbeten från Europa till Asien inte är helt lyckat.

Som många länge påpekat (har nog själv nämnt det på bloggen någon gång också) är det ju inte bara så att en tillverkning flyttar från land A till land B. Så småningom följer annat efter. Även om A inleder processen från en herre-position (eller "herrefolksposition" kanske?) kommer D:s existens som dräng att gradvis förändras. Makt och kunskaper kommer att flytta. Drängen kommer att bli allt starkare i förhållande till herren. Och det är ungefär det som Steinfeld beskriver i artikeln.

Nu är frågan om arbeten/arbetsplatser kommer att flyttas "hem" igen. Jag tvivlar på det. Gamla fabriker kommer knappast att öppnas, och i den mån de gamla lokalerna kan återanvändas kommer inredning och bemanning att se väldigt annorlunda ut. När det i de gamla industrierna ännu fanns rätt mycket folk, och dessutom i stora anläggningar, kan den moderna versionen vara nästan tomt på människor. Ett fåtal personer behövs för att se till att industrirobotar och annan datorstyrd utrustning får vad de behöver, men i övrigt kan maskineriet tröska på dygnet runt, året runt, av sig själv. Konstruktion, produktion, lagring, distribution, destruktion - datorerna kan ta hand om det mesta. Därmed kommer antalet industrijobb för människor inte att öka radikalt. Även om ett kraftfullt återtagande av tillverkning sker kommer detta förmodligen inte att betyda så mycket för arbetslösheten, såvida man inte samtidigt exempelvis genomför arbetstidsförkortning och arbetsdelning. Är det vettigt att hysteriskt hålla fast vid åttatimmarsdagen i fabriker där det egentligen är maskiner som utför det mesta arbetet? - Och så har vi ju den fortgående datoriseringen av mängder av arbeten som inte har utlokaliserats, som butiks- och banktjänster. Även där krävs mindre proffs för att hålla i spakarna.

En annan aspekt kan nog vara att tillverkningar som utlokaliserades för 10-20-30 år sedan avser produkter som inte längre finns och därmed inte ens är intressanta att ta tillbaka.

En intressekonflikt som artikeln pekar på är mellan företagen och EU. Företagen kan tycka sig tjäna bättre på att ha det som det är (förmodligen eftersom de inte tänker så många bokslut framåt). Om vi antar att politikerna, hur usla och korrupta många av dem än är, ändå måste tänka litegrann på det gemensamma bästa, kan vi kanske få se intressanta konflikter mellan politik och kapital framöver.

Drömmen om det efterindustriella samhället som i stället lever på finansiella transaktioner var en konstig avvikelse. Den mals nu ned i de ekonomiska kriserna. Vi får nog sträva efter ett gott efterindustriellt samhälle där vi också har städat bort finansknuttarna (om det nu inte går att permanent utlokalisera dem till något bortglömt hörn i Myanmar)!

Strutsholk?

När jag först fick syn på den där grågröna utbyggnaden på husväggen tänkte jag "som en fågelholk. Men inte för en liten talgoxe, eller ens för en berguv. Det måste vara något stort. En strutsholk!" Nu invänder väl någon gnällspik att strutsar inte kan flyga och följaktligen inte kan ta sig ditupp. Men det finns en stege bakom skorstenen. De kan klättra upp på den! Eller ta hissen inne i huset och gå ut genom den bakdörr som förmodligen finns däruppe.

De här bilderna tog jag på Åsögatan på Söder, vid något som mycket uppenbarligen ser ut som en industrifastighet. Det kanske är mina många år inom industrin som gör att jag är fascinerad av den här typen av miljöer. Nu finns det en massa firmor där vad jag kunde se, ett gym, och så har Naturskyddsföreningen sitt högkvarter i nr 115, Åsögatan.


Ja, en gång var Söder dubbelt upp en arbetarstadsdel: här bodde arbetare och här fanns fabriker. Jag kan tänka mig dystra strömmar av folk som kom in genom grinden från Åsögatan kalla och snöiga vintermorgnar för att arbeta, men som med raska och energiska steg gick ut vid lunchtid på lördagen (man arbetade på lördagarna på den tiden) för att skynda hem och fira helg.

Nu är fabrikerna borta och fabriksproletärerna har ersatts av den moderna tidens manschettproletärer. Undrar hur länge den här fabrikstomten får vara ifred för ivriga exploatörer? Jag tycker det är bra att sådana här hus får vara kvar för att ge senare tider åtminstone några påminnelser om att det har funnits andra tider och andra sysselsättningar på Söder!

Det industriella landskapet i ett romantiskt skimmer ...

I förra veckan: höstnatt, regnblank svart asfalt, ljus från Cementas depå i Liljeholmen där gotlandsbåten lossar lasten. Det är nästan så man väntar sig några diskreta jazztoner i bakgrunden, kanske med Charlie Mingus och hans musikanter.

I går kväll: eftermiddagssolen blänker i järnvägsrälsen när ett pendeltåg jagar upp på nya Årstabron.

Båt och järnväg - gamla samfärdsmedel som ännu har mycket att ge - om de får. Är det exempelvis vettigt att tänkbara platser för framtidens hamnanläggningar i Stockholm täcks av dyra bostadsrätter för dagens "medelklass"? Skall något av det industriella landskapet ändå få vara kvar? På senaste tiden har jag hört synpunkter i den riktningen och jag hoppas att de möter gehör. Det skulle bidra till att bevara mångfalden i staden som det pratas om på olika håll. Men är det verkligen mångfald som eftersträvas, eller är det den enighet som uppnås när alla som inte är mångfaldiga nog har jagats bort till förmån för en tämligen likriktad samling trista SUV-ägare?

Återindustrialisering av Stockholm?

Som bekant är Stockholm en stad för förvaltning, handel, kultur och tjänster. Den industri man ser mest av är byggnadsindustrin, däremot har fabrikerna försvunnit från kommunen. Inga fabriker kvar på Söder, Kungsholmen eller Norrmalm. Och inte mycket i grannkommunerna heller, för den delen. Gamla L M Ericsson flyttade verkstäder och kontor från Tulegatan ut till Midsommarkransen, men sedan några år är det andra verksamheter i gamla LM-fabriken. Bolinders och Radiobolaget var stora på Kungsholmen en gång, men försvann åt eskilstunahållet respektive Kista. Inte är det mycket till industri i Nacka heller, eller i Solna och Sundbyberg.

Statistik kan vara intressant, exempelvis iett dokument från Stockholms stads utrednings- och statistikkontor:
Av 524.549 personer med arbetsplats inom kommunen år 2005 klassades inte mer än 62.192 som verksamma inom "tillverkning, energi, byggverksamhet" (12%). Handel och kommunikation låg på drygt 100.000 och finans och företagstjänster drygt 156.000. Offentlig förvaltning var inte mer än 41.000, trots att man kan förledas tro att det är en jättesektor.

Ibland har jag funderat: är det inte tid att försöka korrigera utvecklingen? Visserligen kan förmodligen större delen av halvmiljonen yrkesarbetande i Stockholm betecknas som "vanliga arbetare" (= är beroende av lönearbete) men slagsidan mot tjänster påverkar nog samhällsklimatet en del. Alltså vore det idé att fundera på om man i Storstockholm, och gärna här i kommunen, kunde återställa en del tillverkningsindustri. De gamla industrierna byggde ibland på sin tids mest avancerade teknik (telefoner, gasfyrar, separatorer etc) och nya fabriker kunde också göra det. Det som jag tänker närmast på är energi- och medicinsektorerna.

För att ta ett exempel så lär vindkraften vara i snabb utveckling, så snabb att ordinarie tillverkning inte hänger med. Vidare är tekniken inom vindkraft i så snabb förändring att det inte dröjer länge innan verken borde vara mogna att rivas och ersättas av något nytt - men det är inte lönsamt för ägarna eftersom ett verk på plats fungerar bra utan så mycket kostnader. Med andra ord skulle man kunna tänka sig en offentligägd industri som kombinerar forskning, tillverkning och utbyte av vindkraftanläggningar i snabbare takt än vad som nu sker.

Jag antar att en del andra industrier inom energisektorn också skulle vara framtidsriktigt att satsa på.

Medicin är också en framtidssektor. Folk vill ha bra mediciner, samtidigt som kostnaderna är saftiga för medicinutveckling. Staten borde vara alert och ta hand om forskare och annat kvalificerat folk som "blir över" när läkemedelsföretagen skär ner, och i stället satsa på en egen utveckling och tillverkning. - Kanske det finns andra branscher, exempelvis inom livsmedel, som borde tas tillbaka hit, bland annat för att minska långtransporter.

Generellt kan man säga att moderna fabriker inte har mycket gemensamt med hur en verkstad såg ut för säg 30 år sedan. Båda ligger under tak, sedan är det skilda världar. Man kan knappast lägga ett asfaltverk några kvarter från Sergels torg, men åtskilliga andra industrier skulle kunna ligga där utan att störa omgivningen särskilt mycket. Och med framtidsindustrier i offentligt ägande skulle vi få nya mjölkkossor till stadskassan (som ett lockmedel för skattesänkare).