Se upp för blå containers!

Jag har sett den här filmen tidigare, den verkar vara en reklamgrej för det ryska militärindustriella komplexet. Sett i ett resonerande sammanhang, nämligen en artikel av the Saker, blir den mer intressant. Syftet med artikeln är att kritisera USAmerikanska tankar om att USA är teknologiskt överlägset och hemlandet är osårbart. Saker hävdar att båda antagandena är fel. Dessutom kommer några både lugnande och oroande reflexioner: en uppgörelse mellan Ryssland och USA behöver inte nödvändigtvis bli en kärnvapenduell. Ryssland skulle ju kunna sänka USA:s alla hangarfartyg med svärmar av ostoppbara kryssningsrobotar, torpeder och andra tekniska underverk, laddade med vanliga sprängämnen. Även USA:s kärnland skulle kunna träffas av ryska tekniska underverk utan kärnladdningar.

Som jag ser det så är det ju trevligast för oss alla att supermakterna inte skjuter atombomber mot varandra, men det finns ett men: kan tröskeln för krig sänkas om de tror att de kan slåss utan att utplåna både motståndaren och sig själv? Och var skulle den kampen ske? Finns det möjligen tankar om att Östersjöområdet skulle ligga bra till?

Lästips: Filippinerna, hangarfartyg

Den här kartan hade jag med i en bloggpost för sex år sedan:

Det intressanta där är den röda linjen. Den visar räckvidden för kinesiska missiler av en viss typ. Man ser att i stort sett hela Sydkinesiska sjön ligger inom skotthåll, och större delen av Filippinerna. Men nu kanske kineserna slipper skjuta åt det hållet. De bygger ut sina relationer, de har gott om pengar, och den filippinske presidenten är i Kina och meddelar att Kina och Ryssland vill han samarbeta med snarare än USA. För hur mycket kan USA bidra med i produktiva investeringar, jämför med när Kina kommer och inbjuder till deltagande i sitt enorma OBOR - One Belt, One Road? "Follow the money" som det heter.

Här är ett par artiklar som diskuterar utvecklingen den senaste tiden.

Dels den internationelle journalisten Pepe Escobar om att "America has lost in the Philippines". Han får betraktas som ryskvänlig och välinformerad.

Så har vi den indiske veterandiplomaten M K Bhadrakumar som skriver att  Philippines seeks common prosperity with China. Han är väl indiskvänlig då, och diplomatiskt välinformerad.

Jo, det verkar som president Duterte tycker det är en god idé med gemensamt välstånd i den nya OBOR-världen. Vi får räkna med att den oförmånliga mediateckning han hittills fått här i våra fina västländer inte kommer att bli bättre framöver. När han skär ner på förbindelserna med USA minskar möjligheterna för den senare makten att trixa med gränsfrågorna i havet mellan Kina och andra strandägare vid Sydkinesiska sjön. Kan man gissa att den "pivot" till Asien som Obama pratat om nu så att säga sjunkit i detta havs vågor? Eller går det att samla missnöjda militärer och knarkhandlare och lokala gangsters till någon sorts 'färgrevolution' för att återupprätta ordningen?

Jag nämnde hangarfartyg i början. Här är en analys av the Saker. Den handlar egentligen om de ryska fartyg med flygkapacitet som nu skickas in i Medelhavet, men det finns en del funderingar som har generell betydelse. Det är knappast troligt att USA längre kan hota Kina med hangarfartygsgrupperna. Det är en typ av vapen som håller på att bli omodern, såvida man inte ger sig på stater med väldigt låg militär kapacitet. I ett krig mellan USA och Ryssland/Kina skulle nog hangarfartygen ha låg chans att klara sig. Och det är frågan om de skulle våga ge sig upp i Persiska viken i en kraftmätning med Iran.

Hangarfartyg inom skotthåll

Det fanns en tid när de västerländska stormakternas krigsfartyg kunde tuffa omkring i de kinesiska kustvattnen och till och med uppför floderna utan att behöva riskera motåtgärder. Den tiden är förbi. Man kan väl knappt ens tro att någon USAmerikan med hjärnan i behåll längre drömmer om att kunna parkera en flotta i hotfull position i Formosasundet eller utanför Shanghai om Peking misstycker. Men det är - ur Pentagons och Vita husets synpunkt - värre än så: om kineserna känner sig så hotade att de vill slå tillbaka så bör USA:s hangarfartyg helst befinna sig utom skotthåll, en bra bit öster om Filippinerna och Japan. Den här kartan visar ungefär hur det ligger till. Klicka upp för större format och notera hur långt ut i Stilla havet den innersta röda linjen går!

Observera alltså den innersta röda ringen och beteckningen DF-21/CSS-5, DF för Dongfang. I den här Wikipediaposten spekuleras om en landbaserad sjömålsrobot vid namn Dongfang 21D som skulle kunna slå mot USA:s hangarfartyg på uppåt 3000 kilometers avstånd. Och i den här färska artikeln i Financial Times säges att denna robot nu är användbar. Man kan notera att den indiska flottan i Bengaliska viken också ligger inom skotthåll, samt ryska stillahavsflottan.

Naturligtvis funderar jänkarna på motåtgärder, men det tycks som om kineserna har ändrat förutsättningarna för deras flottpolitik i Asien. Dongfangmissilerna finns inte i fasta installationer utan körs omkring på land. Därmed blir de svåra att hitta och slå ut. Å andra sidan är de koncentrationer av hangarfartyg och hjälpfartyg som USA har, och som skulle vara ett fruktansvärt hot mot alla fiender, snarare en belastning. I stället för att "projicera sjömakt" måste man inrikta sig på att inte själva bli sprängd i bitar. Och det bästa sättet att göra det torde vara att hålla sig borta från de vatten som kineserna tycker är känsliga. Dessutom torde kineserna jobba vidare på sina militära system med satelliter, obemannade spaningsplan, radar som ser bortom horisonten och andra tekniska påhitt.

Dongfang, 东风 "Östanvinden" ändrar som sagt kanske förutsättningarna för maktkampen i Östasien och västra Stilla havet. Det är inte utan att man påminner sig ett uttalande av gamle ordföranden Mao: Östanvinden är starkare än västanvinden. (Fast det var nog inte sjömålsrobotar han tänkte på just då.)