En som "går bananer"

Häromdagen listade jag det lilla antalet bloggar som blockat mig. Vid närmare eftertanke kan det ha funnits ett par till, men de är inte aktiva längre så dem kan vi glömma. En var islamist-antisemitisk och den andra mer oklar. Iransk av någon sort har jag för mig.

Ett skäl varför man av mentala hälsoskäl kanske skall vara tacksam för blocken och därmed inte behöver ha något behov av att kommentera kom tidigare idag. Herr Svensson i Göteborg har hävt ur sig något som kan få en att undra om karln är i stadiet "going bananas". Att gå på bananskal är inte nyttigt. Finns det inga hans organisation Socialistiska Partiet som kan prata lite diskret med honom om att han borde ta det piano? Med tanke på hans och hans meningsfränders vrålmissar vad det gällde Libyen, och senast Syrien där man oförtrutet verkar stödja kampen mot den viktigaste kraften som står emot ondskans krafter (är det möjligen en trotskistisk tradition?) så vore det väl bättre med en tids introspektion - kan det vara så att jag missat något väsentligt? Men nu larmar han och går på, men för säkerhets skull utan några källhänvisningar eller annat som skulle kunna stödja hans påståenden. - Det kanske helt enkelt handlar om oro för att det skall utvecklas en ny fredsrörelse i Sverige, en rörelse som skulle kunna rädda livet även på herr Svensson ifall det internationella läget blir otrevligt världskrigsliknande.

På tal om Syrien: Jag hittade en artikel som berättar om den trotskistiska León Sedov-brigaden. Den påstods kämpa i Syrien (naturligtvis mot "regimen") men har väl inte hörts av så mycket efter den ursprungliga hajpen. En detalj som kan vara misstänkt är att den (i likhet med diverse jihadister) först var aktiv i Libyen, för att sedan flytta verksamheten till Syrien. Var det ett eget initiativ, eller order uppifrån? Någon större aktivitet kanske man inte hade i Syrien, men vad jag förstår bidrog man till att göra livet till ett elände för människor i Aleppo. Fast bara lite, för den här gruppen var inte stor, och den förefaller ha försvunnit ganska fort.

"Trotskister för islamister".

När jag skriver här så ramlar andra minnen in från en disig forntid. Stötte jag inte på Svensson på ett socialistiskt forum där han påstod att det fanns en stor trotskistisk rörelse på Filippinerna, en strong konkurrent till det maoistiska CPP? - Jo, så var det nog. Nu påstod dessa trotskister ha en vapenvila med regeringen, medan striderna mellan regeringsstyrkor och CPP:s folkarmé fortsatte. Jag försökte flera gånger få besked om vapenvilans natur: innebar den att regeringen kunde frigöra styrkor för kampen mot CPP (och därmed underförstått var ett stöd för regeringen)? Det kom aldrig något begripligt svar på det. Och jag antar att den där trotskistiska armén inte vara mycket att hänga i julgran. I den mån den ens existerade.

Lästips: Filippinerna, hangarfartyg

Den här kartan hade jag med i en bloggpost för sex år sedan:

Det intressanta där är den röda linjen. Den visar räckvidden för kinesiska missiler av en viss typ. Man ser att i stort sett hela Sydkinesiska sjön ligger inom skotthåll, och större delen av Filippinerna. Men nu kanske kineserna slipper skjuta åt det hållet. De bygger ut sina relationer, de har gott om pengar, och den filippinske presidenten är i Kina och meddelar att Kina och Ryssland vill han samarbeta med snarare än USA. För hur mycket kan USA bidra med i produktiva investeringar, jämför med när Kina kommer och inbjuder till deltagande i sitt enorma OBOR - One Belt, One Road? "Follow the money" som det heter.

Här är ett par artiklar som diskuterar utvecklingen den senaste tiden.

Dels den internationelle journalisten Pepe Escobar om att "America has lost in the Philippines". Han får betraktas som ryskvänlig och välinformerad.

Så har vi den indiske veterandiplomaten M K Bhadrakumar som skriver att  Philippines seeks common prosperity with China. Han är väl indiskvänlig då, och diplomatiskt välinformerad.

Jo, det verkar som president Duterte tycker det är en god idé med gemensamt välstånd i den nya OBOR-världen. Vi får räkna med att den oförmånliga mediateckning han hittills fått här i våra fina västländer inte kommer att bli bättre framöver. När han skär ner på förbindelserna med USA minskar möjligheterna för den senare makten att trixa med gränsfrågorna i havet mellan Kina och andra strandägare vid Sydkinesiska sjön. Kan man gissa att den "pivot" till Asien som Obama pratat om nu så att säga sjunkit i detta havs vågor? Eller går det att samla missnöjda militärer och knarkhandlare och lokala gangsters till någon sorts 'färgrevolution' för att återupprätta ordningen?

Jag nämnde hangarfartyg i början. Här är en analys av the Saker. Den handlar egentligen om de ryska fartyg med flygkapacitet som nu skickas in i Medelhavet, men det finns en del funderingar som har generell betydelse. Det är knappast troligt att USA längre kan hota Kina med hangarfartygsgrupperna. Det är en typ av vapen som håller på att bli omodern, såvida man inte ger sig på stater med väldigt låg militär kapacitet. I ett krig mellan USA och Ryssland/Kina skulle nog hangarfartygen ha låg chans att klara sig. Och det är frågan om de skulle våga ge sig upp i Persiska viken i en kraftmätning med Iran.

Mot fred på Filippinerna?

"Långvarigt folkkrig" är ett begrepp som är omtyckt bland maoister. Jag tror mig ha misshagat några sådana genom att tycka att det kan bli lite väl långvarigt ibland. "Man måste ju komma till skott någon gång" vill jag säga, även om det i själva verket handlar om motsatsen: att få slut på skjutandet och komma till något vettigt resultat. Upproret är ju inget självändamål. Det skall förbättra villkoren för folket, göra slut på förtrycket, angripa fattigdomen.

I dagens värld finns det några väpnade uppror som betraktas som viktiga bland maoister här i väst: I Indien och på Filippinerna. (Peru får betraktas som ett avslutat kapitel liksom för närvarande Nepal, och de rörelser som finns på annat håll verkar inte särskilt omfattande.) I dessa två länder har uppror pågått sedan slutet av 1960-talet, ibland med viss framgång, i bland under svåra motgångar. Rörelserna har dock överlevt och har viss betydelse.

De lokala maoisterna i Indien och Filippinerna verkar inte benhårt inställda på krig i all evighet. Vad det gäller Indien kan man faktiskt få intrycket av att det är landets regering som håller kriget igång. Varför skulle man annars mörda personer som maoistpartiet skickar för att inleda samtal om fredsförhandlingar?

Vad det gäller Filippinerna så lär den lokala politiken vara ganska märklig. Nu har det hänt något verkligt märkligt: borgmästaren i staden Davao på ön Mindanao har valts till president, och han deklarerar att han gärna vill ha med maoistpartiet CPP i regeringen. CPP:s inofficielle ledare heter José Maria Sison och befinner sig i exil i Holland. Sison säger att han ser positivt på detta, men att han själv inte suktar efter någon regeringspost. Det finns andra kvalificerade människor i partiet.

En intressant utveckling måste man säga. Kan CPP, om man börjar arbeta legalt och kommer in även i de högsta beslutande organen, undvika den tråkiga utveckling som skedde i det nepalesiska maoistpartiet?

Det verkar som det är den nye filippinske presidentens utlovade hårda tag mot brottslingar som väckt mest uppmärksamhet, men hans invit till CPP kan vara viktigare.

Mer analys av det aktuella läget från CPP här. Verkar som partiet ser möjligheter men också stora tveksamheter, och man kommer att fortsätta folkkriget.  Det kan ju vara en förhandlingsteknisk sak: vara positiv till förhandlingar men inte lämna ifrån sig sina bästa förhandlingsargument och livförsäkring (nämligen de egna välbeväpnade styrkorna).

Indien - fredsförhandlingar?

Några grundläggande tankar hos Marx kan sammanfattas ungefär så här: människorna lever i den här världen, de kan inte utföra större bedrifter än vad tillgängliga resurser medger, och vad de än tror och tänker och säger om sig själva så är det deras verksamhet i den verkliga världen som är avgörande för vad de är. Detta gäller även de mest radikala krafterna. De pratar om socialistisk revolution men sysslar ofta med kortsiktiga dagskrav när de gör något praktiskt. De indiska maoisterna som organiserar bladplockare och bambusamlare, organiserar sjukvård och undervisning bland stamfolk i djunglerna, är ett typexempel på det.

Samtidigt ändras möjligheterna snabbt eller långsamt, nya resurser utvecklas och ger möjlighet till nya krav. Detta gör det svårare för de konservativa krafterna att hålla tillbaka kraven på förändring. Detta även om de har hela statliga våldsapparater till sitt förfogande. De kan släppa loss sina poliser och militärer mot bladplockare som kräver bättre betalt, eller mot byfolk som inte vill bli vräkta från sina marker för att ge plats åt industriprojekt (här är ett aktuellt exempel), men resultatet av det blir att man möter ett allt bättre organiserat motstånd. Igår med pilbågar och hemmagjorda gevär, idag med automatvapen och fjärrstyrda minor och möjlighet att få ut bilder och berättelser på internet till hela världen.

En rörelse som i dagens läge kan betecknas som militär-reformistisk alltså har bitit sig fast i delar av centrala Indien. Befriade områden och gerillazoner växer och kryper närmare en del storstäder. Nervositeten hos de härskande stiger. Men samtidigt talas om fredsförhandlingar. Jag har varit (och är) skeptisk: vad finns det egentligen att tala om? Och prata går ju, men att uppnå verkliga resultat är en annan sak.

Här är ett par artiklar från Times of India som kan ge anledning till funderingar. Dels handlar det om att delar av den maoiststödda folkrörelsen mot polisvåld i Västbengalen funderar på att ge sig in i den parlamentariska kampen. Dels är det en intervju med aktivisten Swami Agnivesh som agerat som mellanhand mellan regeringen och maoisterna i diskussionerna om det överhuvud taget skall bli några förhandlingar.

Saken kompliceras av att kontakten på den maoistiska sidan mördades av agenter från delstaten Andhra Pradesh. Det var en av dessa falska "sammanstötningar" som är notoriska i Indien. Polisen griper och mördar en person, och påstår sedan att denne dödats i en väpnad sammanstötning. När Agnivesh krävde en utredning hos inrikesministern hänvisade denne till myndigheterna i Andhra Pradesh. Med andra ord: ingen utredning kommer att ske. Och det höjer knappast förtroendet för inrikesministern och centralregeringen i New Delhi.

Trots detta är det, enligt versionen som Agnivesh ger, inte omöjligt att gå vidare. Då skulle man, om man är mer insatt i indiska förhållanden än vad jag är, försöka placera in de olika krafterna som stöter samman i den modell som Marx' ritade upp. Vilka möjligheter finns det att agera, med utgångspunkt från tillgängliga resurser i det indiska samhället?

Formellt vägrar maoisterna i CPI(maoist) att ställa upp i val eftersom de anser att alla som väljs blir korrumperade. För det får de stöd av de peruanska maoisterna som däremot har totalspolat de nepalesiska maoisterna. Men hur blir läget om maoistiska frontorganisationer ställer upp och kanske till och med vinner - som kommittén mot polisvåld i Västbengalen, som verkar ha stort stöd lokalt? Skulle det vara ett avsteg från en grundläggande maoistisk princip?

Nja, jag utgår från att de skolade kommunistiska kadrerna läser en skrift av Lenin betitlad Radikalismen - kommunismens barnsjukdom. Där kan de hitta argument just för att ställa upp till val även i reaktionära parlament och organisationer. Med hjälp av några lämpliga citat från Lenin kanske man kan placera sig så att de aktuella möjligheterna kan utnyttjas maximalt för att flytta fram positionerna.

Den indiska verkligheten medger inte en socialistisk revolution idag, men på en del områden medger den att breda massrörelser kan driva fram olika förbättringar. Om maoisterna står i spetsen där blir de svårslagbara. Men skulle reaktionen slå tillbaka (vilket den förmodligen kommer att göra på olika sätt) bör maoisterna ha kvar sina väpnade styrkor och en underjordisk organisation som en extra livförsäkring. Som jag uppfattade saken vill de fortsätta som ett legalt politisk parti som dock inte deltar i valen, medan de inte har något emot att vänskapligt sinnade organisationer ställer upp. (Det kan dock vara en feltolkning av mig eller felaktigheter i artiklarna - man får se upp också se upp för möjligheten att tidningarna sprider felaktiga påståenden som ett led i psykologisk krigföring.) Risken som den radikala rörelsen tar är ju uppenbar: kliver den fram i ljuset kan ju motståndarna (som har hela den statliga våldsapparaten samt storbolagen på sin sida) slänga alla demokratiska principer överbord och helt enkelt försöka mörda den, som i Chile 1973.

Jag såg att den maoistiska rörelsen på Filippinerna också hade diskussioner om fredsförhandlingar med regeringen (man har drivit sådana tidigare, dock utan resultat). Om det verkligen blir av med förhandlingar såväl i Indien som på Filippinerna blir peruanerna rätt isolerade i sin ståndpunkt att man aldrig skall förhandla.

Skrivet i blod

Det här är en målning från Filippinerna, till minne av de många journalister som dödats där. (Klicka för större format). Inte skriver man med fjäderpennor längre, och inte skriver man med blod eller ens rött bläck, men budskapet borde gå fram ändå. Journalister lever farligt i dagens värld, i synnerhet om de tar jobbet på allvar.

Betala för att kampanja!

Nya Folkarmén kommer smygande i undervegetationen

Ett av de äldsta ännu pågående upproren i världen pågår på Filippinerna, öriket i östra Asien. Vid årsskiftet kunde Filippinernas Kommunistiska Parti fira 41-årsjubileum av att man reorganiserade partiet och startade upproret mot den dåvarande självhärskaren Marcos och hans underhuggare.

Eftersom partiets "väpnade arm" kallas Nya Folkarmén räknar den smarte ut att det måste ha funnits något tidigare, och det stämmer. Det fanns en äldre folkarmé som hade fört väpnat kamp på femtiotalet men sedan försvunnit som politiskt gångbart alternativ. Den hade rötter tillbaka till motståndet mot de japanska ockupanterna under Andra världskriget, och man kan nog dra upp linjerna bakåt till tiden strax efter 1900. Då hade USA tagit Filippinerna från Spanien och följde upp med ett fruktansvärt mördarkrig mot den befolkning som hellre ville ha oberoende. Det var ett av de första stora massmorden under 1900-talet.

Muralmålning till senaste parti- och arméfödelsedagen. Vet inte vad det är för språk, kanske tagalog.

Men som sagt, vid årsskiftet 1968/1969 reorganiserade maoisterna det kommunistiska partiet, började väpnad kamp med några tiotal man, och på den vägen är det. Eftersom man hållit på så länge kan man räkna ut att kampen inte alltid har varit så lyckad. Man missade nog en rejäl chans till framryckning när Marcosdiktaturen föll. Men rörelsen är ändå ganska stark, har mer eller mindre god kontroll i vissa landsändor och säger sig vara optimistisk för framtiden. Om fem år skall man kunna gå över från strategisk defensiv till strategisk offensiv tror man, och ha gerillafronter över hela landet.

Snygga hemsidor har man haft länge. Regimen har försökt stänga ned dem, men de kommer tillbaka. Här är hemsidan för partiet och armén, och här en för den bredare front som stödjer kampen. OK, då har du fått länkarna och kan kolla dem själv i framtiden utan att jag behöver säga till!

En del konstnärer är knutna till rörelsen. Jag tycker det ser ut som om man har en egen stil

Förbindelser mellan den illegala rörelsen ute på landsbygden och folk i den legala politiken verkar existera. I den här artikeln sägs att vissa ledande politiker är sympatiskt inställda till gerillan, och att en del betalar avgifter för att få bedriva valkampanjer i områden som behärskas av Nya Folkarmén. I det avseendet verkar de filippinska maoisterna vara snällare än sina indiska kollegor som föredrar att spöa upp och sparka ut kampanjmakare, och ibland tar livet av aktivister i partier som de tycker illa om (särskilt om de tillhör det "marxistiska" kommunistpartiet).

Man kan undra vad som kommer härnäst: ett reportage som avslöjar att den filippinska krigsmakten och polisen betalar avgifter till Nya Folkarmén för att slippa bli angripna? Egentligen är det inte helt otroligt: Moralen är nog inte den bästa i regeringstrupperna och korruptionen är stor. Varför riskera livet för en regim som är genomrutten, och för lokala politiska bossar som inte är bättre?

Filippinerna är ett fattigt land med stora rikedomar. Synd att det samtidigt skall härjas av ett antal inbördeskrig (det finns andra grupper än Nya Folkarmén som är i farten, som muslimer i söder och kanske andra som jag inte vet så mycket om) och världsekonomisk kris till detta. Ibland förs det fredsförhandlingar, men så länge regimen i Manila backas upp av den gamla kolonialmakten verkar det inte hända något.

Så drar det mot Första maj igen

Banderolltillverkning

Som bekant är det Första maj i morgon, en dag med traditioner. Det går förhoppningsvis lugnt till, här hemma och utomlands. Men här och där kommer det nog att bli hårda tag. Hårda tider får efterverkningar. När man läser hur den icke-socialistiska Manila Times i sin ledare beskriver läget för de filippinska arbetarna kan man gott tänka sig att arbetarna själva kan ha ännu vassare formuleringar. Världsekonomin är skakig, miljökrisen ser alltmer hotande ut, nu förvärras matkrisen - det finns mycket att svära över. Parollerna på Första maj borde vara stålhårt militanta. Det borde dåna rent öronbedövande i "förnuftets krater". Inte i "rättens krater" som det står i den mesigare svenska versionen av Internationalen till skillnad mot det franska originalet. För världens ordning är inte bara orättvis, den är dessutom oförnuftig.

Här är en affisch från Vänstern, die Linke, i Tyskland. Budskapet är entydigt: bättre arbete, lön och pension. Men jag tycker det ser grafiskt lite tråkigt ut.

Och de svenska socialdemokraterna kör med ett förstamajmärke som banne mig inte ser roligt ut. Ärtpuré?

Nu kanske det skall vara mer kamp än nöje på Första maj. Visserligen vet jag att det där röda krafset i mitten skall föreställa en ros, men skulle det inte kunna symbolisera den sista hederliga principen som trampats blodig och sönder av partibossar med bara en önskan: att få komma in i Kanslihuset igen till vilket pris som helst. Men det bör de inte vara så säkra på att det går - i sitt maktbegär kan de mycket väl sätta krokben för sig själva.

Huvudparollen för SAP är "Frihet kräver rättvisa", och det känns tomt på något sätt. Skall den tidigare justitieministern Bodström, mannen som gett upphov till skällsordet "bodströmmeri" verkligen hålla tal på ämnet rättvisa? Han skall tala i Norrköping ser jag. Borde det inte handla om avlyssningsteknik och övervakning av medborgarna i stället?

Underparollerna hos SAP verkar i bästa fall sympatiska. Men så har det väl varit länge. Jag minns parollen "ökad jämlikhet" från omkring 1970. Någon påpekade att detta faktiskt betydde "begränsad jämlikhet" - hade man velat ha just jämlikhet hade man väl krävt det.

Fler jobb – inte ökade klyftor!
Utbildning – inte utslagning!
Vård efter behov - inte efter plånbok!
Klimatinvestera – inte vänta!
Människovärde – inte rasism!
Fred i Mellanöstern - inte våld!

Vill den som är emot någon av dessa paroller räcka upp handen!

Första maj i Stockholm 1899. I mitten syns Typografiska föreningens standar och till höger antar jag att det är bokbinderiarbetarnas dito.

Jag tvivlar på att man kan ta kamp mot samtidens oförnuft genom att föra fram paroller som knappt någon människa har något emot. När klassamhället har försvunnit kan väl folk vara ense om det mesta vad det gäller hur vårt gemensamma liv skall organiseras, men det finns ännu kvar och därför kommer grupper med djupt motsatta intressen att stå emot varandra.

För att hitta lite mer substans i samhällskritiken får man gå till grupper vänster om socialdemokratin, men även där verkar det ganska tamt. Det skall bli intressant att se vad som händer imorgon, om vänstern som vanligt blir störst i Stockholm, om kräftgången för deltagandet i socialdemokraternas tåg fortsätter etc. Det verkligt intressanta kommer dock senare när man studerar hur vänstergrupperna reagerar på de allt mer hotfulla krismolnen runt om i världen. För Sverige lär inte bli oberört.

Kriserna torkar inte in direkt ...

Rubriken kanske var i osmakligaste laget? Men krisen den handlar om är inte så rolig den heller. Aftonbladet skriver om rapporten Konflikter i klimatförändringens spår. 2,7 miljarder människor bor i länder som riskerar att drabbas av väpnade konflikter som följd av klimatförändringarna. Det är de rödaste områdena på kartan ovan. Man kan notera att kärnvapenstaterna Indien, Pakistan och Israel ingår i den gruppen.

Ytterligare 1,2 miljarder bor i länder där klimatförändringarna kan orsaka politisk instabilitet (orange områden). Eftersom jag inte sett ursprungsrapporten vet jag inte hur man har tänkt, men egentligen kan man väl befara politiska återverkningar av kraftig natur i alla länder? Man kan ju tänka sig att USA:s flerfaldiga kriser samlas i en jättekrasch, där miljö, ekonomi, politik och kultur bryter samman och drar resten av världen med sig.

Det är märkligt att ökenartade länder som Namibia och Botswana ser ut att klara sig hyfsat enligt kartan, medan mer vattenrika grannländer ligger sämre till. Även Sydafrika (som jag nämnt tidigare i ett lite speciellt sammanhang). Och man räknar med att Kina inte skall beröras, men det verkar tveksamt - såvida man inte räknar med att kommunistpartiet kan kväsa försök till oroligheter, alternativt har förmåga att ingripa och rädda situationen.

Å andra sidan: i flera av de helröda länderna pågår ju redan inbördesstrider som inte är betingade av klimatkrisen men torde förvärras av den. Över en miljard av de nämnda 2,7 bor i Indien, av dessa räknas nära 800 miljoner som mycket fattiga och en del av dem är ute i väpnade uppror nu. Även i länder som Pakistan, Afghanistan, Filippinerna och Colombia har våldet en förhistoria från tiden innan någon talade om klimatkris. Vattenfrågan har däremot funnits med som en komponent länge i konflikterna i de torra länderna i västra Asien. Lägg ihop klimatkris med andra problem och resultatet blir mycket obehagligt. Det finns en del förslag till åtgärder i rapporten, men jag undrar hur mycket de hjälper.