Ny översättning + fundering om krig=fred

En ny bloggpost hos Global Politics innehåller bland annat en artikel som översatts av mig. Översatts och översatts förresten, större delen av originalet var ju på norska, med ett kortare engelskt inslag, så det kan ju inte betraktas som något storverk att få över den till svenska.

När jag tog den här bilden var tanken på kriget långt borta

Jag läste en artikel häromdagen på gammaldags papper. Det handlar om svenska militära insatser för Nationernas Förbund och Förenta Nationerna och finns i Historisk Tidskrift nr 2019:3. Titeln är 'Fredsbevarande eller fredsframtvingande? Svenskt deltagande i internationella truppinsatser 1920-2017'.

Ord är viktiga. De förmedlar budskap. Eller förvränger den verklighet som budskapet antas handla om. Tänk på fredsbevarande - där är parter som kämpat mot varandra, som kanske drar loss med strider igen ... om det inte står en utomstående medlande kraft mellan dem och bevarar den ömtåliga freden. Ett ädelt värv.

Men fredsframtvingande? Vi har fortfarande 'fred' kvar, men hur skall man uppfatta sammankopplingen med tvång? Om stat A militärt överfaller stat B för att tvinga fram en fred som ger A territorier, resurser eller andra fördelar så kan ju det kallas 'fredsframtvingande'. Men i verkligheten är det ju krig det handlar om.

I detta årtionde kunde Sverige ha firat 200 år av fred, efter sista kampanjen i Norge 1815. Men så blev det inte, även om en del försökt det tricket. För när Sverige blandade sig i USA:s krig i Afghanistan 2002 upphörde raden av fredsår. Skulle inte detta krig vara 'fredsframtvingande'? Och inte blev det bättre när svenskt stridsflyg deltog i ödeläggandet av Libyen några år senare.

Dessa fall av 'fredsframtvingande' är inget annat än krig. Men varför sa inte svenska politiker att "nu marscherar vi ut i krig långt bort i världen"? - Förmodligen för att inte väcka den opinion som kan misstänkas vara väldigt stark och definitivt emot svenska soldater i något som kan betecknas som kolonialkrig. Därför presenterar man eländet med ett sammansatt ord vars första del är 'fred' och hoppas att det får folk att inte tänka vidare. Fred är ju bra. Någon kan ju dra en parallell till Orwells 'nyspråk'. Man säger 'fred' men menar 'krig'.

Blir det världskrig i höst?

Den här bilden tog jag någon gång under senare delen av 1970-talet, jag tycker det ser ut som det skulle vara i Sergelarkaden. Mannen med plakatet kommer tydligen från Opinionspartiet, en liten grupp på den yttre högerflygeln. (Eller hur man nu skall definiera grupper och personer som är mer eller mindre i linje med nazisternas uppfattning om världen.) På plakatet frågas om det blir världskrig i höst. Förr var det vanligt att börja krig på höstkanten, när höstskörden var bärgad och det fanns resurser för att kriga ett tag innan förråden tog slut.

Hur som haver - samma fråga kunde ha ställts sommaren 1914. Fast då kanske inte så många förstod att det när som helst kunde hända något som fick stormakterna att flyga på varandras strupar. Samt att ett nytt Europa skulle bli följden.

Sommaren 1939 var det mer uppenbart att storkriget inte var långt borta. Det kom, och Europa stuvades åter om.

Ända sedan första Gulfkriget mot Irak på 1990-talet tycker jag att det känts som upptakten till ett nytt stormaktskrig. Jämför med år 1900: då hade ett antal stormakter från tre kontinenter gått samman för att spöa upp Kina i samband med Boxarupproret och belägringen av de utländska ambassaderna i Peking. Några ideologiska motsättningar fanns knappast mellan stormakterna år 1900. De var alla mer eller mindre kapitalistiska stater som 14 år senare brakade samman om intressesfärer och kolonier. Det var också en internationell koalition som angrep Irak 1990 i en stor bestraffningsaktion efter irakiernas ockupation av Kuweit. Men jag undrade hur länge den enigheten skulle hålla. Svaret verkar vara att så snart Ryssland kände sig starkt nog att hävda egna intressen sprack enigheten. När krigen började i det sönderfallande Jugoslavien var Ryssland ännu inte starkt nog att stödja sina lokala vänner effektivt. I dag ser vi i Syrien vad ett effektivt ryskt stöd betyder för att sätta käppar i hjulen för USA:s och dess allierades framstötar.

Situationen idag påminner alltså en del om 1914: det är knappast ideologi som gör att ett antal stater står emot varandra och gör hotfulla poser. Det är makt, intressesfärer, resurser kampen handlar om. Möjligen kan man säga att globalism står emot nationalism, men i grunden verkar det ändå vara kapitalistiska processer som fortgår och driver världen mot en ny möjlig konflikt. Fönstret håller på att stängas för det globalistiska världsherraväldet, företrädarna för ett multipolärt internationellt system blir starkare, en enda gnista kan tända en stor brand. Undrar vad herrar Trump och Putin kommer att säga till varandra i Helsingfors senare i månaden?

Men vilka är dagens motsvarighet till bolsjevikerna som kunde förvandla kriget till seger för revolutionen?

(Miss)lyckad operation mot Syrien?

Det är, som vanligt, svårt att värdera värdet av den amerikansk-brittisk-franska attacken mot Syrien. Men om vi tar en detalj så säger den ryska militären att

Announced French aircraft have not been registered by the Russian air defence systems.

Har den ryska flygövervakningen missat franska aktiviteter i eller omkring Syrien, eller har fransoserna faktiskt backat ut? I så fall verkar Macron (eller vem som styr den franska militärens operationer) fullständigt opålitlig både mot vänner och fiender. Men från syrisk synpunkt är det nog skönt att de gamla kolonialisterna håller sig så långt bort som möjligt.

The Saker har gjort en lista på vad man bör tänka på när Trump tycker att operationen har gått bra:

• That considering that 71 out of 103 missiles were intercepted.
• That there were no Syrian (or Iranian or Russian) fatalities.
• That not a single airfield was hit.
• That the buildings destroyed were empty.
• That only Syrian air defense were used.
• That Russian air defenses were completely bypassed.

Ja, "considering" det ena och det andra, det här har åtminstone inte varit ett avgörande slag. 69 procent av kryssningsrobotarna påstås ha plockats bort innan de kom fram till målen, utan rysk hjälp till de syriska luftvärnssoldaterna med gammal sovjetisk utrustning, och de som kom fram träffade inte något viktigt.

Var det bara skicklighet från syriernas sida, eller spelade överenskommelser mellan Ryssland och USA någon roll? Det klargjordes ju från rysk sida att om ryssar träffades så skulle man slå tillbaka mot de plattformar som avfyrade missilerna. Det skulle i så fall gälla fartyg på Medelhavet och i Röda havet, flygplan (och flygplatser?). Den ryska flottan lämnade hamn i Tartus och gick ut för att komma i skjutläge. Amerikanerna bör ha insett att här kunde man inte leka elefant i porslinsfabrik, utan det gällde att garantera att man inte träffade några ryssar. Och därmed försvann nog väldigt många platser i Syrien från listan över tänkbara mål. - Men att skicka några missiler mot en tom flygplats eller kontorsbyggnad gick väl bra. Den här gången i alla fall. Det verkar som ryssarna skärper tonen, vilket väl kan vara bra mot en motståndare som verkar ha svårt att fatta normal samtalston.

Trump och hans gäng må orera om framgångar, det här väldigt liten betydelse för kriget i stort. Betydelsen kan ligga i att betydelsen faktiskt är liten, att USA och dess allierade har väldigt svårt att påverka vad som händer på marken. Dessutom var ju uppställningen bland de allierade inte särskilt övertygande. Engelsmännen bidrog med några plan, fransoserna syntes enligt ryssarna inte till, övriga NATO-stater skickade pladder men ingen militär hjälp. Det luktar motvilja mot nya militära äventyr lång väg.

Och till sist detta, ett märkligt uttalande av ryske utrikesministern Lavrov om den påstådda kemvapenattacken i Syrien:

“We have irrefutable evidence that it was another staging, and the special services of a state which is in the forefront of the Russophobic campaign had a hand in the staging,” Lavrov said at a news conference with his Dutch counterpart Stef Blok on Friday.

Om det nu finns bevis som är omöjliga att avvisa hoppas jag att de kommer upp på bordet. Tror inte Lavrov är den typen som slänger ur sig sådana här påståenden godtyckligt, och om det är engelsmännen som avses skulle det vara riktigt fin världspolitisk godis att suga på! Men då måste bevisen fram i ljuset för utvärdering. - Notera att detta sades i närvaro av den nederländske utrikesministern. Holländarna trycker ju i all oändlighet på utredningen om det nedskjutna passagerarplanet i Ukraina och kan därmed känna sig pikade när det talas om "den russofobiska kampanjen".

(Tillägg: en utvärdering från Moon of Alabama.)

Farligare läge igen

Nu håller den syriska krigsmakten och dess allierade på att plocka sönder resterna av det fiendekontrollerade området i östra Ghouta. En del "rebeller" ger upp och ger sig av, civilbefolkning evakueras när så är möjligt, och resten av jihadistgänget måste inse att spelet är över.

I det läget försöker deras beskyddare USA ingripa och hotar med attacker. Problemet är att den ryska generalstabschefen Gerasimov nu säger ifrån på skarpen: om missiler skjuts mot Damaskusområdet kommer inte bara missilerna, utan de plattformar som skjuter iväg missilerna, att angripas. Skälet är att det finns ryssar som bemannar syriska militära installationer, och vidare finns det rysk personal som tjänstgör i de grupper som försöker åstadkomma medling och lokala vapenvilor. Om dessa skulle utsättas för angrepp kommer Ryssland att svara.

Hur långt detta hot sträcker sig är inte klart ur vad som skrivs här och här. Minimum är att skjuta mot flygplan som avfyrar robotar, men är man också beredda att angripa exempelvis kryssningsrobotar som avfyras från fartyg i Medelhavet eller baser på land? Det skulle medföra en mycket skarp och farlig upptrappning.  Det här börjar likna ett "chicken race". Vem kommer att vika undan? Har det möjligen kommit fram till den punkt där Ryssland säger: "Stopp - här är gränsen och går ni över den så ..." och verkligen menar det?

Generalstabschef Valerij Gerasimov. Ser ut som en kille man inte skämtar med i onödan.

Östra Ghouta - förhistorien innan slutstriden

Det här är första delen av en artikel från norska bloggen Midt i fleisen. Artikeln heter Syrien – vad vi bör veta om östra Ghouta, Afrin och Eufrat-dalen, och jag har översatt Ghouta-delen. Författare är Karin Leukefeld som enligt Midt i fleisen "är en av de få källorna från regionen med bedömningar som man verkligen kan fästa lit till, förklara[r] dagens komplexa situation i Syrien för läsarna här på ett förståeligt sätt. Resultatet är otroligt läsvärt."

Nu är det förhoppningsvis inte långt kvar innan östra Ghouta gått samma "öde" tillmötes som östra Aleppo - alltså att islamisterna krossats och jagats bort, och att befolkning kan återvända, och att den majoritet som bor i regeringskontrollerade områden i närheten slipper mer beskjutning och andra våldsdåd.

Damaskus ligger mitt i bilden. Ett litet och ett större grönt område nordöst om Damaskus är Östra Ghouta

Och här kommer Leukefelds artikel:

Ghouta

Ghouta var en gång rekreationsområde för invånarna i Damaskus. Ghouta betyder ”oas”, här porlade vattnet i Barada-floden, lundar och ängar frestade till att stanna en stund. Resande, författare och diktare hyllade området som ”ett paradis på jorden”. Den franske filosofen Constantin Francois de Volney skrev entusiastiskt i slutet av 1700-talet:


”Många bäckar strömmar från bergen, något som gör Damaskus-området till det bäst bevattnade och härligaste stället i Syrien. Araberna talar om det med entusiasm; och de tröttnar aldrig på att lovprisa grönskan och friskheten i fruktodlingarna, överflödet och mångfalden av frukt, mängden av källor, inklusive klarheten i fontäner och vatten.”


Det så vackert beskrivna gröna bältet runt Damaskus kan delas upp i det östliga Ghouta, som sträcker sig längs vägen till Homs, och det sydliga och västliga Ghouta, som sträcker sig till Golanhöjderna. 1925 samlade sig motståndet mot det franska mandatstyret i Ghouta, som blev blodigt krossat.


Ghouta består ursprungligen av många byar som har sin egen historia. I Jobar till exempel, bara 3 km från gamla stan i Damaskus, finns en av de äldsta synagogorna i Mellersta östern. Byggnaden är bevarad, medan många judar i Jobar under 800-talet och därefter konverterade till islam och blev muslimer. Som många proselyter utvecklade de en relation med islam präglad av dogmatism och intolerans. Med början av den syriska ”revolutionen” (2011) blev andra trosriktningar som kristna, ismaeliter och toleranta muslimer förklarade som ”oönskade personer”.


Förändringen

Sedan 1980-talet – under den stora utvecklingsfasen i Syrien – etablerade sig hantverkare och industriföretag i östra Ghouta. Detta följdes av verkstäder, laboratorier, vetenskapliga och medicinska institutioner knutna till universitetet i Damaskus och sjukhus. Den största busstationen i Damaskus fanns här, bilförsäljare från hela världen byggde glaspalats läng ringvägen som går över till motorvägen till Homs, Hama och Aleppo. Al-Wafideens flyktingläger gav husrum till 25.000 människor som själva eller deras förfäder hade förvisats från de syriska Golanhöjderna av den israeliska armén 1967.


Utvandring från landsbygden och befolkningstillväxt ledde till framväxt av nya satellitbyar runt de små byarna i denna tidigare idyll. Omkring 3 miljoner människor bodde officiellt i östra Ghouta innan kriget började 2011, och det verkliga antalet kan gott ha varit högre. De flesta flydde i slutet av 2011/tidigt 2012, då väpnade grupper tog kontroll över östra Ghouta. De civila som stannade kvar var för det mesta medlemmar av militanta grupper, personer som inte hade släktingar i Damaskus, eller som var för sjuka och gamla för att fly. Det fanns också folk som inte ville lämna sin egendom, eller tillhörde en obeväpnad oppositionsgrupp som hoppades att störta den syriska regeringen med utländsk hjälp.


Den största av dessa satellitbyarna är Douma, som ligger ca 10 km nordöst om Damaskus. Innan kriget bodde officiellt 120.000 invånare där. Många manliga invånare i Douma tjänade pengar i bygg- och oljeindustrin i Gulfstaterna. Somliga blev mellanhänder eller underleverantörer åt bolag från Gulfen. Förutom pengarna importerade de också ultrakonservativa ideer från Gulfstaterna till Syrien, som blev utlärda i moskeer och madraser. I Douma byggde Gulfstaterna inte bara en ideologisk och religiös bas, men också en ekonomisk, något som först blev fullt synligt våren 2011, då protesterna började.

Det gröna området kontrolleras av jihadisterna - men inte så länge till hoppas vi. Notera att det snart kan delas i två om regeringstrupperna tar över det smala området i mitten. Det är bara några kilometer från ena sidan till den andra.

Förvandlingen av den ”fria syriska armén”

Sommaren 2011 skapades Den fria syriska armén (FSA) i Turkiet. Ungefär under samma tid växte väpnade grupper upp som hattsvampar i byarna och i Damaskus förstäder (Ghouta). Alla kallade sig ”Den fria syriska armén”, men ingen hade en politisk organisationsplan hur deras protester, som de kallade ”revolution”, skulle genomföras.


I loppet av denna period blev ”Islams armé” (Jaish al Islam) grundad i Douma av Zahran Alloush. Alloush släpptes från fängelset som del av en amnesti 2011. Han hade suttit fängslad sedan 2009 för salafistisk propaganda och olaglig vapeninnehav. I motsats till andra väpnade grupper hade ”Islams armé” ett klart mål. Den sekulära syriska regeringen skulle störtas, och ersättas av en regering som skulle följa islamsk lag, sharialagen, enligt den salafistiska tolkningen. Finansiellt stöds ”Islams armé” av Turkiet, Saudiarabien och De förenade arabemiraten (UAE) som fortsätter att leverera vapen och logistiskt stöd. Zahran Alloush dödades 2015. En kort tid senare sändes brodern Mohamed Alloush till Geneve som ledare för den syriska oppositionens nationalkommittés förhandlingsdelegation. Efter att den syriska arméns och dess allierades militära framgångar tryckt tillbaka de väpnade grupperna över hela landet blev Alloush utbytt mot oppositionella civila på ett möte dominerat av Saudiarabien. Vad samtalen i Astana, där väpnade grupper har samtal med den syriska regeringen för att enas om vapenvilor och de-eskalering, deltar Alloush. [Astana, huvudstad i Kazakstan, ö.a.]




Kalifatet i östra Ghouta

Ur ”Den fria syriska armén” (FSA) uppstod, enligt information från FN, mer än 2000 kampgrupper över hela landet, som under årens gång upprepade gånger har slagits inbördes. På grund av brist på pengar och vapen upplöste de antingen sig själva eller anslöt sig till jihadistgrupperna. Lokala syriska kampgrupper, som kan räknas som ”rebeller”, enades om vapenvilor med regeringen tack vare rysk medling, lade ner vapnen och blev inkluderade i ett statligt amnestiprogram. Förutom ”Islams armé” finnes det ännu andra extremistiska grupper, där andelen utländska krigare var och ännu är mycket hög.


”Rahman-legionen” (Faylaq al-Rahman) grundades också 2011 och var ursprungligen allierad med ”Den fria syriska armén”. I mellantiden har legionen blivit partner till ”Fronten för Levantens befrielse” (Hay'at Tahrir al-Sham, HTS), en allians runt al-Qaidagruppen Nusrafronten. Ideologin är baserad på salafism. Rahman-legionen kallar de östra förstäderna i Damaskus ”Det östliga kalifatet”.


Gruppen stöds och beväpnas av Qatar och Turkiet. Sedan 2015 har ”Rahman-legionen” om och om igen utkämpat blodiga maktstrider med ”Islams armé”. Militärobservatörer i regionen knyter detta till konflikten som finns mellan respektive sponsorer: Saudiarabien/Förenade arabemiraten på ena sidan, mot Qatar på den andra. Qatar har klassificerats som motståndare till Saudiarabien och UAE sedan sommaren 2017, eftersom emiratet samarbetar med Iran. Observatörer har redan antytt att Rahman-legionen kan vara villig att ingå vapenvila till följd av press från Qatar.


En propagandafilm som publicerades av EMN-News den 18 februari talar emellertid ett annat språk. Du kan se skarpskyttarna som visar hur de använder sina moderna gevär. Genom kikarsiktet siktar de på soldater och vanliga människor på den andra sidan av frontlinjen i Damaskus. Efter varje skott kan du se hur offret faller, medan skarpskyttarna lovprisar Allah. Organisationen har också TOW pansarvärnsrobotar från USA. De visade också detta i ett videoklipp. Bara en dag efter att FN:s säkerhetsråd hade antagit resolution 2401, som kräver en 30-dagars landsomfattande vapenvila, filmade Rahman-legionen en krigare som avfyrar en TOW-missil. Kameran följer den röda eldkulan genom kikarsiktet tills den strax därpå blir till en stor explosion. Åter lovprisas Gud, innan de siktar på nästa mål.


”Den islamiska rörelsen av fria män i Levanten” (Ahrar al-Sham) grundades också 2011 och har nyligen gått ihop med en annan islamistisk grupp, ”Nour al-Din al Zenki”. Namnet hänvisar till en ledare för den turkiska stammen zengiderna på elvahundratalet. Den ”syriska befrielsefronten”, som är resultatet av samgåendet, vill försvara ”den syriska revolutionen” för att upprätta en ”islamisk stat”. Båda grupper var och är stödda av USA, Gulfstaterna och Turkiet, och har avrättat folk efter sharia-domar. ”Nour al-Din al Zenki” skar strupen av en 15 år gammal palestinsk pojke framför kameran. I östra Ghouta samarbetar båda organisationerna med Nusrafront-koalitionen ”Hay'at al Tahrir al Sham” (HTS). I Idlib, där alla de ovan nämnda grupperna också strider, utkämpar de en blodig maktkamp mot HTS.


Med starten av de förnyade striderna i de östliga förstäderna till Damaskus (Douma, Harašta, Arbin, Jobar och andra) har de här grupperna - Islams armé, Rahman-legionen, Ahrar al-Sham, Nour al-Din al Zenki och Nusra -fronten – enligt information från det ryska försvarsdepartementet, bildat ett gemensamt överkommando.

Drömmarna om ett nytt kalifat ligger i ruiner.

Grupper från det civila samhället finns knappt närvarande


Civila oppositionsgrupper är knappast närvarande i Damaskus östra förstäder. I likhet med White Helmets, även känt som ”Det syriska civilförsvaret” har också ”Den syrisk-amerikanske medicinska föreningen” (SAMS) dykt upp. Den har skapat från oppositionsgrupper och stöds ekonomiskt av USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Turkiet och Gulfstaterna. Tyskland har betalt sju (7) miljoner euro till de Vita Hjälmarna sedan grundandet 2014.


Andra oppositionellas öden visar att idag kan bara de som tolereras av de militära aktörerna (jihadisterna) arbeta i stridsområdena. Advokaten och människorättsaktivisten Razan Zeitouneh stiftade tillsammans med likasinnade människor ett dokumentationscenter för brott mot mänskliga rättigheter 2011. Hon försvann spårlöst i december 2013. Hennes familj, som gick ut offentligt några dagar senare, talar om ett bortrövande. Hennes make Wael Hamada och aktivisterna Samira Al-Khalil och Nazim Al-Hamadi har också försvunnit sedan dess.


I december 2013 rapporterade advokaten att hon och hennes center hade hotats av lokala väpnade grupper i Douma. Tre månader senare försvann hon. I april 2014 höll Razan Zeitounes familj ”Islams armé” och dess ledare Zahran Alloush ansvarig för de fyra bortförda personerna. Det kom inte något svar, och de fyra människorättsaktivisterna kom aldrig tillbaka.


Medan mat och medicin är bristvaror i Damaskus östra förstäder strömmar de mest moderna vapen och ammunition, kommunikationsutrustning, kameror och drönare in till krigarna. En förbindelselinje går genom tunnelsystem som förbinder förstäderna. Emellertid är de flesta nu avskurna av den syriska armén och dess allierade. Tunnlarna tillhörde ursprungligen ett brett förgrenat vattenförsörjningssystem från Baradafloden som bevattnar östra Ghouta.


Baserat på rapporter från invånare som har makar och/eller barn 'försvunna' eller som är fångar, måste gisslan som blev bortförda av kampgrupperna utvidga och befästa de underjordiska tunnlarna, så att man idag kan tala om en underjordisk stad i delar av östra Ghouta. Tunnelsystemet fungerar som ”skyddsrum” mot angrepp från den syriska armén, samtidigt som några av de allvarligaste angreppen på de syriska väpnade styrkorna försöktes genom tunnelsystemet.


Krigarna från dessa grupper bildar tillsammans en armé på flera tusen gudskrigare. Upprepade förhandlingar om tillbakadragande har misslyckats. Vapenvila avtalades sommaren 2017, men klassificeringen av de östliga förstäderna i Damaskus som ”de-eskaleringsområde” misslyckades.


I september och december 2017 försökte de inleda två allvarliga angrepp mot de syriska väpnade styrkorna från tunnelsystemet, med gott över 100 dödsoffer. Den syriska ministern med ansvar för försoning, Ali Haidar, som deltog i förhandlingarna om de-eskalering av området och vapenvilor, sa efter angreppen att kampgrupperna tydligen inte var intresserade av en vapenvila. Man är öppna för, men ser liten chans för seriösa avtal.


Hundratals syriska soldater, tjänstemän och deras släktingar, hålls som gisslan av grupperna. I loppet av de senaste sju veckorna har mer än 1500 granater och raketer drabbat bostadskvarter i Damaskus från det östra Ghouta-området. Flera dussin dog och hundratals skadades.


Turkiet, Väst och Gulfstaterna har stött det väpnade upproret i Damaskus östra förstäder sedan 2011. I ett kuppförsök sommaren 2012 trängde kampgrupper från Ghouta långt in i centrum av Damaskus men blev tillbakaslagna. Målet var ursprungligen att rebellerna från östra Ghouta skulle invadera Damaskus för att störta regeringen. I dag styr kampgrupperna ännu ett område på ca 100 km². Hela området Damaskus med omnejd (Rif) täcker 18.000 km².

Lite mer info från Midt i fleisen: Oversatt med velvillig tillatelse fra NachDenkSeiten. Karin Leukefeld, født 1954, har studert etnologi, islamkunnskap og statsvitenskap, og er utdannet bokhandler. Hun har vært engasjert i bl.a miljøvernsaker, partiet De Grønne og Informasjonssenteret for El Salvador. Siden år 2000 har hun vært freelance korrespondent, der hun skriver om Midtøsten.

Bakteriologisk krigföring i Korea

Varför ogillar koreaner USA? Varför har regeringen i norr en stenhård attityd mot USA?


Att deras land ödelades under kriget 1950-1953 är en sak, men det hände mer än 'bara' konventionella bombningar och blodbad. Bakteriologisk krigföring. Här är en bloggpost av Pål Steigan som pekar på detta hemska. Det här har varit känt ända sedan tidigt 1950-talet, men förövarna har varit ganska skickliga i att dölja vad de höll på med. Så är det när man kontrollerar stora delar av media och har en enorm propagandamaskin till sitt förfogande. Men i Korea finns det nog en del som minns ... . - Den svenska delegat som nämns i bloggposten var läkaren doktor Andrea Andreen, 1888-1972.


Och nu över till Pål Steigan:

Under Koreakriget hävdades det att USA använde bakteriologiska vapen mot Nordkorea. En av Storbritanniens allra främsta forskare den gången, Sir Joseph Needham, ledde en grupp forskare från bland annat Sverige, Frankrike, Italien, Sovjetunionen och Brasilien i ett försök att reda ut vad som hade skett. International Scientific Commission åkte till Nordkorea 1952 för att samla data och information. De publicerade en rapport på 60 sidor, men med 600 sidor dokumentation.

För detta arbete blev Needham svartlistad i USA till långt in på sjuttiotalet, och det påstods att han hade manipulerats av kineserna och ryssarna, men någon dokumentation om detta lades aldrig fram.

Rapporten drog slutsatsen att USA hade använt en serie biologiske vapen, inklusive mjältbrandsbakterier (anthrax), pest och kolera. Dessa ämnen spreds på olika sätt, genom besprutning, porslinsbomber, självförstörande pappersbehållare och pappersflygblad.

Denna rapport har sedan hållits hemlig, men forskaren Jeffrey S. Kaye har nu publicerat den på InsurgeIntelligence.

Tills nyligen har Needhams material inte varit tillgänligt för andra forskare. Men nu föreligger det alltså skannat och sökbart, så att andra forskare kan göra kritiska studier av den dokumentation som Needham och hans grupp lade fram 1952.

Ett viktigt avsnitt i rapporten är det som omtalar USA:s samarbete med det kejserliga Japans avdelning för biologisk krigföring. 1952 var detta samarbete med kända krigsförbrytare helt okänt och topphemligt. Men idag är detta godtaget som historiska fakta också av historiker i USA. Justitiedepartementet i USA har officiellt bekräftat detta. [Department of Justice Official Releases Letter Admitting U.S. Amnesty of Japan’s Unit 731 War Criminals, Björnbrums tillägg.]

USA gjorde aldrig någon allvarlig undersökning av påståendena om användning av biologiska vapen. Det blev bara karakteriserat som en del av propagandan under det kalla kriget. Men nu finns Needhams rapport tillgänglig för alla, och seriösa forskare kan gå igenom och värdera dokumentationen.

USA har inte längre militärt övertag över alliansen Ryssland-Kina

Nedan följer en artikel från Pål Steigans blogg. Jag har klätt den i svensk språkdräkt. Intressant nog hade jag en del av det här uppe på min egen blogg redan 2010, bland annat den kinesiska robotupprustningen. Kartan nedan visar den tänkta räckvidden för Kinas sjömålsrobot DF21 som Pål skriver om. Det är den röda linjen på kartan. Om DF 21 verkligen fungerar så här så blir det farligt för USA att ha sina hangarfartyg väster om Filippinerna om man vill angripa Kina. USA:s baser i Japan och Sydkorea ligger också inom skotthåll. Med tanke på att större operationer av USA:s krigsmakt kräver starkt flygunderstöd är detta givetvis ett bekymmer om USA tänker sig en våldsam uppgörelse med Kina.

Ytterligare en not till Påls text. Mängden patentansökningar, där kineserna har seglat upp på förstaplats, säger i och för sig inte något om deras kvalitet. Ett företag kan spruta ut ansökningar om otaliga smådetaljer i sin produktion, inklusive konstruktioner som man aldrig tänker använda. Det syftar till att blockera konkurrenter men behöver inte innebära någon viktig teknisk utveckling.

Och nu går ordet till Pål.

Military Balance 2018: USA har inte längre militärt övertag över alliansen Ryssland-Kina


USA är utan tvekan den starkaste militärmakt som världen sett, och landet ger ut mer på militärapparaten än de andra stormakterna tillsammans. Men militär styrka mäts inte bara i dollar och antal bomber. Det avgörande är hur lämpad den militära styrkan är att uppnå sina mål. Tills nu har USA haft ett absolut övertag i luften. Detta övertag finns inte längre, heter det i Military Balance 2018.




Övertaget går om intet

I presentationen av den senaste upplagan av Military Balance sa John Chipman, som är generaldirektör och ledare för The International Institute for Strategic Studies [IISS] i London: (pdf):

”Kinas militära program och aktiviteter drog till sig ökat intresse. 2017 visade Beijing upp mer avancerade militärsystem och placerade sina väpnade styrkor längre ut. Makter som Kina och Ryssland utmanar Förenta Staternas och dess allierades globala dominans, och medan stormaktskrig inte är oundvikligt förbereder sig staterna för möjligheten av konflikt.

USA:s nationella försvarsstrategi som släpptes i januari erkänner nu verkligen möjligheten av en stormaktskonflikt som den stora utmaningen för USA.”

Även om kriget inte är oundvikligt driver stormakterna systematiskt på och förbereder sig på det. Det är så mycket som påminner om tiden innan 1914 att det kan skrämma slag på den starkaste. Vi har omtalat USA:s nya militärdoktrin här och har en motsvarande värdering av den.

Men USA:s herravälde utmanas – av Kina och av alliansen Ryssland-Kina. Särskilt Kina är inne i en mycket snabb och omfattande militär förändring och har uppnått framgångar som utmanar USA:s hegemoni.

Tills nu har USA:s herravälde i luften varit outmanat skriver IISS, men det övertaget kan inte längre tas för givet. IISS anser att den nya kinesiska flygroboten med typnamn PL-15 kan stå emot ett amerikanskt flygangrepp. Vapnet ser ut till att vara utrustat med ett avancerat elektroniskt radarsystem som bara några få andra länder har motsvarighet till. Roboten har en räckvidd på 300 km och kan komma upp till 5000 km/t. Det gör den till ett mycket dödligt vapen för USA:s bomb- och tankflygplan. Detta gör Kina i stånd att försvara sitt eget territorium på ett helt annat sätt än tidigare. Om landet kan neka USA att ta kontrollen över luftrummet och göra ett sådant försök mycket kostbart för USA är det ett jättesprång i militärbalansen.

Kina bygger också våldsamt upp sig sjömilitärt. Sedan 2000 har Kina byggt fler ubåtar, jagare, fregatter och korvetter än Japan, Sydkorea och Indien tillsammans. Tonnaget på de nya krigsfartygen Kina har byggt de senaste fyra åren är större än den samlade franska marinen. Som bekant har Kina också byggt konstgjorda öar i Sydkinesiska sjön, där det också byggts militära flygplatser och hamnar. Kinas mål är att hindra USA:s militära styrkor att ta kontrollen över detta stora havsområde.

USA:s hegemoni till sjöss har varit den andra förutsättningen för USA:s globala makt. Dess hangarfartyg har varit osårbara flytande fästningar som på säkert avstånd har kunnat lägga främmande länder i ruiner. Den tiden kan snart vara över.

Det har skrivits mycket om Kinas nya ”carrier killer” - hangarfartygsdödare – Dong Feng 21 (DF21). (Dong Feng betyder östanvinden.) Det är ett raketvapen som också kan komma upp i extremt höga hastigheter, mellan fem och tio gånger ljudhastigheten. Och USA:s militärstrateger fruktar att vapnet kan sänka deras ”osårbara” hangarfartyg. I så fall är det ett paradigmskifte i sjökrigshistorien.

Tar teknologisk ledning

Något annat som är nytt med Kinas kraftiga militäruppbyggnad är att landet i allt högre grad går över från att kopiera till att driva teknologisk innovation skriver IISS.

”Kina har också fortsatt att söka avancerade teknologier, inklusive extremt snabb datahantering och kvantumkommunikationer. Kinas ökande vapenutveckling och breda försvarsteknologiska utveckling betyder att man har blivit en global försvarsinnovatör och är inte bara 'kommer ikapp' väst.”

Detta rimmar bra med vi har rapporterat här tidigare:

Om innovation är en måttstock att värdera styrkan i en ekonomi efter så har Kina redan gått om USA med bred marginal. Eller ännu tydligare: Senaste översikten från World Intellectual Property Organization (WIPO) visar att Kina redan kör i cirklar runt USA när det gäller inlämnade patentansökningar. Bara under 2016 ökte antalet patentansökningar i Kina med 21% i förhållande till föregående år, och totalt är det gott över det dubbla av vad USA levererar. Det är utklassning.

När man i detta sammanhang ser att Kina också har övertagit ledningen i forskning inom rymdfart, datateknologi och andra fack som är mycket viktiga för militärindustrin ser man att det amerikanska övertaget har en mycket kort tidshorisont. Se till exempel antalet forskningsartiklar inom det som kallas rymdflygteknologi eller tillämpad datavetenskap. Kina har gått förbi och det gäller alla de matematiskt-naturvetenskapliga facken.

Eric Schmidt, chef för Googles moderbolag Alphapet, varnar om att Kina kommer att gå om USA vad det gäller artificiell intelligens (AI) år 2025, och de kommer att ”dominera branschen” år 2030 – om amerikanerna inte tar sig samman.

Rand Corporation, som grundades av Douglas Aircraft Company för att ge råd till USA:s militära styrkor, publicerade år 2016 en rapport som har titeln Krig med Kina – att tänka genom det otänkbara.

Rapporten går inte så långt som till att rekommendera krig, men den säger att USA har ett fönster öppet fram till 2025. Efter det kommer USA:s eventuella förluster att öka och Kinas minska.

USA:s strateger ser detta. De har ett fönster fram till omkring 2025. Efter denna tid kommer det antagligen att vara omöjligt för USA att vinna ett krig mot Kina. Det militärindustriella komplexet och neokonservativa anser därför att USA måste slå till innan detta fönster stängs för gott.

Krigspropaganda: kortfattad kurs

Krigspropagandan kan bestå av följande två steg, och här kommer det första:

Fienden är ondskefull, oerhört mäktig och kommer att angripa oss vad vi än gör. Vi måste agera innan vi själva blir tillintetgjorda.

Att ge sig på en oerhört mäktig motståndare låter naturligtvis farligt, men då har vi steg två:

Ingen fara, fiendens stridsvagnar är hopspikade av spånplattor och körs av svältande bönder. Det här fixar vi lätt och har trupperna hemma igen före jul!

Detta kanske inte verkar hänga samman - men vem har sagt att krigspropaganda logiskt måste hänga samman i alla delar?

Nå, något har jag spetsat till argumenteringen, men det är bara för att även trögtänkta skall kunna hänga med nu när NATO-lobbyn slår på trummorna. Den som vill se propaganda av den här typen i verkligheten kan läsa det här inlägget på bloggen Ledarsidorna.

Ledarsidorna i sig är en något konstig blandning. Den innehåller bra material, men sedan kommer det saker som verkar mer skumma. Och en av de mer skumma skribenterna är den som jag hänvisar till ovan. Läs själv och se om jag har rätt!

Lästips om finska vinterkriget

Lästips om finska vinterkriget som startade 30/11 1939. Det är två debattinlägg med intressanta uppslag.

Först det första, och sedan det andra.

19 november 1942 - 75-årsjubileum

För den som är intresserad av det riktiga kriget i Europa, fronten där avgörandet stod på den europeiska krigsteatern under andra världskriget, kan det vara värt att notera att den 19 november 1942 började slaget vid Stalingrad. 75 år har gått. Var vaksam mot personer som försöker sudda i historien!

Bidrag till svensk "kanon"?

Nedan följer citat från Verner von Heidenstams Svenskarna och deras hövdingar. Det handlar om kriget mellan Sverige och Ryssland 1741-1743. Bakgrunden till kriget var att de styrande svenskarna fått för sig att det var läge att återerövra förlorade områden i öster eftersom det var stor oreda i Ryssland. Det blev en illa förberedd och illa genomförd historia som slutade med ett välförtjänt nederlag. I Finland kallas kriget för "lilla ofreden" (till skillnad mot "stora ofreden" som var kriget under Karl XII:s tid).

Vad det gäller Ryssland bör man inte ta något för givet, vilket utgången av detta krig visade. Verkar de svaga idag så kan de vara något helt annat i morgon. Ryssarna kunde ta ytterligare en bit av Finland, det blev uppror mot vanstyret i Sverige ("stora daldansen") och ryska trupper fördes över till Sverige. För övrigt var min småländske förfader Johan Frisk med i kriget men klarade sig undan med livet i behåll. Det var värre för andra, exempelvis hans häst. Nu över till Verner von H:

 En ljus och solig tid var kommen, och hela Sverige grönskade upp. Ännu stego dock moln i öster, där moskoviterna alldeles invid finska gränsen fortsatte att bygga sitt Petersburg på den forna svenska marken. Mången ung junker, som själv aldrig hade luktat krut, kunde då inte längre hålla styr på värjan i skidan. Några fänrikar drogo till och med blankt framför själva talmansstolen på riddarhuset och ropade på strid.
 - Horn och hans sömniga nattmyssor måste ur vägen! bullrade de krigslystna och slogo stolt på sina hattar, Hatten är frihetens och manlighetens tecken, och den anstår oss.
 Horn och hans försiktiga fredliga "Mössor" måste slutligen tåga ner från maktens höjder och lämna rum åt de stolta "Hattarna".

Ja, när freden kom till Sverige 1721 ("en ljus och solig tid") kunde Sverige återhämta sig under ledning av fredspartiet, mössorna, och dess hövding Arvid Horn. Det varade i tjugo år. Sedan tog hattarna över och hann dra in Sverige i två onödiga krig innan de fick respass. Deras första försök var alltså det finska kriget som började 1741. (Det andra var Pommerska kriget 1757-1762, ännu ett misslyckande. Gamle Frisk var med där också, överlevde och dog vid 81 års ålder hemma i Eds socken i Småland.)

Hur gick det nu med det finska kriget enligt Verner:

 Och så blev det åter fälttåg, men utan någon tolfte Karl framför leden. Det gick illa med de stolta Hattarnas krig, och när riksdagen kom, voro de unga junkrarna glada att få smyga hem från fuktiga jordkulor och härsket fläsk till det mer ofarliga ordkriget.

När det nu pratas om en svensk litterär "kanon" så undrar jag om litteratur av den här typen kan passa. Detta innebär inte att jag förespråkar en officiell "kanon", eller omvänt tar avstånd från tanken - jag menar bara att god litteratur kan få läsaren att tänka till. För av Verner von H. kan man ju faktiskt lära sig hur idiotiska krigsaktivister kan vara. Särskilt om de är svenskar och får för sig att utmana Ryssland. Läs, försvarsminister Hultqvist! Du bör väl vara vuxen nog att klara av lite svåra ord här och där. Tänk på att Svenskarna och deras hövdingar just var läsebok i historia för skolbarn. Andra delen, där jag plockade citatet, kom ut 1910. Kunde kidsen 1910 klara av det här så borde du också kunna det!

Men jag tvivlar på att dagens aktivisthjältar kommer att vara mer benägna än deras föregångare på 1700-talet att ta ansvar för vad de har ställt till med. "Stor i orden, liten på jorden" är ett talesätt som passar. Även från kriget i Pommern passade det befälet att lämna manskapet att förfrysas tårna i den tyska leran, men själva smita hem när det vankades riksdag i Stockholm.Om det går riktigt illa nästa gång kanske det dock inte finns något att smita hem till längre, även om man köper skrotmässigt USAmerikanskt luftvärn.

Tillägg, med avdelningen för kuriosa. I Stefan Lindgrens biografi över Lenin (som heter just Lenin) framgår att Lenins mormorsmorfar hette Carl Fredrik Öhrstedt, född i Uppsala det ödesdigra året 1741. Någonstans har jag läst att efter varje förlorat krig mot Ryssland så ökade den svenska utvandringen till just Ryssland! Duktiga hantverkare var välkomna därborta.

Se upp för blå containers!

Jag har sett den här filmen tidigare, den verkar vara en reklamgrej för det ryska militärindustriella komplexet. Sett i ett resonerande sammanhang, nämligen en artikel av the Saker, blir den mer intressant. Syftet med artikeln är att kritisera USAmerikanska tankar om att USA är teknologiskt överlägset och hemlandet är osårbart. Saker hävdar att båda antagandena är fel. Dessutom kommer några både lugnande och oroande reflexioner: en uppgörelse mellan Ryssland och USA behöver inte nödvändigtvis bli en kärnvapenduell. Ryssland skulle ju kunna sänka USA:s alla hangarfartyg med svärmar av ostoppbara kryssningsrobotar, torpeder och andra tekniska underverk, laddade med vanliga sprängämnen. Även USA:s kärnland skulle kunna träffas av ryska tekniska underverk utan kärnladdningar.

Som jag ser det så är det ju trevligast för oss alla att supermakterna inte skjuter atombomber mot varandra, men det finns ett men: kan tröskeln för krig sänkas om de tror att de kan slåss utan att utplåna både motståndaren och sig själv? Och var skulle den kampen ske? Finns det möjligen tankar om att Östersjöområdet skulle ligga bra till?

Att ge fienden en utväg - bra taktik?

Den kinesiske militärteoretikern (och dito praktikern) Sun Tzi nedtecknade ett antal regler för ungefär 2500 år sedan. En kan vara intressant när man ser hur olika makter bedriver krig idag:

Lämna alltid en utväg när du omringar en fiende. Pressa inte en desperat fiende för hårt.

Är det inte en taktik i denna stil som gör bland annat kriget i Syrien ganska udda? Gång efter gång isolerar och belägrar regeringsstyrkorna sina motståndare (inte bara i Aleppo, utan på många andra ställen). Men i stället för att rikta ett förintelseslag så sluts överenskommelser och rebeller, jihadister, terrorister eller vad man vill kalla dem, tillåts dra iväg till en annan plats, eller att ge upp och återgå till civilt liv om de är syrier och lovar att sköta sig i fortsättningen. "En annan plats" verkar i allmänhet vara Idlib-provinsen. Där kan de åtminstone för tillfället härja, slåss inbördes, eller försöka smita över gränsen till Turkiet och ta sig vidare som "flyktingar" till Europa. (Hrm, "refugees welcome ...")

Den som tänker låt oss säga europeiskt eller amerikanskt militärt undrar förmodligen varför detta händer. Varför utrotas inte den islamistiska ohyran rätt av? Tar den syriska regeringen dessa beslut om evakueringar på egen hand, eller drar ryssarna i några tåtar i bakgrunden? Vad finns det för motiv för att låta mängder av tvivelaktiga figurer kliva på bussar och åka iväg? - (Man kan ju också fråga varför inte västerländska media rapporterar mer om dessa evakueringar. Det kanske inte stämmer med propagandan om "diktatorn som massakrerar sitt eget folk"?)

Jag tror man kan se flera fördelar med att tillämpa Sun Tzis råd. Ju snabbare man kan få slut på striderna i ett område desto mindre förstörelse av människor och material. När det är slutkämpat på ett område kan trupperna flyttas till besvärligare frontavsnitt där strider ännu pågår. Är motståndarna någon lokal milisgrupp är det bra om de lovar sluta slåss och i stället kan dra igång med lokal återuppbyggnad så fort som möjligt. Är det utlänningar så är det bra att få iväg dem till något ställe där man kan ta hand om dem vid något senare tillfälle.

Samt: det ser helt enkelt bättre ut att vara mild i behandlingen av motståndare som funderar på att ge upp. Det är förmodligen en bättre taktik än att proklamera utrotningskrig som inte ger motståndarna något annat val än att slåss till slutet. Dessutom lär det leda till splittringar mellan stenhårda islamister som ingen vänlighet biter på, och andra mindre ideologiska grupper och individer. På sikt kan det hjälpa till i en försoningspolitik som ändå förmodligen blir ganska svår efter åratal av krig och grymheter.

😔

Kina nettoexportör av kapital

#China became a net #capital exporter in 2015, the 1st time that Chinese investments overseas > foreign investments. https://t.co/Lh9T3c4tWE pic.twitter.com/8ZzuRtOxZi

— People.cn.Nordic (@PDO_nordic) 24 november 2016

Är detta viktigt? - Jo, om vi är goda leninister (och efterföljare till liberalen J A Hobson) och ser kapitalexport som grundläggande för imperialism så är detta viktigt. Kapitalexport är en grund för konkurrens mellan olika stater, vilket i sin tur kan leda till våldsamma sammanstötningar, alltså krig. Jag är kanske dåligt informerad, men hur kan man kombinera en "socialism med kinesisk prägel" med kapitalexport i stor skala? Konstigt låter det!

 Här är lite siffror:

The Blue Book of Chinese Enterprise Globalization (2016), compiled by the Center for China and Globalization, pointed out that China’s outward foreign direct investment (OFDI) in 2015 topped $145.6 billion, up 18.3 percent year on year. This also marks the first time that China’s OFDI ranked second in the world. Meanwhile, the amount of foreign capital in China was $135.6 billion in 2015.

Det anmärks att kineserna är mer intresserade av att investera i fastigheter än i högteknologi, och det kan vara ett varningstecken om att de ger sig in i bubble-ekonomier. Var det inte så när svenskar gav sig ut i världen, London exempelvis, och köpte fastigheter som galningar innan den bubblan sprack på 1990-talet? Förmodligen krävs det mindre kunskaper för att köpa hus än att ge sig in i exempelvis avancerad bio-teknik. Riskerna kan vara höga på båda håll, men de långsiktiga vinsterna torde finnas i produktion av handfasta artiklar. Man kan undra om en del kinesiska uppköp utomlands snarare är kapitalflykt än investeringar. Om det skulle bli allvar med "socialism med kinesisk prägel" kanske en del rika kinesiska knösar föredrar att ha en flott boning väntande i New York eller London.

USA, Europa och en del länder i Asien anges som favoriter för kinesiska investeringar. Kanske det är där en sammanstötning kan komma, om inte USA lugnar ned sig. Kineserna investerar en hel del från Grekland och norrut, och skulle någon imperialistisk konkurrent vilja störa det kan man ju sätta igång storbråk i Makedonien exempelvis. Det skulle klippa av snabbjärnvägen som kineserna bygger mot Serbien och Ungern, och kanske skada andra investeringar i kraftverk, gruvor etc. Den krigiska aspekten av imperialismen handlar ju om att med våld omfördela makten över olika områden. Ofta slåss man ju i Tredje världen, men när det blir verkligt skarpt läge kan det bli väpnade uppgörelser även i industriländer. Det var det som hände 1914, när kampen om kolonierna flyttades över till imperialismens hemländer i Europa. Men möjligen blir det en lugnare politik från USA:s sida med the Donald i ledningen.

Men det här handlar inte om personligheter även om de heter Trump, Putin eller Xi Jinping, det är de stora historiska vågorna som avgör. George Monbiot har skrivit ett ganska pessimistiskt inlägg där han antar att dagens politiker inte klarar av framtidens utmaningar, utan krigsrisken kvarstår. När politikerna tappar kontrollen finns det inte mycket annat kvar än krig. Det låter inte uppmuntrande, men det torde vara i linje med Lenins tänkande: det är inte politikernas missgrepp, utan de stora ekonomiska rörelserna, som driver fram motsättningar och krig mellan makterna.

Nästa flyg från Engels?

För några dagar sedan såg jag militär-skvaller (eller lite snällare: underrättelsematerial) om att ryska strategiska bombflyget är redo att angripa syriska mål från sin bas i Engels. Staden Engels är uppkallat efter Marx understödjare och medarbetare och geni på egen hand: Friedrich Engels. Jag gjorde lite kartsökningar. Kanske det gick att hitta den där basen? Jag har ju tidigare hittat en annan bas för långdistansbombarna som var fullt synlig på Kolahalvön, och kanske Engels-basen var lika synlig? Flygfält brukar vara ganska lätta att se.

Jojomen, här har vid den, vid ettan i röda ringen på kartan. Först ser vi allmänt var Engels finns i förhållande till Syrien:

Dessutom har jag ritat in den tänkta flygvägen från Engels till trakten av Aleppo: över södra Ryssland, Kaspiska havet, över land efter medgivande från respektive regeringar i Iran och Irak, och till sist Syrien och ... PANG I BYGGET! En god styrkeuppvisning för såväl vänner som fiender och de som står mittemellan och tvekar. Har en känsla av att ryssarna vill ha slut på det här dj-a kriget så snart det går.

Så här ligger flygfältet. Ganska nära själva staden. Det blå uppe i vänstra hörnet är stora floden Volga.

En hel del mindre flygplan samt några större syns härnedan. Jag har tittat lite närmare på bilderna och undrar om det inte är de mindre planen som är strategiska bombflyget. Påminner om bilderna i artikeln jag hänvisar till. Nu är jag ju ingen Carl Bildt som säkert kan vakna mitt i natten och rabbla vapentyper och kan givetvis ha fel. Om det är fel så skriv och klaga!

Ganska biffiga plan, men jag vet inte vad just de är bra för.

Rädd för ryssen? ... nää

Inte vet jag hur tillförlitliga dessa 'undersökningar' är (det kan ju vara vad som helst från en enkät skapad av kompetenta opinionsundersökare/statistiker till en fråga rätt ut i luften till den som har lust att svara), men man kan åtminstone notera att i en serie frågor över flera år så har rädslan för ryssen inte växt så mycket. Under senaste året uppges den i stället ha minskat. Rädslan för krig är låg, det är värre med invandring, våld och miljöförstörelse säger de som svarat. En del människor ser för övrigt stor invandring som en sorts invasion, som dessutom är förknippad med en massa våld.

Att oron skulle öka för att Ryssland skickat in ett par nya krigsfartyg i Östersjön är svårt att förstå, åtminstone när man får veta att de kan ligga ända borta vid Island och beskjuta Skandinavien. Då borde vi väl vara lika rädda om de låge just vid Island? (Ryssland har kapacitet: man kunde skjuta raketer mot Syrien från små fartyg i Kaspiska havet.) Men nu höjer Ryssland sin profil i Östersjön vilket får ses som ett budskap till andra makter: ni börjar närma er en linje som inte får överskridas. Det bör ha betydelse även för Sveriges säkerhetspolitik.

Tung insats

Nu har Ryssland satt in tung bombflyg i Syrien. Och planen flög inte den kortaste vägen, utan den som nog mest imponerar på och skrämmer eventuella motståndare inom NATO. Annars kunde nog ryssarna ha fått klartecken för att ta den kortare vägen över Iran och Irak. Men nu kan man utnyttja det här kriget till att visa upp vad man kan göra.

Jag chansade och tittade på Google earth, och där finns basen på Kolahalvön. Olenegorsk heter den. Har satt en svart ring om den.

Jag tittade lite runt i bygden och hittade det här. Ser ut som ett typiskt flygfält ...

... och tittar man närmare syns massvis av flygplan, just av den typ som nu dånar ut över Atlanten, rundar Europa och flyger in i Medelhavet. Tunga bombplan som kan ta bomber eller kryssningsmissiler.

Mörkret sänker sig över Syrien

Den vänstra bilden: Syrien om natten år 2011, sedd från en satellit. Delar av landet är föga bebodd öken, och där är det naturligtvis inte så många lampor tända. Men i väster, från gränsen till Jordanien och upp till turkiska gränsen, gnistrar städer och byar som en stjärnhimmel.

2014 hade det långvariga kriget släckt många lampor. Notera det ljusa bandet till höger på vänstra kartan. Det är samhällen längs Eufrat, ned till gränsen mot Irak. På högra bilden har bandet bleknat betydligt. Har folket flytt? Och se hur den stora staden Aleppo har mörknat.

Ursprunget till dessa bilder kommer härifrån. Det är en vetenskaplig rapport, och här är ett klipp från dess sammanfattning:

The results indicate that night-time light and lit area in Syria declined by about 74% and 73%, respectively, between March 2011 and February 2014. In 12 of 14 provinces, night-time light declined by >60%. Damascus and Quneitra are the exceptions, with night-time light having declined only by about 35%. Notably, the number of internally displaced persons (IDPs) of each province shows a linear correlation with night-time light loss ...

Olika lärokurvor

Här är en slutsats av en gästskribent på Juan Coles blogg:

A thoroughly uncomfortable conclusion is beginning to emerge for the Netanyahu government. It is that while the IDF may have become a lot more effective in the past six years, its opponents in Gaza have learnt even more.

Med andra ord: fastän israelerna jobbat upp sin förmåga till krigföring i stadsmiljö sedan förra Gazakriget så har palestinierna jobbat upp sig ännu mer vad det gäller att försvara sig. Den palestinska lärokurvan stiger brantare. Man kanske kan jämför med utvecklingen i Libanon: en gång lätta jaktmarker för israelerna, sedan helt omöjliga när Hetzbollah utvecklade motståndet politiskt och militärt. En liknande situation kan skönjas i Gaza.

Hamas lyckades få iväg en enstaka raket mot Tel Avivs flygplats vilket stängde av mycket av flygtrafiken några dagar. Israel har inte lyckats eliminera, eller ens allvarligt skada Hamas. Det kan knappast kallas annat än ett nederlag. Målen för kriget mot Gaza (vilka de än var, det verkar ha skiftat) har inte uppfyllts, och därmed är termen 'nederlag' rimlig. Dessutom har de israeliska förlusterna ökat jämfört med förra Gazakriget. Palestinierna finns kvar, de slår tillbaka allt kraftfullare - och i norr finns Hetzbollah med ett formidabelt raketlager, drönare och andra militära finesser.

Hade den här situationen behövt uppstå om israelerna tidigare tagit till sig principen om att "man kan göra mycket med bajonetter, men inte sitta på dem"? Nu driver utveckling iväg mot total katastrof, eller mot en ny enhetlig stat som täcker hela det historiska Palestina. Israelerna har själva slagit sönder möjligheterna till en tvåstatslösning. Och i den processen har man släppt fram krafter som inte är så trevliga: det relativt sekulära PLO har ställts åt sidan till förmån för det islamistiska Hamas. Var det verkligen så man hade tänkt sig, eller var man übersmart?

På tal om lärokurvor så skriver den indiske veterandiplomaten Bhadrakumar om spelet mellan Ryssland och EU. Han frågar vilket motiv EU har att delta i sanktioner:

... make sure that Russian people don’t get to eat enough vegetables and fruits and would have vitamin deficiency unless the Kremlin changed its Ukraine policies in accordance with the EU’s wishes? This is all becoming a silly joke.

However, something good will come out of this all if Russia comprehensively discredits the West’s obnoxious practice of using sanctions as political weapon against obstreperous countries that refuse to buckle down to their leadership.

(Ursäkta ett ögonblick, måste slå upp 'obstreperous' i mitt gamla lexikon. "larmande, bullersam; oregerlig". Undrar hur många engelska engelsmän som förstår vad ordet betyder?)

Ja, även i den här ukrainska krisen och sanktions-slagsmålet finns en lärokurva. Undrar om taffligheten på den europeiska sidan kan hänga samman med att den gamla generation av politiker från det kalla krigets dagar är död eller pensionerad? Till skillnad mot det nya gänget hade gamlingarna vanan inne att hantera stormaktskriser och se till att de inte gled utom kontroll. Nu måste de nya jobba sig uppför lärokurvan, till en nivå där de förstår att man inte kan dribbla hur som helst med en stormakt som Ryssland. Det är en jäkla skillnad mellan att ge sig på Ryssland jämfört med exempelvis Libyen! Den här bilden illustrerar hur det kan gå:

(Inte) Fred i tvåhundra år!

Så här kunde våra sista motståndare i ett krig ha sett ut - norska soldater modell 1814. En tråkig historia när 'brödrafolken' sköt på varandra i slutfasen av Napoleonkrigen. Men de blev inte de sista ...

Är krig inte krig om man byter etikett, kallar det 'insats', eller kanske 'fredsframtvingande insatser'? Någon kanske har hört om 'den svenska insatsen' i Afghanistan? Någon kanske har funderat över vad 'fredsframtvingande' möjligen kan innebära? Det låter faktiskt inte riktigt som 'fredsbevarande insatser' som det talades om tidigare när svenska trupper låg ute på FN-uppdrag i olika delar av världen. Det låter snarare som förskönande omskrivningar just för ... krig. Och några trupper under FN-flagg har vi inte längre.

Låt oss höra på en (verbal) salva i ämnet 'Sverige och freden' från förre socialdemokratiske försvarsministern Thage G Peterson. Jag har saxat några meningar från Föreningen Afghanistansolidaritets nyhetsbrev:

Det hävdas i dag att Sverige har levt i 200 år utan krig. Men det är inte sant! Sanningen är att Sverige har varit i krig i snart 13 år. Inte i vårt närområde visserligen. Men Sverige har varit i krig i Afghanistan.

Det är sant att Sverige efter vapenvilan som slöts i Moss i Norge den 14 augusti 1814 har fått njuta av freden och friheten. Sverige ställde inte upp på några krig i Europa under 1800-talet. På 1900-talet blev vi inte indragna i de två världskrigen. Men på 2000-talet har vi varit i krig i Afghanistan. Det hävdades att Sverige var i Afghanistan på ett fredsuppdrag. Men nu har hemvändande soldater berättat hur det i verkligheten har varit. Svenska soldater har varit i strid. En officer berättade nyligen i Sveriges Radio att man ofta har varit i strid. Men att de politiker som fattade besluten om att skicka svensk trupp för strid i Afghanistan inte vill prata om det. Jag möter nästan dagligen dem som frågar: Hur kunde det bli så här? Varför träder ingen fram och försvarar vårt aktiva deltagande i kriget?

Och vidare:

Ett nytt och osvenskt sätt att se på konfliktlösning har tagit plats i vårt land. I takt med detta ändrade synsätt på hur fred skall nås och upprätthållas så har det hävdats att en ny folkrätt håller på att växa fram som innebär en acceptans av våldet under täckmanteln om självförsvar och mänskliga rättigheter. Denna nya väg är en farlig väg. Den öppnar för krig i större skala. Och legitimerar våldet och dödandet i relationer mellan länder och folk. Den nya svenska linjen kan ses som en anknytning till den förhärskande doktrinen hos stormakterna i väst om konfliktlösning genom militära interventioner. Men interventionerna i Afghanistan, Irak och Libyen är inga lysande exempel till eftervärlden. Tvärtom. Interventionerna har skapat misslyckade stater med ännu mer av oro och konflikter! Afghanistan är i dag längre bort från freden än när kriget började för tretton år sedan. Till detta bedrövliga tillstånd har Sverige medverkat.

Sverige är numera i krig med figurer av den här sorten. Men kom ihåg: I Afghanistan är det alltid hemmalaget som vinner!

Följ länken ovan till Afghanistansolidaritet så kan du fylla i din epost-adress och prenumerera på nyhetsbrev som kommer varannan vecka!

Naturligtvis måste 'insatsen' i Libyen också räknas som krig. Svensk militär deltog i krigsoperationer mot en oberoende stat som vi inte hade något otalt med. Den som hävdar att spaningsflygningar mot bombmål i Libyen för NATO:s räkning, och spridande av propaganda mot den lagliga libyska regeringen på libyskt territorium, inte är krigshandlingar måste ha en ganska konstig verklighetsuppfattning.

Thage G gör en hedervärd insats som krigsmotståndare. Det gäller även ett fåtal andra socialdemokrater. Men inte för flertalet. Skam över dessa ynkedomar!