På tal om indianböcker ...

... som jag nämnde igår: det har (upptäckte jag också igår, tack vare utskick av nyhetsbrev från Forskning.se) kommit en avhandling som handlar om indianböcker på svenska. I Skinnstrumpas spår. Svenska barn- och ungdomsböcker om indianer, 1860-2008 av Yvonne Pålsson. Snabb sammanfattning finns här, men följer man länkarna kommer man fram till själva avhandlingen som kan laddas ned för vidare studier. Jag gjorde några raska nedslag och fann en del författare och titlar som känns igen.

Det ser ju spännande ut, men verkar det inte konstigt med en skogsindian som har en fjäderbuske à la  prärieindian på skallen?

Följande text publicerade jag redan 2007, Drömmen om Hjortfot (i Palestina, kanske?). Kanske en repris kan passa, grundtanken och slutsatsen känns inte omoderna:

I stället för att skriva om en bok skriver jag den här gången om en kategori av böcker, nämligen den typ av ungdomsböcker som förekom när jag var ung. Det man läser i sin barndom kan hänga med hela livet, och ingen kan hävda att inte även dessa ”oskyldiga” böcker har en ideologisk sida. Författaren har värderingar, bra eller dåliga, som på det ena eller andra sättet lyser igenom. Det gäller även äventyrsskildringar från Wahlströms förlag. Sådana slukade jag och många andra så fort vi hade lärt oss läsa. Det var indianhistorier från Nordamerika eller motsvarande äventyrsskildringar från andra delar av det som idag kallas Tredje världen. De modiga nybyggarna slogs mot elaka indianer (eller svarta eller indier). Det var en kamp på liv och död mot de hemska infödingarna som inte brukade marken som de europeiska invandrarna och därför gott kunde jagas bort, men i dessa berättelser fanns det medhjälpare som var från trakten. Och dessa litterära gestalter måste ha påverkat oss och förvirrat våra oskyldiga sinnen. 

Vi tillhör ju en generation vars mer inflytelserika medlemmar inte har släppt ifrån sig makten och därför är vårt medvetna och omedvetna tankeliv av intresse. Lika väl som vi har en djärv Robin Hood i vårt minne, den modige kämpen för småfolkets rätt mot den elaka överheten, kan där finnas andra figurer, betydligt tvivelaktigare.

Jag tänker på vad sådana som Hjortfot, den ädle indianen i Edward S. Ellis’ berättelser gjorde med oss. Eller andra Hjortfot-figurer som dök upp i äventyrshistorier från Europas koloniala vildmarker. Vad var det speciella med dessa litterära gestalter som den uppmärksamme läsaren säkert redan har upptäckt att jag har vissa invändningar mot? – Fråga en patriotisk norrman om hans/hennes syn på Vidkun Quisling, och du torde få svaret! Det handlar om individer som vänder sig mot sina egna för att tjäna angriparna. Motivet kan vara interna motsättningar, hämnd mellan olika stammar, att en ”ädel vilde” råkar bli bekant med en viting – resultatet blir lik förbaskat ett förräderi. Det där är inte bara litterära konstruktioner: kolonialister har ofta lyckats ställa olika grupper ”därute” mot varandra, ibland med fruktansvärda följder som ännu finns kvar. Men i böckernas form gjordes förrädarna till hjältar och deras offer till nära nog obegripliga monster.

Ibland undrar jag om inte denna Hjortfot finns än i dag i den vite mannens bakhuvud som en vansinnig idealbild. För vad är personer som kungen av Saudiarabien eller Egyptens president, dessa ”västvänliga” härskare, annat än Hjortfotar/quislingar som hellre tjänar utländska herrar än sina egna folk? Det låter så fint med ”västvänlig”. Det är fint att vara vänlig. Men när dessa Hjortfotar bedriver tortyr och annat otyg för att tjäna den vite mannen blir det mindre vänligt. Det kan sluta med en skräll och en situation som är etter värre än tidigare. 

För långsiktigt är det inte klokt att basera sin politik på quislingar. Antingen kan de störtas av det egna folket eller också uppfinner de plötsligt en egen agenda och blir besvärliga. Shahen av Iran var en persisk Hjortfot som gjordes till härskare för att västvärlden inte tyckte om den gamle premiärministern Mossadeq som ville nationalisera oljetillgångarna. Men shahen var inte oövervinnerlig, till slut störtades han och Khomeini kom till makten och gjorde slut på ”vänligheten”. Saddam Hussein är det stora exemplet på samarbetsmannen som så småningom blev så besvärlig att han måste avsättas för att lyfta fram nya Hjortfotar till ledningen i Irak, Chalabi och vad de nu heter. Men det har bara gjort katastrofen än värre.

Kanske finns bilden av Hjortfot hos den normalsvensk liberal som betraktar palestinierna? För vad ser liberalen? Kanske mest en komplett obegriplig och ondskefullt islamisk människohord som ständigt ställer till bråk, medan några fina palestinier som ”president” Abbas försöker ställa allt tillrätta tillsammans med de israeliska och amerikanska humanisterna. Att Abbas företräder ett genomkorrumperat gäng som ställt sig i folkets fienders tjänst är oväsentligt, bara de är ”västvänliga” och utför de polisaktioner och den tortyr som israelerna kräver. Hamas är inte Hjortfotar (men kända för omfattande socialt arbete) och blir därmed fördömda. I stället för att se det verkliga lidandet kan liberalen drömma om Hjortfot i Gaza eller Ramallah som ställer allt till rätta så att palestinierna kan bli lyckliga på sina små landplättar – eller helst bara försvinner ur världens åsyn. 

Kanske hade vi haft en bättre värld om de fina kultiverade människorna i västvärldens stormakter läst mer Robin Hood och mindre Edward S. Ellis när de var barn?

Uppror i Kanada?

Jo, indianböcker läste man ju när man var liten. Kanske en och annan av dem gav impulser till ädel motståndskamp också.

Nu fick jag syn på en artikel som varnar för oro bland de kanadensiska urinnevånarna (kallas 'First nations' också, för att understryka att de var där först). Reportaget kommer från al-Jazeera som vid det här laget har tappat det mesta av sitt förtroendekapital vad det gäller arabiska länder. Man får hoppas att de har mer på fötterna här. - Hur som helst, urinnevånarna utgör fyra procent av Kanadas befolkning, men de råkar bo på områden med enorma naturrikedomar samtidigt som fattigdom och socialt elände är utbrett bland dem. Samtidigt är medelåldern låg, med många i aktiv och rastlös ålder. Det är en explosiv blandning som känns igen från annat håll, exempelvis Indien, där sådana förhållanden gett upphov till en kraftfull väpnad upprorsrörelse bland stamfolken. Indisk gerilla har kunnat slå hårt mot utvinning av råvaror, och det är tänkbart att en rörelse i Kanada skulle kunna göra det också. Fast man kan undra om det går så långt, även om det nu finns rörelser som kämpar för större självständighet för 'First nations'. Det finns ju vissa spärrar att passera innan råvarukriget övergår till skjutande.

En svensk som var pälsjägare i Kanade omkring förra sekelskiftet skrev också några spännande romaner om livet där - Harry Macfie hette han. De böckerna fanns med i min barndoms bokslukande.

En kanadensare som åtminstone har skrivit en doktorsavhandling i filosofi driver också bloggen M-L-M-Mayhem!. Den bör vara ett måste att läsa åtminstone för förhoppningsfulla maoister. Senaste inlägget handlar om ultra-vänster. Även om bloggaren tycker ultra-vänstern kan vara jobbig pekar han på orsaken varför den krånglar:

... when actual ultra-leftist praxis emerges to hamper the movement we should understand that it only emerges because this movement has failed to develop a systematic and revolutionary militancy capable of fighting capitalism.  Ultra-leftist practice, that disconnected and adventurist militant praxis, is produced by those groups are tired of the mainstream left's inaction, their failure to do anything but tail the social democratic movements, and their abdication of revolutionary responsibility. 

Med andra ord: hade inte socialdemokraterna, vänsterpartiet, KFML, KP varit så borgerliga hade Oktoberrörelsen aldrig behövt uppstå! - Själv undrar jag om inte vissa utbrott av ultravänster kan bero av att provokatörer är i farten.

Man får anta att de kanadensiska maoisterna funderar på om de kan samarbeta med rörelsen bland urinnevånarna.

SAMS med indianer

Grrr ... mask gjord av indianer vid nordamerikanska nordvästkusten

Jag hittade (som vanligt på nätet) av en slump en hemsida som skapats av SAMS, Svenska Amerikanistsällskapet. Vad är det nu för ena? Jo, En förening vars syfte är att stödja studiet av Amerika, och särskilt då studiet av nord- central- och sydamerikas indianer,  enligt vad som framgår av presentationen. Den tandagnisslande gubben ovan kommer från deras bildgalleri. Notera att det gäller studier av kontinentens ur-innevånare hela vägen uppifrån och ned - ungefär från ishav till ishav. Det ger en enorm spelvidd vad det gäller folk med olika livsstilar och olika mer eller mindre komplicerade samhällen. Från smågrupper av rörliga jägare och samlare till jordbrukare och avancerade stater i stora städer. Tänk på mayanerna med deras skriftspråk och byggnadskonst och klassamhälle, och jämför med en liten kringvandrande grupp på några tiotal personer i Amason-djungeln - det är skillnad det! Det mesta av denna kulturella rikedomen utplånades genom europeernas erövringar. En katastrof av första klassen.

När man kommer in på en ny sajt är det ofta intressant att se om det finns länkar vidare åt annat håll, och det finns det här. Jag gick först vidare till Indianklubben i Sverige (är det en fortsättning av den indianklubb som fanns när jag var barn för länge sedan och när Erik "Uncas" Englund svarade på frågor om indianer i TV:s "Tiotusenkronorsfrågan"?) och där hittade jag ytterligare en superlänk. Edward S. Curtis' fotografier av indianer från olika håll i USA finns tillgängliga på nätet, det är bara att börja här! Jag kopierar en, taget slumpvis men också för att töserna har så roliga frisyrer (klicka upp den i större format):

Det är hopi-flickor som samlas vid vattenhålet. I övrigt verkar landskapet vara ganska torrt. De bor i norra Arizona.

I och för sig skulle jag ha kunnat lagt in en "typisk" indianbild, men jag tror att de i själva verket ofta visar prärieindianer som inte är så särskilt typiska utan bara en kulturform av många. Man kunde lika gärna låta en skotte i kilt företräda alla europeer, det är väl ungefär samma sak. Men Curtis' bilder är av många olika folk från många olika håll i USA (även 'typiska' fjäderbusk-gubbar), och fascinerande att titta på.

Att vara den siste - efter folkmordet

Den siste – hur roligt är det att vara den siste? Det kan vara ledsamt nog när man åldras bland sina egna och märker att allt färre finns kvar av människor man kände i ungdomen. Till slut kanske ingen finns kvar att dela minnen och erfarenheter med. Hur är det då att vara den siste av sitt folk – och dessutom leva bland andra människor som tillhör det folk som är ansvarigt för att ditt folk är borta? Språket, historien, kunskaperna – allt förintat!

På den här bilden ser vi företrädare för de två. De som överlevde, de som försvann. Till vänster den kände forskaren Alfred Kroeber (för övrigt far till den också välkända och utmärkta författarinnan Ursula Kroeber le Guin). Till höger Ishi. Fast han hette nog inte det. Hans verkliga namn försvann i tystnad när han blev ensam kvar och ingen annan kunde uttala det. Ishi var den siste av Yahi, i sin tur den siste av Yanofolket, en grupp som bodde i Kalifornien. (Se http://en.wikipedia.org/wiki/Ishi)

Det pratas om folkmord – det här var folkmord som det inte pratas om! Ett folk som försvann, trängdes bort, utrotades. De kaliforniska urinvånarna sopades bort av den vite mannens folkmordspolitik som med dödlig kraft svepte fram över kontinenten. Vad det gäller tasmanierna som planmässigt utplånades på 1800-talet lär det finnas två bud på vem som var den siste överlevande, men jag har svårt att se den praktiska betydelsen i det. Tasmanierna utrotades, som så många andra folk runtom vår Jord. ”Vår” Jord? Vem äger Jorden? De som har mest pengar och störst kanoner?

På bilden ovan Ishi 1914.

För den som undrar om folkmordsmentaliteten verkligen försvunnit i London och Washington finns det mycket att fundera på. Det är handlingarna som räknas, inte vackra ord.

Hur vet man att okända folk finns?

På 1950-talet hade TV inte riktigt hunnit slå igenom i Sverige. I stället kunde man gå på bio och få se spännande filmer från andra sidan världen, exempelvis när Rolf Blomberg och Arne Sucksdorf plaskade omkring i Amazonas blöta skogar. I den brasilianska djungeln kunde man möta de vilda xavanteindianerna (som killen här till höger), enorma anakondaormar, stim av hungriga pirayor, och så vidare. På den tiden fanns det ännu grupper av indianer inne i djungeln som inte hade haft någon kontakt med yttervärlden, men de brasilianska myndigheterna arbetade för att upprätta förbindelser. Resultatet för indianerna var inte alltid så kul: med kontakten kom sjukdomarna, vilket kunde innebära att en liten stam på några hundra individer kunde förvandlas till en spillra på några tiotal individer inom några år. Och nu tränger timmerhuggare, farmare och gruv- och oljebolag allt djupare in i Amazonområdet. Utsikten för eventuellt kvarvarande okända grupper ser rätt dålig ut (för att uttrycka det milt).

I Washington Post finns en artikel om eventuellt okända grupper därute i det gröna havet av träd. Berörda regeringar har bytt taktik. I stället för att försöka ta kontakt överlåter man till de okända att göra det om de har lust, och i stället avsätts områden där sådana grupper skall kunna överleva utan den farliga kontakten med den vite mannens baciller och virus. Då påstår givetvis exploatörer att det inte finns några okända grupper där, och att det borde vara fritt fram osv. För hur kan man veta att det finns folk man inte känner till om man inte känner till dem? Svår nöt att knäcka. Artikeln beskriver hur en sådan grupp kommer ut ur skogen och hälsar på ett tag hos indianer som har kontakt med yttervärlden, men skeptikerna är givetvis skeptiska ... .

Men just Amazonas är väl ett av de områden där det fortfarande går att hålla sig undan för mindre grupper, liksom kanske i det inre av Nya Guinea. Fast inte så länge till.