Medan enskilda EU-stater tjuvhåller ...

... på sjukvårdsmateriel för sig själva finns det andra som gör på annat sätt:

L'Union fait la force -- Unity Makes Strength.
300,000 donated masks from China arrive in Belgium in an effort to help the European country fight #COVID19 https://t.co/U6bmrjfPBM pic.twitter.com/PajOZMlP5G

— China Xinhua News (@XHNews) March 16, 2020

L'Union fait la force - Eendracht maakt macht. "Enighet ger styrka" är budskapet på franska och flamländska från Kina på leveransen till Belgien. Det kan ju vara en glirning till EU-stater som har svårt att hjälpas åt, eller stora USA som väl knappt hjälper alls.

Det går ju att fnysa åt det här: bara propaganda! Och naturligtvis är det också propaganda, men där den bästa propagandan är sann. Kina verkar ha fått grepp på epidemin och hjälper nu andra länder. Det är ju sant, även om det kan finnas andra överväganden i bakgrunden.

En del länder har svårt att få tag på medicin. De är blockerade av USA och dess drängar. I detta avslöjas hur låg moralen är i "väst". Officiellt kan det larmas om hur synd det är om stackars förtryckta människor i länder X, Y, Z ... men några mediciner skall de jävlarna inte få!

Och så finns det saker man kan (lite trött) skratta åt. Brasilien ber att få tillbaka de kubanska läkarna som man körde ut när Bolsoneros gäng tog makten:

Brazil: Jair Bolsonaro's Minister of Health says Cuban doctors will be re-hired to battle the coronavirus. They got the boot back when Bolsonaro came into power on no rational basis. #COVID19 https://t.co/bT57UEZChl

— Camila (@camilateleSUR) March 16, 2020

Lula fri!

När jag skrev föregående inlägg om Lula verkade det oklart om han verkligen skulle släppas ur fängelset, men strax därpå blev det helt klart. Han är ute, egentligen för att en domare funnit att han (och några tusen andra) har felbehandlats eftersom folk inte får låsas in förrän alla juridiska instanser har sagt sitt. Och Lulas fall har inte prövats på alla nivåer. Men jag undrar om Bolsonaro-regimen vågar ge sig på honom igen, åtminstone inte via juridiken. Andra metoder finns dock, så jag hoppas att Lula har en bra säkerhetsorganisation omkring sig.

"Lula är oskyldig" enligt banderollen. Verkar som en stor del av brasilianarna och latinamerikanerna tycker det också.

Somliga har dock andra åsikter, vilket Lula pekar på här: "Jag trodde aldrig att sätta en tallrik med mat på en fattig mans bord skulle skapa så mycket hat inom en elit som tröttnar på att kasta mat i soporna varenda dag."

Ser hos Telesur att Pueblagruppen, en samling progressiva politiker från Latinamerika, har samlats i Argentina. Det finns säkert mycket att diskutera nu, med folkliga uppror och högerns/neoliberalernas kupplaner.  Allmänt bör väl de senare känna sig ganska oroade just nu.

Den tid förefaller vara över när folkligt motstånd kunde kväsas genom att kalla in USA:s marinkår eller att någon inhemsk militär körde upp några stridsvagnar till presidentpalatset. Tiderna förändras, nu försökte man knäcka den starka vänstern i Brasilien genom att slå juridiken i huvudet på dess starkaste ledare men lyckades bara temporärt.

Lula släpps?

Från Brasilien kommer nyheter om att gamle presidenten Luiz Inacio Lula da Silva eventuellt kan släppas ur fängelse efter att (möjligen på väldigt tvivelaktiga grunder) dömts för korruption och penningtvätt 2016. Orsaken är att Lula (och en hel del andra människor) satts i fängelse innan alla möjligheter till överklagande uttömts. Nu drar högsta domstolen kanske slutsatsen av detta: ett antal människor har felaktigt satts i fängelse och måste släppas.

Det vore en god nyhet för vänstern i Brasilien och Sydamerika om Lula släpps.  Pepe Escobar skrev i samband med presidentvalet i Argentina nyligen:

In his historic victory speech, Fernandez cried, “Lula libre!” (“Free Lula”). The crowd went nuts. Fernandez said he would fight with all his powers for Lula’s freedom; he considers the former Brazilian president, fondly, as a Latin American pop hero. Both Lula and Evo Morales are extremely popular in Argentina.

Ja, det vore ju dags att den vänstervåg i Latinamerika som rullade fram men sedan rullades tillbaka kan återfå kraften. Men då måste man nog dra en del slutsatser varför det blev stora bakslag förra gången.

Alternativ kampmetod?

Min trogne läsare Martin tipsar om en kampmetod som utvecklats bland ungdomar från fattiga stadsdelar i Brasilien. Kanske en ny kampmetod för Husbys ungdomar, i stället för bilbrännade? Han skriver:

Kanske en metod som kunde anpassas till Sverige? Bränna bilar i sin egen förort är det ju ingen som märker och de bränder media bemödar sig öda mer än en liten undanskyffad notis på är de första bränderna. För trots att förorterna brann varje helg i somras i princip utan undantag, så var det bara första veckan media var på plats.

'Metoden' handlar helt enkelt om att gå in och vandra runt i de flådiga galleriorna, inte bråka eller försöka knycka något, utan just bara gå runt och kanske inta någon billig förtäring. Visa att man finns, mitt ibland det fina folket, och därmed ställa till oreda genom sin existens.  - Tack för tipset!

(Och hur många bilbränder är äkta kravall-vara, hur många är försäkringsbedrägerier?)

Brasilien: slut på karnevalen

Slutnojsat - nu är det allvar på riktigt allvar!

För den ekonomiskt intresserade, här är två vänsterekonomer med översikter över Brasiliens utveckling de senaste åren. Som framstående medlem av BRICS-gruppen är Brasilien ett viktigt land. Det har setts som ett vänsteralternativ, och en del har gjorts för landets fattiga, men de här ekonomerna ser mest neoliberalism som nu kört huvudet i väggen. Och nu är det stora demonstrationer, med såväl vänster- som högerkrafter inblandade.

Brazil, the carnival is over, samt Lessons from Brazil.

Den dansande ödlan?

Det här är den äldsta hällristning som man (hittills, är bäst att säga) känner till från Amerika, närmre bestämt från en plats som heter Lapa do Santo i Brasilien.  Jag tycker det ser ut som en vilt dansande ödla. Bilden ovan är en förbättring som jag gjort av högerdelen av bilden nedan, som i sin tur kommer från en artikel i den vetenskapliga nättidningen PLoS ONE.

Ristningen i klippan kan vara så gammal som 12.000 år och skulle då vara äldre än hällristningar och annan klippkonst som hittats inte bara i Syd- utan också i Nordamerika. Annars borde ju de äldsta spåren även av mer avancerade kulturyttringar först komma i norr där folk hunnit etablera sig under längst tid, skulle man kunna tycka. Men det kanske är feltänkande. Vi vet ju att de verkligt avancerade kulturerna i Amerika skapades från nuvarande Mexico och söderut.

För 12.000 år sedan låg stora delar av nuvarande Sverige fortfarande under is eller vatten. Ristningen i Lapa do Santo kanske 'bara' är 10.000 år gammal. Det var ungefär vid den tid när inlandsisen smälte bort i stockholmsområdet och hela östra Svealand var havsbotten - detta bara för att ge lite perspektiv på hur det såg ut hos oss när någon knackade ut bilden i klippan i Brasilien. Arkeologerna tror förresten att den föreställer en spritt språngande naken karl.

Ibsa hävdar sig. Lite om Libyen också

Notera en ny förkortning: Ibsa, vilket betyder Indien, Brasilien, Sydafrika. De är för närvarande representerade i FN:s säkerhetsråd. Kina och Ryssland lade in sitt veto mot den senaste resolutionen mot Syrien. Ibsa röstade inte emot men lade ner sina röster (tillsammans med Libanon). I och med detta verkade inte Rysslands och Kinas ställningstagande så isolerat längre, och krigspartiet led ett nederlag.

Orsaken till att Ibsa inte accepterade resolutionen är intressant, det handlar om en aspekt som nästan helt ignoreras i västliga och svenska media. Enligt indiska The Telegraph så förklarade den indiska representanten att resolutionen var otillräcklig eftersom den inte tog avstånd från den syriska oppositionens våldsamheter och krävde av oppositionen att den skall avhålla sig från våld och ta upp sin meningsskiljaktigheter med regimen och lösa dem på ett fredligt sätt. (Sedan är ju frågan hur mycket som är opposition i ordets rimliga mening och hur mycket som består av element som skickats in i Syrien från annat håll.)

Det hela verkar som en småsak, men jag vidhåller åsikten att detta kan vara bra om man inte vill att det libyska kriget skall spridas till Syrien och NATO-bomber hagla över folk som inte vill bli befriade av det kända gamla gänget kolonialister och imperialister.

För övrigt, vad det gäller Libyen kan man fråga sig vad som händer där, och om NATO håller på att dra igång ett nordafrikanskt krig med följdverkningar som inte går att styra från högkvarteret i Bryssel eller Pentagon. Allt prat om att "skydda" befolkningen i Libyen är nu borta, nu gäller det bara att krossa motståndet, men motståndet slår tillbaka och den kontroll som NATO och dess lokala ombud har på marken verkar inte särskilt stabil. När dessutom tuaregerna dras in i kriget kanske stambaserade nätverk aktiveras i ett halvdussin stater i norra Afrika, över ett så enormt område att det aldrig kan kontrolleras och pacificeras.

Det finns andra som är bättre på Libyen-bevakning än jag, men här är en artikel som berättar om "rebellernas" plundringar och mordbränder i Sirte. Kan plundrargrupper betraktas som "rebeller", är de trupper som sorterar under "övergångsregeringen" eller någon annan myndighet (de verkar helt odisciplinerade), eller är det helt enkelt kriminella gäng som kunnat uppgradera sin beväpning med raketer och  tyngre automatvapen? Och vem griper in och skyddar civilbefolkningen mot dem?

WEA näst störst (kanske)

För några dagar sedan kom det ett meddelande om att World Economic Association, WEA, nu har 4500 medlemmar och (kanske) är den näst största organisationen av sitt slag. Jag antar att den största då är American Economic Association. Men WEA har medlemmar i 120 länder, och det här initiativet visar behovet av ett internationellt forum för ekonomi som inte är av det gängse neoklassiska snittet. Detta fungerar ju inget vidare i alla fall (utom för att berika de rika ännu mer).

På tal om fungera, här är ett utdrag ur en artikel i Real-World Economics Review Blog (man kan väl säga att RWER är den mylla som WEA växt fram i). Det handlar om Brasilien, och så kommer en intressant jämförelse med Sydkorea:

From 2004 to 2010, Brazil’s economy grew at an average of 4.2 percent annually, or more than twice as fast as it had grown from 1999-2003; or for that matter, more than twice as fast as its annual growth from 1980-2000. This was despite the impact of the world recession of 2009, which left Brazil with no growth for that year.
...
From 1960-1980, Brazil’s growth rate was similar to that of South Korea, and Brazil had much higher income per capita. After 1980, South Korea continued on a fast-growth path, and today has living standards comparable to Europe. But Brazil stagnated and then (after 1990) took a sharp turn towards neo-liberalism; so despite its great advantage of natural wealth, Brazilians today have only about one-third of the per capita income of South Korea, four times the infant mortality rate, and 42 million people living on less than $3 a day.

The last six years have been a very good start in breaking from the long-term policy failure of the neoliberal era. But there is still a long way to go for Brazil to reach its potential.

Det är intressant att ett land som Sydkorea, som legat så starkt inom USA:s intressesfär, kunnat driva en så aggressiv och framgångsrik politik på det ekonomiska området (samtidigt som klassmotsättningarna tidvis varit våldsamma). Kan skillnaden vara att Sydkorea var "skyltfönstret" medan Brasilien var "bakgården" ur USA:s synpunkt? Ett skyltfönster måste vårdas mer än en bakgård.

Ekonomiska notiser - Brasilien, Tredje världen, lånekaos etc.

En företrädare för FN:s arbetsorganisation ILO skriver om den avgående presidenten Lula da Silvas ämbetsperiod:

... one of the great successes of Brazil of the past eight years that has gone largely unnoticed outside Brazil is the creation of 12.5 million formal jobs during his tenure.  During the 2000s, formal job growth outpaced informal job growth by a three-to-one ratio, reversing the trend of growing informality that had marked the 80s and 90s.  And all this occurred at the same time that the minimum wage doubled in real terms.

Vad som hänt är alltså att med hjälp av offentliga ingripanden har  löner och levnadsstandard ökat, samtidigt som tendensen att folk trycks över till "informella jobb" ( = totalt rättslöst "egenföretagande" eller hushållstjänster) har vänts. Allt fler får ordentligt reglerade jobb samtidigt som allt fler brassar får det bättre. Detta har medfört att den extrema ojämlikheten i Brasilien har minskat något.

Detta stämmer inte med den neoliberala modellen som avvisar regleringar på arbetsmarknaden. Har vi inte hört liberaler som med typisk gäll och förorättad stämma utropat: "Politiker kan inte skapa jobb!" Och så har man i de gamla industriländerna försökt att slå sönder den ordnade och reglerade arbetsmarknaden med hänvisning till att regleringar och kollektivavtal skulle göra det svårare att skapa jobb. Men det förväntade undret verkar inte infinna sig?

Vad är det vi ser? Är det så att den gamla kapitalismens centrum har kört slut på sig själv, och ledningen kommer att tas över av nya krafter i främst Tredje världen? Kommer det att bli en stor utjämning där de rika blir fattigare och de fattiga rikare på global nivå? Inom utvecklingsekonomi kanske man skulle tala om "konvergens".

Hoppa till den här bloggposten av ekonomen Dani Rodik och fortsätt sedan mot nya djärva mål. Det finns saker som talar både för och mot att de nya djärva uppåtgående ekonomierna kan bryta sig loss från gamlingarnas trötta försök att låtsas att de ännu är på toppen. Men ett problem som alla kommer att möta framöver är vad som händer när oljeströmmen krymper och kostar alltmer. Finns det möjligheter att gå runt det problemet, eller måste det bli rejäla ekonomiska och politiska kriser först (jag tror det senare är mest realistiskt).


Jag skulle tro att vi får lägga samman ett antal olika företeelser för att förklara vad som händer. Dels pågår en omfattande industrialisering i många länder i Tredje världen, och det drar med sig ekonomierna uppåt. Det finns det ofta en stat i bakgrunden som stöttar industrialiseringen utan att bry sig så mycket om liberala fördomar. Dels förskjuts de gamla industriländernas ekonomier mer mot tjänster (och mot industrier som är så högproduktiva att de inte behöver så mycket folk) medan samtidigt den liberala kampanjen mot de arbetande fortgår till förmån för den rena spekulationsekonomin. Det skapar svåra obalanser, ekonomiska kriser av den typen vi ser nu, och en stämning av "nu måste vi hänga med huvudet och tycka att allt är dåligt samt låta den rika procenten bli ännu rikare". Och med den inställning blir det inte så mycket utveckling,

Här finns en annan intressant sak. Ett problem som påpekats vad det gäller bolånekrisen i USA från flera håll, bland annat här, är frågan om vem som egentligen äger vad. På den gamla goda tiden lånade bank A pengar till privatperson B för att denne skulle kunna skaffa sig ett hem, eller så lånade B pengar mot säkerhet i hemmet. Enkelt fall: B är skyldig A en viss summa pengar. Det var bara att titta i lånehandlingarna för att konstatera fakta.

Men hur blir det när bank A samlar ihop skuldsedlarna från B och andra (pålitliga och mer skakiga låntagare) och strimlar dem i småbitar som stoppas in i egendomliga "finansiella instrument" som sedan säljs vidare till andra institutioner som i sin tur gör liknande operationer på en alltmer förvirrad spekulationsmarknad? B äger inte sitt hem, på grund av skulden så är det "banken" som gör det, men vilken bank? Eller vilka banker? Eller andra finansiella instutioner, eller kanske några som inte borde syssla alls med sådana här saker.

Man kan betrakta det här som ett administrativt problem: hitta ägaren (eller ägarna). Men man kan också gå ett steg vidare och se det som en upplösning av den heliga äganderätten som kapitalismen har svårt att klara sig utan. En stor del av egnahemmen i USA kanske inte har en klart identifierbar ägare! Ett stort aktiebolag kan ju ha otaliga anonyma ägare, men här går man ett steg vidare. Borde inte någon smart socialistisk tänkare sätta sig ner och fundera just på det här. Har det någon betydelse? Från andra håll upplöses äganderätt och ändras produktionsförhållanden genom datorrevolutionen. Kan man se några positiva möjligheter i det som mest ser ut som elände och kaos?

Ibland blir man bara trött över att försöka hålla koll på allt som händer ...

Bolivia får en kram

Bolivien wird umarmt, skrev Junge Welt för några dagar sedan. "Bolivia blir omfamnat", eller "får en kram".

Det stora som sker märks inte alltid, särskilt inte om det händer långt borta och på platser som våra media har bestämt sig för inte är så mycket att bry sig om. Men som den tyska tidningen berättar så har Brasilien och Bolivia slutit det största ekonomiska avtalet i staternas historia. Bolivia levererar råvaror till den raskt växande industrimakten Brasilien. Brasilien bidrar till att industrialisera Bolivia. Så är det tänkt i alla fall. Alla blir vinnare!

I de här rören skickas boliviansk naturgas till Brasilien

Avtalet är värt upp mot 32 miljarder US-dollar i värde. Man kan gissa att US-dollarstaten själv kanske inte är helt förtjust i det här regionala samarbetet. Förutom att brassarna får kontroll över råvarutillgångar som jänkarna nog själva tog hand om själva torde ett starkare brasilianskt inflytande göra att marknaden för eventuella USA-stödda "utbrytarkungar" i Bolivias lågländer minskar. Dessutom är de asiatiska makterna, i form av Kina, Indien och Sydkorea, inne med investeringar i Bolivia.

Bland projekten som diskuteras inom ramen för det nya avtalet är en järnväg över Bolivia som skall förbinda Brasilien med Stilla havet och de asiatiska marknaderna. Brasilien avancerar från regional till global spelare, inte bara i fotboll.

Det är stora perspektiv här, och det är frågan om ett råvarurikt men ännu fattigt land som Bolivia kan klara sig när de stora elefanterna dansar på dess territorium. Att Brasilien kommer att fortsätta att skeppa ut bolivianska råvaror kan vi nog anse som säkert, men kan vi lita på att den bolivianska industrialiseringen kommer att gå som det utlovas också? Kramen kan bli lite väl våldsam och obehaglig om inte bolivianerna värjer sig.

Men det kanske går bra, bolivianerna sitter ju på en del tillgångar som är intressanta för omvärlden. Exempelvis litium, där Morales tänkt sig att man skall kunna sköta förädlingen på hemmaplan. Och från Brasiliens sida har man lovat att inte uppföra sig lika illa som forna tider exploatörer, som blev stenrika medan bolivianerna inte såg mycket av rikedomarna som deras naturtillgångar skapat.

Senaste från Miljöaktuellt

Jag får tidningen Miljöaktuellts nyhetsbrev varje vecka. Titt som oftast kommer det artiklar av intresse för oss som vill "rädda Jorden". Exempelvis den här underhållande saken om "healing-energi-bollar" och om mystiska naturväsen som kallas devor och som det finns ohyggligt många av. Om devorna inte mår bra blir det miljöproblem, men det kan man hjälpa genom "healing" (helbrägdagörelse säger man väl på svenska). Något säger mig att om Föreningen Vetenskap och Folkbildning får tag på de här healing-figurerna kommer blod att flyta (bildligt talat, naturligtvis!).

Något mer "main stream" vad det gäller vetenskaplig inställning är förmodligen artikeln om köttproduktion i laboratorium. Det handlar om en internationell forskargrupp som av miljöskäl vill främja "en storskalig processindustri som tillverkar muskelvävnad för mänsklig konsumtion".

Om man tar fram kött på det sättet, hur kommer vegetarianer att reagera? Det är klart att om man kan få bort mängder av växtgaspruttande och skogsundanträngande kossor kan detta vara positivt, såvida inte andra negativa saker uppträder. Och kommer stora boskapsländer som Brasilien och Argentina att acceptera detta?

En ny militärallians i Latinamerika?

Borde lära mig spanska bättre. Nu klarar jag bara av enklare nyhetstexter där det går ganska bra att gissa sig fram till innehållet. Som den här från den officiella venezoelanska nyhetsbyrån ABN. Anledningen till att jag slog upp den var att jag ville kolla den mot en artikel i Dagens Nyheters nätupplaga med den intressanta titeln Chávez vill skapa militärallians mot USA. Och vem kan väl protestera mot det? Den enda yttre makt som hotar Latinamerika ligger norr om Rio Grande del Norte. På senare år har USA haft allt svårare att kontrollera sin gamla bakgård och det är inte uteslutet att Washington/Pentagon tar sig för att göra något desperat för att rädda läget. Det kan dock vara för sent. Den misslyckade kuppen mot Chavéz tyder på det, bland annat. Går alliansen igenom minskar manöverutrymmet ytterligare.

Jag har för mig att Chavéz var nere i Bolivia förra året och sade något om en Latinamerikansk armé men att det då inte skapades några större reaktioner. Vad betyder det om detta initiativ förverkligas och blir hållbart? - Det innebär att Venezuela, Dominica, Cuba, Nicaragua och Bolivia säger officiellt att "om någon av oss angrips är det ett angrepp mot oss alla". En normal kollektiv säkerhet alltså. Tidigare har USA kunnat gå ut hårt mot en enskild stat men med ett kollektivt försvar fungerar det inte längre.

Om några bataljoner från Venezuela eller Bolivia placerades på Cuba som "snubbeltrådar" vore det ett intressant steg framåt. Eventuellt finns redan kinesiska signalspaningsförband på Cuba, kineserna är intressenter i oljefyndigheter på cubanskt vatten, och rent generellt verkar det att som om USA försökte angripa Cuba militärt skulle de stöta sig inte bara med cubanerna utan med andra makter också. Vilket gör att de bör hålla sig lugna, vilket i sin tur kan leda till en lugn demokratisering på Cuba.

Jag tyckte mig uppfatta så mycket i ABN-artikeln som att det fanns funderingar på ett större säkerhetsarrangemang i Sydamerika. Om Brasilien kunde komma med skulle alliansen förstärkas av en regional stormakt. Undrar hur man har det med planerna på kärnvapen därnere numera - en gång i tiden har jag för mig att såväl Brasilien som Argentina ville ha kärnvapen. Förhoppningsvis låter de bli. Och för Latinamerikas utveckling vore det bäst om man slapp de här militära historierna så snart det bara är möjligt. De är inte gratis.

Hur vet man att okända folk finns?

På 1950-talet hade TV inte riktigt hunnit slå igenom i Sverige. I stället kunde man gå på bio och få se spännande filmer från andra sidan världen, exempelvis när Rolf Blomberg och Arne Sucksdorf plaskade omkring i Amazonas blöta skogar. I den brasilianska djungeln kunde man möta de vilda xavanteindianerna (som killen här till höger), enorma anakondaormar, stim av hungriga pirayor, och så vidare. På den tiden fanns det ännu grupper av indianer inne i djungeln som inte hade haft någon kontakt med yttervärlden, men de brasilianska myndigheterna arbetade för att upprätta förbindelser. Resultatet för indianerna var inte alltid så kul: med kontakten kom sjukdomarna, vilket kunde innebära att en liten stam på några hundra individer kunde förvandlas till en spillra på några tiotal individer inom några år. Och nu tränger timmerhuggare, farmare och gruv- och oljebolag allt djupare in i Amazonområdet. Utsikten för eventuellt kvarvarande okända grupper ser rätt dålig ut (för att uttrycka det milt).

I Washington Post finns en artikel om eventuellt okända grupper därute i det gröna havet av träd. Berörda regeringar har bytt taktik. I stället för att försöka ta kontakt överlåter man till de okända att göra det om de har lust, och i stället avsätts områden där sådana grupper skall kunna överleva utan den farliga kontakten med den vite mannens baciller och virus. Då påstår givetvis exploatörer att det inte finns några okända grupper där, och att det borde vara fritt fram osv. För hur kan man veta att det finns folk man inte känner till om man inte känner till dem? Svår nöt att knäcka. Artikeln beskriver hur en sådan grupp kommer ut ur skogen och hälsar på ett tag hos indianer som har kontakt med yttervärlden, men skeptikerna är givetvis skeptiska ... .

Men just Amazonas är väl ett av de områden där det fortfarande går att hålla sig undan för mindre grupper, liksom kanske i det inre av Nya Guinea. Fast inte så länge till.

Dom Pedro II (och nätets undergång?)

Den här elegante herren ser kunglig ut. Bättre upp, det är kejserlig han är: Dom Pedro II, kejsare av Brasilien. Det var han länge, kröntes 1840 och abdikerade 1889. Därmed var det slut med monarkierna i det självständiga Latinamerika. (Mexico var också kejsardöme men bara 1821-1823. En uppföljare under fransk ockupation i början av 1860-talet blev likaledes kortlivat - "kejsar" Maximilian I avrättades av de mexicanska patrioterna.)

Vad är det nu med dom Pedro och nätet? Jo, jag hämtade bilden från det öppna uppslagsverket Wikipedia. Jag har använt det tidigare för snabb koll av uppgifter, även om man måste vara försiktigt eftersom Wikipedia inte är en vad historiker kallar för "källa". Det är i bästa fall andrahandsmaterial och kvaliten på uppgifterna kan vara hur som helst.

Jag läser tidningar och tidskrifter på nätet, kan ladda ner hela böcker (mycket klassiker finns tillgängliga), betalar räkningar, söker uppgifter av olika slag, läser bloggar och skriver själv i min blogg. Det är fantastiskt. Hade någon sagt för trettio år sedan att man 2007 kunde sitta med en liten dator i knät och ha miljoner manår av mänskligt vetande tillgängligt med några knapptryckningar hade jag nog varit tvivlande. Men för några dagar sedan kunde jag med hjälp av några nätsajter lösa (och illustrera) frågan om vad som hände med staden Kionga i gamla Tyska Ostafrika. En petitess, visserligen, men det visar lite på vilka möjligheter som finns. Och jag tror att de som verkligen har nytta av nätet som sökfält är de som redan har en hel del kunskaper och som vet litegrann hur man sorterar ut pärlorna ur smörjan.

Men hoten? Jodå, det finns anledning att vara oroad. Faran för att något snille hittar på det ultimata dataviruset finns hela tiden, och då blir det vådliga följder för samhällen som är mer och mer beroende av datorn. Om möjligheten att betala räkningar per dator skulle avbrytas, skulle företagen klara av att plötsligt gå tillbaka till kontantbetalningar (om folk har kontanter att betala med, vilket låter mindre troligt)?

Och så har vi det där med samtalstonen. Rättshaverister, knäppskallar och skumrask har fått en ny arena, ofta under anonymitetens täckmantel. De dyker upp överallt. I bloggar, föreningssidor, tidningar etc som är öppna för vem som helst som vill skriva. Vid ett tillfälle såg jag en sajt för fågelobservationer där ett fyllo(?) smådillade litegrann varpå ett helt gäng hoppade in och öste verbala spyor över honom. Släktforskarförbundet har haft bekymmer med missbruk på sina debattsidor och funderar på åtgärder. Jag var inne på en intressant sajt där man diskuterade frågor om Sverige-Finland-Tyskland under Andra världskriget. Många bidrog med information ur olika synvinklar - men så var det en eller ett par som inte kunde hålla sig utan började med personangrepp! Bristen på anständig samtalston från några personer skämmer och skrämmer: Det är ett hot mot den demokratiska plattform som nätet skulle kunna vara.

I många av de här fallen kan missbrukarna inte skylla på ungdomligt oförstånd. De verkar snarare vara överåriga som har fått tag på en dator och därmed också möjlighet att visa upp sin bitterhet, självupptagenhet, falska kränkthet eller ligistmentalitet. Förr fick folk av den här sorten åtminstone pallra sig iväg till en brevlåda för att posta sina anonyma brev, nu behöver de inte ens lyfta på häcken.

Stora föreningssidor och liknande kan vara svåra att direkt värja från den här sortens missbruk, men det bör vara lättare för de små bloggarna (och i och för sig för storbloggare också). De kan göra en insats, nämligen om så många vanliga hyggliga bloggare som möjligt sätter maximalt stränga regler för vad som accepteras på deras sidor.

Egentligen behöver man inte acceptera någon kommentar alls. Bloggen är bloggarens privata megafon och han/hon behöver inte släppa in utomstående. Men gör man det bör tröskeln vara mycket hög: osakliga personangrepp, kränkningar, hot, förtal och liknande, liksom allmänt svammel, bör medföra omedelbar radering. Samtidigt bör bloggaren själv ha höga krav på sitt eget språkbruk, inte dribbla med fakta, etc. Kallar man någon fascistsvin bör personen ifråga dels bevisligen vara fascist, dels ha friskt och rosigt hull. På det här sättet skulle en del personer som bara vill visa upp sig och spy ut oförskämdheter tappa en del av sin scen, och då blir det förmodligen mindre roligt för dem. Däremot skulle den anständiga demokratiska debatten stärkas. Det är viktigare än egot hos kufar som döljer sig i nätvärldens kloaker. Den som anser att en störtskur av oförskämdheter är debatt har inget i debatten att göra.

Är detta censur? - Det är mindre censur än om en tidning förkortar eller refuserar en insändare eller en icke beställd artikel. Nätmissbrukarna har bevisligen tillgång till dator och kan därmed lägga upp egna bloggar. Förmodligen skulle dessa inte bli särskilt lästa, och det är väl där skon klämmer. Då är det lättare att parasitera via kommentatorsfunktionen hos Carl Bildt, Ali Esbati eller någon annan känd bloggare.

Sammanfattningsvis: det kanske inte går att undvika det ultimata viruset, men i väntan på det kan man i alla fall se till att skitsnacket på nätet inte tillåts att ta över. Klart, slut.