 |
| Det ser ju spännande ut, men verkar det inte konstigt med en skogsindian som har en fjäderbuske à la prärieindian på skallen? |
Följande text publicerade jag redan 2007, Drömmen om Hjortfot (i Palestina, kanske?). Kanske en repris kan passa, grundtanken och slutsatsen känns inte omoderna:
I stället för att skriva om en bok skriver jag den här gången om en kategori av böcker, nämligen den typ av ungdomsböcker som förekom när jag var ung. Det man läser i sin barndom kan hänga med hela livet, och ingen kan hävda att inte även dessa ”oskyldiga” böcker har en ideologisk sida. Författaren har värderingar, bra eller dåliga, som på det ena eller andra sättet lyser igenom. Det gäller även äventyrsskildringar från Wahlströms förlag. Sådana slukade jag och många andra så fort vi hade lärt oss läsa. Det var indianhistorier från Nordamerika eller motsvarande äventyrsskildringar från andra delar av det som idag kallas Tredje världen. De modiga nybyggarna slogs mot elaka indianer (eller svarta eller indier). Det var en kamp på liv och död mot de hemska infödingarna som inte brukade marken som de europeiska invandrarna och därför gott kunde jagas bort, men i dessa berättelser fanns det medhjälpare som var från trakten. Och dessa litterära gestalter måste ha påverkat oss och förvirrat våra oskyldiga sinnen.
Vi tillhör ju en generation vars mer inflytelserika medlemmar inte har släppt ifrån sig makten och därför är vårt medvetna och omedvetna tankeliv av intresse. Lika väl som vi har en djärv Robin Hood i vårt minne, den modige kämpen för småfolkets rätt mot den elaka överheten, kan där finnas andra figurer, betydligt tvivelaktigare.
Jag tänker på vad sådana som Hjortfot, den ädle indianen i Edward S. Ellis’ berättelser gjorde med oss. Eller andra Hjortfot-figurer som dök upp i äventyrshistorier från Europas koloniala vildmarker. Vad var det speciella med dessa litterära gestalter som den uppmärksamme läsaren säkert redan har upptäckt att jag har vissa invändningar mot? – Fråga en patriotisk norrman om hans/hennes syn på Vidkun Quisling, och du torde få svaret! Det handlar om individer som vänder sig mot sina egna för att tjäna angriparna. Motivet kan vara interna motsättningar, hämnd mellan olika stammar, att en ”ädel vilde” råkar bli bekant med en viting – resultatet blir lik förbaskat ett förräderi. Det där är inte bara litterära konstruktioner: kolonialister har ofta lyckats ställa olika grupper ”därute” mot varandra, ibland med fruktansvärda följder som ännu finns kvar. Men i böckernas form gjordes förrädarna till hjältar och deras offer till nära nog obegripliga monster.
Ibland undrar jag om inte denna Hjortfot finns än i dag i den vite mannens bakhuvud som en vansinnig idealbild. För vad är personer som kungen av Saudiarabien eller Egyptens president, dessa ”västvänliga” härskare, annat än Hjortfotar/quislingar som hellre tjänar utländska herrar än sina egna folk? Det låter så fint med ”västvänlig”. Det är fint att vara vänlig. Men när dessa Hjortfotar bedriver tortyr och annat otyg för att tjäna den vite mannen blir det mindre vänligt. Det kan sluta med en skräll och en situation som är etter värre än tidigare.
För långsiktigt är det inte klokt att basera sin politik på quislingar. Antingen kan de störtas av det egna folket eller också uppfinner de plötsligt en egen agenda och blir besvärliga. Shahen av Iran var en persisk Hjortfot som gjordes till härskare för att västvärlden inte tyckte om den gamle premiärministern Mossadeq som ville nationalisera oljetillgångarna. Men shahen var inte oövervinnerlig, till slut störtades han och Khomeini kom till makten och gjorde slut på ”vänligheten”. Saddam Hussein är det stora exemplet på samarbetsmannen som så småningom blev så besvärlig att han måste avsättas för att lyfta fram nya Hjortfotar till ledningen i Irak, Chalabi och vad de nu heter. Men det har bara gjort katastrofen än värre.
Kanske finns bilden av Hjortfot hos den normalsvensk liberal som betraktar palestinierna? För vad ser liberalen? Kanske mest en komplett obegriplig och ondskefullt islamisk människohord som ständigt ställer till bråk, medan några fina palestinier som ”president” Abbas försöker ställa allt tillrätta tillsammans med de israeliska och amerikanska humanisterna. Att Abbas företräder ett genomkorrumperat gäng som ställt sig i folkets fienders tjänst är oväsentligt, bara de är ”västvänliga” och utför de polisaktioner och den tortyr som israelerna kräver. Hamas är inte Hjortfotar (men kända för omfattande socialt arbete) och blir därmed fördömda. I stället för att se det verkliga lidandet kan liberalen drömma om Hjortfot i Gaza eller Ramallah som ställer allt till rätta så att palestinierna kan bli lyckliga på sina små landplättar – eller helst bara försvinner ur världens åsyn.
Kanske hade vi haft en bättre värld om de fina kultiverade människorna i västvärldens stormakter läst mer Robin Hood och mindre Edward S. Ellis när de var barn?
12 kommentarer:
Jag minns inte att jag läste vare sig om Hjortfot eller om Robin Hood som barn. Däremot minns jag en bok som då föreföll mig oerhört fascinerande och som handlade om att stadens barn var tvungna att ta hand om stan själva för att alla vuxna som genom ett trollslag försvann.
En sorts Flugornas herre, alltså - men med lyckligt slut. För visserligen fanns det smitare som försökte sno åt sig mer än deras andel, men de gick att kämpa ner. Solidariteten vann, för att den var smartare.
På något sätt bär jag nog med mig den här storyn om att världen går att behärska på ett solidariskt vis. Bara synd att jag varken minns författarnamn eller titel på boken.
Ingen bok som jag minns att jag kommit i kontakt med, dessvärre.
Sedan finns ju haken att böcker som man tyckte var fantastiska när man läste dem som barn kan verka tämligen platta och meningslösa när man läser om dem som vuxen.
Ett mycket bra inlägg Björn. Jag läste också Hjortfot-böcker som barn och förälskade mig i den vackre och ädle Hjortfot som stod på det godas sida.
Jan Wiklund: Du är kanske lite yngre än vi? I så fall var Hjortfot inte längre så intressanta - när du växte upp. Det kom ju en ganska kraftig reaktion mot indianböckerna och hela Vilda Västern-genren på film ex. på sextiotalet, kanske redan i slutet av 50-talet. Då ställde man kanske undan Hjortfort-böckerna eller undvek som förälder att köpa dem till sina barn.
Titta på SW:s koomentar till föregående inlägg. Där finns referens till den svenske Robin Hood-figur som kan ha påverkat en del människor - Per Stigman!
Kestin: Jag är född 50. Jag läste barnböcker ca 1953-1963 då jag snöade in på kriminalromaner och då för övrigt TV kom hem till oss med sina västernfilmer. Om det förekom någon censur märktes den i alla fall inte i barnvärlden. Boken jag refererar till ovan tror jag att jag hittade på skolbiblioteket.
Jan Wiklund: Men sådana böcker som Hjortfot hade nog redan börjat bli ute i slutet på 50-talet (6 år var en ganska stor åldersskillnad mellan oss då). Jag läste dem nog i mitten av detta decennium, då du alltså var i femårsåldern.
Sen kom ju dock TV att visa en massa gamla dammiga västernfilmer med alla schabloner, lögner och fördomar om USA:s historia och om relationerna mellan nybyggare och urbefolkningen. De har säkert lurat miljoner människor.
PS: Men jösses Jan Wiklund, inte läste du själv när du var 3 år gammal. Det har jag svårt att tro. 53 var jag emellertid 9 år och glufsade, via eget läsande, i mig allt som fanns på biblioteket att läsa. Jag fick inte låna på vuxenavdelningen men eftersom jag snart hade läst allt på barnavdelningen, där Hjortfot inte fanns, så lånade mamma böcker åt mig som hon ansåg att jag kunde läsa, som böcker av Jack London ex. De böcker om Hjortfot som jag läste fick jag i julklapp. Tvivlar på att jag hade fått dessa böcker 5-7 år senare, även om jag då hade varit 9 år och en inbiten bokmal.
Åjo, Kerstin, jag var så frågvis att mina föräldrar lärde mig den konsten i rent självförsvar. Kanske jag inte läste några mer utförliga luntor så tidigt men det fanns en sorts tunna bilderböcker i en serie med någon mening på varje sida, och dom slukade jag. En del av dom har faktiskt getts ut igen, bland annat klassikern Historien om någon, där man får följa en garntråds väg till en kattunge.
50-talet innebar ju något av en explosion på barnboksmarknaden, vilket kan förklara att gamla böcker försvann ur synfältet. Det var då Astrid Lindgren dök upp och hon fick snabbt många efterföljare. Och det är klart att mina föräldrar likaväl som andras hellre köpte det nya än det gamla. Man ville ju hänga med sin tid.
Jan Wiklund:
Men Hjortfot är inte en enkel bilderbok för tre-åringar utan en vanlig bok med texter för barn i åldrarna 8-13 år skulle jag tro.
Jag lärde mig för övrigt också läsa innan jag började i skolan men så avancerade saker som riktiga böcker läste jag inte själv förrän jag gick i första klass. I början blev det Pelle Svanslös, Nöff Nöff blir hjälte, Pippi Långstrump m.fl. verkligt rafflande barnböcker, sådana som föräldrar kunde läsa för femåringar. :-)
Nej, jag har inte heller sagt att Hjortfot är en enkel bilderbok för treåringar (fast den kanske finns i det formatet, vad vet jag?).
Utan poängen är att det under 50-talet kom så mycket ny barnlitteratur att den gamla blev ointressant, utan att det behövdes nån censur.
Jan Wiklund:
Men censur? Vem har talat om sådan. Det var bara så att media svängde någon gång mellan 1955 och 1965, till att inte lovorda massmorden på indianer lika intensivt. Det hade nog med medborgarrättsörelsen i USA att gör, gissar jag som intensifierades i början av 60-talet. Man började skriva i svenska tidningar om hur svarta diskriminerades i USA, hur Ku Klux Klan for fram etc. Då kom väl många människor på att de där indianböckerna var nog inte så trevliga, och slutade kanske köpa dem till sina barn.
Mot slutet av femtiotalet kom en annan sorts litteratur i Sverige om indianer, i form av Indianklubbens Årsböcker. Där gavs en bättre bild av vad som verkligen hände med urinnevånarna i främst USA. Det kanske kan ha påverkat något vad det gällde den äldre typen av böcker om "indianer och vita". Och det kom en del böcker som i romanform berättade om indianliv från ett indianperspektiv.
Skicka en kommentar