Finns pålitliga siffror?

I juli 1924 höll den kommunistiska internationalen (Komintern) sin femte kongress i Moskva. En vietnames som senare skulle bli berömd under pseudonymen Ho Chi-minh  gav en rapport om "de nationella och koloniala frågorna". Det fanns en lång lista över koloniala övergrepp att läsa upp. Bland annat nämnde han:

Belgiska Kongo hade en befolkning på 25 miljoner 1891, men den hade minskat till 8,5 miljoner 1911. (Från Ho Chi-minh i urval, red: Sture Källberg, PAN/Norstedts, 1967, sid. 35.)

Det hade varit intressant att få veta varifrån Hos siffror kom. Någon folkräkning i Kongofristaten (Belgiska Kongo) skedde inte förrän på 1920-talet. Vad som samtida och senare iakttagare är eniga om är att det skedde en kraftig folkminskning under den tid som Kongofristaten stod för (van)styret och utplundringen. (Kongo var ett privatföretag styrt från Belgien fram till 1908.) Sedan är storleken på folkslakten en annan fråga. "Hälften" säger några (gillar inte att länka till Wiki när det gäller sådana här frågor, men här står det en del). 5 miljoner? 10? Alla siffror blir osäkra. Enligt Ho skulle befolkningen ha minskat med två tredjedelar, underförstått på grund av den mordiska koloniala exploateringen. Andra nöjer sig med att hälften försvann. Det är ju mycket det också.

Vad kan man dra för slutsatser? Att det är svårt med siffror. Är indata skakiga blir utdata förmodligen inte så mycket bättre. Men vill man peka på mördarvärstingar så torde kung Leopold av Belgien ligga väldigt högt på listan. Och att man bör akta sig för att sköta länder som privatföretag.

Är demokrater alltid bättre?

År 416 f.Kr. var Athen demokratiskt (efter den tidens mått mätt). Demokratins vagga stod i Grekland. Men det fanns hårda motsättningar inom och mellan de olika små stadsstaterna, och Athen var en av dåtidens stormakter. Den lilla ön Melos tillhörde inte Athens maktsfär utan hade en allians med Sparta. Athenarna skickade en delegation till Melos och krävde pengar och att man anslöt sig till det athenska förbundet av stater. Melos vägrade eftersom man inte ansåg sig ha gjort något fel och dessutom hade sin pakt med Sparta. Athenarna svarade att det struntade man i. Folkförsamlingen i Athen röstade för att ge melosborna en läxa. En expedition skickade till dit, lokalbefolkningens män dödades medan kvinnor och barn såldes som slavar. Snyggt demokratiskt handlande, eller en tillfällig och tråkig avvikelse?

Tittar man på 1900-talets historia blir påståenden om demokratiernas fredlighet och anständiga uppträdande ganska märkliga. Ofta är det snarast våldsamheten och plundrandet som faller en i ögonen, kombinerat med storstilat hyckleri och bristen på ansvar.

Det var inte Saddam Hussein som var först med att giftbomba motståndare i Irak. Flera år innan han ens var född släppte engelska flygplan, plan från det demokratiska England, giftgasbomber över upproriska kurdiska byar i norra Irak. (Mussolini lät göra samma sak i Etiopien och Libyen, men han låtsades i alla fall inte vara något annat än en makthungrig imperiebyggare.)

Akropolis i Athen, demokratins vagga. Så här trasig kan demokratin bli om man inte sköter om den och håller efter figurer som under demokratisk täckmantel gör något helt annat.

Redan 1900 hade demokrati av athensk form, med rösträtt åtminstone för alla män, slagit igenom i stora delar av västra Europa, i Nordamerika och i några tidigare engelska kolonier. Hindrade detta USA från att från 1900 och ungefär tio år framåt bedriva nära nog utrotningskampanjer på Filippinerna? Eller det tyska folkmordet i Sydvästafrika (nuvarande Namibia)? Eller engelska och franska kolonialtrupper att marschera hit och dit i Tredje världen och då och då meja ner några infödingar som inte hade mer otalt med England eller Frankrike än vad folket på Melos hade med Athen?

Jag har inte koll på någon total lista över massmord som demokratierna bedrivit under 1900-talet men den är ändå lång och slutsumman handlar om miljoner döda. Indokina, där först fransk och sedan amerikansk militär härjade. Madagaskar 1948. Algeriet först 1945 och sedan det långa befrielsekriget mot fransmännen. Engelsmännen i Kenya och Malaya, Indien, Afghanistan och Burma.

Demokraternas uppbackning av gamla kolonialister och diktatorer av mordiskt snitt bör läggas till syndalistan. Vilket ansvar för detta utkrävdes, vad sade de människor som demokratiskt valde de politiker som exempelvis var ansvariga för att England torterade motståndsmän i Sydjemen eller NATO försåg Portugal med vapen så att landet kunde bedriva sina kolonialkrig? - I allmänhet sade de ingenting. De blev väl bara upprörda vid de sällsynta tillfällen när offren lyckades slå tillbaka. "Hur kan de göra så mot oss - varför hatar de oss?"

Jag skriver detta för att det enfaldiga argumentet om Israel som "Mellanösterns enda demokrati" har dykt upp igen. Även om man bortser från att valmanskåren i Israel har en konstig sammansättning är etiketten "demokrat" generellt ingen garant för anständigt uppträdande. I vissa fall kan uppträdandet närmast försämras. När israeliska politiker vädjar till potentiella väljare kan de gynna sin sak genom att visa "beslutsamhet" och döda några palestinier. Det är inte konstigare än att vita politiker i USA:s sydstater kunde söka stöd hos sina vita väljare genom att hetsa mot de svarta som var utestängda från att rösta. Det är en demokrati inom gruppen, men inte utåt. En vanlig förening kan fungera på det sättet, men också exempelvis en kriminell grupp. Man kan faktiskt tänka sig motsatsen - en stat där det å ena sidan inte råder demokrati, men där det å andra sidan inte heller förekommer någon större diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet. En del av de gamla imperierna i Asien var faktiskt av den sorten, exempelvis perserriket. I den muslimska världen, som ju knappast var västerländskt demokratisk, kunde urgamla kristna församlingar överleva under mer än tusen år och olika folkgrupper existera sida vid sida. Nu blir de väl utbombade i en kombination av muslimsk och västerländsk fanatism, men det är en annan historia.

Hur gick det för Athen, tjänade man på att krossa Melos? - Redan året därpå skickade athenarna en flottexpedition till Sicilien. Det slutade med militär katastrof och Athen själv höll på att gå under. Man kunde hanka sig fram ett tag till, men självständigheten försvann in i makedoniern Alexander den stores världsvälde.

Sammanfattningsvis: demokrater kan vara demokrater hemma, men hos grannen eller på andra sidan jordklotet kan de vara tjuvar, mördare, hycklare och vad man vill. Ändå är det demokratin som måste förstärkas, förstärkas för att få bort de där figurerna. Men det kan inte göras om inte helighetsetiketten slits bort från dem och konstiga idéer om en "knivskarp gräns" mellan demokrati och diktatur avförs från debatten. De flyter in i varandra. Demokrati är oftast bättre, demokrater är det ofta inte.

(Detta är för övrigt inlägg 1200 på denna blogg. Hej läsarna!)

Historien tar aldrig slut ...

På torsdagens eftermiddag passerade jag en liten demonstration på Mynttorget, nedanför Slottet. Det var flaggor jag inte kände igen, men texten på ett plakat avslöjade snart vad det rörde sig om: Carl Bildt erkänn folkmordet 1915 stod det. Således handlade det om massmorden på armenier i det Ottomanska riket under Första världskriget. Nittiotre år har gått, men såren har inte läkts. Turkiets envetna förnekande av dessa massakrer (som sedan uppges ha inspirerat Hitler till liknande aktiviteter) är ett hinder för landets förbindelser med Europa. Det är ett svart kapitel i Turkiets historia som man borde skaka av sig för att kunna gå vidare, men den politiska viljan och modet saknas. Hur det skulle kunna ske vet jag inte, och man kan fråga sig om den turkiska republiken skall be om ursäkt å det ottomanska kalifatets vägnar, men det vore faktiskt snyggast så. Om man bara fortsätter blåneka kommer historien att kleta sig fast och aldrig ta slut. Ankara blånekar, armenier fortsätter protestera i all oändlighet.

För numera tar historien aldrig slut. Minnet av gamla oförrätter lagras i olika media och kan tas fram när som helst och för vilka syften som helst - inte alltid ädla. I Sydafrika gjorde man ett försök att summera och gå vidare genom sin sanningskommission, och liknande försök har gjorts i andra länder. Folk får berätta vad de har gjort och sedan skall man förhoppningsvis andligt renade kunna övergå till nya uppgifter.

John Pilger skriver om läget i Sydafrika, och det ser dystert ut numera. För det räcker inte bara med att prata, det måste till konkreta åtgärder också, annars kommer man inte bort från det elände som skapades under apartheid-åren. Men tydligen har inte mycket skett, exempelvis med den jordreform som aviserades när det gamla styret föll. Inte undra på att många svarta sydafrikaner hyllar Robert Mugabe som verkligen tagit itu med de vita farmarna! Med ett raskt reformprogram som hade visat folket att något verkligen händer vad det gäller arbete, bostäder, hälsa och liknande hade Sydafrika kunnat lägga den gamla regimens vanstyre bakom sig. Är folk sysselsatta med ett positivt uppbyggnadsarbete har de ingen anledning att gräva ned sig i det förflutna.

Nu finns fattigdomen kvar utan att ANC bryr sig så mycket, och historien lever. Kanske det krävs en våldsam explosion av bitterhet för att Sydafrika skall kunna bryta sig ur den onda kombinationen av gammal apartheid och ny liberalism? Det vore tråkigt, för då har man missat en stor historisk chans.

Hitlers inspiration?

Ett inlägg av bloggaren Pierre Gilly nyligen fick mig att fundera på hur det var med Hitler och hans eventuella inspirationskällor inför världskrigets massakrer. Jag hade för mig att han sagt något om massakrerna på armenier under Första världskriget, men var? Hans berömda bordssamtal? - Jag sökte på nätet och hittade det här i Wikipedia. Det är från ett tal i Obersalzburg 22/8 1939, strax innan Tyskland angrep Polen:

"Unsere Stärke ist unsere Schnelligkeit und unsere Brutalität. Dschingis Khan hat Millionen Frauen und Kinder in den Tod gejagt, bewußt und fröhlichen Herzens. Die Geschichte sieht in ihm nur den großen Staatengründer. Was die schwache westeuropäische Zivilisation über mich behauptet, ist gleichgültig. Ich habe den Befehl gegeben — und ich lasse jeden füsilieren, der auch nur ein Wort der Kritik äußert — daß das Kriegsziel nicht im Erreichen von bestimmten Linien, sondern in der physischen Vernichtung des Gegners besteht. So habe ich, einstweilen nur im Osten, meine Totenkopfverbände bereitgestellt mit dem Befehl, unbarmherzig und mitleidslos Mann, Weib und Kind polnischer Abstammung und Sprache in den Tod zu schicken. Nur so gewinnen wir den Lebensraum, den wir brauchen. Wer redet heute noch von der Vernichtung der Armenier?"

Vad han säger på slutet är att han gett sina "dödskalleförband" (antar det avser SS) i öster order att obarmhärtigt och utan medlidande skicka män, kvinnor och barn med polsk härstamning och språk i döden. Och nyckelfrasen: Vem talar idag ännu om förintandet av armenierna?

Naturligtvis är det här omstritt. Turkar vägrar att godkänna att citatet är riktigt, armenier hävdar att det är korrekt - båda är parter i målet. Men vad jag kan se av artikeln i Wikipedia har texten enligt ovan publicerats som äkta vara i officiella tyska handlingar efter Andra världskriget och i USA har man gjort en stentavla av den. Den var också känd på sina håll redan under kriget och är inte ett papper som kommit fram på senare år. Däremot lades dokumentet aldrig fram som bevismaterial under Nürnbergrättegångarna.

Gilly skriver om israeliska politiker som vägrar att kritisera massakrerna på armenier. Anledningen till detta är Israels och Turkiets samarbete idag som man inte vill skada. Jag minns ett annat fall när israelerna inte heller ville kritisera trots att "hela världen" i övrigt gjorde det, nämligen när Serbien skulle ställas vid skampålen på 90-talet. Där var dock motiveringen faktiskt mer sympatisk: serberna hade inte ställt upp på judeutrotningen under Andra världskriget (vilket dock de av NATO godkända kroaterna hade gjort, kan vi tillfoga). Hitlercitatet gäller polacker, inte judar. Kan det vara anledningen till att israelerna ignorerar det? - Jag tror inte det. Här handlar det om det som tyskarna kallar realpolitik. Och då får man svälja ett och annat obehag.

Att vara den siste - efter folkmordet

Den siste – hur roligt är det att vara den siste? Det kan vara ledsamt nog när man åldras bland sina egna och märker att allt färre finns kvar av människor man kände i ungdomen. Till slut kanske ingen finns kvar att dela minnen och erfarenheter med. Hur är det då att vara den siste av sitt folk – och dessutom leva bland andra människor som tillhör det folk som är ansvarigt för att ditt folk är borta? Språket, historien, kunskaperna – allt förintat!

På den här bilden ser vi företrädare för de två. De som överlevde, de som försvann. Till vänster den kände forskaren Alfred Kroeber (för övrigt far till den också välkända och utmärkta författarinnan Ursula Kroeber le Guin). Till höger Ishi. Fast han hette nog inte det. Hans verkliga namn försvann i tystnad när han blev ensam kvar och ingen annan kunde uttala det. Ishi var den siste av Yahi, i sin tur den siste av Yanofolket, en grupp som bodde i Kalifornien. (Se http://en.wikipedia.org/wiki/Ishi)

Det pratas om folkmord – det här var folkmord som det inte pratas om! Ett folk som försvann, trängdes bort, utrotades. De kaliforniska urinvånarna sopades bort av den vite mannens folkmordspolitik som med dödlig kraft svepte fram över kontinenten. Vad det gäller tasmanierna som planmässigt utplånades på 1800-talet lär det finnas två bud på vem som var den siste överlevande, men jag har svårt att se den praktiska betydelsen i det. Tasmanierna utrotades, som så många andra folk runtom vår Jord. ”Vår” Jord? Vem äger Jorden? De som har mest pengar och störst kanoner?

På bilden ovan Ishi 1914.

För den som undrar om folkmordsmentaliteten verkligen försvunnit i London och Washington finns det mycket att fundera på. Det är handlingarna som räknas, inte vackra ord.