Uppe igen

Nu är datorn hemma igen. Hoppas den håller ett tag till. Fast det blir alltid konstigheter. Hur tusan har man lyckats få bort av-aktiveringen för den där eländiga tryckplattan som jag inte vill ha med att göra? Själva funktionen att av-aktivera verkar inte finnas kvar i datorn. Mystiskt.

Nåväl, ett dygn utan dator är säkert bra för hälsan, fast det tar ett tag att komma ikapp och röja upp i inkommande korrespondens och andras bloggposter som måste läsas . Jag noterar att mitt föregående inlägg om en möjlig spricka i KP är ett av de mest lästa på länge. Undrar vilka läsarna är.

Eftersom jag inte driver någon popularitetsblogg får jag väl återgå till smala ekonomiska spörsmål.  Ta räntepolitik, det är tråkigt. Sluta läs här! Eller fortsätt ...

Om man skulle slänga ut en brandfackla och säga att räntepolitiken i bästa fall är overksam och i värsta fall direkt skadlig kanske någon blir upprörd. Gör till att börja med skillnad på skulder som har med produktiva investeringar att göra, och skulder som avser konsumtion. Konsumtion innefattar förbrukning av bostadsyta (borätter i allmänhet), privatbilar, nöjesresor och liknande. Om man vill hålla räntan nere för att i en lågkonjunktur främja produktiva investeringar kan det låta rimligt, men då får man tänka på att om man sänker räntan idag så kan det ta flera år innan det slår igenom i form av nya investeringar - och då kan det vara rasande högkonjunktur igen! - Detta är ett argument för den typ av penningpolitik som jag förespråkar, nämligen att man under kristider kan skapa fonder för att få resurser i arbete direkt, inte i någon avlägsen framtid. Ibland sägs det att räntan är ett trubbigt vapen, men jag undrar om det är ett vapen över huvud taget. Möjligen ett träsvärd att vifta med.

Håller man räntan nere för att gynna privatkonsumtion som egentligen är ohållbar är man verkligen ute på tunn is. En massa människor konsumerar långt utöver vad de egentligen har råd till. Vad skall det vara bra för? Dessutom bidrar krediter till att driva upp priserna. Ytterligare en aspekt är att de som satt sig i skuld till en bank ju måste dra in pengar för att betala av lånen (ja, det finns ju amorteringsfria lån, men vem kan lova att de tillåts existera i all evighet?). Därmed drabbas samhället av en massa arbete som man kan fråga verkligen behövs. Fast just den aspekten skriver nog Birger Schlaug bättre om.

Sur nationalekonom? "Hur vågar man kritisera den heliga räntan!?"

Lite mer om riksbanker och sådant trist

Banker och penningpolitik och liknande är inte så kul - om man nu inte tillhör någon kufisk subkultur av ekonomer som tycker att det inte finns något mer intressant i livet än just pengar, räntor och liknande när det uttrycks på någon konstig ekonom-jargong. Och det är ju faktiskt så att pengar inte är samhällets, eller ens ekonomins, kärna. Däremot kan pengar vara bra för att underlätta olika transaktioner mellan människorna i samhället. Omvänt: om det fungerar illa med pengar och räntor kan transaktionerna bli störda vilket leder till diverse besvärligheter. Som för närvarande, med grunden i USA:s huslånekris.

Jag skrev lite om "oberoende riksbank" för några dagar sedan varpå följde en debatt med signaturen Gustav. En av mina kritiska synpunkter på en institution som har till uppdrag att (officiellt) bevaka bara en fråga och i stort sett strunta i allt annat är att världen omkring denna institution har en tendens att ändra sig. Och därmed blir den ursprungliga instruktionen allt svårare att följa. Det är som den gamla frågan: "Om kartan och terrängen inte verkar stämma med varandra, vad är det då som gäller?" I en intervju med förre vice riksbankschefen Villy Bergström i Dagens Nyheter idag (verkar inte finnas i nätupplagan) säger han något som låter ungefär som samma sak:

Historiskt sett har penningpolitiska regimer brukat fungera i 20-30 år, tills det har blivit dags för något nytt.

Sedan tillägger han:'

Den här gången hotas systemet av de finansiella bubblor som uppstår vid låg inflation och stabila makroekonomiska förhållanden.

Här är det osäkrare. Vi vet ju inte om det kommer en inflationschock eller om det händer något som kastar såväl "finansiella bubblor" som "stabila makroekonomiska förhållanden" över ända om några år. Stabiliteten i sig skulle kunna innebära ett hot om den döljer mer djupgående problem. Även om havet ligger lugnt och blankt kan det finnas häftiga strömmar under ytan. Skulle det potentiella svarta hålet i US-dollarekonomin öppna sig exempelvis, då kan det bli synnerligen rörigt i världsekonomierna framåt. Att det skapas "bubblor" kan ju också hänga samman med att den reala ekonomi som de uppstår ur och lever på inte går helt bra, och då uppstår spekulation och spelverksamhet som kan få vansinniga proportioner.

På tal om ekonomi: Fattiga skickas till kyrkan handlar det om i ett DN-reportage. Ett dj-a sätt. Socialtjänsten i Stockholm har förnekat det tidigare, men nu var det någon som var klumpig nog att skriva ner att man vill jaga över en behövande till kyrkans bistånd. Och det är inte nytt. Redan under Persson-regimen hörde jag om det här fenomenet, nämligen att det samhälleliga skyddsnätet monteras ner för att de ansvariga glatt räknar med att kyrkliga samfund tar över. Jag minns intervuer med folk i Frälsningsarmén (i Eskilstuna tror jag det var) som handlade om det. Detta är inte bara Allianspartier som ger sig på folk som har det svårt, såvida man inte också räknar godsägare Persson och hans SAP som tillhöriga Alliansen. Alltid går det att sänka skatten några öre på det sättet, men vem garanterar att detta inte kommer tillbaka mycket dyrare senare?