Har du middagsbordet i ladan?

För någon dag sedan talade jag med en gentleman som tyckte att Magdalena Anderssons uttalande om att "ladan är tom" var dumt. Själv har jag för mig att Mona Sahlin kläckte ur sig något liknande vid ett tidigare tillfälle, då var det något om att "godispåsen" var tom.  Lada eller påse - det spelar nog mindre roll även om 'påsen' var lite mer av att 'dagisfröken pratar till småbarnen'. Vad det handlade om var/är väl helt enkelt om att sno från de mindre bemedlade och ge till de som redan har.

Att "ladan är tom" låter egendomligt hur man än ser det. Vad är ladan och vad är det som inte finns i den längre? Andersson gjorde ett tillägg om att man inte kom till ett dukat bord, men vanligen har man väl inte matbord i lador? Svårbegripligt. Men det handlar om statsbudgeten, och den konstiga idén att varje utgift måste 'finansieras krona för krona', samt att det måste finnas ett 'överskott' i statens finanser. Mindre svårt att förstå, men kanske något som bör betecknas 'ekonomisk vidskepelse'.

Några funderingar:

Kan man eftersträva 'överskott' i statsbudgeten när 'pengar' i stor utsträckning inte längre består av sedlar, mynt och värdepapper som kan användas som pengar? Vad är det för över- eller underskott som i själva verket består av ettor och nollor i databaser? Kan ettor och nollor 'ta slut'?

I ett land med guldmyntfot så måste penningmängden anpassas till mängden guld. Den tiden är över. Det rimliga bör vara att utbudet av 'pengar' (vare sig det är handfasta sedlar, eller ettor och nollor) dels anpassas till behovet för att få betalningarna i ekonomin att flyta smidigt, dels har målet att full sysselsättning skall garanteras. Med andra ord måste ettor och nollor som läggs in eller tas bort på olika konton anpassas till verkliga och önskade flöden av varor och tjänster, och penningpolitiken underordnas flödenas behov.

Så långt tror jag inte Andersson & Co. har kommit. Det får de nog inte göra för sina verkliga chefer heller.

"Guldbaggarna" och skrämseln

Vi är i ett historiskt skede när inte bara mynt, utan sedlar, blir en allt mindre del av den ekonomiska vardagen. Väldigt få personer går numera runt med tjocka sedelbuntar för sköta sina affärer, i ökande grad är det plastkort som gäller eller knapptryckningar på datorn. Jag kanske har fel, men kan detta vara en antydan om att hela penningsystemet är på väg ut? Kommer pengar att finnas kvar om säg femtio år, annat än som räkneenheter i cyberrymden möjligen?

I det läget finns det dock en del personer med anknytning till den så kallade österrikiska skolan inom nationalekonomin som förespråkar återgång till guldmyntfot samt att man privat skall lagra guld. Jag vet inte om de i praktiken förespråkar guldmynt, men de antar nog åtminstone att de pengar som finns i cirkulation i form av sedlar skall vara uppbackade av guldreserver. (För några årtionden sedan kunde man ännu läsa på svenska sedlar att de skulle kunna lösas in mot guld - fast det var ju bara skoj.) Med guldmyntfot garanteras penningvärdet
och antas bli stabilt och pålitligt. Den elaka staten kan inte ge ut hur mycket pengar som helst.  Öknamnet för folk som förespråkar det här är "goldbugs", vilket av någon anledning blir "guldbaggar" på svenska.

Ekonomen Philip Pilkington skriver om det här fenomenet och ser guldbaggeriet som skrämselpropaganda och försök att stödja guldbranschen när efterfrågan faktiskt ser ut att sjunka. Själv har jag aldrig förstått varför man skall ha guld som säkerhet, det förutsätter ju att man veta att man kan sälja av det i kristider och byta mot något matnyttigt, men det vet man ju inte i förväg. Detta inser åtminstone också de USAmerikansk "guldbaggarna" som laddar upp med matförråd och vapen, förutom då guld. De väntar nämligen på den stora undergången som kan förväntas när som helst. Hela det ekonomiska systemet kommer att säcka ihop, och då måste man vara beredd. Det finns några av den sorten i Sverige också som propagerar för att man skall köpa guld och skaffa sig en bas någonstans ute i bygderna när det stora sammanbrottet inträffar.  Matförråden kan de ju äta upp, men jag har inte sett någon förklaring till vad de tänker göra med guldet. Hur handskas man med leveranser av guldtackor i ett läge där samhället antas ha brutit samman? Var förvarar man guldet? Blir det inte så att man i själva verket har ett papper som säger att man har X gram guld i ett förråd någonstans, fast man egentligen inte vet om det finns där? Hur är det med det tyska guldet i USA, finns det där det skulle ha funnits?

Det här diagrammet från Pilkington visar efterfrågan på guld i olika sektorer 2002-2011. Jag tolkar det som är under noll-strecket som att fram till och med 2008 sålde riksbankerna guld, och från 2010 började man köpa igen. Men de offentliga köpen verkar inte uppväga vad man sålt ännu. Och kanske det är olika köpare och säljare över åren? Kan det vara så att Kina försöker byta ut en del av sin valutareserv mot guld i stället för dollar? Annars är ju det mest märkliga att andelen guld till investeringar i tackor och mynt har ökat mest fram till 2011. Kanske ett resultat av livlig propaganda från "guldbaggarna". Men andelen till smycken har krympt. Kan det bero av att smycken tidigare betraktades som guldinvesteringar i vissa länder (som Indien och arabländer?), men att man nu struntar i omvägen via juveleraren och i stället tar rent guld?

Ett diagram till, möjligen kan det antyda att en del luft pyser ur guldbubblan på grund av sjunkande efterfrågan på guldtackor och mynt. Kan det vara, som Pilkington skriver, att "guldbaggarna" gått för långt och skrämselpropagandan inte fungerar längre?

MMT - hur det skulle kunna fungera

För ett tag sedan rasade en del av ringmuren runt Visby. Nu har det kommit fram pengar till återuppbyggnad nästa år. Men för ett tag sedan var det oklart, enligt det här inlägget.

Vi kan ta det här fallet som ett praktiskt exempel på hur MMT, modern penningteori, skulle kunna fungera. Utgångspunkten är alltså att ett gammalt byggnadsverk rasar ihop. Vi får köra en frågelista:

1. Skall detta åtgärdas på något sätt?

2. Om svaret är ja, så är nästa fråga: vadå?

3. Antag att vi utesluter alternativen 'riv skiten' eller 'bygg en kopia i hårdplast' - det bestäms att återuppbyggnad av befintlig mur skall ske.

4. Nu frångår vi dagens rutiner. I stället för att fråga om det finns pengar så frågar vi vilka resurser som behövs, och om de finns tillgängliga? Arbetskraft och expertis av olika typer, material, maskiner.

5. Finns inte dessa resurser måste projektet avbrytas tills de eventuellt kan komma fram, eller man får tänka sig andra lösningar (låta muren rasa bäst den vill, en vedertagen metod att vanvårda bort fornminnen).

6. Men finns arbetslösa människor som kan hugga i och jobba med det här, och annan material som krävs, är pengar enligt MMT inget problem. Det skapas ett konto elektroniskt (av riksbanken kanske?) som exempelvis Riksantikvarieämbetet kan debitera för personal- och materialkostnader. Detta innebär att offentliga utgifter för a-kassa försvinner och ersätts av löner till de som arbetar på projektet ... utan att det egentligen kostar ett öre.

Behov och resurser kan mötas och ett bra resultat uppnås utan att det offentliga behöver vare sig låna eller skatta fram pengarna. Därmed blir pengar ett smörjmedel, inte en bestämmande faktor. Och som alla (?) förstår kan det här exemplet göras om och modifieras efter alla möjliga förutsättningar men ändå komma tillbaka till samma resultat. Många torde också förstå att detta förfarande innebär ett besvärande hot mot de institutioner som annars skulle leva på att mot ränta låna ut pengar till det offentliga - de blir obehövliga!

I det här sammanhanget vill jag peka på ett intressant inlägg hos bloggen Flute-tankar som skriver om hyperinflationer. När det egentligen inte finns några bra argument mot MMT brukar motståndare eller folk som är osäkra på teorin vifta med inflationsspöket.

Jag har själv funderat över vad som händer när nästan alla 'pengar' är elektroniska och frasen 'att trycka nya pengar' blir helt absurd eftersom det inte är det som staterna gör.  Flute-tankar  förmodar att hyperinflation hänger ihop med ett system där pengar verkligen är handfasta saker, sedlar och mynt. Men nu är vi ju bortom det, som sagt. Man kan inte ta på ettorna och nollorna i datorernas minnen. Det är svårt att tro att en sådan omvälvning inte skulle ha betydelse. - Och i dagens läge är det snarare deflations- än inflationsspöket som viftar med särken därute i mörkret!

Publicering, samt ny på bloggrullen

Det sa 'plopp' i brevlådan för några timmar sedan, och se: senaste numret av Clarté! Inte nog med det, ungefär en kvadratdecimeter där upptas av ett resonemang som jag plitat ned om tyska Piratpartiets ekonomiska synpunkter. För den som möjligen tycker att ämnet låter bekant så kan det bero av att tre inlägg här på bloggen innehåller mina översättningsförsök av dessa punkter. Här finns det tredje och sista, med länkar till de två föregående. 

En skarp penna som då och då figurerar i Clarté förs av den fackliga aktivisten Frances Tuuloskorpi. Hon har en egen blogg, och jag har lagt in den på bloggrullen till höger. Följande fina film har inte Frances gjort, men jag fiskade upp den på bloggen:

 

Det finns en viktig sak som Frances framhåller, och det är arbetslöshetens baksida: på många arbetsplatser är man helt enkelt underbemannade samtidigt som mängder av människor går arbetslösa. Om det är arbete man är ute efter så finns det mängder av arbeten, men de tillsätts inte. Utan att förklara mig djupare vill jag hävda att här har vi ett argument för Modern Penningteori (MMT, Modern Monetary Theory). Det är inte brist på folk och resurser, men det påstås att det är brist på pengar. Men staten kan på nolltid och praktiskt taget utan kostnader trolla fram de pengarna och se till att exempelvis sjukhusen får tillbaka städare, biträden, undersköterskor etc. Sprider sig medvetenheten om den möjligheten kan den till slut explodera som en jättelik politisk bomb.

Om MMT i Clarté

Den som vill läsa en översiktlig artikel med synpunkter angående MMT, Modern Monetary Theory, kan förslagsvis ta en titt på den här Clarté-artikeln som nu finns på nätet. Skribenten själv kan intyga att den är väldigt bra!

Görtzens nödmynt, inflation och liknande

Här har vi Karl XII:s finansminister Görtz och ett av de nödmynt som gavs ut under krigarkungens senare år och som ansågs ha drivit fram kraftig inflation. Jag antar att det som står på myntet skall tolkas som "en daler silvermynt" - men som synes verkar det snarare vara gjort av billigare koppar.

Och här har vi konung Johan III, under vars regeringstid det inträffade en kraftig försämring av penningvärdet i Sverige. Kungen fuskade, minskade silverinnehållet i mynten men inte värdet de antogs motsvara, och när folk upptäckte det åkte givetvis priserna upp eftersom de inte vill ha mindre betalt i rejält silver än tidigare.

Skelar han inte lite lömskt och skyldigt med ögonen?

Varför tar jag upp de här episoderna ur den svenska mynthistorien? - Helt enkelt för att jag känner en viss irritation över det inflationsspöke som vissa personer viftar med. Det handlar givetvis om statens möjlighet att själv skapa pengar och använda för att avlöna folk och köpa upp tillgångar, och detta utan att ta in pengarna i förväg via skatter, lån eller på annat sätt. Framhåller man den möjligheten skriks det omedelbart om inflation, och så tillgrips i sann nyliberal anda några exempel som är helt olika läget i Sverige och en del andra gamla industriländer idag. Zimbabwe och Tyskland i början av 1920-talet pekar man på. Men inte Ungern strax efter Andra världskriget och Ryssland strax efter revolutionen, av någon anledning. Där var det kraftiga och plågsamma utbrott av inflation. Inte heller hänvisar man till de svenska exempel som jag nämnt ovan. Är det för att man inte känner till dem, eller är det för att inflationsargumentet då kommer att framstå som rent löjligt? Eller är det för att man inser att det med modern penningpolitik går att parera inflationstendenser (liksom för övrigt deflation, om sådan inträffar) och att om staten gör det minskar makten för banker och andra lånehajar att styra landets politik?

Om inflationen under Johan III:s tid har jag skrivit mer om här och här. ('Här' nummer två är den skojiga historien om de två falskmyntarna som skulle avrättas.)

Dollarn skall ner till 5,20!

Ett svenskt nödmynt från 1718. Nominellt skulle det gälla för 1 daler.

Vafalls, skall USD ner till 5,20? Jag läste det någonstans tidigare idag men nu hittar jag inte tillbaka till citatet. Det kanske låter som ett uppseendeväckande kursfall för de personer som bara är vana vid senare tiders dollarkurser, men vi som tillhör en mossigare generation minns när dollarn utan någon diskussion var världens reservvaluta och den stod permanent på ungefär 5,20 (jag minns inte på öret exakt, någon jäkla måtta på minneskonsterna får det vara).

Men USA förde krig i Sydostasien och det kostade allt mer att hålla igång. Inte bara i form av unga värnpliktiga grabbar som skeppades över till Vietnam och sköts i stycken eller kom hem som vrak, utan riktiga pengar också.

I stället för att låta skattebetalarna stå för hela notan tryckte USA:s regering upp mer pengar, och det är inget bra sätt att finansiera utsvävningar av det här slaget. Det var ungefär som nödmynten som gavs ut mot slutet av Karl XII:s regim - folk fattade att de inte motsvarade det angivna värdet. I sådana lägen inträder en "marknadskorrigering" och pengarna blir mindre värda när man försöker handla för dem. Och USA:s dollar krisade ihop - var kursen inte nere i 4,50 ett tag?

Det brittiska pundet är också på väg utför, men det är inte på samma risiga nivå som för en del år sedan. I vilken mån kostnader för överdrivna krigsäventyr har skadat även pundet vet jag inte, men förmodligen skulle den brittiska ekonomin må bättre av att man inte öste in miljarder i diverse krig, atomubåtar och annat i den stilen.

Rustningar, krig och ekonomi är ett intressant ämne. Jag skrev en uppsats en gång där jag gissade att den låga inflationen under1990-talet delvis kunde hänga samman med att världens rustningskostnader minskade och att höjd produktivitet höll tillbaka eventuell efterfrågedriven inflation. Mot slutet av Sovjetunionens existens, och några år därefter, minskade världens militärutgifter. Det var helt enkelt inte "för mycket" pengar ute och skvalpade i samhällsekonomierna under en tid. Nu har förhållandena ändrats rejält.

Det påstås (jag vet inte hur rätt det är) att USA genom sina upprustningar tvingade Sovjet till så omfattande motrustningar att den sovjetiska ekonomin och hela samhället rustades ihjäl. Med tanke på vad som händer i USA idag är det i så fall frågan om inte amerikanerna håller på att rusta ihjäl sig själva? Det fungerar så länge utlandet bidrar till finansieringen genom att acceptera dollar och statspapper, men börjar inflödet av resurser från omvärlden att hacka är imperiet i en allvarlig kris. Därför är det allvarligt för USA:s nuvarande politiker (vilket parti de än tillhör) när exempelvis oljeproducerande stater i varierande grad övergår till att begära betalt i euro i stället för dollar. Det verkar som den allvarligaste bristen i USA just nu gäller statsmän som verkligen kan tala om för hela folket att det inte går att fortsätta som man hittills gjort. Verkligheten kan inte drömmas bort. Imperieplanerna måste skrotas. Det går inte att hota eller skjuta sig ur krisen.

Lite mer om riksbanker och sådant trist

Banker och penningpolitik och liknande är inte så kul - om man nu inte tillhör någon kufisk subkultur av ekonomer som tycker att det inte finns något mer intressant i livet än just pengar, räntor och liknande när det uttrycks på någon konstig ekonom-jargong. Och det är ju faktiskt så att pengar inte är samhällets, eller ens ekonomins, kärna. Däremot kan pengar vara bra för att underlätta olika transaktioner mellan människorna i samhället. Omvänt: om det fungerar illa med pengar och räntor kan transaktionerna bli störda vilket leder till diverse besvärligheter. Som för närvarande, med grunden i USA:s huslånekris.

Jag skrev lite om "oberoende riksbank" för några dagar sedan varpå följde en debatt med signaturen Gustav. En av mina kritiska synpunkter på en institution som har till uppdrag att (officiellt) bevaka bara en fråga och i stort sett strunta i allt annat är att världen omkring denna institution har en tendens att ändra sig. Och därmed blir den ursprungliga instruktionen allt svårare att följa. Det är som den gamla frågan: "Om kartan och terrängen inte verkar stämma med varandra, vad är det då som gäller?" I en intervju med förre vice riksbankschefen Villy Bergström i Dagens Nyheter idag (verkar inte finnas i nätupplagan) säger han något som låter ungefär som samma sak:

Historiskt sett har penningpolitiska regimer brukat fungera i 20-30 år, tills det har blivit dags för något nytt.

Sedan tillägger han:'

Den här gången hotas systemet av de finansiella bubblor som uppstår vid låg inflation och stabila makroekonomiska förhållanden.

Här är det osäkrare. Vi vet ju inte om det kommer en inflationschock eller om det händer något som kastar såväl "finansiella bubblor" som "stabila makroekonomiska förhållanden" över ända om några år. Stabiliteten i sig skulle kunna innebära ett hot om den döljer mer djupgående problem. Även om havet ligger lugnt och blankt kan det finnas häftiga strömmar under ytan. Skulle det potentiella svarta hålet i US-dollarekonomin öppna sig exempelvis, då kan det bli synnerligen rörigt i världsekonomierna framåt. Att det skapas "bubblor" kan ju också hänga samman med att den reala ekonomi som de uppstår ur och lever på inte går helt bra, och då uppstår spekulation och spelverksamhet som kan få vansinniga proportioner.

På tal om ekonomi: Fattiga skickas till kyrkan handlar det om i ett DN-reportage. Ett dj-a sätt. Socialtjänsten i Stockholm har förnekat det tidigare, men nu var det någon som var klumpig nog att skriva ner att man vill jaga över en behövande till kyrkans bistånd. Och det är inte nytt. Redan under Persson-regimen hörde jag om det här fenomenet, nämligen att det samhälleliga skyddsnätet monteras ner för att de ansvariga glatt räknar med att kyrkliga samfund tar över. Jag minns intervuer med folk i Frälsningsarmén (i Eskilstuna tror jag det var) som handlade om det. Detta är inte bara Allianspartier som ger sig på folk som har det svårt, såvida man inte också räknar godsägare Persson och hans SAP som tillhöriga Alliansen. Alltid går det att sänka skatten några öre på det sättet, men vem garanterar att detta inte kommer tillbaka mycket dyrare senare?