Vad med pensionsåldern?

Bara en liten tanke: när det nu slår till med en rejäl ekonomisk kris som dessutom gissningsvis gör att mängder av människor permanent kommer att kastas ut från arbetsmarknaden ... är det då vettigt att höja pensionsåldern!? - Jo, det är klart om man tycker att det är roligt med medelålders och äldre som skall söka arbeten som de aldrig kan få. Annars inte.

Vem betalar?

Jag pratade nyss med en släkting som var upprörd över kritiken mot invandrarna. Hen hävdade att åttio procent av de som arbetar med åldringar i det aktuella området kommer utifrån, och att många av dem är väldigt bra på att ta hand om äldre. De är vana vid det hemifrån. Och det har jag inget att invända emot - har någon det? Ju bättre mänsklig omvårdnad, desto bättre. Men nu glider utvecklingen åt ett annat håll.

Vad man kan fråga sig är varför det finns så negativa attityder mot äldre i Sverige och många andra av de gamla industriländerna. Medför kapitalismen att de äldre blir bokföringsposter som går minus hela tiden? "Köttberg" som någon uttryckte det när han råkade prata om pensionärerna. Jan Myrdal har tagit upp det här och kallat det för hat mot de gamla. Detta jämfört med andra kulturer där man inte tänker så, utan tar hand om de gamla.

Annars kan man se det här som tregenerationsspelet: barnen kostar, sedan blir de arbetande vuxna som betalar till barn och gamla, och till slut blir de pensionärer som kostar. Men när mellangenerationen underhåller pensionärerna (sina föräldrar och andra som betalt deras barndom, i princip) betalar de ju tillbaka för vad de själva fått tidigare.

Det är få människor som ärligt kan säga att "jag har minsann fått betala för allting hela mitt liv". Kanske som vuxna, men knappast som barn. Men den lilla detaljen glöms lätt bort när det skall skäras ner på pensioner och vård. I valtider må politikerna tala vackert om "våra gamla", men det tycker jag låter som en antydan om att dessa "gamla" står utanför, att de inte tillhör det riktiga samhället där politikerna och deras uppdragsgivare bland de verkliga makthavarna sitter och mår gott. ... Mår gott på det samhälle som den nu grånande generationen, och dess föregångare, byggt upp.

Gör det! Ta den!

Härifrån

Orimligt. Yrkesförbud? Pensionsstöld

Man bör vara försiktig med uppjagade rapporter i media. Det händer ofta att viktiga detaljer medvetet eller omedvetet faller bort. Skulle dessa detaljer också presenteras skulle bilden av händelsen kunna bli helt annorlunda. Jag minns när det för många år sedan pratades upprört om "det meningslösa våldet" när en yngling blev ihjälslagen på Söder i Stockholm. Det verkade som en oskyldig kille som råkade illa ut - senare blev det en helgalen figur som försökte slåss med en planka men själv fick en definitiv smäll (om jag minns rätt). En del 'underliga' domar i brottmål kan också skrivas på detta konto. När domstolen tar hänsyn till alla fakta i målet så kan det komma fram saker som media inte rapporterat om, etc etc.

Nå, efter dessa till försiktighet manande inledande ord vill jag hänvisa till en artikel på den ständigt invandrings- och islamtjatande sajten Avpixlat. Den handlar om att en tillfälligt inhyrd gymnasielärare här på Söder förlorat jobbet på grund av att han är engagerad i sverigedemokraternas ungdomsförbund sdu. Ingen annan anledning har angivits än att vissa elever påstått sig vara oroade. Grabben har inte fått några anmärkningar vad det gäller utfört arbete, det har han utfört bra och inte agiterat under lektionerna eller uppträtt olämpligt mot någon.

Om detta stämmer är avsked orimligt och luktar yrkesförbud. Frågan är om det skadar sverigedemokraterna, eller om det snarare ökar partiets dragningskraft. Om man inte automatiskt ser alla sd-are som Fan själv kan det ju luta åt att man i stället får sympatier för den som uppenbart behandlas fel. Vill antirasisterna verkligen ge sd en offerroll?

Det gäller att inte bara ta sd som invandrarfientliga tokar, även om de har en irriterande vana att försöka få det mesta att handla om invandring. Jag fick syn på den här Avpixlat-artikeln som handlar om plundringen av pensionsfonderna, skriven av en äldre statistiker med erfarenheter av området. Sådant är ju politisk dynamit. Själv tappade jag 3/4 av min intjänade ATP exempelvis, och jag är ju inte ensam om detta. Ilskan är stor över vad som hänt, och nyligen sänktes pensionerna igen.

Anledningen till att sd ändå kanske inte kan driva frågan hårt är att partiets ekonomiska filosofi är ganska primitiv. Förmodligen kommer man att stupa på frågan "var skall pengarna tas ifrån?" om det blir tal om återbetalning av knyckta pensionspengar. Då blir det väl lite allmänt svammel om att invandrarna kostar för mycket, och så är den frågan död.

Jag antar att partiet fortfarande tror på "finansiering" i varje läge ... men om partiet inte gör det, utan tar till sig modernare penningteorier kan det bli en annan sak och ytterligare en röstmagnet. Men just det tycker jag vänstern (vad man nu menar med detta begrepp numera) skulle ta tag i i stället. Hur som helst: man skall inte underskatta det där gänget, även om de ibland kan lägga ganska tjocka lager av pixlar över saker som de inte vill att folk skall se.

Revolutionärer söker pensionärer

Det var ett tag sedan jag nämnde vad som sig förehaver i den lilla tidningen Arbetarkommunen, men de senaste numren har ägnats åt grundutbildning för Oktoberrörelsen. Det kan nog behövas för en rörelse som har större ambitioner än exempelvis nu kongressande vänsterpartiet.Vill man byta samhällssystem krävs det mer än om man bara vill byta regering (och eventuellt komma med i regeringen själv).

Nyårsnumret av Arbetarkommunen behandlar den spännande frågan om "Revolutionen och dagskraven". Kan man inte säga som en allmän tumregel att partier som börjar som revolutionärer men sedan backar till att bli dagskravsreformister kommer att sluta som tomma skal som inte ens klarar av dagskraven? - Hur som helst, diskussionen i det lilla utrymmet i tidningen kan ju inte bli så djupgående, och jag hakar på sista delen som bland annat innehåller en kortfattad klass- och gruppanalys. Man pekar på inte bara arbetarklassen utan även grupper som kan vara arbetare men också vara något annat. Ibland både/och. Funktion i samhället, ålder, intressen och liknande gör att vi får en besvärlig sortering av folk. Men sist och slutligen blir det ändå individens inställning till att bevara eller förändra samhället som är det avgörande, oavsett hur många andra etiketter man kan klistra på personen i övrigt.

'Pensionärer' är en grupp som finns på listan i artikeln, men bara i en kort lista över "andra grupper som har krav som måste finnas med i våra beräkningar". 'Pensionärer' är en grupp lika diffus som 'ungdomar' eller 'kvinnor', men kanske mycket viktig framöver. Jag skrev om hotet mot pensionärerna/pensionerna för ett tag sedan. I ett Europa med ganska hög medelålder är det en fråga som är laddad med mycket dynamit när de nyliberala regeringarna försöker pressa pensionsåldern uppåt samtidigt som man är ute efter att konfiskera pensionsbesparingar.

Några funderingar: Om vi bara ser till OR så är tendensen ganska ungdomlig och verkar passa dåligt för äldre människor som kanske inte ens tycker att förortsrappare, ibland med gangsterprofil, är kulturens främsta vinning ... utan att de mest är tjatiga yngre manspersoner. Dragning åt slagsmåls(o)kultur kan också verka skrämmande. Ur den synpunkten kan det vara bra att ha en särskild organisation där man kan få knyta näven utan att bli stressad av adrenalinfulla ynglingar.

Att OR delvis beror av en splittring av KP är ju negativ med tanke på att KP förefaller ha en ganska hög medelålder. Annars skulle ju kombinationen vara bra av unga arga och äldre nästan lika arga. Men det kanske inte är KP-åldringar som är kärnan i framtidens revolutionära pensionärsrörelse utan en bredare krets? - Och vad kan den kretsen bidra med? Ta enorma livserfarenheter och kunskaper från alla möjliga områden. Erfarenheter från olika näringar och organisationer som är nyttiga för att skapa en övergripande politik för livets olika områden.

Notera att de som är på väg in i pensionärslivet nu ändå är tillräckligt unga för att ha några årtiondens liv i datorsamhället i bagaget, och datorisering är en förutsättning för välorganiserad socialism framöver. Samtidigt är ju många äldre tillräckligt coola för att inte hoppa på varje nyhet direkt, utan ser nyheterna i ett historiskt perspektiv ('jaha, nu tänker dom köra det där igen ...'). Med perspektiv kan det vara lättare att se vad som fungerar, och vilka möjliga alternativ som finns utifrån en given situation.

Det bör finnas några tusen personer i Sverige som var med i det förra vänsteruppsvinget omkring 1970 och kanske gärna svingar sig en gång till på livets höst - där finns en tänkbar rekryteringsbas. (Här menar jag inte mediakändisar och liknande, utan okända människor som lugnt och stilla arbetat under alla år.) Med en bra politik kanske till och med en del borgerliga individer skulle kunna tänkas vilja samarbeta när de ser hur samhället knakar i sina fogar - ungefär som Marx förutsåg i Manifestet.

Är det möjligen upprorets flammor vi ser därborta?

Annars finns det ju en del sociologisk forskning från senare delen av 1900-talet som borde vara användbar om man vill veta hur det verkligen ser ut i klassamhället. Det förs en massa propaganda  för att dölja arbetarklassens existens och i stället föra fram någon sorts 'medelklass' som mönster för hur större delen av svenska folket bör placeras i samhället. 1972 kom några häften från dåvarande KFML som behandlade det svenska klassamhället. Senare har forskare som Göran Therborn och Göran Ahrne (samt USAmerikanen Eric Olin Wright och grek-fransosen Nicos Poulantzas) bidragit till att plocka fram nya data. Ibland har man lyckats visa att Marx' klassanalys från Manifestet fortfarande stämmer rätt bra!

I artikeln i Arbetarkommunen pekas 'tjänstemän' ut som en separat grupp. Frågan är vad som avses här, ingen förklaring ges, och etiketten tjänsteman kan ju betyda väldigt olika positioner i samhället. Jag behandlade en del av det problemet i en uppsats i historia som man kan hitta här. Tycker själv att den blev rätt bra.

"finansiell repression"?

Ett par ekonomer (med darrig status pga tidigare dålig hantering av data) har skrivit ett dokument till Internationella Valutafonden IMF om den globala skuldsättningen. Huvudpunkterna refereras i en SR-artikel. Själva dokumentet hittar man här. Ett klipp från SR:s sammanfattning följer. Ekonomerna Reinhard och Rogoff ...:

...  har kartlagt den totala skuldsättningen i den industrialiserade delen av världen, alltså inklusive både offentliga och privata skulder, och kommit fram till att skuldsättningen mer än tredubblats på 20 år. Och nu är högre än den varit på 200 år. Det innebär, att både den offentliga och den privata sektorn tvingas betala av på lån istället för att investera. Och tillväxten uteblir.

Det finns ingen annan möjlighet än att skriva av en stor del av de skulderna om världsekonomin ska komma på fötter igen, skriver Reinhart och Rogoff. Och det kommer att krävas mycket större avskrivningar än som någonsin diskuterats i den politisk-ekonomiska debatten.

De pekar särskilt ut de svagare länderna inom eurozonen som starkt hjälpbehövande. Och skriver att västvärlden lever i ett stadium av kollektiv minnesförlust. Det är ren inbillning att tro att västländer inte kommer att tvingas till skuldnedskrivningar, åtstramningar, hög inflation och finansiell repression, skriver författarna, som ekonomiskt havererade utvecklingsländer har utsatts för.

Att stora skuldkriser bara kan lösas genom stora skuldavskrivningar visste redan härskarna i Babylonien för 3600 år sedan. Samt i Aten för 2600 år sedan. Men jag har ett par kommentarer ytterligare till detta.

Problemen finns för en offentlig sektor som tvingas finansiera mycket av sina uppgifter via lån. Med stigande ränteskulder minskar utrymmet för att göra vettiga saker i stället. Problemet är inte olöslig, men det kräver en statlig politik som är uppbyggd på egen valuta och arbetsgaranti. Jag har skrivit om det tidigare och kan förväntas återkomma i ämnet. Enda skälet till att den politiken inte redan genomförts förefaller vara att den strider mot den 'teoklassiska' nationalekonomins dogmer att staten inte kan göra något vettigt.

Vad det gäller privat sektor är det mindre troligt att räntor och amorteringar är huvudproblemet, i alla fall inte för de större företagen. Vad de gör är avhängigt av hur mycket vinst de vill plocka ut. Är vinstnivån för låg i den reala sektorn, där verkliga varor och tjänster produceras, ägnar de sig åt spekulation eller ligger helt enkelt på sina fonder. Med andra ord kan det vara så att de tunga företagen i världsekonomin snarare kan vara utlånare än lånare - de kan exempelvis köpa stats- kommun- och andra offentliga obligationer och därmed förvandla offenliga skatteintäkter till privata ränteinkomster. Baksidan av detta är en kollapsande offentlig sektor på många håll. (För små lokala företag kan läget givetvis vara mycket annorlunda vad det gäller skuldsättning och möjligheten att över huvud taget få lån.)

Kris för euron

Men så var det det där med "finansiell repression" som lämnas oförklarat. Jag gick till grunddokumentet sidan 6, och där ser vi vad som avses.

“Financial repression” includes directed lending to government by captive domestic audiences (such as pension funds), explicit or implicit caps on interest rates, regulation of cross-border capital movements, and generally a tighter connection between government and banks.

Och där ser vi var faran ligger. Ungefär som man kan ha misstänkt sedan länge: när stora fonder byggs upp kan man ge sig phan på att det kommer någon och vill sno dem! Vi som är lite äldre och hann tjäna in full ATP hann ju se hur den krympte ihop till en liten skvätt, exempelvis, men att knycka pensionsfonder är väl en internationell tendens. Andra "bundna inhemska åskådare" kan vara bankinsättningar, med andra ord att man klämmer till med extraskatter på sparande.Var det inte det man gjorde på Cypern för ett tag sedan?

Att sätta stopp för stöld av pensionsfonder för att betala andras skulder borde vara en första rangens politisk stridsfråga. Undrar om det finns något parti i Sverige, eller ens pensionärsorganisationer, som har ryggrad nog att ryta till?

Jag avstår från att gå in på debatten om vad pengar 'egentligen' är, även om det är intressant när man diskuterar skulder och vad lån är. Jag får en vision av vildögda visionärer som stormar fram och skriker "alla pengar är skuld", eller förklarar att bankerna skapar pengar alternativt inte alls skapar pengar utan bara luft. Det kanske får bli en annan bloggpost. Detta även om det är en intressant aspekt att om bankerna inte lånar ut något på riktigt när de skapar ett konto åt bolåneslaven så skulle den senare egentligen inte behöva betala tillbaka något. (Fast då borde väl bostadsrättsköpet också annulleras, eller ...?)

Europa mot pension

Som den indiske veterandiplomaten M K Bhadrakumar ser det betyder det färska avtalet om ekonomiskt stöd från Ryssland till Ukraina att Europas drift in i pensionärstillståndet fortsätter, och USA står förvirrat kvar utan allierade. Tidigare har M K B kallat demonstrationerna i Kiev en CIA-operation. (Här också.) Kanske den har misslyckats, beroende av en långsiktig och säker rysk diplomati. Samt att ryssarna känner medvind och har medel att hålla ukrainarna under armarna. I bakgrunden torde kineserna heja på. De har ju också ekonomiska intressen i Ukraina numera, har jag för mig. 'Den svarta jorden' lockar utländska investerare/profitörer. Och Ryssland idkar 'brutala påtryckningar' mot Ukraina genom jättelån och lägre energipriser. 

Bildt får väl svälja den bittra kalken och gå vidare. EU får nöja sig med att Serbien nu är klart för medlemsförhandlingar om den tänkta inkorporeringen av Ukraina misslyckas. Måste väl svida hos gamla 'drang nach Osten'-tyskar, och i USA som vill flytta sin styrkor in i det gamla Rysslands hjärta - men kanske det är bättre att ägna sig åt ålderskrämporna i stället för att försöka spela unga virila stormakter?

Albanien vill också in i unionen men har stött på patrull hos några EU-medlemmar. Vore det inte bättre om Georgi Dimitrovs gamla idé om en Balkanfederation grävdes upp, så att det blev ett samarbete mellan relativt jämlika parter? Gamla Jugoslavien, Bulgarien, Rumänien och Albanien vore partners på ungefär samma nivå. Om de skall samsas med exportmonster som Tyskland och Sverige blir de bara illa tilltygade och krossade av 'besparingar'.

***

Världen ändras, men hur mycket intresse finns det för det i Sverige? En del inom affärsvärld och kultur noterar nya marknader och möjligheter, men bland politikerna? Hos dem känns det inte som framtiden finns, annat än som ett plötsligt uppflammande och lika snabbt döende jippo då och då. 'Matlandet Sverige' känns verkligen inte lika tungt politiskt som en genomgripande plan för landsbygdsutveckling. Medan den planen inte finns köper svenska imperialister jord i Ukraina. Politikerna funderar väl på sin pension. Alla antas fundera på pensionen. Det är visserligen ett framtidsprojekt, men är detta det framtidsprojekt vi behöver?

Pensioner snart och i en fjärran framtid

Observera den lätt förvånade minen hos denna mus! Hen undrar förmodligen hur man idag kan ha den minsta aning om hur den svenska ekonomin ser ut 2022 eller - ännu konstigare - 2034!

Nu börjar det komma konkreta förslag om pensionerna, och ganska fånigt ser det ut. Man skulle ju kunna tro att icke helt obetydliga saker, som verkan av ett alltmer datoriserat och robotiserat samhälle, skulle slå igenom på tänkandet, men så verkar inte fallet.  Att det skett oerhörda produktivitetsstegringar medan befolkningen ökat mycket långsammare tar man inte hänsyn till. Den så kallade försörjningsbördan (läskig term) torde inte vara så tung som påstås från somliga håll. Jag har skrivit om det tidigare. Vi kan köra en repris på ett av diagrammen från det inlägget. De tre övre färglada kurvorna är olika mått på produktivitetens tillväxt i Sverige 1950-2010, den lågt liggande gröna kurvan är befolkningsutvecklingen under samma tid.

Medan produktiviteten ökat ungefär 10 gånger 1950-2010 så har befolkningen ökat ungefär 1,3 gånger. Det är en rejäl skillnad.

Politikerna förefaller i hög grad ännu leva kvar i industrisamhällets epok i stället för att försöka se framtidens möjligheter. Kanske det också går att se bakåt och lära sig en del av hur mer traditionella samhällen fungerade. I en del av dem tog man hand om sina gamla, betraktade dem inte som belastning (vilket man kan misstänka att delar av dagens politikeradel gör). Dessutom torde politikerna leva i "pengarna-är-slut"världen, vilket krånglar till deras tänkande ytterligare.

Och så borde ju frågan omedelbart ställas: hur mycket vet vi om hur ekonomin i landet och samhällets organisering i stort ser ut om tio år? Att spå om hur det blir framåt 2030 tror jag är väldigt svårt - åtminstone om man skall spå rätt. Och därmed blir det väldigt svårt att tala om hur pensionssystemet skall se ut. Det kanske inte finns kvar ens då. Ett positivt alternativ kunde vara att pensioner och en del andra system bytts ut mot medborgarlön. Folk som sköter sig kan få arbeta lite då och då, dessutom.

Nu skall man inte stirra bara på åldersgränser för de närmsta åren, det kan vara missvisande. Titta också på de faktiska ersättningsnivåerna. Om åldrarna inte ändras så mycket, eller kanske inte alls, medan ersättningsnivåerna sänks, blir det ju ändå som en faktiskt höjning av pensionsåldern. Och det torde drabba dem som är mest betjänta av att få gå tidigt och få lite ro för sina slitna kroppar.

På sätt och vis gör det inget om förslag är dåliga - de kan ju ge upphov till bra diskussioner och kanske leda fram till bra förslag!

15-30 procent fattigpensionärer framöver?

Det går att vara professor i allt möjligt, exempelvis i Äldre och åldrande. En sådan finns vid Linköpings universitet och har skrivit en bok om pensionssystemets förväntade praktiska resultat framöver. Det kan ju passa bra som uppföljning till vad jag skrev om igår. Professorn säger bland annat följande:

– Vi har ett pensionssystem med inbyggda orättvisor, och om det får fortsätta verka lär vi få vänja oss vid att allt fler äldre blir fattiga, är slutsatsen. Inom en inte alltför avlägsen framtid beräknas 15-30 procent av pensionärerna vara fattiga.
...
Vi får en skiktning som vi inte sett sedan början av 1900-talet.

Hur löser man den här frågan då? För ett riktig oppositionsparti vore pensionerna en riktigt hård käpp att smälla i skallen på regeringen. Men var hittar vi ett sådant riktigt parti? Socialdemokraterna är ju djupt insyltade i de här försämringarna. Som systemet är upplagt nu är det ganska få yngre och medelålders som kan vara säkra på att inte utsättas för stora försämringar vid pensionen, och detta på grund av omständigheter som individen inte själv kan påverka. Ett sådant instabilt och farligt system är mycket svårt att försvara, men var finns angriparna?

Pensionsfunderingar

Det där med pensioner kan vara ett hett diskussionsämne. Här är två motsatta ståndpunkter:

• Du måste spara som en galning när du är ung så att det finns några pensionspengar när du blir gammal.

• Eftersom pensionerna betalas ur vad samhället producerar när du blir pensionär så kan du inte inte kräva mer än så (högst) oavsett hur mycket du sparat tidigare.

Slutsatsen av det här kan ju bli att det är meningslöst, och faktiskt på gränsen till bedrägligt, att tubba ungt folk att pensionsspara i kanske fyrtio år. De pengar som du inte använde själv utan satte in på pensionskonton riskerar att försvinna helt enkelt. Risken är stor att de försvinner i spekulationskapitalets stora svarta hål och därmed bidrar till att underminera den produktion, forskning och utveckling som skulle kunna betala framtidens pensioner.

Det är bra om generationerna håller sams

Det finns några andra underligheter som man stöter på ibland, och som verkar bygga på följande resonemang: det finns två grupper (generationer brukar man tala om), nämligen arbetande och pensionärer. Den arbetande generationen börjar från noll och bygger upp någonting, och ur detta någonting betalas även pensionerna. Och det skall pensionärerna vara förbannat tacksamma för, och inte gnälla.

Jag tror att det ser ut så här:

Det finns årsklasser som vi alla glider in och ut från. Från noll och en massa år framåt. En lång och tidig period är barn- och ungdomen, när vi inte producerar så mycket utan mest konsumerar. Dessutom på andras bekostnad. Numera är ju den perioden rätt lång eftersom de flesta tröskar genom en lång rad av skolår. Tiden från noll till säg arton är några år längre än vad man kan förvänta sig att leva om man går i pension vid sextiofem. Och då kan vi ändra på resonemanget och förslagsvis hävda att när dessa barn och ungdomar förhoppningsvis växt upp och gör något arbete och betalar till pensionärerna så betalar de tillbaka vad de tidigare fått. Jag misstänker att en del bortskämda ungdj-r inte fattar detta, men moraliskt låter det rimligt.

Låt oss nu titta på de som arbetar och inte är pensionerade. Har de börjat från noll? Eller är det i själva verket så att de kliver in i en befintlig produktionsapparat som byggts upp under lång tid, och sedan bara knåpar vidare med den? - Stora delar av kunskaperna och de materiella tillgångarna idag har skapats av de nu arbetandes föräldrar, av deras föräldrar, och så vidare. Även här kan vi tala om att betala tillbaka med tacksamhet för vad våra föregångare gjort.

Och till slut: med en vid definition av arbete, som inte bara innehåller lönearbete utan alla möjliga nyttiga saker som folk gör, så borde en stor del av pensionärerna också ses som arbetande. De jobbar i föreningar och klubbar, går kurser, umgås, passar barnbarn, pysslar i koloniträdgården etc etc.

Det behövs ett vettigt system för arbete och pension där man slipper de konstigheter som råder nu, och som inte bygger på ett industrisamhälle som fanns för femtio år sedan.

"Försörjningsbörda"? - Historisk jämförelse ocn nutid

Någon som minns den här bilden som jag lade upp i ett tidigare inlägg? Det är alltså den så kallade försörjningsbördan (tycker fortfarande att termen är motbjudande!) från 1750 till 1998. Det slog mig att jag skulle ta fram SCB:s befolkningsstatistik fördelad på ålder för de senaste åren (2000-2011) och se om det hänt något. Det är väl A-kurvan som är den mest intressanta, och där har det inte hänt så mycket.

Notera att det vid ett par tillfällen har varit en "börda" på 1000, vilket betyder att varje arbetande skulle försörja en icke-arbetande. Men det var någon gång på 1830-talet samt omkring år 1900. Efter 1900 har "bördan" i själva verket lättat betydligt, och hamnar ungefär på 700 om man tar ögonmått på kurvan. Och där ligger den kvar in på 2000-talet, nämligen på drygt 700. År 2011 var siffran 717.

Notera också att den här kurvan inte skall tas isolerad, utan sättas i relation exempelvis till hur produktiviteten växt i samhället. Produktivitet och befolkningsutveckling har jag gjort en kurva på och kommenterat tidigare. Det skulle jag inte behöva göra. Vi har ju avlönade politiker och deras tjänstemän som borde ta fram dessa data. I stället verkar de vara mer intresserade av att plundra pensionsfonder och liknande.

Här är i alla fall repris på det fula diagrammet. Beroende av vilket mått man använder så ökade produktiviteten ungefär åtta till tolv gånger mer än befolkningen mellan 1950 och 2010.

Måste man pensionsspara?

Eftersom penningpolitik och pensioner är välkända (men snustorra) ämnen som jag dock inte satt mig in i så mycket så är säkert frågorna jag slungar ut nedan redan besvarade av någon klok person. Men jag funderar litegrann i alla fall.

Hur mycket kommer dagens pensionssparare egentligen att få ut när det blir så dags? Så här mycket?

En första utgångspunkt för resonemanget är att den gamla välkända penningekonomin befinner sig i snabbt söndervittrande. Vi går ju mot en ekonomi som ur vissa avseenden kan sägas vara penninglös. Rent praktiskt så ser man inte så mycket tjocka sedelbuntar numera, däremot plastkort som är kopplade till elektroniska konton som inte är mer än markeringar i en dator någonstans. Pengar i sig har inget värde, de skapas ur tomma intet via datorer och elimineras lika lätt - och därmed uppstår frågan om pengar över huvud taget längre kan sparas. Kan en del problem idag bero av att vi är i skarven mellan två modeller för att hantera samhällets olika transaktioner - penninghushållning respektive någon annan form (arbets- och resurshushållning kanske?).

Ytterligare en observation är att sparande som gjorts för pensioner tidigare kan annulleras med ett penndrag, ett politiskt beslut. Det gäller både offentliga och privata system. ATP demolerades, privata bolag skriver ner utbetalningar, i offentliga system mixtrar man med ålder och ersättningsnivåer. Inget är så säkert som det verkade för bara några år sedan.

Om du har sparat under många år, men får beskedet att detta sparande egentligen är utan värde, vilken slutsats skall dras av det? För ibland hävdas ju (vilket stämmer) att det inte är sparandet utan tillståndet i dagens ekonomi som bestämmer hur mycket pensionärerna kan få. Då är det inte sparandet som är det väsentliga, utan dagsläget. Vad tänker man om det? - Kanske att sparandet skall skrotas och ersättas av byggandet av en stabil ekonomisk bas? Då kommer det att krävas politiska beslut om vad som är viktigast. Kanske omfattande bostadsbyggande så att framtidens pensionärer (och alla andra) garanteras bra och billigt boende?

Man kan också fråga om det uppsving för pensionssparandet som skedde för några tiotal år sedan var en följd av hur hela samhällsekonomin utvecklades från sjuttiotalet och framåt. Det var slutet på rekordåren, men det gick fortfarande framåt. För försäkringsbolagen var det mumma att kunna dra in allt mer av privatpersoners ekonomiska överskott. Och de kunde lova guld och gröna skogar under en period när börserna bara verkade kunna stiga i all oändlighet.  I dag kan man (tror jag) ännu få löfte om en viss garanterad avkastning på sitt privata pensionssparande, men den garantin verkar vara på väg ut och snart lär bolagen inte garantera någonting. Och då kan man fråga varför någon skall stoppa pengar i gapet på dem. Med en ekonomi som är i nästa stadium, där spekulationskapitalet tagit över och realekonomin är i krisartad omvandling, vill det nog till att man är i läge att ta ut sitt pensionssparande under de närmsta åren. Att tubba ungdomar att spara nu med hänvisning till en fullständigt oklar situation om kanske fyrtio år måste betecknas som bedrägeri. (Jag tror det här resonemanget också kan användas om sjukförsäkringar som privatiseras genom politiska beslut.)

Sist och slutligen: det här handlade om pengar, men det är inte pengar som är grunden till vårt liv utan hur samhällets resurser hanteras. Grunden finns i det samhälleliga arbetet och naturrikedomarna. Arbetstid har en sak gemensamt med den moderna typen av elektroniska pengar: den kan inte sparas. Man kan inte stoppa tiden. Jag får nog be att återkomma separat om det någon gång när det är tid för det!

Tid kvar efter 65?

Jag har fiskat upp mer intressant statistik från Statistiska Centralbyrån, samt ändrat en del i diagrammet som publicerades i förrgår. SCB har data som visar förväntad återstående livslängd för några olika åldersgrupper i Sverige från år 1900 och fram till 2010. Jag har valt 65-åringarna, gjort en omräkning så att 1950 = 1, tog bara en av produktivitetskurvorna från det tidigare diagrammet ... och vi får egentligen samma resultat igen, fast nu från en ny insiktspunkt.

Mellan 1950 och 2010 har den förväntade kvarvarande livstiden för 65-åriga kvinnor ökat från drygt 14 till 21 år, med andra ord omkring sju år. Det är det som syns i diagrammet, bara så att man skall se att kurvan höjer sig litegrann. Motsvarande för oss skröpligare män är 13 respektive 18, alltså fem år extra. Hur som helst, medan produktiviteten skjuter i höjden å det kraftigaste visar kvarvarande medellivslängd en jämförelsevis blygsam ökning därnere vid X-axeln.

Ett enkelt diagram, men ibland behöver saker inte vara så förbaskat komplicerade. Man får röja i snårskogen för att se de väsentliga detaljerna! Den sympatiske herr Nuder omtalade pensionärer som ett "köttberg" som måste försörjas av en plågad befolkning. När man ser kurvor av den här sorten verkar detta inte vara en sanning som är oomtvistlig.

Det var många bra synpunkter i kommentarerna till föregående inlägg. Jag känner inte att jag tagit dem om hand så bra som jag borde. Får försöka bättra mig på den punkten. Man lär sig nya saker och får nya uppslag hela tiden i dessa diskussioner! Tack för dem!

Ett motargument som skulle kunna dras mot mitt resonemang är att tillverkningsindustrin försvinner och det i stället kommer tjänster som inte kan rationaliseras på samma sätt som tillverkande av handfasta grejor, och där man kanske har väldigt svårt att över huvud taget beräkna produktivitet. Hur beräknas produktivitet för en skollärare eller ett sjukvårdsbiträde? För att inte tala en operasångare? Och hur är det med industrins bortdöende egentligen? Måste kolla, kanske återkommer!

Att mixtra med pensionerna - motförslag

Om inte det görs ordentligt motstånd kommer politikereliten att fiffla bort pensionerna, förmodligen enligt någon sorts osthyvelprincip där man utan att göra så mycket väsen om det tar en bit i taget - tills det inte finns något kvar. Och då kan de ju se förvånade ut och säga "va, finns det inget kvar, det hade vi ingen aning om!".

Men det går ju att ställa motkrav som förmodligen kommer att göra politikerna upprörda. Om någon förändring (= försämring vad det gäller ålder/pensionsvillkor) sker skall detta kompenseras med det ena av dessa två saker:

Antingen arbetsgaranti - vill du ha ett arbete garanterar det offentliga i normala fall att du skall få ett arbete. Med tanke på alla verkliga och bildliga hål som finns i vår offentliga sektor och infrastruktur finns det många jobb där också. Det finns ingen anledning att gå med på att folk skall behöva "skapa jobb" ( = sälja skosnören vid dörrarna?). Det är samma sak som att säga att det i själva verket inte finns tillräckligt med jobb. Men jätteinvesteringar för framtiden inom olika fält skulle kunna ändra på det, till skillnad mot en syndaflod av olönsamma småföretag.

Eller också, ifall det av något skäl inte går att ordna arbeten till vissa personer, kan de få en medborgarlön som går att leva på. Detta är ju faktiskt en sorts pension fast under annan etikett, men man kunde ju kombinera med en klausul om att personen då får ställa upp ibland om någon samhällsnyttig småsyssla skulle dyka upp. Eftersom många är slut på arbetsmarknaden innan de ens fyllt femtio kanske just femtio vore en lämplig gräns för medborgarlönen.¨

Och ... ja ... pengar är inget problem. Inte om resurser finns tillgängliga och man är i ett land som har sin egen valuta. Ett sådant land är Sverige. (Kom nu inte med pinsamma protester om att "trycka pengar" - har du plånboken full med tjocka sedelbuntar, va?)

Det som saknas i debatten om pensioner är bland annat realism. Hur försvarar man allt högre pensionsålder samtidigt som samhällets produktivitet oavbrutet stiger och investeringarna i näringslivet i hög grad handlar just om att bli av med folk? Det verkar som om en del toknissar tror att 1920-talets arbetsmarknad går att återupprätta på 2010-talet, i en helt annan situation.

Det är naturligtvis trevligt att ha en arbetsplats att gå till då och då om man känner för det, och vad hindrar att den som är pigg och känner för det arbetar till åttio eller mer? Några timmar i veckan kan räcka. En del bönder kanske gör det ännu, och i det gamla bondesamhället arbetade folk från koltåldern tills de föll ihop. Jag har svårt att tro att det är ett ideal att eftersträva. Arbetslivet bör göras om, men för framtiden och inte för det förflutna!

Behov av självkritik först och kritik sedan

Sålunda skriver Lena Sommestad i sin sympatiska blogg:

... en fråga går till mina kolleger i Socialdemokraterna. Är det verkligen möjligt, som Ekot rapporterar, att omvandlingen av sjunde AP-fonden till högsriskfond skedde med stöd från mitt eget parti?

Hon har ... :

... prioriterat att ägna mitt liv åt annat än att följa börsen och har förväntat mig att statens förvaltning ska ske på ett rimligt sätt.

Sjunde AP-fondens medel smälter bort som smör i solsken. I Aftonbladets ledare skrivs det

– Ska man ha högre avkastning så måste du ta någon form av risk, säger fondens vd ­Richard Gröttheim till radions ekoredaktion.
Det låter som han förestod den lokala spelbutiken på hörnet.
Saken är bara den att de ­blivande pensionärer vars pengar Gröttheim förvaltar ­aldrig har frågat efter risk.

Men vi får väl anta att Gröttheim inte gör något annat än vad han fått i uppdrag från "högre makter" att göra. Vidare:

Inslaget av individuella premiepensioner är en liten del av det nya pensionssystemet. Men det är politiskt viktigt. De individuella premiepensionerna infördes för att knyta människor närmare världsbilden på börsen. Vi skulle alla tänka en smula som kapitalister.
Det har lyckats, och det märks inte minst i journalistiken. Börsnyheter som för inte så länge sedan hittades längst bak i tidningarna toppar numer förstasidorna.
Alla har dock inte visat ­samma entusiasm. Många – fyra av tio – har vägrat att delta i spelet. De har inte valt fonder, och ­beskrivits som ointresserade soffliggare.
Och de har fått sina pengar förvaltade av sjunde AP-fonden.

Uppenbarligen har det retat den borgerlighet som betraktade PPM-systemet som ett sätt att kollektivansluta människor till kvartalskapitalismen.

Just det, folk - inklusive Lena S - skall lära sig att ge fan i att prioritera andra saker än vad höga vederbörande bestämmer!

Motvallsbloggen tar upp pensionssvindeln också.  Men för att återgå till inledningen av detta inlägg, samt uttolkning av vad jag menar med rubriken: här har vi ännu ett fält där några årtiondens socialdemokratisk politik har röjt vägen för det senaste rövargänget i regeringen. Och kritik från vänsterhåll mot alla tokigheter bemöts bara av hånflinande borgare med att "det har ju sossarna själva gjort tidigare".

Vad som alltså skulle behöva göras inom SAP, men som man förmodligen saknar ryggrad till, är en skoningslös uppgörelse med den politik och de ledare som är ansvariga för att man sitter i den här situationen. Att kritisera de egna felen och förklara att nu vänder vi dem ryggen och börjar med något annat och bättre. Erkänna att man gjorde fel när det nya pensionssystemet byggdes upp, att det skedde på bedrägliga grunder och inte alls innebar "valfrihet". Och när man har gjort det är det tid att blåsa bort Alliansen. Men får vi se det, eller är medlemmarna i partiet så kuschade att det bara räcker med några tomma floskler från partibossarna för att eventuella krav på förbättringar skall ges upp? Flosklerna kommer att kämpa som djur inträngda i ett hörn, kämpa för positioner, prestige och pengar (på det egna löne- och arvodeskontot). Och godsägar Persson kan gå bland sina tallar och le förnöjt, han har ju sitt på det torra!

Dålig investering på lång sikt?

Jag "lånade" det här diagrammet från bloggaren Cornucopia. För att göra det kortfattat så skall det visa att under större delen av 1900-talet har avkastningen på aktier varit dålig, särskilt om man räknar av mot inflationen. Pratet om att aktier långsiktigt är lönsamt kan därmed betvivlas. Själv har jag aldrig varit intresserad av aktier så det gör mig inte så mycket, men många har väl lurats av "personliga bankmän" med väloljade tungor som försöker kränga fonder med fantastiska framtidsutsikter.

Det som händer mot slutet av diagrammet verkar visa två saker (om tendensen håller i sig): Ett ungefär trettioårigt mellanspel av ökande avkastning är slut och kurvan planar ut, men utplaningen ligger på en högre nivå än tidigare. Kasten i kurvorna blir mindre mot slutet, om det kan betyda något - kanske återspegling av allt kraftigare stagnation i den reala ekonomin som ändå bör finnas någonstans som bakgrund till aktieavkastningen? - Skall man behöva ta en repetitionskurs på det som med lite lustig nomenklatur kallas "lagen om profitkvotens avtagande tendens" för att förstå vad som händer?

Att börsen går sämre - och kan förväntas att fortsätta med det - är ju intressant med tanke på den frenesi med vilket Höga Vederbörande försökte få in så mycket som möjligt av våra pensionspengar i aktiekarusellen i slutet av förra årtusendet. Men det var ju mest svindel, i stil med Telia-aktien. Det är klart att en del tjänar grova pengar på detta, men det är inte småsparare och pensionssparare. På sikt kanske det är lika bra att skrota börsen och organisera kapitalförsörjning till företag på något annat sätt, befriat från spekulationskapitalisternas härjningar.

Arbetslinjen - modernisering, eller vad?

Det räcker inte med spågummor för att lista ur var jobben finns. Det torde krävas en magiker som kan trolla fram dem också. Men minns: ingenting kan skapas ur ingenting!

Sverige behöver en modern arbetslinje skriver Utredarna på TCO. Den gamla arbetslinjen fungerade fram till krisen på nittiotalet

då plötsligt runt 600 000 jobb netto försvann, långtidsarbetslöshet blev vardag för många och långtidssjukskrivningar började öka i spåren av krisens nedbantade arbetsplatser. Genom att efterfrågan på arbetskraft dramatiskt ändrade karaktär brast arbetslinjen och åtgärderna räckte inte till. Den krisens effekter håller fortfarande i sig.

Men trots att det som fick arbetslinjen att brista var den förändrade efterfrågan på arbetskraft och ett alltmer stressat arbetsliv, blev arbetslinjens återkomst helt fokuserad på att tukta de sjuka och arbetslösa.

Här har vi nog knuten: produktiviteten drar iväg uppåt, det behövs allt mindre folk på allt mer produktiva arbetsplatser - där har vi en sak. Och så har vi en annan: när vi är i ett läge där tjänstesektorn borde få växa för att ta hand om den kända gamla trion "vård skola omsorg" slaktas den i de heliga skattesänkningarnas namn. I princip kan man säga att medan den gamla ekonomin går i graven motarbetas utvecklandet av den nya. Borde inte detta vara skäl nog för revolution?

Genom såväl teknisk utveckling som politiska beslut, hjälpt av lågkonjunkturer då och då med "återhämtning" utan ny efterfrågan på arbetskraft, pressas arbetsmarknaden samman. På sätt och vis kan man säga att den degenerar. När pigjobben reduceras till bajsplockning hos moderater är det något som är fundamentalt fel. Men politikerna uppträder som om ett mirakel skulle inträffa någonstans och det skulle uppstå efterfrågan på nya jobb i mängder. De skall till och med bli så många så att pensionsåldern kan höjas. Det finns anledning att vara vaksam när det sker en "jobbtillväxt" som handlar om att överklassen skall ha mer tjänstefolk. Det antyder att ekonomin går in i en alltmer parasitär fas. Borgarna investerar inte i den reala ekonomin, de spekulerar.

Utredarnas lösning handlar i mycket om utbildning.

En modern arbetslinje måste i högre grad vara en kompetenslinje; en politik som både ger den som utbildat sig rimliga chanser att hitta jobb inom det kan har kompetens inom. Men också en politik som ger de människor som har det svårast det stöd som behövs för att komma på fötter igen.

Och utbildning behövs. Men det räcker inte.

Vänsterekonomerna skriver om resultaten av privata arbetsförmedlare. Det har inte varit så lysande. Skulle det ha varit en avgörande skillnad så hade den legat i att de privata på något sätt skulle ha mer kontakter in i företag och kunnat nosa upp arbeten som inte annonseras ut på något sätt. Väldigt många arbeten tillsätts ju via kontakter, inte genom annonser. För övriga jobb kan ju folk hitta via den vanliga Arbetsförmedlingens datorer.

En gissning man kan göra av detta är återigen: det finns inte så många jobb att ragga upp i dagens läge! Och då hjälper ingen arbetslinje som i princip bara är ett sätt att förfölja underklassen för att överklassen (och en del struntförnäma underklassare med jobb) skall känna sig moraliskt överlägsna. Det hela blir teater och skenfäktningar, inget annat. Jo, det är slöseri med resurser, med pengar och med folks tid och kraft också. Arbetsförmedlingen tvingar folk att gödsla omvärlden med meningslösa ansökningar, och företagen slänger väl dem förmodligen omedelbart.

(Tips till Aftonlövet: kan ni trycka Robert Nybergs fina lilla serie i lite större format?)

Finns det saker att göra? Jo, man kan exempelvis se till att den reella och faktiska pensionsåldern sammanfaller bättre. Sänkning med andra ord, Arbetstidsförkortning är en annan åtgärd.

Ytterligare en sak angående arbeten: i stället för att folk skall jaga jobb i blindo, och dessutom förödmjukas till att söka jobb som de vet de aldrig kan få bör jobbsidans tillgång organiseras bättre. Den konstige SAP-politikern Östros ansåg att det var "kommunism" att garantera att det finns jobb. Han föredrar tydligen oreda och ineffektivitet. Den karln skall vara ekonom också! Borde han inte känna till att det snabbaste sättet att få folk i jobb, och dessutom i jobb som det finns behov av, och dessutom mycket jobb för pengarna, är att sätta in dem i offentlig sektor/tjänster?

Klart att man skulle kunna mixtra med pensionsåldern, men då skall det vara en flexibel modell med garantier, inget påhitt där gamlingar skall förödmjukas av fisförnäma småglin på någon personalavdelning eller arbetsförmedling. Det skall finnas garanterade arbeten för den som önskar arbeta, ung som gammal. Jag tror nog att det finns mycket kraft kvar i det svenska folket, men får socialmoderaterna härja ett tag till med sin galna "arbetslinje" kanske orken tar slut.

(Björn Thomas Östros, född Waaranperä 26 januari 1965 i Malmberget i Norrbottens län. Undrar om man är stolt över "bygdens son", eller glad över att han försökte sopa igen spåren efter sig genom att byta namn?)

Fattig, arbetslös - tidigare pension?

När det tjoas så intensivt om "utanförskap" och "arbetslinje" och "jobb jobb jobb" kan det vara intressant att titta på några nationalekonomiska rön som verkar gå emot åtminstone den officiella uppfattningen om hur världen fungerar. Frågan som ställs av ett par forskare är: Kommer den nuvarande krisen att tvinga fler arbetare att pensionera sig?

Jag skulle vilja modifiera frågan betydligt: kommer den nuvarande fasen i den industriella revolutionen att påverka pensionsålder (och arbetstid i största allmänhet).

För dels har vi ju en pågåend kris som slår hårt på sina håll och gör folk rädda. Krisen må kännas över för den som driver en finansinstitution som är "för stor för att få gå omkull". På annat håll fortsätter den, och oktober avslutades med oro på börserna. Sjunkande konsumtion i USA och osäkerhet om framtiden bland konsumenterna antyder att folk inte mår ekonomiskt lika bra som för ett par år sedan. Nio banker stängdes under helgen av USA:s finansinspektion, och hittills i år skall därmed 115 banker ha eliminerats av den pågående krisen.

Detta är vad som händer kortsiktigt. Långsiktigt har vi det som insiktfulla personer som Birger Schlaug och jag själv tagit upp, nämligen att omställningen i hur ekonomin tekniskt fungerar leder till att en massa gamla skräpjobb försvinner och aldrig kommer tillbaka.

För det mer begränsade problemet med den pågående krisen drar forskarna som jag nämde inledningsvis denna slutsats, det är arbetare som har det lite bättre ställt som har råd att skjuta upp pensionen i kristider (om de kan behålla jobbet):

Taken as a whole, our results indicate that the public discussion regarding the impact of the recent economic crisis on retirement is off target. Some relatively wealthier workers will be forced to delay retirement, but a larger number of workers with fewer economic resources will be forced into retirement because of their inability to find new jobs. These workers may need to start collecting retirement benefits now to make ends meet, resulting in lower income in retirement and an increased risk of poverty in old age. Indeed, the fact that Social Security claims have risen sharply since the recession began suggests this response has already begun. Despite a wealth of media attention to the effect of the economic crisis on older workers, the risks they face as a result of weak labour markets have gone largely unnoticed.

För att lösa den knuten måste det till en diskussion nu om arbetstid, pensionsålder, och om vettiga arbeten för människor som vill hålla sig aktiva länge. Kom ihåg att massvis av äldre medborgare faktiskt utför massvis av samhällsnyttiga saker utan att de räknas in i arbetsstatistiken - det är ju inte lönearbete de håller på med! Det behövs alltså en diskussion om vad "arbete" egentligen innebär och hur det passar in i vad som händer i det ekonomiska systemet i stort. Kan man vara samhällsnyttig utan att det finns ett vinstmotiv hos någon kapitalist inblandat? Är det möjligen vinstmotiven som gör att vi hamnar i det här besvärliga läget? Skall folk som jobbat ett helt liv äras för det, eller behandlas som samhällets paria av unga finansglopar och deras vedervärdiga politiska ombud?

Pension och klass

Numera propageras det ju för att medborgare som knappt lämnat koltåldern ivrigt skall fundera på hur de skall jobba ihop till en rimlig pension så att de inte hamnar på fattigstugan på ålderns höst. Det är ju dumt eftersom inte en jäkel kan tala om hur världsekonomin ser ut om ens säg fem år. Hur skall man då kunna göra prognoser kanske femtio år framåt, för gamlingarna bortom år 2050? Det går naturligtvis inte! Möjligen kan man gissa att de pensionspengar som nu slängs in på börsen är borta med vinden vid det laget.

Jag erkänner min partiskhet här, jag börjar komma i den åldern när pensionen blir intressant som en praktisk fråga i närtid och inte något diffust vid horisonten. Och då vill jag föreslå andra med liknande intressen att ta en titt på två bloggposter.

Svensson skriver att klassamhället lever kvar även efter pensionen. I själva verket förvärras det. Metallarbetare (och man kan tillägga: många andra arbetare och tjänstemän) är utslitna långt före 65.

De som istället arbetar efter de har fyllt 65 år är professorer och människor på högre positioner inom förvaltningar och företag. Konsekvensen av detta är uppenbar. De som redan har det bättre får sin pension förbättrad och de som från början är mer slitna och har det sämre, med lägre löner etc, får sin pension försämrad. Klyftorna växer sålunda när folk blir pensionärer. Klassamhället lever vidare och klasskillnaderna stärks genom det sätt som våra pensionssystem fungerar.

Just det: en trött städerska eller sjukvårdsbiträde eller hemvårdare har sannerligen inte samma chans till en trivsam ålderdom (i alla fall inte ur ekonomisk synvinkel) som professorer och andra höjdare. Och det leder mig över till en annan bloggpost hos Ekonomistas som är mer inne på höjdarlinjen. I alla fall tycker jag att det "vi" som figurerar där inte verkar vara en illa åtgången byggnadsarbetare eller liknande. Man ser i alla fall inget större medvetande om plågade knegare med svag privat ekonomi och det är sådana saker som får mig att fundera över vad man skall ha nationalekonomer till. Och inte heller något medvetande om att "professorer och människor på högre positioner inom förvaltningar och företag" fortsätter att flyta ovanpå även efter pensionen.

Lösningen är väl att avskaffa såväl klassamhället som pensionssystemet som det ser ut idag. Vad kan det betyda? En modell med medborgarlön kanske, med möjligheter att arbeta långt upp i åldern eller inte göra det efter egna preferenser, samt - och det här är viktigt, era muppar till nationalekonomer - se till att arbetslivet inte är den elitanstalt som det i mångt och mycket är idag!




Från Konfliktportalen.se: kamratwot skriver När Nisse från Manpower skakade om den svenska arbetsplatsmarknaden, cappuccinosocialist skriver “…och tranorna flyga”, Anders_S skriver Det är klart det heter Gothenburg på engelska, Jinge skriver Alla krigsförbrytare?

Inte smarta nedskärningar

Det hotas med nedskärningar i pensionerna nästa år. Under de senaste dagarna har det också pratats om att en del kommuner passar på att göra sig av med lärare. Ursäkten är konjunkturerna.

Det är inte världens bästa ursäkt. Åtminstone inte om man förespråkar en kontracyklisk och socialt fördelningsriktig ekonomisk politik. Eller för att uttrycka det annorlunda: när det blir dåliga tider och efterfrågan faller skall man inte göra tiderna ännu sämre genom att göra efterfrågan ännu sämre, särskilt inte för dem som har det dåligt ställt redan.

Och ytterligare: vill man få en snabb och kostnadseffektiv krisbekämpning är stöd till den offentliga sektorn ett alldeles utmärkt sätt. Det bästa sättet, i själva verket. Låt skolorna expandera i stället och se till att utbildningen och hela skolmiljön är på toppen - det är något vi kommer att tjäna på i framtiden.