Lästips: Demokratins bärare

Bloggare med stil har en lista i kanten med böcker som de läser för tillfället. Så avancerad är inte jag. Men nu tänkte jag tipsa om en bok som särskilt de oppositionella inom socialdemokratin borde läsa för att få uppslag och insikter om sin egen situation:

Jan Wiklund: Demokratins bärare, Det globala folkrörelsesystemet, Roh-nin 2010.

Det är en tegelsten på över 500 sidor, varav jag hittills läst drygt sextio. I de inledande avsnitten refereras forskning om folkrörelser, bland andra en Josef Hubers resonemang om ”folkrörelseinitierade civilsamhällesmekanismer”. Det låter knepigare än vad det är. Huber säger om ”folkrörelseinitierade civilsamhällesmekanismer”:

… att sådana organiseringar har ett värde så länge de står i direkt förbindelse med mobiliseringar i konflikter. Så snart de inte gör det erövras de av marknaden eller hierarkierna och blir resurser för näringslivet eller staten, dvs slutar som vanliga företag eller utväxter på socialstatsbyråkratin. Svenskar kommer lätt att tänka på hur arbetarrörelsens imponerande civilsamhälle – bostadskooperativ, byggföretag, förlag, tidningar, försäkringsbolag etc – på femti- och sextitalen blir en resurs för staten och på åttitalet blir en resurs för näringslivet på grund av folkrörelsebasens avmobilisering. …

En folkrörelse som inte försöker tvinga sina normer på stat och näringsliv ger upp kampen om hegemonin i samhället och slutar som USAs alternativsamhällesrörelse – som udda isolat i en omvärld där de ingenting betyder. En folkrörelse som inte själv bygger det goda samhället utan bara ställer ”krav” på andra förlorar mer och mer av sin resursbas, inte minst andligt, och slutar gärna som svaga, osjälvständiga och subalterna påtryckargrupper. En rörelse som gör både och, som den nordiska arbetarrörelsen på sin tid, kan erövra hegemonin i samhället. (Sid. 46)

”Rinnande vatten blir inte unket” lyder ett talesätt. I den mäktiga floran av organisationer anknutna till arbetarrörelsen slutade vattnet rinna, medlemmarna slutade trycka på och jaga ledningarna, och det blev unket. - Fast den här boken är mycket bredare än den nordiska socialdemokratins öden och äventyr, den spänner över mycket större tid och rum ... och då blir det ännu mer spännande! - Jag tycker att den här boken skulle kunna ingå i exempelvis statsvetenskapliga och sociologiska kurser också.

Dramatiskt diagram

Nyligen fick jag veta att även statsvetare nu har en blogg ute, med det pampiga namnet Politologerna. Här är ett intressant diagram från en artikel om förtroendet för socialdemokraterna. Det ger på sitt vis en del av vår nutidshistoria. Förslag till tolkning:

Ända in på sextiotalet var det inget märkligt med att förtroendet för partiet ibland låg över femtio procent, det var den förankring man hade. Men sedan har det hänt saker. Notera djupdykningen från slutet av åttiotalet och den efterföljande väldiga uppgången till nästan tidigare nivåer under en kort tid. Kan det tolkas som en reaktion på krisen i början av nittiotalet, och att detta kanske var socialdemokratin sista chans att komma tillbaka? Det fanns väldiga förväntningar att partiet skulle uppträda som man trodde att socialdemokrater skall uppträda: bekämpa krisen och rädda jobben! Men nu hade ju de figurer som då kallades "kanslihushögern" men idag kan betecknas nyliberaler tagit över. De var inte intresserad av mossig krispolitik. Resultatet blev att många tidigare trogna vände partiet ryggen och förtroendet sjönk permanent. Femtioprocentspartiet har blivit ett trettioprocentsparti utan att ledningen verkar reagera något särskilt på det. På sikt är det inte hållbart.

Maktdelningens fördelar och nackdelar

Den här bloggen har passerat 175 000 träffar. Det hade jag aldrig räknat med när jag började.

Här följer ett statsvetenskapligt inlägg. Eftersom jag tror mig veta att det finns åtminstone en legitimerad statsvetare bland läsarna förväntar jag mig korrigeringar om jag tänkt fel någonstans.

I västra Europa uppstod maktdelningsteorier på 1600-1700-talen. I stället för enväldiga härskare tänkte man sig att makten skulle delas upp i tre grenar: den lagstiftande, den dömande och den verkställande. Staten med sin våldsapparat, parlamentet och domstolarna skulle vara fristående från varandra och en skulle inte kunna dominera de andra.

Kungen skulle alltså inte kunna ge order till en domstol hur den skulle döma i ett särskilt fall, utan den hade att självständigt hålla sig till de lagar som stiftats av parlamentet. Några medborgare fanns inte på den tiden, men åtminstone undersåtar som kunde skyddas enligt någon "habeas corpus"-princip. Det innebar att en person inte kunde drabbas av statens våld utan att det fanns rättsliga grunder till det.

Charles-Louis de Secondat, baron de La Brède et de Montesquieu - eller Montesquieu kortare uttryckt - den store maktdelningsteoretikern

Denna maktdelningsprincip importerades på 1700-talet till Nordamerika och kom att bli grunden till hur USA styrs. I landets konstituion kontrollerar de tre självständigt varandra och därmed antas en farlig koncentration av makt förebyggas.

I teorin låter det bra, i praktiken kan problem uppstå. Det räcker med att någon av grupperna sätter sig på tvären för att systemet kan haverera. Principen om maktdelning förutsätter att folk samarbetar. I USA har man en situation där det ena stora partiet inte gör det, och det andra partiet pga omfattande ryggradslöshet inte tar itu med detta. Samtidigt har en upplösning skett av principen om medborgarnas skydd mot statliga utomrättsliga ingripanden.

Men räcker detta för att förklara problemen med maktdelningen? - Jag tror att man får fundera på andra med makt. Vad händer med maktdelningen om det finns kraftcentra som står utanför den politiska makten men som ändå har enormt inflytande? Vad det gäller regering, parlament och domstolar finns ofta någon sorts demokratisk process för att ta fram dess representanter och för att kunna ställa dem till ansvar för vad de gör, men hur är det med jättestora bolag? Det finns inget bolag som har så många röstande aktieägare som antalet röstberättigade till nationella val. Och, bör man tillägga, ett privatföretag är över huvud taget inte en demokratisk organisation. Storpolitiken i USA har väl alltid styrts av pengar från företag, men nu har Högsta Domstolen tagit bort alla spärrar för att ösa in näringslivspengar i valrörelserna. Skall en kraft som uttryckligen inte är demokratisk tillåtas ha ett sådant inflytande?

USA:s problem just nu verkar vara att man har enorma problem som man inte klarar av att lösa. Anledningen är inte att de är olösliga. Anledningen ligger i det politiska systemet med dess möjligheter till blockeringar, samt att icke-demokratiska krafter utanför den valda sfären har enorm makt att styra politiken till sin egen fördel. Det bör man ta som ett varnande tecken. Inget görs för att lösa landets problem, storbolagen kan fortsätta sin plundring - hur kan man lösa detta utan att avskaffa den heliga konstitutionen?

I Sverige fanns en modell som inte var officiellt fastställd kanske men som fungerade under en del år: regeringen (som då alltid var socialdemokratisk) hade ett nära samarbete med fack och näringsliv. Det var en sorts triangel av korporativ modell. Skillnaden mot idag var att denna enorma maktkoncentration ändå kunde få en hel del gjort under "folkhemsåren". Ekonomin utvecklades snabbt, de flesta kunde få det bättre och var därmed nöjda. I USA är det tvärtom: ekonomin utvecklas inte utan krisar, olika maktcentra samarbetar inte, folk är rädda och förbittrade och hela systemet hotas av upplösning därför att det inte följer med sin tid.

Nu finns inte den maktstrukturen kvar i Sverige. Det medborgarinflytande som tidigare var vanligt förekommande i partssammansatta grupper har monterats ned. Företagarna tyckte sig ha blivit så starka att de inte behövde facklig hjälp längre.

Ett sätt att möta det här är att officiellt ta in den fjärde gruppen, som vi kan kalla Kapitalet, i systemet med maktdelning. I stället för lobbying och köpta politiker skulle Kapitalet själv tvingas att ta ansvar och inte bara snylta på systemet. Hur detta skulle fungera vet jag dock inte, och på vilket sätt skulle Kapitalets intressen vägas mot den exekutiva, lagstiftande och dömande makten?

Men då finns ytterligare en grupp kvar som vi kan kalla Folket. Hur företräds det? Räcker det med att välja till politiska församlingar då och då, eller krävs starkare maktbefogenheter eller skall det ha möjlighet att ständigt ingripa i landets alla angelägenheter? Det är en så intressant fråga att den får stå på tillväxt ett tag, för den är inte enkel. Den som påstår att demokrati är enkel har nog inte tänkt igenom alla aspekter.

Filosofi och inkomstpolitik

Igår refererade jag synpunkter från filosofen Dan Munter som tycker att filosoferna skall kliva ner från elfenbenstornet och i stället ta tag i frågor som angår folk i gemen. En filosofiska artikel jag vill visa på idag handlar inte om filosofi utan det är en statsvetare som intervjuas om sin avhandling. Kanske detta är ett tecken på tidens förvirring och ämnesgränsernas erosion? För ämnet för Simon Birnbaums avhandling i statsvetenskap verkar, i alla fall betraktat på avstånd, vara en blandning av filosofi och nationalekonomi, kanske också sociologi. Titeln är Rawlsian liberalism and the politics of basic income. Rawls är en känd filosof från USA som skrivit om rättvisefrågor. (Jag minns inte att jag läst något av honom.)

Jag utbrister åter i ett entusiastiskt "hallelujah" över nätets möjligheter, för via Libris kommer jag fram till författarens sammanfattning av avhandlingen: Vad Birnbaum verkar göra är att inom ramen för en liberal uppfattning förespråka någon sorts medborgarlön.

Should liberal egalitarians endorse the idea of an unconditional basic income for all? This thesis defends a politics of unconditional universalism, offering a liberty-respecting and non-perfectionist basis for maximin-guided policies. The argument starts off from a Rawlsian justification of basic income in the context of institutional ideal theory. This view is based on the aim of maximising the prospects of the least advantaged in ways consistent with a robust protection of people’s effective freedom, the social bases of self-respect and access to meaningful activities at each stage of their lives.

The thesis then moves on to specify such a position in response to objections based on ideas of fair cooperation and strong reciprocity. ... the study defends the view that a basic income is not inherently exploitative or beyond the scope of justice. ... it is just a matter of distributing wealth to which nobody has a justified prior claim, not an unfair redistribution of labour income.

... the thesis also argues that unconditional wealth sharing may fail to meet liberal commitments and to counter structural exploitation unless constrained by other requirements of justice. ... . It is argued that policy options combining a modest basic income with work-based social insurance and universal access to social services are more promising than strategies where a high basic income would replace core components of the welfare state.

Jag kan fatta det hela fel (en kort sammanfattning kan ju utelämna viktiga saker) men det här låter som en liberal uppfattning grundad på ett Pareto-optimum. Har skrivit något om detta begrepp tidigare. I en sådan modell är det svårt att omfördela befintliga resurser i samhället som redan är under en enskilds kontroll. Politiken blir alltså i grunden konservativ, särskilt om tillväxten är låg. Den progressiva politiken i Sverige och andra länder under de gyllene åren efter Andra världskriget torde ha varit mycket beroende av en hög tillväxt som gjorde att man kunde inrikta sig mer på att fördela produktionsökningar än att omfördela befintliga tillgångar. Men vad händer om tillväxten kanske till och med minskar?

Den gamle filosofen Platon, som målaren Rafael tänkte sig honom. Nästa avhandling som nämns i det här inlägget rör sig bort från Platons idealvärld.

Fackfilosof är Christer Svennerlind som om några dagar lägger fram en avhandling med titeln Moderate nominalism and moderate realism. (En sammanfattning här.) Som synes skriver man inte avhandlingar på tyska längre i Sverige.

Denna avhandling passar kanske bättre in på den kritik som Dan Munter framfört. Ämnet är vad "egenskaper" egentligen är, och Svennerlind tar sig bort från den platonska idévärlden till den värld där vi lever. Av sammanfattningen är det svårt att dra några större slutsatser, men filosofer av den materialistiska skolan brukar ju anse att allt som har med tingen att göra finns i vår värld och att det inte finns någon annan värld som hyser tingens "rena natur" eller deras idealbilder. Det kanske betyder att det här är en materialistisk avhandling?

Jag tror dock att diskussionen kan ha värde i vissa sammanhang. Det står i sammanfattningen:

En anledning [att studera vad egenskaper är] kan vara en önskan att bringa något slags klarhet i vad en del andra storheter är för något - t.ex. fakta, sakförhållanden, händelser, processer etc. ... Det visar sig omgående att egenskaper - liksom relationer - åberopas när dessa skall analyseras. Återstår sedan, om inte förr, att redogöra för vad egenskaper och relationer är. En annan anledning, som inte behöver vara skild från den föregående, kan vara en önskan att redogöra för vad naturlagar handlar om. Ett förslag är att de beskriver, i någon mening, nödvändiga relationer som råder mellan egenskaper.

För mig ser detta ut som det klassiska filosofiska problemet när man skall försöka ta reda på vad man pratar om egentligen. Man måste vara klar och exakt i sina utsagor! Säger man att A = X måste man verkligen veta både vad A och X är för något. Det är lätt att kasta ur sig omdömen om olika grupper av företeelser, att göra generaliseringar som kan vara mer eller mindre lyckade, eller kanske helt vansinniga. Rasister är experter på det senare, eller om man bara gör generella påståenden om "invandrare", "finnar", "norrlänningar" och liknande. Här tror jag fackfilosofer kan göra bra insatser genom att skära dumt prat i väldigt små bitar. Men då måste de ut från seminarierummen och ta strid ute i samhället!