Ända in på sextiotalet var det inget märkligt med att förtroendet för partiet ibland låg över femtio procent, det var den förankring man hade. Men sedan har det hänt saker. Notera djupdykningen från slutet av åttiotalet och den efterföljande väldiga uppgången till nästan tidigare nivåer under en kort tid. Kan det tolkas som en reaktion på krisen i början av nittiotalet, och att detta kanske var socialdemokratin sista chans att komma tillbaka? Det fanns väldiga förväntningar att partiet skulle uppträda som man trodde att socialdemokrater skall uppträda: bekämpa krisen och rädda jobben! Men nu hade ju de figurer som då kallades "kanslihushögern" men idag kan betecknas nyliberaler tagit över. De var inte intresserad av mossig krispolitik. Resultatet blev att många tidigare trogna vände partiet ryggen och förtroendet sjönk permanent. Femtioprocentspartiet har blivit ett trettioprocentsparti utan att ledningen verkar reagera något särskilt på det. På sikt är det inte hållbart.
5 kommentarer:
Raset för (S) efter regeringen Bildt beror säkert på att många inte förstod vad Göran Persson menade när han kom till makten med åberopande av det "öppna mandat" han sade sig vilja ha av väljarna. Han fick det, men hur många förstod vad det skulle innebära? Raset är nog följd av att det plötsligt förstod vad det innebar.
Det var kanske det sista stora uppsvinget för "fromma förhoppningar" vad det gäller socialdemokraternas avsikter. "Fromma förhoppningar" har återkommit senare, men inte alls lika starkt. Och det är klart, för varje upplevt svek blir kärleken svagare!
Raset i slutet av av 80-talet kom med det nya skattesystemet som drabbade framför allt dem med lägre löner, som väldigt få socialdemokrater orkade gå ut och försvara inför valet 1991 - varvid S förlorade regeringsinnehavet. Där gjorde sig S av med stora kadrer av valarbetare.
Tack för kompletteringen, det var en sak jag saligen glömt bort. Handlar det om det där tramset med "underbara natten"?
Jag tror att det inte bara handlade om skattesystem. Det handlade om att det numera finns en enorm klyfta i tänkesätt mellan partiledning och de gamla kärnväljarna (och deras barn). Sånt som kan få Löfven att tala om "affärsidé" när han menar politik, till exempel.
Eller sånt som att man plockade in svenska motsvarigheter till Kenneth Lay i kanslihuset för att göra om televerket och vattenfall från serviceorgan till kedjebrevssvindlerier.
Det handlar om känsla lika mycket som, eller mer än, pengar.
Förtroende är lätt att riva ner men svårt att bygga upp, som Bo Rothstein brukar säga. Även om S på något mirakulöst sätt skulle visa oss att de är bättre förvaltare av våra pengar än alliansen kommer vi inte att ha större förtroende för dom än för t.ex. en fondförvaltare.
Skicka en kommentar