Medelklassens diskreta tarm?

Ett tack till läsare Carl som fick mig att ur minnets djupare skrymslen dra fram det här inlägget från februari förra året. Det handlade om den brittiska polisens oro för att folkligt missnöje skall spilla över från mindre ungdoms- och anarkistgrupper till den så kallade medelklassen. Bra skrivet, tycker jag själv. Läs gärna där så behöver jag inte belasta det här inlägget med långa citat.

Förra året handlade det om den stora bankpaniken. Idag har vi dess förlängning i form av brittiska regeringens (och andra regeringars) försök att få folk i gemen att betala för bankstödet genom "besparingar". Den nuvarande striden om avgifter och nedskärningar i de engelska högskolorna är bara en smärre detalj i det hela.

Jag undrar om inte den verkligt drivande orsaken till högskolekrisen är att det inte längre finns behov av massutbildning på högskolenivå i vår del av världen. Efterkrigstidens expansion är över för länge sedan, framtiden finns nu på annat håll och med andra människor och "guldålderns" barnbarn i England kan känna sig blåsta. Drömmen om att kunna avancera, studera och jobba sig uppåt till en god standard fanns som en realitet att förverkliga för efterkrigsgenerationen. Med dagens alltmer slimmade personalbehov får den återgå till drömfacket och förbli där - det räcker att utbilda ett lagom antal personer ur de mer välmående samhällsskikten för att täcka behovet av kvalificerade människor. Resten får ta skitjobb eller bli permanent arbetslösa. - Detta är en grov generalisering, men det kan vara så att dagens utveckling faktiskt ser ut ungefär sådär. Om staten skall vara en 'nattväktarstat' finns det ingen anledning att massutbilda folk till offentliga tjänster (socionomer, exempelvis), och varför utbilda journalister när gammelmedia rasar ihop? Och varför ha egna (dyra) civilingenjörer här när man kan flytta verksamheten till något land i Tredje världen som utbildar billiga men lika bra civilare?

"No future for you" gastade Sex Pistols om för länge sedan, och nu är den framtiden här. När den bara drabbade arbetarklassens underskikt var det väl inget att bråka om, men när krisens kalla vindar blåser allt högre upp i "medelklassen" byts självgodhet mot ängslan och aggressivitet. Var det inte Engels som definierade en småborgare som en tarm försedd med talorgan? När det börjar knipa i hungertarmen hörs snart ängsliga skrik. Skall vi tala om "medelklassens diskreta tarm", kanske?

Systemet som igår kunde leverera en väg som för (nästan) alla till lycka bar är i dag ett samhällsmaskineri som kränger och stoppar och får allt svårare att fungera trots att man vräker in smörjolja på gnisslande axlar och kugghjul. Det kan inte uppfylla gårdagens löften längre, och då är frågan om folk skall nöja sig med det, eller om vi kommer att se hur ungdomsprotesterna sprider sig till kvarvarande fackligt organiserade grupper, och utanför dem till ännu bredare skikt av den sönderfallande "medelklassen" - eller om vi skall kalla det för arbetarklassen. "Make history or be history", för att citera Malcolm X. Det är bara att välja! Att återuppliva den gamla guldåldern går inte (det är reaktionära tokerier att tro att det är möjligt). Följaktligen finns alternativen att antingen börja bygga en ny guldålder, eller sjunka ner i förfallets träsk och ge upp.

Nutida ungdomar (från socialgrupp 'väldigt mycket lägre medelklass'?) skriker ut sin besvikelse över sakernas tillstånd

När man letar hittar man ofta något annat. Som dessa profetiska ord från en djup tänkare (jag själv, alltså), utsläppta på nätet 10 juli 2007:

För över en mansålder sedan lyckades socialdemokraterna samla inte bara en stor del av arbetarna, utan också omfattande grupper av särskilt lägre tjänstemän till en tung politisk kraft. Kan någon göra om den bravaden idag? Skulle dagens SAP, med sin byråkratisering och fantasilöshet klara av det? Tvivelaktigt. Med Sahlin blir det snack, men inte mycket mer. Man kan undra om ett SAP lett av Sahlin, Nuder & Co. ens klarar av att vinna nästa val, även om Reinfeldt och hans vänner stöter sig med stora delar av väljarkåren.

För att ingen skall missa poängen har jag kursiverat den också. Jag hade rätt - och detta utan att få ett jättestort konsultarvode! Och detta när det var över tre år kvar till kommande val och Alliansen låg verkligt risigt till i opinionen, och vänsterfolk bara gick och väntade på den stora dagen när Reinfeldt & Co. skulle röstas bort så det bara visslade om det!

En del ilska mot Sahlin & Co., samt Fas3-andet, finns i den här bloggen som jag tipsades om igår.

Studier går inte för sig vid arbetslöshet - va?

Kommer ni ihåg den så kallade dot.com-krisen strax efter år 2000? Det var då en massa lite väl luftiga affärsidéer uppe i cyberrymden kraschade mot verklighetens hårda jordyta, och "den nya ekonomin" till ganska stora delar visade sig vara "samma gamla svindel" som förebådar varje ekonomisk hårdkrasch!

Det finns en sidoeffekt som jag inte tror att det talas så mycket om, men som kanske någon historiker kunde gräva i någon gång. Så här är det: på 1990-talet hoppade en massa ungdomar med halvfärdiga studier av från högskolorna för att i stället tjäna grova stålar i databranschen. De kanske inte kunde så mycket, men dåförtiden var kraven inte så höga antar jag. De kunde ändå mer än gemene man.

Så kom krisen, de blev ofta arbetslösa. Vad hände? En lösning var att traska tillbaka till högskolan och fortsätta fram till en riktig examen i datakunskap, i väntan på bättre tider. Jag tror det var en bra sak. Här fanns det någorlunda skärpta ungdomar som fått ihop en del erfarenheter från arbetslivet. De hade sina tidigare datakunskaper, och nu jobbade de upp dem på en högre nivå och blev därmed nyttigare för vårt samhälle. En dålig sak - arbetslöshet - kunde förvandlas till en bra sak - samhällsnyttig vidareutbildning.

Jag kom att tänka på detta när jag läste en bloggpost av Tomas Jonsson i Mönsterås. Han är lärare men inte riktigt klar med sin examen. Nu hotas han av arbetslöshet. Jag hävdar att bland de viktigaste människorna vi har för att utveckla landet räknas lärarna. En sådan som Tomas bör alltså få möjlighet att samla ihop de sista poängen för att ha en fullständig behörighet. Han är betydligt nyttigare för landets fortbestånd än exempelvis en partisekreterare hos Moderaterna.

Men då inträffar det egendomliga att a-kassan säger nej! Tomas får inte ens läsa distanskurser på halvfart! För mig är det skvatt obegripligt. Dels av de skäl som jag angivit tidigare, dels för att distanskurser på halvfart är anpassade till att folk har andra verksamheter som också tar tid. Andra utbildningar, eller yrkesverksamhet exempelvis. Om det nu är så att en person i Tomas' situation måste sitta X antal timmar på arbetsförmedlingen varje dag och knappa på en bildskärm kommer det ju ändå inte att inkräkta på utbildningen som kan bedrivas på kvällar och helger.

De som är ansvariga för detta klumpiga regelverk borde hitta en vägg att slänga sig i - men först se till att reglerna ändras! Det ser verkligen kontraproduktivt ut, som att man medvetet förstör chanser till vidareutbildning som dyker upp.


Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Korrupta kommunpolitiker, Kristoffer Ejnermark skriver Venezuela och de privata medierna, Björn Nilsson skriver Är företag och företagare samma sak?, Jinge skriver Murphys Lag och Storvinsten, johan skriver Radikal skolkamp i Sverige

Elitskolor i USA - men bredden då?

Bloggaren Lennart (Det progressiva USA) brukar skriva om det dåliga skolväsendet i USA. Det finns toppskolor, men det mesta är ganska dåligt. Det är nog inte så konstigt, för några år sedan läste jag att fångvaktare har bättre betalt än skollärare i Californien. Har man sådana prioriteringar lär resultatet bli därefter.

Uppsalastudenternas tidning Ergo (nr 6/2008) har en artikel om Cornell University och nämner lite allmänt om situationen. Det finns statligt finansierade universitet som utbildar 75 procent av alla studenter. Och så har vi de kända elituniversiteten. De utbildar inte mer än en procent (var är resterande 24 procent då?). Medan de statliga universiteten har fått realt sänkta anslag de senaste åren strömmar de privata donationerna in till elituniversiteten. Dessa kan då satsa på de bästa lärarna och den effektivaste undervisningen för de bästa eleverna, och bli ännu mer elit.

Jag antar att det här ligger i linje med den aktuella politiken där det mesta offentliga (utom krigsmakten) skall trängas tillbaka så mycket det går, men det förefaller som om USA som fungerande nation inte mår bra av det. För de som utexamineras från Cornell och liknande torde dock framtiden vara rätt ljus. Men de är ju som sagt bara ett litet gäng.

Som bloggare Lennart påpekat någonstans kan USA inte utbilda sina egna ingenjörer i tillräcklig grad utan måste importera sådana. När det nu blir svårare för ingenjörer från vissa länder att komma in i USA, och utvecklingen exempelvis i Indien samt en allt mjukare dollar gör att indierna tycker det är bättre att jobba på hemmaplan, blir det problem för USA. Var skall man finna sin tekniska kader? Det ställer USA:s styrande inför ett val: antingen hittar man på några knep för att öka invandringen av färdigutbildade människor igen, eller också (vilket vore anständigast) ser man till att elitutbildningen kombineras med en rejäl bredd. Man har resurser till det, men nu slukas de av militären. Det ser ut som om USA har kapats av människor som faktiskt håller på att köra landet i botten. Och det är ju varken bra för USA eller världen i stort.