Expansion/hot, hån, återhämtning utan lön (lönlös återhämtning)

 

Jaha, den här kartan visar väl (om vi frågar snillen som förre utrikesexcellensen Bildt) hur Ryssland hotfullt expanderar ut över världen. (Hittade f.ö. kartan på Stefan Lindgrens nyhetssidor på nätet. Han satte den genialiska rubriken Ryssen kommer, men lade inte till några ytterligare kommentarer. Men det behövs ju inte, vi ser ju ändå hur de ryska pansarkolonnerna rullar fram över Europa!)

Till råga på allt kommer ryssdj-a och hånar oss också. Är det tacken för vad vi gjort för dem (något har vi väl gjort, om man glömmer en pinsamhet som division Engelbrecht? Kan vi inte drömma oss tillbaka till de dagar när de virriga slaverna i Ryssland inkallade 'svenske Rurik' för att få lite ordning på deras kaos?):





Något annat nu: En notis från den syriskvänliga bloggen SyrPer (Syrian Perspective). Enda anmärkningen jag vill göra är ett frågetecken om hur 'svenska' de här gynnarna verkligen är:

We are delighted to report the deaths of 3 Swedish terrorists in Syria who left the the cities of Stockholm and Gothenburg to fight alongside ISIS (read: United States) in its was of nihilism against the people of Syria.  Two were killed in ‘Ayn Al-‘Arab (Kobaani) and the other in northern Aleppo.  Our middle fingers are extended out to the pack of rats who sired these vermin and we wish them all a swift descent to the Oven Roaster awaiting them.

På sätt och vis är det skönt att bli av med dem. Däremot håller jag inte med personer som tycker att det är bra att sådana figurer får sticka iväg och bedriva terror mot oskyldiga människor. Detta även om de förmodligen är så oskickliga som soldater att de nog ofta stryker med själva innan de hinner göra så mycket otäckt själva. Kanonmat som utnyttjas av mer erfarna gangsters antar jag (de kanske redan är vana vid det som kriminella här i landet?) Går det att få stopp på dem innan de drar iväg så se till att de stoppas!
 

Och så lite om ekonomi, eftersom det här delvis är en ekonomiblogg. Robert Reich skriver om USA-demokraternas senaste valnederlag. Han myntar också en term jag inte sett tidigare: 'wageless recovery". I samband med tidigare kriser och återhämtning har man talat om "jobless recovery", eftersom bättre tider inte har lett till fler arbeten. Nu förefaller en ny variant ha kommit fram: mängden arbeten ökar, men lönerna gör det inte. Snarare tvärtom, om man inte tillhör de absoluta toppskikten i samhället.

If you want a single reason for why Democrats lost big on Election Day 2014 it’s this: Median household income continues to drop. This is the first “recovery” in memory when this has happened. Jobs are coming back but wages aren’t. Every month the job numbers grow but the wage numbers go nowhere. Most new jobs are in part-time or low-paying positions. They pay less than the jobs lost in the Great Recession. This wageless recovery has been made all the worse because pay is less predictable than ever. Most Americans don’t know what they’ll be earning next year or even next month. Two-thirds are now living paycheck to paycheck. So why is this called a “recovery” at all? Because, technically, the economy is growing. But almost all the gains from that growth are going to a small minority at the top. In fact, 100 percent of the gains have gone to the best-off 10 percent. Ninety-five percent have gone to the top 1 percent. The stock market has boomed. Corporate profits are through the roof. CEO pay, in the stratosphere. Yet most Americans feel like they’re still in a recession.

Ja, i ett klassamhälle är väl detta ett väntat utfall när systemet börjar visa allvarliga tendenser till att bryta samman. 'Lönlös återhämtning' kan man ju skoja om. Fast det inte är så skojigt för den växande del av USAmerikanerna som lever nära eller under fattigdomsgränsen och knappast har några möjligheter att ta sig upp till bättre standard.

Och som jag skrivit någon gång tidigare så är det där med goda och dåliga konjunkturer olika beroende av var man befinner sig. I den extrema överklassen är det alltid högkonjunktur, i de nedre lagren i samhället är det permanent lågkonjunktur. Sedan finns det mellanskikt som kan tjäna på/drabbas av konjunktursvängningarna. Bland dessa finns mellanskikt av bättre betalda knegare ('medelklass') som kan börja föra ett jäkla liv om de ser sin standard sjunka. De har ju bättre tillgång till media och kan därmed effektivare föra sin talan än mer nedpressade skikt (de som verkligen borde bråka). "Yet most Americans feel like they’re still in a recession", men så tillbakatryckta som de USAmerikanska lönearbetarna är, är det fråga om de faktiskt väldigt mycket börjar likna det härjade proletariat som Marx beskriver i Kommunistiska Manifestet. Kommer marschen ner i avgrunden att fortsätta?

Långvarig stagnation?

Här har vi några aktuella "nyckeltal för Sverige" från Statistiska centralbyrån:

• Arbetslöshet 7,2 % september 2014
• Arbetslöshet (säsongrensat och utjämnat) 7,8 % september 2014
• Folkmängd 9 716 962 31 augusti 2014
• Inflationstakt -0,4 % September 2014 jämfört med september 2013

Och här är ett diagram som illustrerar inflationstakten under längre tid:

Jag brukar påpeka att inflation är det som man bestämmer sig för att räkna som inflation. Det betyder att viktiga priser kan åka upp och ned mycket kraftigt utan att det märks i den officiella statistiken - nämligen om dessa priser inte tas i beaktande när man beräknar hur den allmänna prisnivån ändras.

Men man kan nog få ut en del intressant information i alla fall. Arbetslösheten biter sig fast på hög nivå. Deflationstendensen är kvar. Frågan är hur mycket som är tillfälligheter och hur mycket som beror av långsiktig utveckling, på grundläggande förändringar i samhället.

Med "långsiktig utveckling" är jag inne på ett ämne som verkat komma i ropet hos somliga ekonomer: långvarig stagnation. Vet inte om det är bästa sättet att översätta 'secular stagnation', men det är detta det handlar om: delar av världsekonomin verkar har bromsat in och det ser inte ut som om farten kommer att öka igen på ett bra tag.

Finns det en bot för detta? Då måste man först veta varför det är en uppbromsning (om det ens är en sådan), annars är det ganska meningslöst att diskutera lösningar. Doktorns eventuella behandling hänger på vilken diagnos som görs av sjukdomen. Likaväl som vissa åkommor kan botas med lämplig medicin är andra obotliga, eller de kanske är harmlösa och botar sig själv efter ett tag utan någon medicinering.

Ett exempel: om man tror att arbetslöshet beror av att konsumtionen sjunker och folk inte har råd att handla så mycket som förut, då kan man tänka sig att konsumenterna på olika sätt får stöd att handla. Därmed kommer handel och produktion att behöva mer arbetskraft igen, man anställer, och arbetslösheten minskar.

Men om man i stället tror att arbetslösheten beror av tekniska förändringar i samhällets produktionsapparat, eller kanske demografiska orsaker (som att befolkningarna i vissa länder får allt högre medelålder vilket minskar antalet aktiva arbetande), kan det vara förhållanden som enligt vissa ekonomer inte är värda att försöka förändra. Det hjälper inte att understödja efterfrågan om fabriker läggs ned för att de inte längre hänger med i tekniken! Världen är som den är, helt enkelt, och inget blir bättre av officiella ingripanden. Det blir i själva verket sämre tror de.

Ekonomer som tittar på andra saker, som skev inkomstfördelning och låga investeringar, kanske däremot hävdar att problemen kan minskas genom kraftfulla offentliga åtgärder. Därmed kan det som ser ut som en ekonomisk-teknisk fråga i själva verket handla om politik, om hur man vill att det politiska systemet skall agera på kriser.

För närvarande dominerar på många håll en tendens som har två sidor och verkar rätt motsägande: å ena sidan en neoliberalism som går ut på att privatisera så mycket som möjligt och som fördömer statlig verksamhet (som tjänar folkets intressen), men å andra sidan använda samma statsapparat för att påtvinga större delen av befolkningarna kraftiga 'besparingar' (austerity). I praktiken innebär det att staten används som en maskin för att föra över resurser från de många till de få.

Om man antar att just denna överföring är målet med politiken är det ingen motsättning i den neoliberala tanken. Men det lär få återverkningar i ekonomins 'nyckeltal': ihållande arbetslöshet och tendenser till deflation när efterfrågebasen vittrar sönder. Dessa problem gör, om man antar att staten skulle kunna agera på rätt sätt men nu agerar fel, att krisen blir värre än vad den skulle behöva vara, krisen blir självförvållad och onödigt utdragen av de 'ansvariga' (oansvariga).  Möjligen slutar det hela med systemkrasch. Detta kan bli plågsamt, men också en välsignelse om det finns politiska krafter som är starka nog att börja driva en positiv ekonomisk politik. Det otrevliga alternativet är en låsning som aldrig låses upp, utan möjligen slutar i en fullständig samhällskollaps.

Arbetslöshet i EU i maj

Här är ett diagram som kom från Eurostat för några dagar sedan via twitter-prenumeration. I maj låg den svenska arbetslösheten på 7,8 procent vilket åtminstone är bättre än genomsnittet för eurozonen (11,6 procent). Generellt ser det ut som om de länder som inte slängt ut de egna pengarna till förmån för euron sedan år 2004 har lägre arbetslöshet än euroslavarna. Särskilt för länderna längst till höger i diagrammet, Spanien och Grekland, ser det otäckt ut - var fjärde arbetsför är arbetslös. Det är ett oerhört förslösande av samhällenas resurser. Åtstramningspolitiken har åtminstone lyckats med en sak de senaste åren: att producera en jädrans massa arbetslösa. Sedan är frågan om detta, ur makthavarnas synvinkel, är ett misslyckande eller en helt medveten politik. 

Läs det finstilta!

Jaha, "krossa arbetslösheten" låter ju bra, heja heja! - Men vad står det med mindre typstorlek längre ner?

Stora "krossa" förvandlas diskret till mer diskreta "halvera" som dessutom är ett "mål". Går man till artikeln kommer dessutom år 2020 med i hanteringen. "Målet" är alltså att Sverige skall ha en massa arbetslösa år 2020, vid en tid när Löfven nog har hunnit ta pengarna och stuckit. Det gäller att läsa det finstilta för att inte bli blåst!

Påminner mig för övrigt om en hånad socialdemokratisk paroll från cirka år 1970: ökad jämlikhet. Kritiker påpekade att detta betydde att man ville ha begränsad jämlikhet - annars kunde man ju ha krävt bara jämlikhet, utan några begränsningar!

Och så det där med "Europabäst". Lika tramsigt som slagordet 'världsklass' som kommer fram när någon vill sälja någon smörja, exempelvis i arkitektur och stadsbyggnad. Man kan väl lika gärna kalla det för 'global slum'. Det rimliga är att Sverige är bäst efter egna förutsättningar. Enligt en del ekonomer så glider delar av världen nu in i en permanent stagnation. Om vi återgår till Löfvens planer och 'mål' så kommer det förmodligen att innebära att arbetslösheten kommer att vara permanent hög i Europa, och därmed blir det lättare att vara "Europabäst".

***

PS. Birger Schlaug resonerar en del om Löfvens politik efter en eventuell valvinst i höst.  Schlaug har skrivit ganska positivt om vänsterpartiet på senare tid. Här är avslutningen;

I  det större perspektivet finns risken, ur den socialdemokratiska partiledningens perspektiv, att Vänsterpartiet i en regering utnyttjar sin givna ideologiska utgångspunkt genom att ställa de penibla frågor som också borde ligga i såväl grönt som allmänrött intresse: Vad gör vi nu när vi bör och måste byta samhällsmodell för att lösgöra oss från ett ekonomiskt system som gått över styr i takt med att kapitalismen blivit alltför kreativ till och med för sitt eget bästa?  

 

Själv är jag skeptiskt. Finns det några tecken på att vänsterpartiet har någon ideologisk utgångspunkt kvar för att driva några krav eller ställa hårda frågor och komma med hårda förslag om exempelvis byte av samhällsmodell? Är det inte mer intressant med några ministerposter? DS

Mekaniserade hamburgare

Dagligen ramlar det in nya exempel på vad datorisering och robotisering gör med behovet av mänskligt arbete. Som den här hamburgermaskinen som kan ersätta en massa folk och utrymme på hamburgerrestaurangerna.

Enligt bolaget kan maskinen mala kött, skiva tomater och gurka, tillaga biffar och i andra änden spotta ut en hamburgare som helt motsvarar kundens individuella preferenser. Allt detta med en hastighet på sex färdiga anrättningar i minuten, vilket enligt Momentum Machines ska göra slut på hamburgerflippandet för evigt.
För en genomsnittlig hamburgersylta, menar bolaget, innebär detta omedelbara besparingar på 135 000 dollar om året, vilket uppges vara hur mycket dagens manuella tillredning kostar. Dessutom äger hela processen rum på en yta om 2,7 kvadratmeter, vilket bäddar för lägre hyror. 

Möjligen är det konstigt att maskinen inte kommit tidigare. Serieproduktion av mat enligt väldigt bestämda normer borde ju inbjuda till mekanisering förr eller senare. Kan det vara så att låga löner för personalen gjort att det här steget inte känts så pressande tidigare för hamburgernasarna? Ur affärsmässig synpunkt spelar det ju ingen roll om en viss produktion är manuell eller maskinell. Det väsentliga är vad som ger störst vinst. När maskineriet blir billigt att anskaffa och underhålla torde detta driva på mekanisering även av snabbmatskök.

Det här verkar påminna om mekaniserade sammansättningsbanor som jag såg i industrier förra årtusendet: det räcker med någon enstaka person som förser maskinen med komponenter, det bör rimligen vara lite underhåll och rundsmörjning då och då, men i övrigt går hela tillverkningsprocessen utan mänsklig handpåläggning.

En intressant detalj är att här kan ytterligare ett inkörs/tillfällighets - eller nödarbete försvinna. Var det inte den här typen av arbeten - att exempelvis serietillverka hamburgare mot låg lön - som Naomi Klein hänvisade till när hon skrev No logo? Det som skulle vara tillfällighetsarbeten för ungdomar på väg ut i det 'riktiga' arbetslivet blir till en återvändsgränd. De kommer inte längre. Nu kanske de inte ens kommer fram till tillfällighetsjobben. Vem gör politik av det? Vem talar för möjligheterna som ligger i den här processen, i stället för att skrämma folk med tråkiga konsekvenser när såväl enkla som komplicerade arbeten i allt snabbare takt tas över av robotar och datorer?

Jobbet gjort!

Vad var det jag skrev igår? Partistrategen har gjort sitt jobb, vilket framgår av rubriken till höger. Och så följer ulvaskriken i kommentarssektionen från alla de som bär Sverige på sina klena axlar. En klent begåvad babian hade kunnat räkna ut det!

Den sverigedemokratiske partistrateg ...

... som inte kan göra politik av den här rubriken är sannolikt inte av rätt kaliber för jobbet:

Det spelar ingen roll om detta faktamässigt är rätt eller fel, eller om det finns bra förklaringar, det torde för den normalbegåvade strategen vara ett sekundsnabbt jobb att snickra ihop något om det här och lägga ut på nätet.

Viss anknytning finns till ett av mina tidigare inlägg, om 'samhällskontraktet'. Egentligen finns ju inget sådant, om man tänker sig ett dokument som undertecknats av olika parter. (Kunde vara grundlagen, men den har knappast samma tunga position i Sverige som andra länder.) Men det finns en del mer eller mindre underförstådda principer som handlar om hur folk i samhället uppför sig mot varandra, hur 'samhället' betraktar sina egna, vilka rättigheter medborgarna skall ha.

En grundläggande princip var 'Folkhemmet' som inte skulle ha några särskilt gynnade medlemmar men inte heller några undanskuffade styvbarn. Teoretiskt en god idé, kanske inte lika väl fungerande i praktiken som ju var ett klassamhälle, men idén fanns i alla fall. Både direktören och den fattige knegaren hade rätt att vara med i samhället. Med nutida hurtfrisk jargong: "Alla ska va' me'". Alla drog ju sina större eller mindre strån till stacken, efter sin förmåga. En del hade drabbats av olyckor i livet och kunde inte bidra med så mycket, men även de hade rätt att finnas.

Men nu har vi en situation som kan uppfattas som att alla inte skall vara med längre, och de som löper stor risk att få en armbåge i nyllet är de som ju inte skulle behandlas som illa sedda styvbarn. Den normalbegåvade strategen kan utropa: "Titta, vanliga svenskar knuffas undan trots att de gjort rätt för sej, och jobben går till utländska kulturberikare som aldrig gjort nåt för Sverige! Svensken i sitt eget land behandlas sämre än invandrare." Och så kan man lägga till något om hur pensionärer behandlas, något om pk-eliten, etc. Som sd-are har strategen i fråga förmodligen inga större tankar om hur arbetslöshet verkligen kan bekämpas, men det kanske man inte kan kräva av ett tämligen borgerligt parti. Men man kunde kräva det av andra partier.

Diverse funderingar igen

Ett tips hur man får ett snyggt parti utan olämpliga extrem-medlemmar (från en översiktsartikel om den nya högern i Europa i New York Times):

Ms. Kjaersgaard, a former social worker who led the party until last year, said she rigorously screened membership lists, weeding out anyone with views that might comfort critics who see her party as extremist. She said she had urged a similar cleansing of the ranks in Sweden’s anti-immigration and anti-Brussels movement, the Swedish Democrats, whose early leaders included a former activist in the Nordic Reich Party. 

Det var alltså Danska folkpartiet som tipsade Sverigedemokraterna, och Jimmie Åkesson lyssnade.

Det som förbryllar en USAmerikan är uppenbarligen att dessa nya rörelser i Europa (nå, en del är ju rätt gamla vid det här laget) inte vill tjafsa om "mindre stat". De vill ha mer samhälleliga insatser exempelvis för pensionärer, de vill slå vakt om välfärdssamhället. (Nå, det kan finnas en del av de här partierna som spelar med dolda kort och kanske inte alls är så samhällstillvända om de verkligen får chansen att regera, men nu står de på fattigpensionärernas sida säger de.) Och därmed skrämmer de skiten ur den nyliberala eliten som bara ser nedskärningar för de fattiga och lägre skatter för de rika som lösningen på alla problem.

Det här är givetvis ett problem för den vänster som vill vara vänster: dess naturliga aktionsfält invaderas av människor med delvis mycket annorlunda syn på världen. En del av invasionen består av fiender. Många, kanske de flesta, skulle kunna vara bundsförvanter om de inser sin egen situation.

***

Hur möter man den här sortens partier? Är det vettigt att klistra nazist- eller fascistetiketter på sd? Jag tvivlar på det, såvida man inte verkligen kan visa upp människor med aktuella nazist- eller fascistideer där, och att dessa verkligen påverkar partiets politik. Annars verkar det ju helförvirrat, ungefär som knäppisar som anklagar vänsterpartiet för att vara 'kommunistiskt'.

Det kanske är annorlunda med smågrupperingar som verkligen kallar sig nazistiska eller har en officiell framtoning som tydligt ligger åt det hållet. Men de kan ju inte göra mycket mer än att dra till med gatudemonstrationer ibland. De kommer med tio pers, och så står det hundra motdemonstranter och skriker, och alla känner sig betydelsefulla. Jag noterade att Oktoberrörelsen erkänner att det finns problem med att inrikta sig på de mer eller mindre fascistiska grupperna:

Historien visar att fascistiska rörelser är ett effektivt vapen i kapitalets tjänst. Och tyvärr finns ännu inget riktigt bra motmedel. Vi måste finna sätt att framgångsrikt bekämpa fascismen, oavsett dess former. Detta är en ödesfråga för alla socialistiska rörelser.

Svaret på problemet kan möjligen vara att vara bättre, att kunna peka på långsiktigt hållbara lösningar av dagens bekymmer och inrikta sig på de riktiga motståndarna. Och att ha en bra förståelse av de rörelser som nu uppstår på grund av den långdragna krisen:

Olika proteströrelser har uppstått. Hittills kan dessa beskrivas som mer prövande. De har inte haft medvetenhet om vari huvudproblemet består utan fokuserat på enskilda frågor eller allmänt missnöje. Men alla massrörelser börjar trevande. Och även om de under en viss period kan gynna systemet, genom att ta fokus från äkta lösningar så både ger och sprider de erfarenhet om just detta. Oavsett om rörelserna hittills varit harmlösa har de från borgerligt horisont setts som oroande, som varning för vad de kan utvecklas till.

Jag kanske har fel, men är verkligen en normal västeuropeisk stat redo att släppa loss svårhanterliga och opålitliga fascistiska terrorgrupper när man faktiskt kan använda just sin egen stat med anställda och betydligt pålitligare och professionella tjänstemän?

***

Nå, en sista anmärkning som hakar i det där med "långsiktigt hållbara lösningar". Jag funderade på det i samband med Oktoberrörelsens kampanj i Uppsala mot arbetslöshet. Där hamnar man i två positioner samtidigt, och de kan vara svåra att förena (men det är värdefullt om man lyckas med det). Bland annat sägs det:

Problemet är inte att människor inte söker jobb eller är lata utan att det finns alldeles för få jobb. Detta samtidigt som det egentligen finns ett stort samhälleligt behov av arbete. Underbemanning och stress är vardag på många arbetsplatser. Det finns också saker som borde rustas upp och förbättras i samhället.

Samtidigt försöker man koppla resonemanget till en tungviktare i sammanhanget, Karl Marx (se detta dokument). Och det är väl här en del av problemet ligger: den klassiska nationalekonomin är väldigt viktig för att förstå vad som händer, men den är inte så lätt att förklara och sätta in i den dagliga kampen. Om man däremot pekar på underbemanning, en massa arbeten som borde göras men inte utförs, blir det omedelbart mycket konkretare och hetare - här är förhållanden som många ögonblickligen kan se och jämföra med egna erfarenheter! Och det finns förslag till lösningar, som (åtminstone officiellt) inte är revolutionära utan snarast reformism. En del pekar på MMT (Modern Monetary Theory för att få fart på oanvända samhällsresurser), en del på medborgarlön.

Det torde finnas en mängd människor som sitter på sina kammare och grunnar på hur vi kan komma ur dagens låsningar. De mer eller mindre högerextrema grupperna har egentligen inga lösningar här, för inte försvinner krisen för att man kastar ut invandrare. (Däremot finns det anledning att fråga hur mycket invandring ett land som Sverige kan ta om vi faktiskt funderar på att byta samhällssystem, och att det finns en del typer som inte borde släppas in hit.)

Jag antar att en framåtblickande politik dels måste se till att det stora samhälleliga behovet av arbete tillgodoses, samtidigt som det gäller att dra slutsatser av ett alltmer datoriserat och robotiserat arbetsliv där behovet av mänskliga insatser krymper. Det finns mer saker att ta hänsyn till, men nu har inlägget blivit för långt igen.

(Varför intressera sig just för vad Oktoberrörelsen skriver förresten? - För att den är ny, verkar mer öppen än motsvarande rörelser för bortåt fyrtio år sedan och kanske kan hitta på nya pigga grepp. Någon tycker att det inte är så många i OR, men jämför med toppskiktet i svenska kapitalet - de är inte många de heller, men de har ett sjuhelsikes inflytande och makt.)

Hela fem jobb!

Från Aftonlövet

Tiderna förändras. När jag såg det här, med personen som haft hela fem jobb vid 27 års ålder, tänkte jag på de arkivkort från ett svenskt storföretag som jag läste för några år sedan. Det gällde anställda omkring 1950. Många var ungdomar, inte ens fyllda tjugo ofta, som redan haft fem anställningar. Det var på den tiden det fanns jobb för nästan alla. Företagsledningarna var bekymrade: om det inte passade att jobba på ett ställe kunde det vara ganska lätt att hitta något annat. Det gick inte att skrämma med arbetslöshet för att få folk att stanna. På somliga verkstadsavdelningar låg personalomsättningen på över hundra procent vissa år. Det var vid den tiden "trivseldebatten" uppstod - varför trivdes inte folk på jobbet, varför sökte de sig vidare? Hur är det numera, finns det någon "trivseldebatt" eller bara ett hot om att det står hundra man på gatan villiga att ta ens jobb om man krånglar?

När vi så smått är inne på ämnet 'tidningar' så plåtade jag i förmiddags det här exemplet som visar att kvällsbladens löpsedlar inte alltid är identiska. Här har vi för en gångs skull en idékamp: för eller emot 5:2-dieten!

Att utnyttja motståndarens missar

Varför inte utnyttja motståndarens taktiska missar i stället för att bara stå passiv och glo? Vi vet ju att det händer saker i arbetslivet, och särskilt i dess utkanter. Det är företeelser som Fas3, det är krav att människor som får socialbidrag skall utföra motprestationer, det är förslag om obligatorisk A-kassa. Förslagsställarnas motiv är givetvis onda. Men hur hanterar man detta?

Vad det gällde det sista var det visst några überduktiga socialdemokrater som protesterade och inte ville ha något som luktar medborgarlön. - Vill vi inte? Varför har inte dessa figurer fått en rejäl reprimand för sitt fantasilösa lallande?

Ta de två första sakerna jag nämnde. Kan något göras där? - Ja, definitivt. Helt enkelt att kräva att de ersättningar som utgår klassas som vanlig lön för utfört arbete, och att hela upplägget definieras som vanliga arbeten. Lön, försäkringar, arbetslagstiftning, semester, pension - hela paketet, utan någon nedvärderande stämpel av "utanförskap"!

I stället för att protestera mot de borgerligas tilltag kan man alltså ta tag i dem, driva dem vidare och förvandla det dåliga till något bättre! Det som skulle vara avsett att göra livet sämre för alltfler människor kan omvandlas till den 'arbetsgaranti' som är en viktig komponent i modern penningteori. I sig är det en befrielsehandling: du har arbete, kan försörja dig själv, behöver inte krusa några självutnämnda borgerliga übermenschen! Garantin betyder att är du utan arbete, men har svårt att få något nytt, så finns det en samhällelig beredskap och organisation för att ta hand om det - och det kommer Fas3-artister och liknande figurer att hata!

När det regnar kan det behövas paraply. När det blir knepigt med jobb kan det behövas arbetsgaranti.

I själva verket torde det finnas mängder av arbeten i dagens slimmande och övertidsstressade organisationer. Fyll igen hålen där till att börja med!

"Den stora arbetskatastrofen" och andra lästips

Den stora arbetskatastrofen heter en artikel av två indiska ekonomer (om man översätter "the great jobs disaster" till svenska). C.P. Chandrasekhar och Jayati Ghosh heter de. Artikeln bygger på siffror från FN-organet ILO och handlar om hur arbetslösheten byggts upp i samband med den senaste krisen och åtföljande så kallade åtstramningar. Detta på global nivå. Särskilt ungdomsarbetslöshet i en del europeiska länder är svårartad. - Det där vet vi redan, men det är bra att få siffror och överblick igen. Frågan är vad man kan göra med massorna av arbetslösa. En stor del av dem finns ju i länder där ekonomin inte är lika smällfet som hos oss och där det egentligen borde vara överflöd av arbeten att besätta per omgående. Men där är man fortfarande mer besatta av att minska statsskulderna, även om det talats i andra banor på senaste tiden.

Vi vet också att de så kallade avregleringarna inom transportsektorn (inrikesflyg och taxi) i Sverige inte riktigt fått de följder som blåögda liberaler tänkte sig. Mer konkurrens och färre regler skulle ge lägre priser. Men följderna har blivit tvärtom. Att flyget med sina utsläpp prisar bort sig får man väl tänka är OK, men det var nog inte det som avreglerarna hade som mål. Man får väl tänka sig att somliga liberaler lever i någon sorts tvärtom-land.

Vet inte om jag hört talas om IFAU tidigare. Verkar dock som de kan prestera intressant material (och ligger då kanske illa till om Reinfeldt-regimen får för sig att rensa ut kritiker som kommer dragande med irriterande fakta). Ansvarsområdet anges som följande:

Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) är ett forskningsinstitut under Arbetsmarknadsdepartementet med säte i Uppsala. IFAU ska främja, stödja och genomföra vetenskapliga utvärderingar.


Vi utvärderar:

• effekter av arbetsmarknadspolitik

• arbetsmarknadens funktionssätt

• effekter av olika reformer och åtgärder inom utbildningsväsendet

• arbetsmarknadseffekter av socialförsäkringen.

Bland de senaste utvärderingarna har man upptäckt att öppna gränser till grannländer kan påverka arbetsmarknaden bland annat så att de som utsätts för mer utländsk konkurrens får något lägre förvärvsinkomster. Inget konstigt med det. Observera det där med "något". Inga jättefall alltså i löner. Jämför för övrigt med en norsk rapport som jag hänvisat till tidigare, och som visar liknande tendenser i Norge. Om arbetssökande balter och polacker bidrar till vissa lönesänkningar i Sverige så har svenskar liknande roll gentemot norrmännen hemma hos sig. Man kan se det som en generell tendens helt enligt kapitalismens regelbok. När löner utjämnas torde det i stor utsträckning ske nedåt, och ännu är vi bara i början av den processen.

I en annan undersökning sägs det (av den kände professorn Calmfors) följande:

Jobbskatteavdraget gör att löntagarna får mer pengar i plånboken även utan löneökningar och den minskade a-kassan leder till att arbetslöshet är mer kostsam för den enskilde individen. Båda faktorerna bör göra löntagarna mer benägna att acceptera lägre löner än vad som annars skulle ha varit fallet.

Alltså: "mer benägna att acceptera lägre löner". Lägger man ihop ett antal små förändringar kan det så småningom bli ett rejält skred så småningom, och det är väl det som eliten tänker sig. Man delar ut ett "jobbskatteavdrag" som verkar generöst - men sedan tar man tillbaka med ränta. I första omgången ser det lönsamt ut för många, men inte för de arbetslösa eller de lågavlönade som inte har någon röst som hörs. På sikt kommer andra grupper att drabbas (inte bara av dålig löneutveckling, utan av att ny teknik gör dem obehövliga, bristande bostadsbubblor och annat) och då lär det nog bli mer liv när "medelklassen" börjar känna kalla pustar i nacken. Vad skall exempelvis mängder av bortrationaliserade mediemänniskor göra om de inte har någon medieplattform längre - skapa egna plattformar, fristående från de kommersiella mediebolagen?

Wigforss nr 3

Här är några citat från romanen Krig med räknesticka av Elsa Appelquist, utgiven 1949. Jag använde dem som tidsmarkörer till en uppsats jag skrev om arbetskraftsbristen strax efter Andra världskriget:

Jag har gjort en upptäckt, förstår ni. Man kan lämna Antonsson & Co utan att därför hela ens värld störtar ihop. Hör ni det, man kan få annat arbete! Det finns massor av platsannonser i tidningarna.
…
Arbetaren har bara sin lön att leva av, för den skull har han tålt många orättvisor i fruktan för att bli avskedad om han opponerade sig. Denna rädsla för att bli arbetslös, har arbetsgivaren sorgfälligt utnyttjat på många håll. Arbetsgivaren har missbrukat privilegiet att ensam få vara den som leder och fördelar arbetet. Det har kallats rationalisering, men det har på sina håll blivit olidliga arbetsförhållanden,
…
Det har vänt, så nu är det vi arbetare, som inger arbetsgivaren fruktan. På fredagarna är det inte längre vi, som står och darrar i knävecken för att det ska ligga en uppsägningslapp i lönekuvertet, det är arbetsbefälet som i stället får en känsla av obehag, om vi med bestämda steg närmar oss kontoret; vi kan ju komma med ett besked, att vi ämnar lämna arbetsplatsen. (sid. 88, 200-201).

Wigforss' bok som diskuteras i den här serien inlägg kom 1952. Det var brist på arbetskraft i en industri som gick för högvarv, och det gav arbetare och lägre tjänstemän påtryckningsmöjligheter som inte funnits tidigare. Om inte ett arbete uppskattades kunde man ofta lätt hitta ett annat. Därmed kom frågor om 'trivsel' upp på dagordningen, och personalavdelningarna började pyssla med 'human relations'.

Den australiensiske nationalekonomen Bill Mitchell har skrivit om det här (det var ett tag sedan och jag orkar inte leta rätt på exakt citat, men Mitchells blogg finns här, han skriver mycket intressant om aktuella ekonomiska frågor). Just den där friheten i att kunna få tag på arbete, inte behöver vara utkastad och nedtryckt ... det är viktigt. Det är därför som Mitchell förespråkar en ekonomisk politik där det ingår arbetsgaranti: den som vill ha arbete skall få det! (Politiken kallas chartalism eller Modern Monetary Theory, om någon undrar. Sök på taggen "MMT Modern Monetary Theory" på den här bloggen så kommer fler inlägg i ämnet upp.)

Vad tänkte nu gamle Wigge om detta 1952?

Osäkerhet om arbete och inkomst, otrygghet i tillvaron var lönearbetarens lott, och den syntes ofrånkomlig i ett näringsliv byggt på den enskilda företagsamhetens frihet ... [obs. att W. skriver 'lönearbetarens', inte 'löntagarens'.]

Det ekonomiska livet var i viss mån också en form av krig, och ambulansen fanns för att ta vård om de sårade och dem som i övrigt inte orkade följa med. Ambulansen växte steg för steg till den socialpolitik vi  nyss har sysslat med. ... [klasskamp kan ju kallas för 'en form av krig'.]

Men den som vill kan fortsätta en stund med att göra den arbetslöse till en sårad i den ekonomiska kampen, kalla understöd och försäkring ambulans och i kravet på att röja undan själva arbetslösheten se något lika revolutionerande som i tanken att komma bort från krig. [upphäva klasskamp och arbetslöshet genom att undanröja klassväldet, är det detta som avses?] 

Som en revolutionär paroll uppfattades också länge socialistiska arbetares krav på rätt till arbete. I den borgerliga världen ville man länge inte se, att det här för de egendomslösa lönearbetarna gällde något som kunde kallas en naturlig mänsklig rättighet, jämförlig med rätten att äga och fritt bruka sin egendom. (sid. 43-44.)

Tänkte Wigforss på FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna? Vi kan haka på 23 och 25 paragraferna som avslutning på detta inlägg.

Artikel 23 

1. Var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet.
2. Var och en har utan diskriminering rätt till lika lön för lika arbete.
3. Var och en som arbetar har rätt till en rättvis och tillfredsställande ersättning som ger honom eller henne och hans eller hennes familj en människovärdig tillvaro och som vid behov kan kompletteras med andra medel för socialt skydd.
4. Var och en har rätt att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att värna sina intressen.

Artikel 25 

1. Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll.

Föregående inlägg i denna serie, baserad på Wigforss Socialism i vår tid, hittar man här.

Norsk läsövning

Ibland trakasserar jag mina känsliga läsare genom att ta med citat på det ohyggligt svåra norska språket. Nu är jag i farten igen, här kommer citaten från  Radikalt økonominettverk  och anknyter till de två föregående inläggen på min blogg.

En av Sveriges viktigste eksportartikler har blitt arbeidsledig svensk ungdom. I 2011 satte Sverige utvandringsrekord. Ikke siden 1887 og folkevandringen til Amerika har flere svensker forlatt landet, og den største gruppen dro til Norge. Noen fikk til og med enveisbilletten sin betalt av hjemkommunen. I Södermalm går hver fjerde ungdom uten jobb. Ungdomskonsulenten ser ingen annen utvei enn å sette opp busser som reiser fulle av unge, arbeidsvillige mennesker til Oslo og vender tomme tilbake igjen.
...
30.000 svensker bor og jobber i Norge nå. De klipper hår og vasker og serverer overalt. Men jeg lurer på hva det gjør med et land når ungdom tilsvarende 1000 skoleklasser forsvinner? Hvordan skal svensk økonomi klare å vokse på sikt, møte eldrebølgen og opprettholde velferdsstaten om ikke disse bestemmer seg for å reise tilbake?

Södermalm? Söderhamn? - Hur som helst, om 'ungdomen är framtiden' och denna framtidskraft skickas ur landet, hur kommer då framtiden att se ut? Och det gäller ju inte bara ungdomar, det handlar om utbildad sjukvårdspersonal, verkstadsarbetare och annat.

Behövs ett nytt jordklot för arbetssökande?

I föregående inlägg nämnde jag problemet med att utbildat folk utvandrar (från Sverige till Norge handlade det om) och mindre utbildade invandrar (till Sverige). Ett inlägg i Real World Economic Review Blog  pekar på utvandringsproblematiken, men med avseende på vårt grannland Lettland. (Du vet väl att Lettlands huvudstad Riga en gång var storstad i det svenska östersjöimperiet?)

Omräknad statistik visar att nära 6 procent av letterna utvandrat under krisåren. Det är ju i första hand de arbetsföra som utvandrar. Hade de stannat hade en redan stor arbetslöshet varit enorm. Att framhålla de baltiska staterna som ett exempel på åtstramningspolitikens välgörande effekter verkar rätt tvivelaktig - men det bör ju ha stått klart redan tidigare.

Skribenten förutser en stor utvandring från krisländerna inom eurozonen, men har den inte redan börjat? Det kanske bara är en förvarning till stora strömmar av människor framöver, vartefter neoliberalernas ekonomiska kvacksalveri kör land efter land över kanten?

Men vart skall de arbetssökande miljonerna ta vägen? Man brukar ju säga att mänskligheten numera konsumerar så mycket att vi skulle behöva ytterligare ett jordklot med resurser om det skall fortsätta på det sättet. Månne det också behövs ett extra jordklot att upplåtas åt de arbetssökande massorna?

PS. Här finns närmre uppgifter om den lettiska statistiken. DS

Lägre arbetslöshet utan euro?

Jag fiskade upp det här diagrammet med förskräckande siffror från Real-Word Economics Review Blog. Om vi tar översta blåa linjen så säger den att år 2001 hade eurozonen nära 12 miljoner arbetslösa, och nu är de uppe i omkring 19 miljoner. Den gröna linjen är USA, där verkar arbetslösheten ha minskat, vilket delvis beror av att en massa folk inte finner det lönt att söka arbete längre. Officiellt är 12 miljoner arbetslösa, i verkligheten torde antalet vara större.

Den intressantaste linjen kanske är den nedersta röda, den som visar arbetslösheten i EU-länder som inte har antagit euron. I dagsläget ligger man på ungefär 7 miljoner, och det har man gjort i tre år. Jämför med den våldsamma ökningen under samma tid i eurozonen. Notera att bland dessa länder på röda linjen finns Storbritannien som har sitt eget pund och som samtidigt för en åtstramningspolitik som kanske inte är så lyckad. Men den snabbaste slutsatsen man kan dra av det här diagrammet är att kombinationen hårda åtstramningar och euro inte verkar vara så hälsosam. Grekerna lider, det har varit jätteprotester i Portugal igen, det senaste italienska valet var i mycket en protest mot åtstramningar som drabbar vanligt folk (men knappast eliten). Vill man få bort arbetslösheten gäller det nog att både bli av med euro och eliter.

Här finns uppenbarligen nyttiga arbeten!

Det sades nyligen att det offentliga öst ut tre miljarder på så kallade jobbcoacher som knappast fixat några nya jobb. 3 000 000 000 kronor, det är rätt mycket. Tänk om man i stället tagit sig en titt på arbetsplatser med överslimmade organisationer, exempelvis sjukhus med bland annat städning? Att det inte står bra till där har varit känt sedan länge, och det är en ren hälsofara för personal, patienter och besökare. Det behövs mer folk som hjälper till att hålla smuts och bakterier på avstånd!

Det ingår en del material i städning, men jag antar att den stora kostnaden är det mänskliga arbetet. Om konstigheter som jobbcoaching och Fas3 eliminerades skulle man kunna koncentrera sig på underbemannade sektorer som den här i stället och använda fonderna till något samhällsnyttigt och produktivt. Det finns arbetslöshet som beror på brist på lämpliga arbeten, men det finns också arbetslöshet som beror av att lämpliga arbeten inte tillsätts.

Här verkar vi ha ett uppenbart fall.

    
VÅRDSMUTSEN

Foto: LäsarbilderDamm och blodstänk.

Här är smutsigaste sjukhusen i Sverige

Var femte patient klagar på snusket. De får sämst betyg. 

Praktiska förslag

Det är bra med praktiska exempel när man diskuterar ekonomi. Jag har saxat en 'bör göras-lista' från en blogg som skrivs av Britta i Upplands-Väsby. Den finns i det här inlägget  med synpunkter på kommunens planering. Tack för att jag får använda den. Intressant, läs hela inlägget! Jag vill påpeka att alla andra påfund i bloggposten du läser nu kommer från mig och är inget som Britta skall lastas för!

Här är listan, från enkla manuella jobb till större anläggningsarbeten, tillfälliga och permanenta arbeten, säsongsberoende respektive året-runt. Bra exempel!

• Tömma de offentliga soptunnorna så att inte kråkorna drar ut innehållet när de blir fulla.
• Sopa trottoarerna och rensa från fimpar så barn inte kan stoppa i sig och svälja.
• Klippa ner tistlar och (särskilt) kardborrar från gångvägarna så hundar slipper få dem i pälsen.
• Förse våra få offentliga konstverk med namnskyltar så att konstnärer inte förblir anonyma.
• Göra gångbanor utmed alla allmänna vägar.
• Ordna dörröppningar som inte hindrar rullstolar och rullatorer.
• Rensa Väsbyån och åkanterna.
• Bygga ett skal, en tunnel i marknivå kring tågen, när de passerar Väsby.

Låt oss anta att vi har en kommun med knapra finanser i en region med stor arbetslöshet. Hur gör man om man har modet att gå utanför de nutida reglerna för budget och finansiering? Nu tänker jag återknyta till vad jag skrev tidigare som exempel på hur intressanta men ofinansierade saker kan finansieras om vi utnyttjar de möjligheter som finns inom ramen för nuvarande penningsystem. Jag ställde en frågelista där, och den kan med en del modifieringar återanvändas för varje punkt på Brittas lista.

1. Skall detta åtgärdas på något sätt?

2. Om svaret är ja, så är nästa fråga: hur?

3. Nu frångår vi dagens budgetrutiner. I stället för att fråga om det finns pengar så frågar vi vilka resurser som behövs, och om de finns tillgängliga. Arbetskraft och expertis av olika typer, material, maskiner.

4. Finns inte resurser måste projektet avbrytas tills de eventuellt blir tillgängliga, eller man får tänka sig andra lösningar, eller ge sig på saker som går att utföra.

5. Finns arbetslösa människor som kan jobba med det här, och erforderlig material, är pengar inget problem. Det skapas ett konto elektroniskt (av riksbanken kanske?) som exempelvis kommunen kan debitera för personal- och materialkostnader. Det som naiva människor kallar ”att trycka pengar” handlar i dagens samhälle om att knappa in några siffror på ett konto, inte om att sprida ut sedelbuntar. Eftersom den svenska kronan inte baseras på några materiella värden kan man göra hur mycket som helst av dessa elektroniska pengar, men grundidén är att nyskapade pengar plus befintliga medel läggs ihop för att projekten skall gå ihop. (Det är alltså inte fråga om att urskillningslöst vräka ut pengar, det här är riktade och kontrollerade insatser.)

Offentliga utgifter för a-kassa försvinner och blir lön till de som får arbete. Arbeten som här utförs skall klassas som just vanliga arbeten, med lön och annat som medföljer ett vanligt arbete. Därmed kommer folk som går på a-kassa eller socialhjälp, inklusive det eländiga Fas3, att förvandlas till vanliga anställda lönearbetare. Samtidigt avvecklas en del kostnader för arbetslöshet i de sociala systemen.

***

Den som läst min blogg tidigare känner igen tankegångarna. Det är mitt sätt att försöka anpassa MMT (Modern Monetary Theory) till svenska förhållanden. Den svenska staten kan, om den så bestämmer, producera tillräckligt med pengar för att köpa loss resurser som ligger stilla. Staten fungerar inte som ett hushåll som måste balansera utgifter och inkomster utifrån givna penningsummor utan kan (och bör) tillhandahålla betalningsmedel som krävs för att inte viktiga resurser skall ligga oanvända.

En del tycker att detta inte är särskilt uppjagande, utan mer som vad driftiga socialdemokrater kunde hitta på under den stora depressionen. Själv ser jag det som å ena sidan samhällsnyttigt och hjälp till folk som behöver hjälp, dels som ett sätt att få bort lånehajar och skuldsättning från den offentliga ekonomin. Och det upplevs nog som väldigt uppjagande på sina håll. Om staten gör sig fria från banker och andra långivare får de ju mindre makt.

Det är klart att det finns kritiska frågor. Den om inflation har jag avfärdat tidigare. Finns det en fara idag handlar det förmodligen om deflation.

Däremot finns det andra saker att fundera över, exempelvis detta: kan lågskattekommuner utnyttja det här för att kräva att statliga gratiskonton skall finansiera saker som kommunerna borde klara själva? Rimligen borde det vara viktigare att högskattekommuner får tillgång till en sådan här tjänst, medan de rika knösarnas kommuner inte får någon tilldelning. (De har väl redan förklarat hur duktiga de är, och borde i anständighetens namn inte begära några gratispengar eftersom de klarar sig själva.) Bör det finnas motprestationer? Och vad händer med det berömda kommunala självstyret (som väl är ganska urholkat numera) om en högre instans bestämmer om kommunen X:s gatustädare skall få pengar? Vem är det egentligen som ytterst bestämmer i det här systemet? Den "oberoende" riksbanken kan vi glömma, den gör vad den får order om att göra. Det här måste ältas i någon sorts demokratisk process.

Kan ett sådant här system leda till att skatternas roll minskar vad det gäller finansiering av samhällsnyttiga tjänster, men i stället kommer att användas för att hålla tillbaka eventuella inflationsbrasor som orsakas av att det finns för mycket pengar i rörelse på sina ställen?

Som jag ser det finns det en massa möjligheter, problem och intressanta frågor här. Så då blir egentligen den yttersta frågan: hur långt utanför dagens ramar vågar vi tänka?

Reflexioner om arbetslöshetsunderstöd

Hallå, det här är bara några korta reflexioner som kom för mig när jag läste ett inlägg av en av den svenska nationalekonomins få friska fläktar, Nils P Syll. Han har till och med en internationell publik, och skriver ofta på engelska samt, såg jag nyss, firar 1½-årsjubileum som bloggare.

Frågan handlar om sänkt ersättning vid arbetslöshet ('sänkt A-kassa' på normalsvenska) - bra eller dåligt?

Dålig-sidan har två saker att peka på:

• Höga ersättningar fungera som så kallad automatisk stabilisator i ekonomin i stort. Efterfrågan kan hålla uppe även om lönerna försvinner, och därmed mildras en lågkonjunktur.
• Höga ersättningar gör att kravet att panikartat behöva hitta ett nytt arbete minskar, man kan ägna längre tid åt sökande efter arbete som passar en själv.

Bra sidan hävdar:

• Lägre ersättningar gör att de arbetslösa snabbare försöker hitta nya arbeten.
• (Det kan finnas något resonemang om att inte ligga 'det allmänna till last', men just nu kan jag inte minnas det. Men eftersom offentliga pengar går till A-kassorna så kanske frasen 'vara varsam om skattebetalarnas pengar' har synts i sammanhanget.)

Bland annat finns två olika människo-uppfattningar här: en vänsteruppfattning som generellt tror folk om gott och att de flesta vill göra något bidrag till samhället, och en högeruppfattning som generellt uppfattar folk som lata och ovilliga att göra rätt för sig. Men det kan finnas annat också. Nu är jag ute på tunn is och gissar, men ...

Låt oss anta att ekonomin är i stora förändringar. Vi vet redan att hela branscher försvann för tiotals år sedan, och den processen fortsätter. Skor, textil, varv, numera fordonsindustri. Processen kan förväntas fortsätta. Inte så att industrier nödvändigtvis försvinner i alla lägen, men de kommer att kräva färre och färre arbetare. Även mängder av tjänstemannajobb försvinner (jag tror att TCO uppfattade hotet om det för flera år sedan). 

Om de styrande tror att den här processen är oåterkallerlig och inte kan styras om i positiv riktning är det faktiskt logiskt att sänka stödet och försöka få in arbetslösa så snabbt som möjligt på vilka låglönejobb som helst - de gamla höglönejobben är ju på utgående! Nu skall en växande underklass mocka skit åt en liten överklass och en skitängslig krympande "medelklass". Blir det ännu fler sökande till varje låglönejobb kommer naturligtvis lönenivån att sjunka ytterligare. Om man vänder på min första punkt ovan så kommer det att fungera som en automatisk de-stabilisator för ekonomin genom att dra bort en massa efterfrågan (en efterfrågan som bland annat bidrar till att hålla höglönejobben kvar!) Därmed blir det en spiral som bara går neråt hela tiden ...

Jaha, jag skulle ju vara kort men nu sprack det igen! Det finns medicin mot det här eländet, men det får jag återkomma till!

Jag ser inte det ringaste sammanhang mellan denna bild och blogginlägget i övrigt? 

MMT - hur det skulle kunna fungera

För ett tag sedan rasade en del av ringmuren runt Visby. Nu har det kommit fram pengar till återuppbyggnad nästa år. Men för ett tag sedan var det oklart, enligt det här inlägget.

Vi kan ta det här fallet som ett praktiskt exempel på hur MMT, modern penningteori, skulle kunna fungera. Utgångspunkten är alltså att ett gammalt byggnadsverk rasar ihop. Vi får köra en frågelista:

1. Skall detta åtgärdas på något sätt?

2. Om svaret är ja, så är nästa fråga: vadå?

3. Antag att vi utesluter alternativen 'riv skiten' eller 'bygg en kopia i hårdplast' - det bestäms att återuppbyggnad av befintlig mur skall ske.

4. Nu frångår vi dagens rutiner. I stället för att fråga om det finns pengar så frågar vi vilka resurser som behövs, och om de finns tillgängliga? Arbetskraft och expertis av olika typer, material, maskiner.

5. Finns inte dessa resurser måste projektet avbrytas tills de eventuellt kan komma fram, eller man får tänka sig andra lösningar (låta muren rasa bäst den vill, en vedertagen metod att vanvårda bort fornminnen).

6. Men finns arbetslösa människor som kan hugga i och jobba med det här, och annan material som krävs, är pengar enligt MMT inget problem. Det skapas ett konto elektroniskt (av riksbanken kanske?) som exempelvis Riksantikvarieämbetet kan debitera för personal- och materialkostnader. Detta innebär att offentliga utgifter för a-kassa försvinner och ersätts av löner till de som arbetar på projektet ... utan att det egentligen kostar ett öre.

Behov och resurser kan mötas och ett bra resultat uppnås utan att det offentliga behöver vare sig låna eller skatta fram pengarna. Därmed blir pengar ett smörjmedel, inte en bestämmande faktor. Och som alla (?) förstår kan det här exemplet göras om och modifieras efter alla möjliga förutsättningar men ändå komma tillbaka till samma resultat. Många torde också förstå att detta förfarande innebär ett besvärande hot mot de institutioner som annars skulle leva på att mot ränta låna ut pengar till det offentliga - de blir obehövliga!

I det här sammanhanget vill jag peka på ett intressant inlägg hos bloggen Flute-tankar som skriver om hyperinflationer. När det egentligen inte finns några bra argument mot MMT brukar motståndare eller folk som är osäkra på teorin vifta med inflationsspöket.

Jag har själv funderat över vad som händer när nästan alla 'pengar' är elektroniska och frasen 'att trycka nya pengar' blir helt absurd eftersom det inte är det som staterna gör.  Flute-tankar  förmodar att hyperinflation hänger ihop med ett system där pengar verkligen är handfasta saker, sedlar och mynt. Men nu är vi ju bortom det, som sagt. Man kan inte ta på ettorna och nollorna i datorernas minnen. Det är svårt att tro att en sådan omvälvning inte skulle ha betydelse. - Och i dagens läge är det snarare deflations- än inflationsspöket som viftar med särken därute i mörkret!

Söka jobb via QR-kod

Jag skrev om QR-kodens betydelse för några dagar sedan. Igår på kvällspromenaden hittade jag ytterligare en användning. På en vägg i Slussen satt ett papper där någon skrivit och önskar kontakt om arbete, och på pappret finns en QR-kod som gör att vissa dokument kan laddas över till intresserade passerandes mobiler. Så här såg den ut:

(Jag vet inte om killen vill ha sin QR-kod uthängd på nätet, så jag ritade lite förvirrande streck i koden.)