Råkade lyssna till ett musikstycke med poesirecitation alldeles nyss på P2. Musik av Sven-Erik Bäck och därmed ”knepig”, orden av Östen Sjöstrand, Vid havets yttersta gräns. Plötsligt är det en rad som fångar mig:
ett folk som förlorat sitt språk går vilse i stumheten
Men stumheten kan vara ett tomrum som ändå kommer att fyllas av något. Då tänker jag den här raden:
ett folk har alltid ett språk – sitt eget eller någon annans
Det är en ändring av vad Mao (och före honom Machiavelli) uttryckte: ett folk har alltid en armé, sin egen eller någon annans. Fiendens krafter kan invadera oss, och det behöver inte vara med väpnade styrkor. De kan försöka ta våra rena ord och ersätta dem med något annat. Säger du ”privatskola” eller ”friskola”? Säger du ”frihetskämpe” eller ”terrorist”? Säger du ”Venezuelas folkvalde president” eller ”Venezuelas kontroversielle president”? Säger du ”halvtokig massmördare” eller ”George W Bush”?
Vem bestämmer vad vi säger?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar