Samma gamla deprimerande konflikter mal på

En vecka var jag borta utan att i stort sett bry mig om nyheter. Hörde ingen radio, tittade inte på TV (vill man veta vad som verkligen händer bör man i allmänhet undvika TV förresten) bläddrade bara vid ett tillfälle i en tidning. Och hur ser det ut när jag på lördagen åter kliver in i nyhetsflödet? - Ja, det är samma gamla deprimerande konflikter i Väst- och Centralasien som rullar på till förbannelse. I Afghanistan höll okända krafter på att klippa en svensk kolonn i Mazar-i-Sharif, nästa gång kanske man lyckas bättre! Ödeläggandet av Irak fortsätter. Det som en gång var det brittiska Palestinamandatet (man kan väl säga: det brittiska brottet mot det palestinska folket) dras allt djupare ner i en destruktiv spiralen av våld och ännu mer våld.

Problemet med våld som konfliktlösning är att det ofta bara drar med sig ännu mer våld. Men vad gör en aktör som inte har mycket mer än våld kvar i sin politiska repertoar? Det gick inte att jaga bort alla palestinier från Palestina 1948, flera miljoner finns kvar idag, och de kommer inte att flytta vilka våldsåtgärder israelerna än tillgriper. En gång gick det att skrämma palestinier genom att ta till lite våld. Nu hjälper inte ens mycket våld mot människor som inte har så mycket mer än sina liv att förlora. Skall det vara så svårt för politiker och generaler i Jerusalem att förstå? De har sina arméer och bombplan, atombomber och dollarcheckar från USA - ändå vinner de aldrig den "slutgiltiga segern" (vad det nu skulle innebära). Borde inte det tvinga fram en ny politik?

Kanske en lösning vore att öppna en "nödutgång": en evakueringsplan som medgav att alla israeler som ville lämna Israel och i stället bosätta sig inom Europa kunde göra det inom en viss stipulerad tid. Kvar vore extremisterna, men då hade de inga vettiga människor att gömma sig bakom. Och så småningom skulle nog Israel upplösas och ersättas av ett förhoppningsvis demokratiskt och sekulärt Palestina. Samtidigt kunde det åldrande Europa få en viss påfyllning av kunnigt folk inom olika områden. Ledande för den här planen skulle vara de stater som en gång gjorde misstaget att rösta i FN för att Israel skulle upprättas, för de har verkligen en skuld att betala.

Ibland har jag funderat över de kristna här i Europa och USA: det finns mängder av palestinska kristna som inte behandlas bättre än sina muslimska landsmän av israelerna, men vilken solidaritet har dessa människor fått från sina trosbröder i västvärlden? Tja, de har sina egna tankemönster, de där religiösa kufarna. Kanske de tror att det finns en gudomlig plan som skall uppfyllas genom massdöd och några atomsmällar i eller omkring "det förlovade landet"?