torsdag 1 december 2011

Hur man räknar till 99


Delsummorna kan ändras, men slutresultatet ändå blir ... ja själv skulle jag nog snarare säga att 90-95 procent står mot 5-10 procent och då får man ändå ungefär samma politiska scenario som 99-förespråkarna, nämligen rejäla politiska sammanstötningar.

Bortåt två miljoner offentliganställda gick ut i strejker och demonstrationer i Storbritannien igår, hur det är i Grekland vet vi, och hela €-bygget vacklar. I alla fall enligt en artikel av den arga tjejen i Svenskan. Det svajar alltså, och rätt vad det är ser vi panikflykt mot utgången. Vem klarar sig, vem blir ihjältrampad, hur många procent arbetslösa blir det av detta? Kommer fler underligheter än 'bara' banker på fallrepet att komma fram även i de starka EU-ekonomierna? I förlängningen: kommer 'fredsprojektet' EU att sluta i allmänt blodbad när folk kommer på att de faktiskt inte är vänner, kommer ledarna i stället att satsa på nya krigsprojekt i Asien, etc etc?

Jaja, stor oordning råder under himlen, läget är utmärkt - ungefär som gamle ordföranden Mao lär ha sagt. Här är chansen att riva för att få ljus och luft och en bättre framtid.

7 kommentarer:

martin sa...

De 1%-en klarar inte av att distribuera välstånd, de tjänar så mycket på räntan att det är omöjligt att spendera pengarna. När detta börjar bli ett svårt problem för samhället för det blir mindre och mindre kvar. Då får man gripa in och distribuera de enprocentarnas välstånd. Var man än går från den punkten, om man nu väljer kapitalism, så kommer en guldålder utlösas av en sådan åtgärd, väljer man kapitalism så blir guldåldern för folket inte så långvarig eller ens guldkantad. Men oavsett vilket system man gillar, så är den åtgärden en win-win.

Knapsu sa...

"Fredsprojektet" EU kanske blir orsaken till nästa stora krig? Eller en massa mindre "krig" av olika arter(handels-,mm.mm)

Hon ser ju verkligen arg ut på bilden!

Sedan vill jag nog invända mot teckningen, Wall Street-gubben skulle nog inte säga "Oh",han skulle nog överhuvudtaget inte bry sig det minsta.

Björn Nilsson sa...

Eventuella försök att omfördela från en-procenten kan nog besvaras med fullt krig, här hemma eller någon annan stans. Gärna på Wall Street.

martin sa...

Kanske vore det så enkelt. Varje år konfiskeras den översta en procentens egendom och distribueras. Konkurransen blir då om att ge så mycket man bara kan! :)

Björn Nilsson sa...

Höga löner/bonusar är förmodligen delvis en form av pittmätning bland höga herrar. Prestige alltså. Om man kunde övertyga dem om att det mest prestigefyllda i själva verket var att arbeta till medianlön, och sedan varje år få tävla om en jättepanda i hårdplast(naturlig storlek) som gick till dirren med största xxx skulle man kunna spara mycket.

Jan Wikund sa...

Enligt en Cervenka-artikel i SvD för några veckor sen var det när VD-lönerna blev offentliga som det stack iväg. Tidigare brydde de sig inte mycket.

Ett alternativ till din utmärkta lösning, Björn, vore att alla inkomster över en miljon beskattades bort. Då skulle dom fortfarande få stå på listan för en lön på 50 miljoner och lysa, men 49 av dom skulle gå till den gemensamma kassan. Då fick dom också tillfredsställelsen av att bidra till den, som en gång i tiden Lorenzo di Medici och andra mecenater.

Karl Malghult sa...

För att flika in en kommentar till det Jan Wiklund skrev: Innan Pragvåren 1948 drev kommunisterna i Tjeckoslovakien igenom en miljonärsskatt året innan. 1947 var ett extremt torrår i Centraleuropa och i den direkta efterkrigstiden var det kapital- och varubrist. Antalet tjeckoslovakiska miljonärer var heller inte så stort, speciellt inte eftersom många av dem hade varit sudettyskar vilka fördrivits direkt efter kriget och fått sina förmögenheter beslagtagna av staten.


Företrädarna för de borgerliga partierna i parlamentet satte sig emot med reflexmässig hänvisning till egendomsrättens helgd (åren 1945-1948 styrde en slags samlingsregering) utan att bry sig om att landet led av en omfattande kapitalbrist. Resultatet blev ett pr-mässigt praktfiasko för de borgerliga företrädarna och gjorde mycket till att motståndet mot Pragkuppen året därpå blev så svagt som det blev.

Ej att förglömma så ockuperade Sovjetunionen Tjeckoslovakien först 1968. Innan dess stod tjeckoslovakerna själva för Järnridån på sin sida gränsen mot BRD.