Arbetslöshet i EU i maj

Här är ett diagram som kom från Eurostat för några dagar sedan via twitter-prenumeration. I maj låg den svenska arbetslösheten på 7,8 procent vilket åtminstone är bättre än genomsnittet för eurozonen (11,6 procent). Generellt ser det ut som om de länder som inte slängt ut de egna pengarna till förmån för euron sedan år 2004 har lägre arbetslöshet än euroslavarna. Särskilt för länderna längst till höger i diagrammet, Spanien och Grekland, ser det otäckt ut - var fjärde arbetsför är arbetslös. Det är ett oerhört förslösande av samhällenas resurser. Åtstramningspolitiken har åtminstone lyckats med en sak de senaste åren: att producera en jädrans massa arbetslösa. Sedan är frågan om detta, ur makthavarnas synvinkel, är ett misslyckande eller en helt medveten politik. 

Lägre arbetslöshet utan euro?

Jag fiskade upp det här diagrammet med förskräckande siffror från Real-Word Economics Review Blog. Om vi tar översta blåa linjen så säger den att år 2001 hade eurozonen nära 12 miljoner arbetslösa, och nu är de uppe i omkring 19 miljoner. Den gröna linjen är USA, där verkar arbetslösheten ha minskat, vilket delvis beror av att en massa folk inte finner det lönt att söka arbete längre. Officiellt är 12 miljoner arbetslösa, i verkligheten torde antalet vara större.

Den intressantaste linjen kanske är den nedersta röda, den som visar arbetslösheten i EU-länder som inte har antagit euron. I dagsläget ligger man på ungefär 7 miljoner, och det har man gjort i tre år. Jämför med den våldsamma ökningen under samma tid i eurozonen. Notera att bland dessa länder på röda linjen finns Storbritannien som har sitt eget pund och som samtidigt för en åtstramningspolitik som kanske inte är så lyckad. Men den snabbaste slutsatsen man kan dra av det här diagrammet är att kombinationen hårda åtstramningar och euro inte verkar vara så hälsosam. Grekerna lider, det har varit jätteprotester i Portugal igen, det senaste italienska valet var i mycket en protest mot åtstramningar som drabbar vanligt folk (men knappast eliten). Vill man få bort arbetslösheten gäller det nog att både bli av med euro och eliter.

Inflationsläge och konjunktur

Det här diagrammet kommer från Statistiska Centralbyrån och visar utvecklingen för KPI, Konsumentprisindex, från 2005 och fram till november i år.

Nu är det ju så, vilket jag nog skrivit om tidigare, att prisindex och inflationstal inte bör tas som någon exakt sanning. Inflation är vad man (vem nu det är) bestämmer skall räknas som inflation. Viktiga prisförändringar kan bli osynliga om de inte räknas in i inflationsberäknarnas "varukorg". Själva ordet "varukorg" bör väl medföra vissa frågetecken eftersom väl inte många har en korg när de handlar numera, och mycket av det vi handlar går inte ned i någon korg som man bär på armen. Räknas räntor in i index har de ju ingen fysisk existens alls men kan slå ganska hårt på den totala inflationen.

Men det var bara lite inledande rundsnack. Diagrammet visar åtminstone ungefär åt vilket håll utvecklingen går. Om vi tittar på diagrammet så visar det en inflation på ungefär noll år 2005. Jag är ganska säker på att om man börjat med den här kurvan säg 1995 så hade fler perioder av nollinflation och rena prisfall (deflation) varit synliga. Under 1990-talet, efter att fastighetsbubblan sprack, var priserna tämligen stabila, och ibland sjönk KPI till och med. Den sprickande IT-bubblan bidrog till detta.

Prisförändringar kan ha många orsaker och det behöver inte alltid finnas kriser i bakgrunden, men i diagrammet ovan så verkar den fruktade så kallade dubbeldippen vara klart urskiljbar: efter en tids klang och jubel kom finanskrisen 2008 som slog hårt mot den reala ekonomin och priserna steg inte så fort längre. Sedan kom några års återhämtning, men nu glider det utför igen till nästa fas av krisen. Folk blir nervösa och handlar mindre, kanske försöker minska sina skulder i stället, konsumtionsefterfrågan backar och priserna stoppar upp. Krisen inom elektronikvarubranschen kan ju ses som en illustration på det, med utslagning av stora kedjor och priskrigande.

Nedan är ett diagram som visar läget inom euro-zonen (hittade det här). Det startar också 2005, vilket gör jämförelsen med Sverige lättare. Notera dock att det svenska diagrammet går fram ett par kvartal längre.  Inflationsmålet är 1,9 procent (röda linjen), och man kan notera att frånsett 2007 så har uppfyllelse av målet inte varit något problem. I allmänhet har prisstegringarna legat därunder.

Men priserna i euro-zonen har i alla fall stigit, det har inte varit deflation. Men det kan gå åt det hållet. Här meddelas att detaljhandeln i euro-området sjunkit med 1,8 procent under september/oktober, och att industriproduktionen gått ned med 4 procent. Ökande arbetslöshet, samt osäkerhet för de som har ett arbete, kan sänka efterfrågan och dra ner priserna.

Kort sagt ser det inte ut som om euron varit den väg till lycka och framgång som det hävdades på sina håll för ett tag sedan. Samma gäller väl för hela EU. Där förväntas fördjupad recession. Man kan nog förmoda att den åtstramningspolitik som bedrivs, både inom euro-zonen och länder utanför den som är med i EU, kommer att pressa ekonomierna ytterligare nedåt, möjligen med övergång till ren deflation. Det är nog det sista man borde önska i en period av massarbetslöshet - stöveltrampet hörs redan på gatorna i flera länder.

Det som gynnat Sverige är att vi inte varit lika ohjälpligt totalt insyltade som de stater som övergått till euron. Vi har delar kvar av den egna ekonomin. Men det kan också vara så att vi ligger ganska sent i de globala konjunktursvängningarna. Dagens kris i kontinentala Europa kan bli morgondagens i Sverige.

En allmän slutsats man kan dra är att inflation inte är det mest överhängande hotet just nu. Hotet är arbetslöshet och ödeläggande av samhälleliga resurser. Det borde gå att ordna med en modern penningpolitik.

"Livet är det som händer ...

... medan du gör andra planer." Var det inte ungefär så John Lennon sjöng i någon låt (fast på engelska då)? Kan man kanske översätta det till att när fantasi och verklighet stöter ihop så blir det verkligheten som vinner i långa loppet?

EU-fördragen om unionens sätt att sköta sin ekonomi förefaller vara av den typen. Man fantiserade ihop något som skulle passa särskilt Tyskland och tänkte sig att det går väl bra bara alla följer föreskrifterna. Att det skedde några feltramp vad det gällde reglerna redan i början gjorde väl inte så mycket och regelverket kom att omfatta alltfler länder. Men nu började det knaka ordentligt i bygget - när den senaste krisen började skaka om i världens ekonomier för några år sedan visade det sig att grunden var illa hopkommen. Det som var bra i Tyskland kunde vara rena giftet söder om Alperna. EU:s ekonomiska grundregler visade sig passa väldigt illa särskilt för medlemmarna vid Medelhavet samt Irland. Den verkliga ekonomin hängde illa ihop med drömmarna om hur den borde se ut.

Ekonomiprofessor Mats Persson skriver i DN att stödlånen är ett brott mot Maastrichtfördraget och inte ens fungerar bra:

...i praktiken har lånen inte gett någon lättnad till grekerna. I stället har pengarna gått till de banker, försäkringsbolag, hedgefonder och privatpersoner som har spekulerat i grekiska statspapper.

Om syftet med stödlånen har varit att rädda euron har detta varit helt missriktat; euron som betalningsmedel har aldrig varit hotad av bankernas och hedgefondernas kalkylerade risktagande. Om i stället syftet har varit att rädda bankerna på hemmaplan, ja då har det varit ett mycket dyrt sätt för Europas skattebetalare. Ett mycket enklare och billigare sätt hade varit att rikta insatserna mot de fåtal utländska banker som hade drabbats av en tidig grekisk statsbankrutt, exempelvis genom att respektive stat tillfälligt gått in som ägare. Det hade endast drabbat de bankägare som spekulerat sig över huvudet.

Lite längre ner ger han också sin åsikt om vad det handlar om, och här kommer drömmar och planer in igen:

Europas bankägare har hört till de stora vinnarna på den politik som har förts under 2010 och 2011. Men det finns fler vinnare. En av de främsta tillskyndarna av stödlån till skuldländerna har varit EU-kommissionen i Bryssel. Dess tjänstemän anser nämligen att valutaunionen bör omvandlas till en så kallad fiskal union, med mycket högre grad av centraldirigering än i dag och där delar av ländernas skatter och utgifter ska beslutas på Europanivå. En sådan union skulle naturligtvis skapa många fler intressanta karriärmöjligheter för den klass av internationella byråkrater som lever i Bryssel.

Detta kan väl ses som naturligt: byråkratier verkar ha en inneboende tendens att hela tiden vilja expandera, tills något yttre hinder sätter stopp. Om grundläggande regler för arbetet överträds så kanske det inte spelar så stor roll, förutsatt att ledarna är tillräckligt hämningslöst inriktade på sitt eget bästa. Det finns bland annat demokratiska problem med att alltmer makt centraliseras till Bryssel:

Den union som nu håller på att ta form, med ett stort inslag av överstatlighet, stödfonder och styrning av enskilda länders skatter och utgifter, är en helt annan union än den ”rena” valutaunion som Sverige folkomröstade om 2003. Många av dem som röstade ”ja” då har nog anledning att känna sig lurade i dag.

Hoten mot den gemensamma valutan kommer inte från det faktum att vissa länder ibland råkar ut för budgetunderskott och galopperande statsskulder. Nej, hoten kommer tvärtom från de försök som görs – av missriktad välmening eller av snävt egenintresse – att lyfta bort kostnaderna för sådana underskott från dem som har ansvaret för dem. En sådan politik uppmuntrar bankerna till farligt risktagande. Och ansvarslöst risktagande inom banksektorn är det sista Europa behöver mer av.

Det finns inte mycket att klaga på här, men samtidigt tror jag att kritiken måste fördjupas rejält. Det gäller spekulationskapitalets allt värre härjningar, hur offentlig egendom plundras för att ge nya vinster till spekulanterna, moraliska sammanbrott i krisens följd (hatet bubblar i det som skulle vara ett föreningsverk för Europa), hur staternas och folkens ekonomi lider av att man tror att staten måste skötas som hushåll etc. Det lär jag återkomma till.

Och avslutningsvis: jag misstänker att det finns olika verkligheter beroende av var du lever i samhället. Det som för några kan vara katastrof kan för andra vara en god affär och i själva verket vara planerat för att bli en god affär. Det kanske räcker med att jämföra storbolagens vinster med den lille medborgarens verkliga inkomster under de senaste årtiondena för att upptäcka att det kan vara något lurt här ...

Industriproduktion i €-länder och övriga EU-länder

Här är ett intressant diagram med data från Euro-stat, som jag fiskat upp här. Klicka upp bilden i större format går den att läsa också! Eller var nöjd med att konstatera att vi kan se en intressant tendens här. Den generella, men inte helt entydiga, tendensen är att EU-medlemmar som inte är med i eurozonen (röda staplar) har haft positiv utveckling i sin industriproduktion (om jag förstår det rätt är det utvecklingen mellan december 2010 och december 2011) medan de flesta euroländerna (gröna staplar) har gått bakåt i sin produktion. Det gäller till och med Tyskland. Den enda stora ekonomi som avviker här är Storbritannien, trots egen valuta backar man. Slovakien och Finland har slängt ut de egna valutorna men lyckas ändå öka produktionen, men de får nog betraktas som lite mindre i sammanhanget.

Det står '2012' i diagrammet, men det är rimligen felskrivning för 2011

Ekonomi är ju ingen exakt vetenskap (även om mängden av siffror kan förleda en till att tro det!) men man kan åtminstone erkänna att det går att urskilja tendenser. Euron är en kvarnsten om halsen för länder med svag ekonomi. Sedan får man dra gissningar om varför det finns avvikelser från tendenserna, och hur viktiga avvikelserna är. Kan det vara en ekonomisk självmordspolitik ("besparingar") i Storbritannien som gör att man backar trots egen valuta, eller finns det strukturella problem i industrin som gör att man inte hänger med? - Och så är det konstigt att Turkiet finns med i diagrammet, landet är ju inte med i de här sammanhangen annars.

Det finns fler frågetecken och påpekanden, men jag överlåter åt läsaren att själv klia sig i skallen och fundera vidare.

"icke namngivna personer med med insikt i arbetet"

Vilket arbete? - Jo att:

Vissa centralbanker i Europa har börjat överväga alternativplaner för att förbereda sig för sannolikheten för att länder lämnar euroområdet eller om valutaunionen bryter samman.

Nu har det cirkulerat obekräftade uppgifter ett tag om att Tyskland trycker upp nya marksedlar, men vad jag vet har det inte varit mer än just obekräftade uppgifter. Frågan är vilka nyheter som vi möts av på nyårsdagens morgon: Grekland återgår till drakman? Det låter inte helt otroligt.

Saxade listan här, men den verkar stamma från Wall Street Journal ursprungligen

Finland kunde vara tänkbar kandidat som avhoppare från €. En smart (?) lösning kunde ju vara att de började använda svenska kronan i stället och åtminstone vad det gällde exporten kunde få samma fördelar som SEK har. Men man kunde nog lika gärna be dem använda ryska rubel, den sårade nationella självkänslan sätter nog stopp för många kreativa framtidsinriktade lösningar om Finland skulle komma ut på det sluttande planet.

Att hela €-zonen skulle säcka ihop låter mindre troligt även om det kan gå så. Dels är det ett första rangens prestigeprojekt, dels är hotet om kris ett utmärkt tillfälle att skrämma folk att gå med på saker som de vid lugn och eftertanke aldrig skulle svälja. Detta innefattar att svenska resurser under höga rop om kris och panik skyfflas över till EU - för vidare befordran banker i norra Europa som ägnat sig åt vårdslös kreditgivning. Övriga skall utsättas för 'åtstramningar'.

Med en viss omskrivning pratas om 'demokratiskt underskott' i EU. Detta 'underskott', som lika gärna kan kallas 'finanskapitalets diktatur' blir inte mindre om det här spelet fortsätter, folken trycks ned och hatet ökar. Nyss framkom att holländarna privat är skuldsatta upp över öronen. Hur förklaras detta med det nya fräscha EU-tonläget: Holländarna är lata och slarviga och sitter bara och dricker genever och röker cannabis hela dagarna!?

Rätt tajming?

Urklippt ur DN idag. Är det någon som kommit på något smart, och i så fall smart för vem? Krisen djupnar, Lena Sommestad skriver:

Det har blivit alltmer uppenbart att den europeiska valutaunionen saknar förutsättningar att fungera. Resultatet har blivit en ekonomisk kris, som hotar själva grunden i det europeiska projektet. Tillväxten sackar, arbetslösheten växer, fattigdomen fördjupas.

Är det rätt tid att investera i €? Eller rätt tid att se till att vi håller detta projekt, och dess bas i EU, på mer än armlängds avstånd? Är det smart att hänga kvar på ett sjunkande skepp i förhoppning om att länspumparna kanske börjar fungera, i stället för att försöka ta sig över till ett faktiskt näraliggande och relativt stabilt fastland? Det faktum att ekonomierna krisar ihop är rena julafton för ekonomiska spekulanter och politiska äventyrare utan demokratisk grund. Värna demokratin och den reala ekonomin! skriver Sommestad. Det är den sortens paroller som låter självklara och inte särskilt uppjagande, men som i en svår situation kan bli rena dynamiten. Eliterna som nu (van)styr är inte intresserade av demokrati och real ekonomi. Frågan är hur ledningen för S i Sverige tänker reagera på detta.

Hur man räknar till 99

Delsummorna kan ändras, men slutresultatet ändå blir ... ja själv skulle jag nog snarare säga att 90-95 procent står mot 5-10 procent och då får man ändå ungefär samma politiska scenario som 99-förespråkarna, nämligen rejäla politiska sammanstötningar.

Bortåt två miljoner offentliganställda gick ut i strejker och demonstrationer i Storbritannien igår, hur det är i Grekland vet vi, och hela €-bygget vacklar. I alla fall enligt en artikel av den arga tjejen i Svenskan. Det svajar alltså, och rätt vad det är ser vi panikflykt mot utgången. Vem klarar sig, vem blir ihjältrampad, hur många procent arbetslösa blir det av detta? Kommer fler underligheter än 'bara' banker på fallrepet att komma fram även i de starka EU-ekonomierna? I förlängningen: kommer 'fredsprojektet' EU att sluta i allmänt blodbad när folk kommer på att de faktiskt inte är vänner, kommer ledarna i stället att satsa på nya krigsprojekt i Asien, etc etc?

Jaja, stor oordning råder under himlen, läget är utmärkt - ungefär som gamle ordföranden Mao lär ha sagt. Här är chansen att riva för att få ljus och luft och en bättre framtid.

Estlands svanhopp ut i det okända

Jaha, så var det nytt år (igen, det börjar bli tjatigt efter att man upplevt det så många gånger) och i Estland sätts det upp affischer med texten Välkommen till Titanic. En del estländare verkar inte entusiastiska över att den egna valutan nu slängs över bord till förmån för €. Är det modigt och framåtblickande av de estniska politikerna att sitta kvar på euro-tåget, eller en vansinnig småstatspolitik för att få komma in och leka med de stora pojkarna? De ekonomiska och politiska utsikterna för euron och hela EU-projektet är osäkra, men esterna gör ett svanhopp ut i det okända.

Paul Krugman undrar om man skall gratulera eller kondolera esterna idag. Enligt honom tror inte IMF:s prognosmakare att Estland kommit tillbaka till år 2007:s produktionsnivå på många år ännu, och arbetslösheten kommer att fortsatta att vara hög. Man kanske kan tolka detta som att en permanent lågkonjunktur för gemene man i Estland. Klyftan mellan en liten rik grupp och majoriteten kan förväntas öka och bli än mer extrem - det är ett generellt problem och gäller sannerligen inte bara Estland. Om vi tar ett lite större land - USA - så är Robert Reich återigen inne på hur det splittras i två ekonomier. "The Big Money economy and the Average Working Family economy." I Sverige är det samma sak.

Krugman och Reich är USAmerikaner, och just från det hållet har kommit kritik mot euron. Det kan ha olika orsaker, men om vi bortser från illvilliga typer så kan det vara så att de lever i ett stort land som är en valutaunion. Därmed kan de ösa en del ur det egna landets erfarenheter och göra en kritisk värdering av hur hållbar den europeiska valutaunionen är. Här är ett stycke av Krugman om detta, och av bara farten får vår egen Jonung sig en släng.

Har du tänkt på att även Sverige kan ha erfarenheter inom detta område? - Vi tar det för självklart att den svenska kronan skall vara den enda giltiga valutan i Sverige (även om några handlare i Tornedalen tar emot euro och - antar jag - tidigare finska mark). Men man skulle ju kunna tänka sig olika valutor i olika delar av landet. Ekonomiskt svaga glesbygder skulle exempelvis kunna ha nytta av en "glesbygdskrona" som är värd mindre än en stark "storstadskrona". Det skulle åtminstone teoretiskt kunna stärka de svagare områdena genom att deras "export" till de rikare områdena gynnades, medan importen därifrån drogs ner.

Men så är det inte, och vi kan leva med det. I de stora kontinentala sammanhangen kan det däremot bli situationer som är svåra att överleva. Grekland upplever det nu, och man kan fråga sig hur det går med ester och andra ekonomiskt svaga länder längre fram när de ger bort en av sina få riktiga konkurrensfördelar. En sak man kan peka på är att den svenska regeringen är ansvarig såväl för Stockholms som Blekinge län, men den tyska regeringen är inte ansvarig för något annat än Tyskland, de andra EU-staterna har man inte ansvar för. Deras väljare får inte rösta på de tyska politikerna vilket innebär att deras synpunkter inte smäller så högt i Berlin. Esterna bör nog ha klart för sig att deras röst är rätt svag den också när Tyskland är ute för att främja sina egna intressen och sina inrikespolitikers omval.

Kalevipoeg heter esternas motsvarighet till finnarnas Kalevala. Jag läste Kalevipoeg för många år sedan och kommer nästan inte ihåg någonting. Dock var det något med Peipustrollet, som var en obehaglig figur som kastade esternas självständighet i sjön. Undrar om det är den politiska klassen i dagens Estland som spelar Peipustrollets roll? - Får de leka med de stora pojkarna, eller får de en vass armbåge i nyllet?

Ut med Tyskland i stället?

Via Radikalt økonominettverks blogg får jag tips om en artikel av Joseph Stiglitz där denne vänder upp och ned på ett resonemang som förts på senaste tiden. Det handlar om krisen för euron, om hotet att EMU skall spricka och att Grekland (och kanske fler stater med skakig ekonomi) skulle tvingas lämna valutasamarbetet.

Originalartikeln av Stiglitz finns här. Han pekar på en sak som även die Linke nämner i sitt utkast till nytt partiprogram: Tyskland ägnar sig åt sparsamhet inåt och exporterar, och blir därmed det avvikande överskottslandet i Europa. Sparsamheten går ut över miljoner tyskar som inte har det så fett, och dessutom exporterar alltså Tyskland ihjäl andra länder i eurozonen som har högre kostnader men inte kan kompensera för detta genom att låta sin valutakurs falla. I stället måste de svälta ut sina egna arbetande genom lönesänkningar och låta annan "sparsamhet" drabba hela befolkningen (utom de rika skattesmitarna och storbolagen).

Vore det då inte rimligare att det är det avvikande landet som får lämna samarbetet? Det tyska storkapitalet gör sig rikt på andra euroländers bekostnad i god kapitalistisk anda, men dessa kan inte försvara sig. Skulle Tyskland lyftas ut skulle den enorma snedbelastningen inom eurozonen minska betydligt. Sedan kunde ju tyskarna reformera sin ekonomi genom bättre löner och sociala förmåner och utbyggd offentlig sektor exempelvis.

Det här är ju snudd på en skoj-lösning, Stiglitz tror inte själv på den, men det är bra att frågor av den här typen lyfts upp till ytan: skall ett mäktigt och rikt land kunna slå ut mindre rika kollegor inom ett valutasamarbete utan att det leder till konsekvenser för den mäktige?

Rädda Grekland från konkurs?

Hos Aftonbladet/E24 kan man läsa om krisen inom euro-området.

Eurosystemet har visserligen uppvisat stabilitet så här långt under den pågående krisen, men som den numera allt mera upphöjde nationalekonomen Hyman Minsky påtalat så finns det inget mer destabiliserande än en allmän uppfattning om att något är stabilt.

Denna uppfattade stabilitet har gjort att omvärlden länge blundade för de växande obalanserna i många euroländer som Spanien, Irland, Portugal och Greklands och Italiens kroniska brott mot euroländernas ”Stabilitets- och tillväxtpakt” och dess tre-procents regel för hur stora de statsfinansiella underskotten får vara över en konjunkturcykel.

Det kanske särskilt är Grekland som är bekymret. Grekerna talade nog inte sanning om sin ekonomiska ställning när de ansökte om medlemskap i EMU. Eller man kan ju vara mer uppriktig och säga att de ljög. Fast jag tvivlar på att de andra länderna var så dåligt informerade om Greklands ekonomiska ställning att de inte förstod att det var fiffel och båg med redovisningen. Förmodligen tog euron som politiskt projekt över och tystade eventuella invändningar som exempelvis kunniga ekonomer skulle ha kunnat komma med.

Annars är det ju ganska klart att det är svårt och dessutom olämpligt att pressa in länder med olika ekonomiska förutsättningar i samma valutaområde. Så fort konjunkturerna börjar dyka kommer förmodligen motsättningarna mellan rika och fattiga, starka och svaga länder fram. Lettland har ju ett helvete trots att man ännu inte kommit med, men bundit upp sig för att man vill vara med.

Hur som helst, att gå med i EMU är ren idioti. En nordvästeuropeisk valutaunion skulle kunna fungera rätt bra antar jag (det fanns ju en skandinavisk sådan före första världskriget) men det aktuella upplägget är inte bra. Särskilt inte när en del av aktörerna inte talar sanning om var de står, och andra låter dem ljuga.

Man kan ju säga att "staterna betalar", men de som verkligen får stå för notan ... (hittade bilden hos Kildén och Åsman)

En annan artikel på VoxEU, på mer vetenskaplig nivå kanske, diskuterar också den grekiska krisen. Eller för att ta det lite mer generellt: kan man tänka sig att konkurshotade stater i Europa kommer att räddas av andra stater, ungefär som med hjälppaketen för banker? Intressant nog finns det en paragraf i Maastrichfördraget som förbjuder sådant. Ett påhitt av tyskarna, som nu kanske letar efter sätt att kringgå paragrafen eftersom den kanske inte fungerar som tänkt. Man kanske tänker sig att länder kan "vara för stora för att få gå omkull", ungefär som jättebankerna. När huset håller på att ramla ihop är det kanske inte läge att hålla predikningar om "statsfinansiell disciplin".

Det vore ju spännande om övriga europeiska regeringar sade åt grekerna "varsågod, gå i konkurs då". Problemet är att man inte vet vilka följdverkningarna blir. Kommer de att sprida sig okontrollerbart över hela euro-området, eller kan katastrofen begränsas till Grekland?

Det tjatas om euron igen

Ibland undrar jag över folk som kallar sig liberaler, och till och med "marknadsliberaler". Det finns en grundval i nationalekononomi i deras tänkande, och det handlar givetvis om att när utbud och efterfrågan släpps helt fria kommer alla resurser att ordnas på det mest effektiva och förmånliga sätt för alla i samhället.

Den mest extrema, och antar jag därför mest eftersträvansvärda, modellen av marknad kallas "perfekt konkurrens". Det är ett strå vassare än "fri konkurrens". I en marknad där det råder perfekt konkurrens finns så många köpare och säljare att ingen enskild kan påverka utbud och efterfrågan, varan som man handlar med har inga speciella kännetecken och det krävs inga stora investeringar för att komma in på marknaden.



Finns det någon marknad som ser ut på det sättet? - Nej, inte riktigt, men det finns ett par som sägs påminna om perfekt konkurrens, nämligen icke reglerade valutor samt oreglerade marknader för jordbruksprodukter. Nu spricker ju valutamarknaden på det där med att det är lätt att bli egenproducent (man bör inte tillverka pengar hemma exempelvis), men i övrigt går det bra att se flytande valutor som varor på en marknad med nästan perfekt konkurrens.

Jag tänkte på det där i samband med en utgjutelse av DN-oraklet Wolodarski som jag fick syn på igår. Sverige skall göra sig av med kronan och gå över till euro i stället tycker han. En känd ståndpunkt, men lika konstig som alltid. För kronan idag är ganska oreglerad. Ökar efterfrågan på kronan kommer kursen att stiga, sjunker efterfrågan kommer också kronkursen att falla. Liberalt och effektivt alltså. Det är något annat än en politiskt fastställd kurs som i vissa lägen kan orsaka väldiga problem.

Jag tycker det är konstigt att ultraliberaler vill byta ett relativt oreglerat system mot ett som är genombyråkratiskt och faktiskt strider mot de primitiva ekonomiska teorier som liberalerna bekänner sig till.

Vad händer med länder som har fast valutakurs när det blir trassel med import eller export? När det skulle behövas en billigare krona för att stödja exporten, eller en dyrare krona för att hålla emot för stor import, är det svårt när valutakursen inte smidigt kan korrigeras för att möta olika efterfrågan. Det borde liberalerna förstå, men av skäl som verkar handla mer om ideologi än vad som är mest praktiskt effektivt skall de lik förbaskat försöka dra in oss i euro-sörjan. Har vi ungefär samma ekonomiska nivå som EU-länder som Grekland, Portugal (eller Baltikum i framtiden) är det OK att gå in i en valutaunion, men knappast annars.

Problemet med olika utvecklade medlemmar belyser frågan om hur stort och effektivt ett valutaområde kan vara. Före Första världskriget var Sverige, Norge och Danmark under en tid en valutaunion och den fungerade tydligen bra eftersom medlemmarna var ganska lika. De länder som har euro som valuta är en ganska splittrad samling vad det gäller ekonomisk utveckling, och inte blir det bättre med de nya som vill komma med. I själva verket kan man misstänka att den stabilitet som Wolodarski ser i eu-området snarare är en stelhet som gör att kraschen blir ruskigt svår när ekonomins svårigheter hinner ifatt byråkraternas stormaktsdrömmar.




Man behöver inte bara titta ut över gränserna, för Sverige är ju också ett valutaområde. Tanken låter konstig, men egentligen skulle man inte behöva ha samma valuta över hela landet. Det kanske i själva verket hade varit bättre om vi haft en "glesbygdskrona" för ekonomiskt svagare delar av landet. och den hade fått ha flytande kurs mot "storstadskronan". Då hade glesbygderna kunna sälja sina varor billigare till storstäderna än idag, när alla skall ha samma valuta. För att klara av de ekonomiska skillnaderna idag får man i stället tillgripa olika typer av regionalpolitik, glesbygdsstöd och vad man kan hitta på. Är det bätte än ett mer självständigt och automatiskt fungerande system?


Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Zlatan Ibrahimovic världens bästa forward?, Anders_S skriver Självklart ska staten inte utbilda imamer, salkavalka skriver RAPPORT FRÅN VÅLD OCH STOLTHET, autonomak skriver Refused party program!, kimmuller skriver Röda Front-förbundets faned

Ett misstag att införa euron?

Jag knyckte den här bilden från Ekonomikommentarer som säkert knyckt den i sin tur. Här i bloggosfären råder det mer copyleft än copyright!

Det var det där med euron som Ekonomikommentarer skriver om. För ett tag sedan var det några som tyckte att krisen var ett skäl att Sverige (och Island) skulle gå med i euroområdet. Nu tror jag det har lugnat ner sig på den fronten. I Ekonomikommentarer hävdas att Finlands anknytning till euron gör att man tappar jobb på ett sätt som Sverige med sin egen och flytande valuta inte behöver drabbas av. Man kanske kan säga att Finland är i samma läge, eller värre, som Sverige var i när vi hade fast växelkurs som måste försvaras nästan till varje pris. Jo förstås, ibland kunde vi ju ge konkurrenterna en snyting genom att devalvera, men den möjligheten har ju inte finnarna numera när de är med i eurozonen. De får anpassa sig till vad de andra länderna med samma valuta bestämmer, även om den inhemska ekonomin mår illa av det.

Här är en annan artikel om euron jag vill peka på. Den kände ekonomiprofessorn Barry Eichengren undrar om det var ett misstag att införa euron. Han knyter an till till farhågorna att vi nu har en euro-kris, och att Grekland är särskilt illa ute. Kommer landet att göra bankrutt?

Just detta med Grekland är intressant, för landets ledare ägnade sig åt "kreativ bokföring" för att visa sig vara kvalificerade att komma med i EU och bli ett euro-land. Med ett råare språkbruk: de ljög. Men varför skall Grekland och en massa andra länder överhuvud taget vara med i EU som skall föra en gemensam ekonomisk politik? Det är för ojämn utveckling mellan länderna, och inte blir det bättre av politisk-ekonomiska bedrägerier och den nu pågående krisen (minns kravallerna för några veckor sedan!).

Som Eichengren ser det är det omöjligt för ett land som gått över till euro att ändra sig (det måste ju vara ett argument för att aldrig gå med!) eftersom följdverkningarna inom och utom landet efter ett utträde kan bli svåra och kanske omöjliga att förutse. Samtidigt vill han se den nuvarande krisen som en symmetrisk chock eftersom den träffar alla euro-länder och inte bara några som skulle vara fallet med en assymetrisk chock. Och eftersom den är symmetrisk över hela euroområdet är gemensamma åtgärder möjliga, hävdar han.

This shock is symmetric – it is affecting all euro area members. In turn this means that a common monetary policy response is appropriate. There will now be mounting pressure for the ECB to cut interest rates to zero, move to quantitative easing, and allow the euro exchange rate to weaken.

Det sista kunde ju göra situationen bättre för finnarna - även om de inte har någon finnmark kvar att devalvera kan det ske en nedskrivning av euron som kan underlätta exporten till länder utanför euro-området. Men vad har det för betydelse för Finland i den interna marknaden då?

Och vad skall den europeiska centralbanken göra?

The ECB will have to abandon its fixation with inflation, cut rates to zero, and proceed with quantitative easing. Germany will have to abandon its deficit phobia and apply the fiscal stimulus that it and the larger euro area so desperately need. After wallowing in denial, both are now moving in the requisite direction. But there is no time to waste.

If 2008 was the year of the asymmetric financial shock, then 2009 is the year of the symmetric economic shock. In the same way that the former should have been the year of the euro’s greatest jeopardy, the latter can be the year of its salvation. But for this to be true, policy makers must act.

Det låter ju inte så tokigt, men lugnast är att inte bli för mycket insyltad i den där sörjan överhuvud taget. Och ser man utanför de rena räddningsaktionerna finns det inga visioner av en politik som leder framåt. Att "rädda vad som räddas kan" är visserligen bättre än att inte göra någonting alls, men det måste finnas idéer om hur världen skall se ut bortom krisen? Nu vacklar ekonomin inom euro-länderna, men även den brittiska ekonomin vacklar. Kommer det att bli något som ser ut som statsbankrutter i Europa - det här är obehagligt spännande att iaktta. Kommer en fallande stat att dra de andra med sig, för att EU och euron gjort ekonomierna ännu mer sammanflätade än vad de hade varit med lokala valutor?

Och jag är fortfarande förbannad på Lars Ohly som inte bad Mona Sahlin och paret Eriksson & Wetterstrand att dra åt h-e med sina utgiftstak och "ekonomiskt ansvar".

Långa och korta konjunkturvågor?

Oxford street London, strax före julen. Inga lysande affärer direkt. Bilden kommer härifrån.

Kris var det, ja. En vågdal i konjunkturstatistiken. Sedan kanske det går uppåt igen. Men det finns kortsiktiga konjunktursvängningar och långsiktiga, och de är inte likadana. Några års överdriven spekulation i kombination med nedtryckt köpkraft kan orsaka en kris i stil med vad vi upplever nu. I grunden är det en klassisk överproduktionskris: det tillverkas mer än vad som går att sälja när konsumenterna inte kan handla på kredit.

Men de långvariga konjunkturerna är något annat. De är beroende av djupare samhälleliga förändringar, som när helt ny teknik införs. Ta utvecklingen på 1800-talet och 1900-talet: När ångkraft, elektricitet och förbränningsmotor slog igenom ledde det till att helt nya industrigrenar uppstod, att samhällena och deras ekonomi kunde byggas på nya sätt (och att gamla näringar gick under). Den nya teknologin under några tiotals år kunde skapa en god konjunktur. Inom ramen för denna långsiktiga konjunktur förekommer också de vanliga kortsiktiga svängningarna, men man får väl tänka sig att en vanlig lågkonjunktur är lättare att uthärda om den inträffar när den teknologiska konjunkturen är på väg uppåt än när den har uttömt det mesta av sina krafter. Ta Sverige i slutet av 1950-talet och 1960-talet exempelvis: då var det några mindre konjunkturnedgångar men eftersom landet i stort ändå gick framåt gick det ganska lätt att uthärda såväl det som att äldre industrier och jordbruk slogs ut i massomfattning.

Ingen bra paroll för att få folk att handla mer: Ni kan väl köpa något, era aschlen! Härifrån.

Idag finns mindre av de möjligheterna, det är svårt att tänka sig nya stora näringar som på kort tid kan dra till sig hundratusentals människor. Alltså: när den långsiktiga konjunkturcykeln går över i en långsiktig kris i väntan på nya samhälleliga lösningar, och det samtidigt inträffar en vanlig kortsiktig kris, kan följdverkningarna bli verkligt svåra. Kanske vi har det läget idag. Förutsägelser (vet inte hur allvarliga de är, kan vara branschintressen som larmar också) hävdar att uppåt en fjärdedel av detaljhandlarna i USA kan vara borta inom två år. Det är dels ett resultat av att konsumtionen faller, men man kan också gissa att tekniska förändringar (som näthandel) spelar in.

Kanske EU:s utveckling kan ses i detta sammanhang? Organisationen bildades under den långa uppgångsperioden efter Andra världskriget, med grund i kol- och stålindustrierna. Det finns förvisso kolgruvor och stålverk kvar, men att de här branscherna drabbats av stora nedläggningar antyder att fokus för EU låg fel. Man tittade på näringar som tillhörde historien, inte på framtidens branscher. Även 1960 var det mer framtid i datamaskiner än kolgruvor.

Utslagen från marknaden. Kanske är det den "kreativa förstörelse" som Josef Schumpeter diskuterade, men det finns väl förstörelse som är allt annat än "kreativ"?

En artikel i nationalekonomiska VoxEU frågar varför internhandeln inom EU inte ökat med mer än 10-15 procent sedan euron infördes. Ekonomer hade trott på större utfall tidigare, med ledning av historiska erfarenheter från andra mindre valutaunioner. Några alternativ ges, men inte det att valutaändringar i vissa lägen inte ger så stor draghjälp för handel. Pengar är ett medel, inte ett mål i sig, och medlet kan ha större eller mindre verkan beroende på var och hur det används.

De historiska förutsättningarna kanske helt enkelt har ändrats? Är EU-ländernas ekonomier inne i en period där den långsiktiga tekniska utvecklingen håller på att stanna av, och den kortsiktiga konjunkturen är dålig, kan man inte vänta sig stora ökningar av handeln. Sedan euron infördes 1999 har vi haft två stora kortsiktiga ekonomiska kriser och en permanent underliggande tillbakagång, så varför förvänta sig en enorm tillväxt? Den gamla långa konjunkturvågen byggd på industrier som krävde äldre typer av industri har ebbat ut, den nya vågen med datorisering och bioteknik verkar har svårt att slå igenom på samma sätt som industrierna tidigare - och det är problematiskt så länge det dominerande politiska tänkandet domineras av gammalt industriellt tänkande.

Tidigare kunde människor i massomfattning överföras från hantverk och jordbruk till nya fabriker, kontor och service (förvisso fanns det problem längs vägen!) men hur blir det i det nya efterindustriella samhället där servicesektorn förmodligen är den som mest behövs utvecklas i vår del av världen, men där den härskande eliten snarast vill strypa den? Är inte service det bärande elementet i nästa långa konjunkturvåg som skall föra oss in i en lycklig framtid? - Har en känsla av att jag kommer att återkomma till den här "lilla" frågan.

Lite om liberalism i teori och praktik

Det finns en massa intressanta bloggar, exempelvis gamle miljöpartisten Birger Schlaugs som jag upptäckt nyligen. På tal om tjattret om OS-bojkott och bojkotter i största allmänhet skriver han sålunda:

... frihandeln bör kompletteras med ekologiska och sociala klausuler. Att frihandel utan ansvar är detsamma som att legitimera brott mot mänskliga rättigheter, ge klartecken för utsläpp och undermåliga arbetsförhållanden samt acceptera förbud mot fristående fackföreningar. Men fiffiga affärer är viktigare än mänskliga rättigheter. Och tro för guds skull inte att LO eller Svenskt Näringsliv skulle driva krav på socialt rättvis handel!

Inte ens de gröna vågar längre aktivt ifrågasätta den anonyma och ansvarslösa så kallade frihandeln. Sfären för det man får säga har blivit allt snävare, normerna för debatten alltmer rigida, de ekonomiska fördomarna cementerade som naturlagar. Trist, fantasilöst, icke-kreativt och ganska kvävande för den goda politiska debatten.

En nationalekonom/ekonomhistoriker skulle kunna lägga till att frihandel kan vara rent ödeläggande, och exemplifiera med Portugal och Indien som drabbades av engelsk handel. Vem var det som skrev att "bomullsvävarnas ben vitnar på Dekkans slätter"? De indiska vävarna var inte sämre än de engelska, kanske gjorde de bättre tyger, men i konkurrensen med frihandlande engelsmän kunde de inte överleva. Portugal satsade på jordbruk i stället för maskiner och blev ett av Europas fattigaste länder. Idag är det följderna av handelsavtalen mellan EU och svagare stater i Afrika som har rest tvivel om frihandelns alla välsignelser. Det är ju EU som har taktpinnen.

Liberaler säger att de gillar frihandel, men vi kan dela upp dessa i två grupper: Dels praktikerna som verkligen är aktiva inom näringslivet och vet att liberal, det kan man vara när man har övertag i konkurrensen, annars får man ropa på staten. Dels ideologerna (även kända som "muppar") som tror att frihandel är allena saliggörande i alla lägen och absolut inte får regleras. (Vi kan ta de här två som sociologiska idealtyper som i sin mest extrema former är rätt sällsynta. Mellan dem finns anständiga socialliberaler, en typ som varit tillbakaträngd en del år men kanske nu kan återvinna mark.)

Det händer ibland att frihandlarnas övertag i konkurrensen kan förskjutas men då tar det hus i helsicke. Ta det där med olja och andra råvaror. När det blir råvarubrist och producenterna i Tredje världen kan pressa upp priserna är det inte säkert att liberalerna har tålamod med det (lika lite som de tål starka fackföreningar på hemmaplan). Särskilt inte praktikerna, som gärna ser till att stränga (föga liberala) åtgärder vidtages. Förhoppningsvis är den långa raden av väpnade konflikter från centrala Asien till centrala Afrika, och hotet om våld i norra Sydamerika, liberalismens sista krigiska utbrott. Man kan också se det som en upprepning av de stora krigen under merkantilismens epok på 1700-talet när stormakterna försökte militärt erövra konkurrenternas åtråvärda naturtillgångar. Och kunde man inte göra det kunde man åtminstone försöka förstöra dem.

När det liberala (eller konservativa, enligt deras egna språkbruk) USA upptäcker att oljestater vill handla i euro i stället för dollar, eller att konkurrerande stater kan ta över oljefält (typfall: Sudan och de kinesiska oljebolagen) är kriget inte långt borta. Fast aggressionerna måste ha ett mer upphöjt motiv (som demokrati eller kvinnliga rättigheter - dessa glöms dock ofta dagen efter invasionens inledning).

Ibland är det argumentation på vulgärare nivå. Vi som är lite äldre minns att det räckte med att de oljeproducerande staterna i OPEC började agera enigt för att den rasistiska propagandan om "oljeshejker" skulle dra igång. Idag kommer konstiga påhopp från liberaler om Venezuela för att landet föredrar att använda oljeinkomsterna på lokal och regional utveckling. Jag vet inte om liberalerna har upptäckt att majoriteten i Boliva, där man också skärper kraven på utländska oljebolag, är icke-vit och därför kan utsättas för smygrasistisk hets. Annars kommer det nog. Först kommer propaganda, sedan försök till undergrävande verksamhet, och om det inte fungerar (och om man vågar) blir det militära angrepp.

Det som har hänt de senaste veckorna har varit illa för liberalismen i dess marknadsfundamentalistiska form. Den kritik mot liberalismen som Schlaug tycker är tystad i Sverige utvecklas starkt på andra håll i världen. De finansiella systemen har visat sig inte klara sig utan omfattande offentligt stöd. Förtroendet är kört i botten. Idag kan man läsa i morgonbladet om ytterligare stöd till tyska delstatsbanker som dragits ned i spekulationsträsket och behöver hjälp för att inte gå över styr. Såväl i Europa som USA erkänns att den självreglerande marknaden (som ju är en av grundbultarna i det liberala tänkandet) inte klarar sig utan offentliga regleringar. Och vem hade trott det egentligen? Via bloggen Det progressiva USA meddelas att Barak Obama talade om finanskrisen och om behovet av förändringar i New York. Och det är inga små grejor:

the change we need goes beyond laws and regulation – we need a shift in the cultures of our financial institutions and our regulatory agencies.

Det är bara i neoklassikernas modeller för perfekt konkurrens som man kan få en självreglerande ekonomi att fungera - men en sådan ekonomi fungerar inte i praktiken så det kan vi bortse ifrån. Verkligheten smäller verkligen högst, trots att den avfärdas som "störningar" av en del nationalekonomer!

Men vart går den politiska utvecklingen när liberalismen går i stå? Man kan ju hoppas på demokrati och utveckling, men det är inte säkert. Ur liberalismens blå kappa kan det, om det vill sig illa, någon brunfärgad sörja tränga fram när man måste dra sig tillbaka från de framskjutna positionerna. (Blått, det var ju de spanska fascisternas färg förresten.) Och fram rycker de stora och allt starkare staterna i Tredje världen som inte ger mycket för liberalerna i väst - hur skall det sluta? Är det ett diktatoriskt Kina eller ett vänsterdemokratiskt Venezuela som liberalerna till slut kommer att ty sig till?

Gilly intervjuar om det stora dollarrånet

Läs den här intervjun som Pierre Gilly har gjort. Titeln är lite missvisande ("Norge skänker bort sin olja") - det verkar de visserligen ha gjort, men det här handlar om något mycket större än lilla Norge. Det är om stora dollarn.

Jag trodde knappast att Michael Hudson som inte bara är professor i nationalekonomi utan också Wall Street-konsult och rådgivare åt en presidentkandidat skulle tala så öppet över ämnet: Så rånar USA världen genom att påtvinga den värdelösa dollar i utbyte mot riktiga varor. Men det gör den man som Gilly pratat med. En valutas kurs, om den är rörlig, mäter ungefär hur stark den ekonomi är som valutan representerar. Och med USA:s nedgång som industriell makt sjunker dollarn, och det kan gå långt ner innan fallet slutar.

Att USA militärt skulle hota länder som minskar användningen av dollar låter ju märkligt, men det är tydligt att när oljeländer säger sig vilja göra det är det säkrast att de samtidigt har en osäkrad bössa bredvid sängen. Om inte USA kan finansiera sina inköp genom att trycka egna dollarlappar, utan i stället måste gå via exempelvis euro, kan det bli dyrt. (Kan man inte tvinga på Europa värdelösa dollar i utbyte mot riktiga euro då - det kan väl vara en tillfällig lösning tills USA:s ekonomi går helt överstyr? )

Vad göra med de dollar som vi inte kan använda till något vettigt? Om de inte kan användas är de ju verkligen värdelösa. Återinvesteringar i USA kan stöta på patrull - USA anser sig ha rätt att köpa företag utomlands men hindra att utlänningar köper företag i USA. Hudson föreslår att Europa använder dem till att tvångsinlösa USA-företag här på kontinenten. Jag antar att detta skulle ses som ytterligare en krigsorsak av Washington.

Att skjuta sig i foten ...

När det röstades om anslutning till EU en gång i tiden var fint folk i storstadsområdena mer positiva än mindre fint folk på landsbygden. Jag har inga siffror att belägga detta påstående, men jag misstänker att bland människor med akademiska examina var man mer positiva än bland de med folkskola eller gymnasium som grund. Vid omröstningen om euron blev det också tydligt hur landet är splittrat.

Nu skriver Bosse Andersson i Dagens Nyheter (under rubriken Nu gäller nya spelregler - bara i pappersupplagan ännu vad jag kan se) en intressant sak angående domen i Vaxholmsmålet. Nämligen detta: Grupper som har sifferlösa avtal kommer att ligga särskilt illa till framåt, och då handlar det om akademiker med individuella förhandlingar och där avtalen inte garanterar några pengar alls.

Gårdagens glade ja-till-EU-röstare riskerar att med de nya förhållandena kan hans fina akademikerjobb tas över av en billigare (men kanske lika bra) yrkeskollega från ett låglöneland. Snacka om att skjuta sig i foten!

För alla som trodde på löftena att inget farligt skulle hända om Sverige gick med i EU måste inga illusioner finnas kvar vid det här laget. Särskilt inom socialdemokraterna måste man ställa frågan vad som hände, och hur ledande personer i partiet kunde bli så fantastiskt positiva till "Europa", men självrannsakan bör även uppstå i mången akademikerskalle. Var det så här det skulle bli? Vi kan med avund se på Norge och Schweiz. Vi borde spola avunden och ansluta oss till de fria och stolta!

Samtidigt är det klart att Sverige ligger i världen, är synnerligen djupt indraget i världsmarknaden, och att tendenser i lönebildning kommer att skölja över riksgränsen. Det kommer att ske utjämning i löner och vinster Jorden över - lönerna utjämnas nedåt i de rika länderna medan vinsterna dras uppåt, i åtminstone en del fattigare länder kommer lönerna att dras uppåt. Genomsnittet av en sådan process torde ändå bli en sänkning, vilket den gamle ekonomen Arghiri Emmanuel antog för rätt många år sedan. Det höga löneläget i industriländerna kan vara en historisk tillfällighet som efter ett par hundra år håller på att förlora sin giltighet. Men det går nog ändå att reglera en hel del lokalt, men då måste den politiska viljan fram. För Sveriges del är socialdemokraterna och fackföreningarna viktiga grupper. Det skall bli intressant att se hur dessa figurer - som i stor utsträckning är ansvariga för den uppkomna situationen - kommer att agera. Och akademikerfacken då, vad gör de: säger att "ett skott i foten har ingen mått illa av!" - eller?

Medelklassens diskreta (eller brist på?) charm

I Dagens Nyheter har under den senaste veckan kommit några artiklar som sätter "medelklassen" (vanliga knegare som dock ofta inte har blåställ på jobbet) i en något egendomlig dager.

Som bekant vurmar många i denna grupp såväl för Euro-pengen som globaliseringen. Men hade Sverige lämnat kronan och spolat vår egen riksbank hade räntan blivit högre, vilket hade varit sämre för medelklassmänniskor med bostadsrätt i Stockholm. Det hade nog över huvud taget varit sämre för Sveriges ekonomi om den styrts av ett gäng bankdirektörer nere på Kontinenten.

Inte nog med det: utredare från TCO påstår att globaliseringen kommer att drabba "medelklassen" särskilt hårt. (Det är i och för sig ett tvivelaktigt påstående. Jag misstänker att indiska bönder som begår självmord i stora skaror kan ha en annan synpunkt på vem som råkar mest illa ut.) I många länder i Tredje världen finns folk med hög utbildning som till en lägre kostnad kan göra jobb som våra fina medelklassare i västvärlden gör idag. Och då är det bara att flytta jobben dit, enligt normal företagslogik.

Med tanke på dessa utsikter kan man fråga sig vilket omdömde dessa medelklassare visar när de röstar mot sina privata intressen. Är det storsinthet, eller ren och skär dumhet?