Det är inte så ofta jag skriver om Indien numera. Det finns mer närliggande saker ur min intresse-synpunkt, och dessutom kan jag rekommendera Indiensolidaritets hemsida för information som man inte ser så ofta i svenska media. Men nyss fick jag syn på några artiklar av intresse i indisk press, bland annat den här. Där ges några inblickar i det pågående indiska inbördeskriget (eller rättare: ett av inbördeskrigen) vars konsekvenser man kan fundera över.
Nyss skedde ett typiskt gerilla-angrepp i delstaten Maharashtras östligaste och fattiga del. Maoisternas folkarmé angrep en transport med ett fyrtiotal halvmilitärer, och åtminstone ett dussin dödades. I delstaten Odisha vid Bengaliska viken bortförde maoister ett par italienare och en ledamot av delstatsparlamentet. Varför attacken i Maharashtra skedde är inte klart. I Odisha anklagar maoisterna italienarna för att försöka behandla stamfolken som någon slags utställningsföremål, jag antar att det handlar om någon sorts etno-turism. Möjligen kan det, vilket spekuleras om i den angivna artikeln, röra sig om avledningsmanövrer: vid den här tiden av året brukar maoisternas högsta ledning ha sammankomster dolda inne i djunglerna, och då slår man till på annat håll samtidigt för att dra bort uppmärksamheten.
Extra intressant är det för att maoisterna förmodligen skall ha sin kongress i år, och en kongress är ju till för att värdera vad man gjort hittills och hitta vägar framåt. Och där finns ett problem som listigare personer än jag har pekat på för länge sedan och som jag antar att man diskuterar. Vi kan väl formulera det som att det finns olika Indien: en del där laglöshet och rättslöshet råder för lokalbefolkningen och där den normala politiska processen synbarligen inte fungerar, samt en del där politik och rättvisa fungerar åtminstone formellt. I de rättslösa områdena finns förmodligen ett stort stöd för att slå tillbaka mot övergrepp från stat och storföretag och godsägare med väpnad makt eftersom inget annat fungerar. Passivt motstånd eller hungerstrejker är inte lämpliga när militärerna ändå bränner ner din by och kanske dödar dig vad du än gör, och yttervärlden inte får veta vad som händer. I övriga områden har den statliga makten åtminstone en viss legitimitet bland folket och där kan strejker och andra aktioner ha större genomslag, och det finns betydligt större möjligheter att rapportera övergrepp till yttervärlden.
Nu är det inte bara i de resursrika djunglerna med fattiga stamfolk som rättslösheten kan kännas tung. Liknande förhållanden råder i nordväst, i Kashmir som ständigt är oroligt, samt i nordöst, där det pågår uppror bland en mängd minoritetsgrupper och där armén med lagligt stöd kan skjuta ihjäl folk utan att behöva riskera efterräkningar.
Jag såg uppgifter förra året om att maoisternas folkarmé under 2012 räknar med att bygga upp samarbete med de andra väpnade grupperna i nordöst och nordväst. Det kan vara både en styrka och ett problem. Å ena sidan kommer staten att möta större motstånd på flera håll samtidigt. Men, å andra sidan, hur kommer övriga människor i Indien att se på det här, alla de miljoner som tycker att den rådande makten har åtminstone lite legalitet och som inte gärna vill gripa till vapen? Kommer det att fungera för maoisterna att samtidigt bedriva krig i djunglerna och icke våldsamt massarbete på slätterna och i städerna? Ekvationen går kanske ihop, men jag är inte säker på saken. Riskerar man inte att få ett krig mellan å ena sidan olika minoritetsgrupper, och å andra sidan majoriteten av människor i Indien? Något som påminner om den långdragna krisen på Nordirland exempelvis? - Jag vet inte, kanske maoisterna finner en strategi som gör att man kan gå vidare i alla fall.
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
8 kommentarer:
Rättslösheten är det väl inte så smart att behandla genom att trappa upp den, genom att ha ihjäl folk?
Alf Gunvald Nilsen har skrivit om en av bakgrunderna till Narmadarörelsen på 90-talet, dvs en kampanj mot just den laglöshet som myndigheterna behandlade utkantsfolk med. Den kampanjen fördes med gandhianska medel, och var fullständigt framgångsrik. Det var först när dom försökte angripa kapitalet på samma sätt som det gick åt helvete. Se http://www.folkrorelser.org/blogg/2011/08/07/ater-till-narmada/
Narmada verkar ligga "synligare", till skillnad mot de mer dolda skogarna i öster där centrala reservpolisen eller lokala miliser kan utplåna hela byar utan att det märks utåt. Dessutom försöker delstatsregeringarna se till att yttervärlden i form av journalister eller aktivister inte tar sig in och rapporterar vad som händer. Därmed är gandhismen i praktiken utesluten som arbetsmetod, den förutsätter ju faktiskt att motståndaren har viss anständighet och vet att det finns ögon som ser.
Ingen såg vad adivasis i Madhya Pradesh höll på med heller.
Min poäng var att när det handlar om motstånd mot "vardagstyranniet" fungerar gandhianska metoder utmärkt, enligt Nilsen. Men det område du syftar på ligger ju dessutom ivägen för gruvverksamhet. Och då handlar det inte om vardagstyranni utan om "ursprunglig kapitalackumulation". Och det är något helt annat! Då fungerade det inte vid Narmada, och alldeles säkert inte i Chhattisgarh (?) heller.
Men vad som faktiskt fungerar är mycket oklart. Våldsupptrappning är en känslig sak. Det är lätt hänt att det enbart verkar provocerande, och då är man torsk eftersom man aldrig kan mobilisera lika mycket våld som regeringen. Knepet ligger i att det enbart får skapa kostnader men inte provocera. Det är möjligt att maoisterna begriper det, men något i deras kommunikation säger mig motsatsen.
Jag tror det framgår ganska klart i bland annat Myrdals reportage att det hänt en del från Charu Mazumdars våldsamma epok på sextiotalet och fram till nu vad det gäller maoisternas tänkande. Och att de fortsätter att tänka. Möjligen agerar de också, men det mesta av det märks nog inte eftersom arbetet i städerna av begripliga skäl är underjordiskt. Jag tror jag fortsätter att inta en mellanposition mellan de som avvisar folkkriget i Indien helt och de som tror att man kan bygga ett krig efter kinesisk modell som gradvis sprids över hela landet. Har en känsla av att sociala realiteter hela tiden tvingar rörelserna att handla på ett visst sätt - och detta även om de inte själva säger eller inser det klart.
Kanske. Men när man snackar om "krig" och skjuter folk får man räkna med att indiska regeringen också ser det hela som ett militärt problem och inte ett politiskt. Och då har man förlorat, som jag ser det.
Zapatisterna gick väl ungefär så långt som man kan gå. Om man inte som i Kina på 30-talet eller Ryssland 1917 stod inför en fullständigt förvirrad situation med knappt nån statsmakt alls.
Följer man Arundathi Roys beskrivning så är den militära insatsen en följd av att tidigare formellt icke-militära försök att jaga bort stamfolk ur skogarna misslyckats. Vad skall folk göra? Dra iväg till slummen med hänvisning till att "om vi försvarar oss blir det bara värre"?
Det är förstås ett giltigt skäl.
Frågan är förstås hur hållbart det är i längden.
I alla fall tror jag att ju mer man ser sig tvingad att ta till våld, desto mer ska man hålla tyst om det och se till att det är motparten som får framstå som the bad guy.
Man ska nog i alla fall minst av allt tala vitt och brett om det "folkkrig" man har tänkt att driva, med syfte att utplåna sin motståndare.
I all politik är publiken viktig. Och publiken har svårt nog ändå att få veta vad som händer.
Jag har en känsla av att våra ståndpunkter visserligen inte är identiska men att gapet mellan dem inte är oöverstigligt. Det är värre i Indien, i synnerhet så länge som myndigheterna mördar fredsförhandlare från CPI(maoisterna) och därmed talar om hur intresserade man är av verkliga överläggningar. Och därmed frestas maoisterna att gå utanför sina kärnområden med aktioner som kanske inte är så produktiva på sikt.
Skicka en kommentar