Att 'se saker' överallt

Efter att ha läst Strindbergs Inferno har man svårt att värja sig från intrycket att killen inte var riktigt klar i knoppen alla dagar! På 1890-talet när det hela utspelas, var det för tidigt att misstänka att ens fiender använde radioaktiv strålning för att skada, men elektricitet gick tydligen bra - följaktligen var elektriska strömmar som skickades genom tak och väggar ett sätt för fienderna att komma åt den gode August! Och hela omgivningen verkade i stort sett vara införstådd i sammansvärjningen!

Man kan ju fundera över självupptagenheten i galenskapen, tron att den egna individen är så betydelsefull att Makterna närmast jobbar övertid för att skrämmas med åskväder, stormvindar eller buller i största allmänhet från någon okänd person i våningen ovanför. Eller att mystiska förebud inträffar när man sitter i sitt enkla hyresrum i färd med att helt oskyldigt göra lite guld och omkullkasta den etablerade vetenskapen. Som att man ser figurer i brasans kol eller österrikiska landskap i smältdegeln, eller ansikten i stenar eller i ...

Förebud och tecken kan man se överallt. Ta den här till synes oskyldiga frusna pölen som jag passerade på söndagsmorgonen:

Men om man vänder på perspektivet och tittar närmre är det ju en riktigt ruskig dräglande figur som tittar upp:

Hoppas att det inte har något att göra med mitt tandläkarbesök senare denna månad!

Detta inlägg föranlett av August Strindberg Inferno, Samlade verk del 37

Föregående inslag i denna August-serie här.

PS. Det här molnet såg jag den 23 mars när det var varmare än idag. Notera att det ser precis ut som en tumvante. Tolkningen är klar: "Var beredd, kylan kommer åter, lägg inte undan vinterkläderna, och som det också står i visan: 'än är det vinter kvar, säger mor'!" DS