En inte så lång, men tänkvärd artikel, om konsekvenserna av Libyen-kriget. Författaren som verkar vara någon sorts statsvetar-professor inleder med två lärdomar av Libyen:
För det första, att störtandet av förtryckarregimer ofelbart möjliggör att på andras bekostnad studera lagen om oavsedda konsekvenser. Och för det andra, att de som larmat om sådana åtgärder snabbt flyttar sig till andra frågor så fort de skadliga konsekvenserna blir uppenbara. - Varpå vi får en del exempel just från Libyen.
Jag har ofta funderat på varför personer som annars verkar vettiga i de flesta frågor tappade huvudet vad det gällde Libyen och skrek efter intervention, och varför de nu gör samma sak vad det gäller Syrien. Att konsekvenserna kunde bli otrevliga var uppenbara redan från början men det störde tydligen inte, och inte heller att Afghanistan och Iraq, och kanske också Somalia, kan tas som facit på vilka katastrofer felaktig inblandning kan orsaka. Som en delvis följd av kriget i Libyen har nu Mali sprängts i bitar och man kan undra om det slutar där. Men var finns eftertanken?
Sedan finns de som inte är vettiga, och som arbetat för att krossa stater som på något sätt motsätter sig den västliga imperialismen, men det är ju ett annat kapitel. De vet ju åtminstone vad de vill även om det blir fel! Kuppen i Mali kan ha varit ett sådant general-fel: i stället för att stoppa upproriska islamister och tuareger har dessa grupper stärkts och tagit över en stor del av landet.
2 kommentarer:
Det är nog för lite historieundervisning nu för tiden - tettioåriga kriget började ju också så ädelt och självuppoffrande, och så blev det som det blev ;).
Men Jan Wiklund:
USA:s hopsnickrare av den här interventionspolitiken (krigspolitiken), de neokonservativa i USA, har kallt räknat med att hundraårigt krig den här gången. I varje fall ett som varar över många decennier, vilket sägs i klartext i videon jag har på bloggen idag.
Skicka en kommentar