Armenier, lobbygrupper, historieskrivning och annat

Hitlers uttalande om utplånandet av armenierna

Jag skrev en gång om Hitlers tänkbara inspiration inför folkutrotningarna, nämligen massdödandet av armenier i det ottomanska riket under Första världskriget. Detta har sedan legat kvar som ett öppet sår genom hela det gångna århundradet och blöder fortfarande. Man får förmoda att det finns ytterst få personer kvar som har egna levande minnen av slakten. Så Hitler hade fel när han trodde att ingen längre pratade om armeniernas öde.

Sedan har det hänt konstiga saker under de senaste årtiondena. Som att parlamenten i olika länder tagit beslut om vad som får sägas/inte sägas om historiska händelser. Har man respekt för historieskrivning som vetenskap är man inte förtjust i officiellt fastslagna sanningar. Det är i en vetenskaplig process som rimliga beskrivningar av händelser skall utarbetas, inte genom att parlament utsätts för olika påtryckningar och beslutar om "sanningen".

Så kallade Förintelseförnekare är visserligen en pest, men man får inte stopp på dem genom att förbjuda dem att prata - det gör de i alla fall, men på ett dolt sätt så att det är svårt att få tag på och bemöta dem. Lika dumt är det att försöka hindra studier av Mein Kampf eller utgivandet av faksimil av nazityska tidningar. Samma sak gäller andra massmord. Tänk om engelsmännen skulle förbjuda allt tal om vad de gjorde i Kenya under 1950-talet exempelvis! Vore inte det lika upprörande?

Och så var det detta med armenierna. Franska parlamentet har tagit en lag som gör det till ett brott att förneka massmorden på armenier. Dumt. I Turkiet däremot är man fortfarande ovilligt att göra upp med sitt förflutna och erkänna vad som faktiskt hände - och det är också dumt. Dagens regeringen kunde ju helt enkelt be om ursäkt för övergreppen och påpeka att den turkiska republiken inte var ansvarig för vad man hade för sig i det ottomanska imperiet. Men det gör man inte. Dumt som sagt, men det är väl någon sorts "nationell ära" som spökar.

Jag läste en artikel som kommer in i den här frågan från en annan vinkel. Nu handlar det om triangeln Israel-Turkiet-USA. Det finns grupper även i USA som försöker få kongressen att ta ett beslut om det armeniska folkmordet, men hittills har man inte haft några framgångar. Ett skäl sägs vara att turkarna lobbar hårt mot en sådan resolution, och de har haft stöd av de mycket mäktigare israeliska lobbygrupperna. Israel och Turkiet har nämligen haft nära militärt samarbete.

Men som en följd av ödeläggelsen i Gaza har den turkiska regeringen (och folket) klart uttryckt sitt missnöje. Det tidigare goda samarbetet mellan de två staterna har försvunnit. I Turkiet var det jättedemonstrationer, premiärministern protesterade mot övervåldet och skällde personligen ut Israels president i Davos. Förbindelserna torde vara rejält frostiga vid det här laget.

För att backa litegrann i framställningen: israellobbyn i USA har alltså tidigare stött Turkiets försök att hindra en armenienresolution, ett uttalande om att det som skedde var folkmord. Det gjorde man för att underhålla de goda relationerna med en stat som förnekade händelser som vi är ganska säkra på har hänt (detaljer kan vara oklara men de större linjerna är det inte - det var massmord). Ett stöd till historieförfalskning alltså.

Under det skede av krigen på Balkan när det var massflykt och etnisk rensning av albaner i Kosovo väckte det viss uppmärksamhet att Israel inte deltog i "världens" fördömande av serberna. Någon påpekade att på sina håll på Balkan - bland annat i Serbien under Andra världskriget - fanns det motstånd mot tyskarnas "slutgiltiga lösning". Man kunde alltså peka på en gammal tacksamhetsskuld. Men någon sade också att serbernas rensning av Kosovo påminde en hel del om vad sionisterna gjorde mot palestinierna 1947-1948. Man skrämde bort massvis av människor genom att döda några stycken som demonstrationsobjekt, samma taktik på båda ställena förefaller det.

Det förefaller som om historisk rättvisa åt offer för olika övergrepp kan vara förhandlingsbar eller vägd mot andra intressen. Av politiska bekvämlighetsskäl tillåts historieförfalskning. - Men kan det ändå vara så att ärlighet varar längst, och det gångna fifflandet och mixtrandet slår tillbaka mot smartskallarna? Turkarna sprattlar emot men hängs ut för något som hände för nittio år sedan (och skall vi ta upp det där med kurderna också när vi är i farten ...?), Israel åker dit för mer än sextio års övergrepp i en eskalerande våldsvåg? Och detta trots allt lobbande och historieförfalskande!

Historien tar aldrig slut ...

På torsdagens eftermiddag passerade jag en liten demonstration på Mynttorget, nedanför Slottet. Det var flaggor jag inte kände igen, men texten på ett plakat avslöjade snart vad det rörde sig om: Carl Bildt erkänn folkmordet 1915 stod det. Således handlade det om massmorden på armenier i det Ottomanska riket under Första världskriget. Nittiotre år har gått, men såren har inte läkts. Turkiets envetna förnekande av dessa massakrer (som sedan uppges ha inspirerat Hitler till liknande aktiviteter) är ett hinder för landets förbindelser med Europa. Det är ett svart kapitel i Turkiets historia som man borde skaka av sig för att kunna gå vidare, men den politiska viljan och modet saknas. Hur det skulle kunna ske vet jag inte, och man kan fråga sig om den turkiska republiken skall be om ursäkt å det ottomanska kalifatets vägnar, men det vore faktiskt snyggast så. Om man bara fortsätter blåneka kommer historien att kleta sig fast och aldrig ta slut. Ankara blånekar, armenier fortsätter protestera i all oändlighet.

För numera tar historien aldrig slut. Minnet av gamla oförrätter lagras i olika media och kan tas fram när som helst och för vilka syften som helst - inte alltid ädla. I Sydafrika gjorde man ett försök att summera och gå vidare genom sin sanningskommission, och liknande försök har gjorts i andra länder. Folk får berätta vad de har gjort och sedan skall man förhoppningsvis andligt renade kunna övergå till nya uppgifter.

John Pilger skriver om läget i Sydafrika, och det ser dystert ut numera. För det räcker inte bara med att prata, det måste till konkreta åtgärder också, annars kommer man inte bort från det elände som skapades under apartheid-åren. Men tydligen har inte mycket skett, exempelvis med den jordreform som aviserades när det gamla styret föll. Inte undra på att många svarta sydafrikaner hyllar Robert Mugabe som verkligen tagit itu med de vita farmarna! Med ett raskt reformprogram som hade visat folket att något verkligen händer vad det gäller arbete, bostäder, hälsa och liknande hade Sydafrika kunnat lägga den gamla regimens vanstyre bakom sig. Är folk sysselsatta med ett positivt uppbyggnadsarbete har de ingen anledning att gräva ned sig i det förflutna.

Nu finns fattigdomen kvar utan att ANC bryr sig så mycket, och historien lever. Kanske det krävs en våldsam explosion av bitterhet för att Sydafrika skall kunna bryta sig ur den onda kombinationen av gammal apartheid och ny liberalism? Det vore tråkigt, för då har man missat en stor historisk chans.