Krugman - rätt OK.

Pålle Krugman - räknar han på fingrarna, eller vad?

Det finns ju inget nobelpris i ekonomi (Nobel själv skulle väl aldrig ha kommit på en så dum tanke som att slösa pengar på nationalekonomer), däremot "Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne". Nu har årets pristagare meddelats, nämligen Paul Krugman. Krugman verkar rätt OK, jag läser ibland hans kolumner i New York Times. Affärsvärldens kommentator skriver:

Han har också utpekats som socialdemokraternas favoritekonom på grund av sin kritik mot den nyliberala ådran inom nationalekonomin.

Med tanke på den intellektuella nivån hos de ibland närmast frikyrkligt troende bland nyliberalerna är kritik mot dessa snudd på att skjuta på öppet mål. Och nu är de ganska så stukade av den stora finanskrisen. Tio miljoner får i alla fall Krugman för besväret. Av svenskt intresse i det hela kan också vara att hans forskning har demolerat mycket av det gamla kända Heckscher-Ohlinteoremet inom utrikeshandelsteorin. Enligt kommunikén:

Den traditionella handelsteorin [Heckscher-Ohlin alltså] bygger på att länder är olika och förklarar varför vissa länder exporterar jordbruksprodukter medan andra exporterar industrivaror. Den nya teorin [Pålle Krugman] förklarar varför världshandeln i själva verket domineras av länder med likartade förutsättningar som handlar med likartade produkter – exempelvis att ett land som Sverige både exporterar och importerar bilar. Sådan handel möjliggör specialisering och ökad stordrift med lägre priser och ett rikare varusortiment som följd.

Krugman har rätt nyligen kommit med någon bok om utrikeshandel som jag inte läst. Kanske den bör placeras på min alltmer förskräckande lista över verk som "borde" läsas? Det förefaller som om råvaruproducerande eller i stort sett rätt fattiga länder kan ligga illa till i det här schemat. Råvaruproducenter exporterar ju rätt sällan råvaror till varandra, däremot till de rika industriländerna. Och där uppträder utbytesförhållanden som inte alltid är förmånliga och som ekonomer som Samir Amin och Arghiri Emmanuel har varit kritiska till.

På sätt och vis var det synd att priset inte i gammal god tradition utdelades till någon toknisse som förespråkade teorier för ... vad skall vi hitta på? ... en fullständigt oreglerad kreditmarknad, och som dessutom bevisade sina teorier med fullkomligt obegripliga matematiska formler. Då kanske man kunde ha begravt det i tystnad. Nu blir det väl en liten äreräddning när Krugman får den stora pengen från Riksbanken. Undrar vad han gör med pengarna? Sätter in dem på banken kanske?

Det falska "nobelpriset" i ekonomi

Alfred själv - vad hade han sagt om att bli hopblandad med nationalekonomer?

Det falska "nobelpriset" i ekonomi borde liksom "Forum för levande historia" avvecklas. Nu har man slängt ut tio miljoner på tre gynnare som jag aldrig hört talas om. Det säger inget om hur bra eller dåliga de är men några nya Marx eller Schumpeter eller Keynes tvivlar jag på att det rör sig om. Så här låter motiveringen till priset:

Adam Smiths klassiska metafor ”den osynliga handen” syftar på hur marknaden under idealiska förhållanden leder till en effektiv användning och fördelning av knappa resurser. Men i praktiken är förhållandena vanligen inte idealiska; till exempel är konkurrensen inte helt fri, konsumenter är ofullständigt informerade och produktion och konsumtion kan ha positiva eller negativa effekter för andra människor eller för miljön. Dessutom sker många transaktioner inte på öppna marknader utan inom företag, i förhandlingar mellan individer eller intresseorganisationer och under en mängd andra institutionella förhållanden. Hur väl fungerar olika sådana institutioner, eller allokeringsmekanismer? Vilken är den optimala mekanismen för att uppnå ett visst mål, såsom samhällelig välfärd eller privatekonomisk vinst? Är statliga regleringar befogade och, om så är fallet, hur utformas de bäst?

Just det, förhållandena är aldrig idealiska, eller annorlunda uttryckt: förhållandena ser aldrig ut som i de neoklassiska nationalekonomernas modeller med perfekt konkurrens. Det vet de själva, men verkligheten har väldigt trögt att komma in i modellerna. Omvärlden knallar på, men att plocka in lite verklighet i en modell med perfekt konkurrens är inte lätt för de där figurerna. Tycker man att verkligheten är störningar i ett perfekt system vill man ju inte ha in sådant skräp naturligtvis. Att nationalekonomin, i alla fall officiellt, inte verkar ha kommit längre än så här är skamligt.

"Konkurrensen är inte helt fri" står det - varför inte säga monopol och oligopol på en gång? "Många transaktioner sker inte på den öppna marknaden" - varför inte säga att det som kallas "marknad" är en ibland nyttig och ibland mördande parasitär utväxt på samhällskroppen, inte samhällskroppen själv?

Ta slutet av prismotiveringen men byt några ord och fundera en gång till: Är statliga regleringar befogade och, om så är fallet, hur utformas de bäst? Är demokrati befogad och, om så är fallet, hur utformas den bäst?