Världsproletariat mot världsbourgeoisie?

Jag har varit på väg att starta ett inlägg några dagar men inte riktigt kommit loss. Så det följande blir rätt osorterade tankar. Men jag kan göra en sammanfattning som besparar eventuella läsare besväret att gå igenom hela inlägget.

1. I och med kapitalismens världsomspännande seger finns en tendens att världsproletariatet ställs emot världsbourgeoisin  i en gränsöverskridande global kamp.
2. Men världsbourgeoisin har i själva verket ett nationellt center, för närvarande USA, och därmed finns nationella motsättningar kvar.
3. Läget nu, med Ukrainakrisen i centrum, påminner på ett otrevligt sätt om läget i början av 1950-talet.


Här är slutklämmen på något jag skrev för nästan fyra år sedan:

Kapitalismens skenbara seger som allenarådande världssystem har gjort att den huvudmotsättning som redan sågs av Marx och Engels på 1840-talet nu blir allt tydligare: världsbourgeoisin står mot världsproletariatet. Vid sidan om denna huvudmotsättning finns otaliga andra, ibland svårartade, ibland lätta att övervinna. Det kan handla om nationella motsättningar, religioner, motsättningar som rör sidoklasser, mellan stater etc. Men den verkligt tunga motsättningen, den som finns som en nästan geologisk kraft i bakgrunden och verkar hela tiden, handlar om de två huvudklasserna. Detta trots att huvudmotsättningen ofta överskuggas av sekundära motsättningar. Kan världsproletariatet uppnå åtminstone någon grad av enhet är klockan slagen för världsbourgeoisin. 

Det kom upp i mitt minne när jag läste den här färska artikeln i Asia Times. Författaren skriver om ett nu pågående världskrig som inte utkämpas mellan stater utan mellan klasser. Det påminner en del om mina tankar. (Och det är nog det som leder till att en del maoister talar för ett 'folkens världskrig'.) Men nog framgår det i artikeln att det mesta kretsar omkring den härskande klassen i en stat, USA, och hur den försöker få grepp över resten av världen. Ibland genom att knyta till sig härskande klasser i andra stater, köpa upp och underordna dem och låta dem bekämpa sina egna folk, ibland genom att krossa stater där det inte finns den sortens härskare. Men det är frågan om man bara kan se en enkel bild där två klasser slår mot varandra, oberoende av var de befinner sig.

Den gamle egyptiske ekonomen Samir Amin skriver i i Monthly Review:

... there are several false notions about the simplification of social structure resulting from capitalism: (1) the idea that the bourgeois/proletarian contrast would wipe out expression of the presence of other social forces from the field of politics; (2) the idea that the bourgeoisie, on the one hand, and the proletariat, on the other, would become homogeneous camps with little internal differentiation; (3) the idea that the globalized expansion of capitalism would bring closer together the social structures of the advanced countries and those of the backward countries pursuing the path of “catching up” (“developing,” as they say).

En proletär fana i gröngräset?

I en färsk skriftställning i FIB/k (tror inte den finns på nätet ännu) skriver Jan Myrdal om det aktuella världsläget att:

"... det rör sig inte längre för imperialisterna att erövra. Visst vill Förenta staterna upprätta baser och med dem söka tukta rivaler som Kina och Ryssland. Men det avgörande har varit att söka omvandla stater som varit på väg att på egen hand nå ekonomiska och sociala framsteg till vad teoretikerna kallar 'failed states'."

"Inte längre." Är detta en revidering av Lenins tankar om imperialismen, där ett moment ju var att imperialistiska stater försöker erövra områden från varandra, inklusive utvecklade industriområden?

En tanke kan vara att när kapitalismen gått över i en skenande finansparasitär fas är det inte så intressant med 'stövlarna på marken' längre. Men jag har för mig att Myrdal tidigare hävdat att man kan se mycket långsiktiga tendenser i rysk/sovjetisk utrikespolitik där de olika regeringarna, vilka etiketter de än opererat under, har i stort sett liknande problem att lösa. Motsvarigheten till det skulle kunna vara en långsiktig trend i USA, oavsett vilka som styr utrikespolitiken, att försöka eliminera de stora landmakterna Ryssland och Kina som konkurrenter. Detta handlar alltså inte om ideologiska konflikter där system står mot varandra, och jag vet inte hur man kan rubricera en sådan situation.

Myrdal hänvisar till ett par andra artiklar av honom själv som han tycker är läsvärda, här och här. Och han kommer in på det farliga läget i början av 1950-talet, när svenska flygningar var hotfulla ur sovjetisk synvinkel och det slutade med skarp eldgivning. Här är ett citat från en recension som behandlar en bok om den episoden:

I juni 1952 sköt Sovjetunionen ner två svenska militärflygplan över Östersjön, först en av flygvapnets DC-3:or och därefter ett sjöräddningsflygplan av typen Catalina. Sverige fördömde i skarpa ordalag det sovjetiska agerandet. Förhållandet mellan länderna blev frostigt. Händelserna kring DC-3:an hemligstämplades. Sverige skildrades som offer för ett obegripligt och aggressivt Sovjetunionen.

Ur ett sovjetiskt perspektiv utgjorde DC-3:an ett konkret hot. I april samma år hade USA ”provflugit” anfallsvägarna för ett kärnvapenangrepp på Sovjetunionen – och passerade då över flertalet storstäder i Sovjetunionen med Tornado-bombare, som var och en kunde bära fem atombomber. Sovjet var i panik och förstärkte radarskyddet mot Östersjökusten, bland annat med en ny typ av radar. Det var mot den radarn som DC-3:an flög – på rakbana, gång efter gång, för att samla in så mycket data att man i ett senare skede skulle kunna slå ut den nya radarn med störsändare. Sovjet visste att Sverige gav hemlig information vidare till USA. (Christer Lokind: DC-3:an – Kalla krigets hemlighet, Medströms Bokförlag.)

Jaha, svensk militär deltog alltså i aktiviteter mot Sovjet som kunde uppfattas som att man deltog i förberedelserna för ett västligt kärnvapenangrepp, men det var inget som officiellt erkändes. Kan vi inte se illavarslande paralleller till det idag, när NATO tränar i Sverige, när landets utrikesminister verkar vara ett ombud för USA och för en utrikespolitik som är skadlig och kanske direkt farlig, när media mal på om 'det ryska hotet'.  Om man går på Myrdals beskrivning så var det nedskjutningarna av spionplanen som fick svenska politiker att lugna ner sig 1952. Måste det till en liknande händelse igen?

Barn eller banker går (under) först?

Viktigast ...?

Jag har för mig att bara för några år sedan utvecklade nyliberalerna den mest fantastiska sifferexercis för att bevisa att allt i världen blir bättre, att fattigdomen minskar etc. Här är andra melodier, från Joachim von Braun, chef för livsmedelsinstitutet IFPRI i Washington:

Världsmatkrisen håller i sig, fler människor går hungriga i dag än de senaste 15 åren och det är en anledning till oro, säger Joachim von Braun.

Hungriga och fattiga har ingen röst, säger Joachim von Braun, det är en av förklaringarna till varför ett av de stora ämnena för ett år sedan, matkrisen, nu har kommit i skymundan trots att antalet hungriga människor ökar, enligt FN:s senaste siffror.

Och så kommer han med en avslutning som är intressant med tanke på det ekonomiska toppmötet i Davos, där man numera igen vänder sig mot staterna för räddning:

Ett krispaket med finansiering för världens småbrukare skulle behövas, vi kan inte bara bry oss om att rädda världens storbanker

... eller viktigast?

Intressant nog är Carl Bildt inne på samma tema idag:

Var femte sekund dör ett barn någonstans i världen av hunger.

...

I kväll diskuterade vi speciellt betydelsen av att ge barn den mat som gör att de orkar gå till skolan och orkar lära sig. Inte minst gäller det unga flickor i många länder.

För dem innebär en kopp välling om dagen en revolution som ger dem hopp om en möjlighet till en framtid.

...

Det är inte de humanitära utmaningarna som får de största rubrikerna från Davos. Uppmärksamheten ligger mer på att rädda banker än på att rädda barn.

...

Vi borde inte behöva leva i en värld där det dör ett barn var femte sekund av brist på en kopp välling.

Och vem kan protestera mot det? Hunger och utveckling går dåligt ihop. Folk som svälter har svårt att göra så mycket annat.

Vad det gäller massorna av fattiga bönder i Tredje världen har ekonomen Samir Amin för åratal sedan uttalat sin oro vad som händer om de trängs ut av "agro-business". (Nämns i förbigående i hans bok om "det liberala viruset" som jag skrivit om här - ganska läsvärt tycker jag själv.) Miljarder människor kommer att bli "obehövliga". Kommer de att acceptera detta? Det finns misstankar (från bland annat mig) om att det israeliska angreppet mot Gaza även handlar om att testa nya vapen att användas i framtidens megastäder när de här människorna reser sig mot misären.

Behandling av undernäring i Etiopien (foto från IRIN)

von Braun tog upp de många upploppen mot höga matpriser förra året som exempel på att regeringarna måste ta hänsyn till folks svårigheter och agera. Någonstans läste jag en skiljande åsikt, nämligen att kravallerna avtog när folk förstod att regeringarna inte längre som tidigare har kontroll över vad maten kostar i afrikanska stater.

Tidigare har ju afrikanska regeringar kunnat gynna stadsborna (men skada det egna jordbruket) genom att med konstgjorda medel hålla priserna nere. När "globaliseringen" tagit kommando har regimerna inte det medlet längre. Inhemskt jordbruk är utslaget, man är beroende av import och därmed av världsmarknadspriser som bestäms långt borta. I den västra hemisfären är väl Haiti det värsta exemplet på hur en sådan kris fungerar.

Jag vet inte vilken synpunkt som ligger närmast verkligheten. Men det är uppenbart att det sprider sig en insikt över hela det politiska fältet att enbart räddningsaktioner för svinrika bankirer inte är medicinen som botar all världens krämpor. Rätt inriktad protektionism kommer att göra en hel del för att lätta upp situationen också. En hotfull attityd från de som svälter eller hotas av svält kan också skynda på lämpliga reformer. Annars kanske både barn och banker kommer att gå under - frågan är vem som går först!

Att försöka väcka vänstern - hopplöst företag?

I Aftonbladet skriver Göran Greider om krisen och om vänsterns roll. Vakna vänstern! är rubriken. Och avslutningen en rejäl avsågning:

Denna höst har inte bara visat hur bräcklig kapitalismen är, utan också hur tillbakapressad och direkt feg vänstern och arbetarrörelsen är. Det står liksom 0-0 i matchen mellan arbete och kapital. Ändå är det vänstern som har öppet mål.

Greider skriver om Marx och Keynes och om "vänsterns chockdoktrin":

Den idépolitiska sidan av en sådan består i att åter, med all kraft, framhäva de två typer av systemkritik som skuggat kapitalismen under det senaste seklet: Den marxistiska och den keynesianska. Även de som i likhet med mig ser klimatfrågan som helt avgörande för hela vår civilisation, behöver både Keynes och Marx. Den förste lär oss något om hur samhällen – och därmed demokratier! – kan stabiliseras genom en mer jämlik inkomstfördelning medan den andre får oss att inse vad det är för produktionssätt vi i grunden har att göra med. Finansiella kriser gör sikten fri och denna höst beskådar vi kärnan i ett produktionssätt som föddes för 700 år sedan och som ytterst bygger på principen att göra pengar på pengar.

Min synpunkt är strängare: det här borde ha varit avklarat och analyserat för länge sedan. Det handlar om att ta fram och bearbeta information, och sedan göra praktisk politik av resultatet. Det är ingen överraskning att vi brakar in i en lågkonjunktur nu som påstås lamslå Europa. Tvärnit i Europa skriver DN (ännu ej på nätet). När marknadsliberalerna verkligen kunde genomdriva sina idéer körde världsekonomin i diket. Det borde vara en tacksam angreppspunkt genom att kräva att den kris som folket inte orsakade inte skall betalas av folket. Marknadsliberalerna befinner sig i chock, men den chocken kommer inte att vara för alltid och de arbetar redan för att komma tillbaka på spåret igen.

Men när vänstern domineras av folk som ibland bokstavligen supit bort politiken och som nöjer sig med att leva på olika politiska uppdrag blir politiken därefter. Kass! Att kriser kommer vet man, att kriser är av olika slag vet man också, men också att utvecklingen runt om i samhället ger allt större möjligheter att driva en annan sorts politik. Det vet man - eller borde veta. Det borde vara möjligt att ha permanenta grupper som jobbar med det här, inte bara att spana efter kristendenser utan också efter möjligheter. Som den här.

Eller klicka på taggen "virtuella laboratorier" för att komma vidare till inlägg där jag grunnat på andra aspekter av vad datorer ger för möjligheter.

Denna och nästa bild har jag "lånat" från Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek.

Men vad händer i praktiken: de flesta står handfallna och glor när krisen bryter och kan bara stamma litegrann om nödhjälp. Läs exempelvis vad Olle Ludvigsson, ordförande i Volvos verkstadsklubb, säger i Dagens Arbete. Eftersom bilindustrierna i USA och Tyskland ropar efter stöd skall man stödja i Sverige också tycker han. Men vadå för stöd? Stöd att fortsätta vara en gammal industri för lösningar som är på väg ut, eller satsa på något nytt och framåtblickande som inte ens behöver ha med bilar att göra?

Sedan är ju frågan vad som över huvud taget skall räknas som "vänster". Är ledningarna i SAP och V verkligen vänster, eller är de bara "arbetarrörelseidkare" som lever på offentliga medel och har så lite som möjligt att göra med medlemmarna?

Hur är det nu med medlemmarna? En del fotfolk i SAP och LO är missnöjda med att ständigt bli överköra av en arrogant partiledning. När man kollar i Vänsterpress, V:s tidning, får man ett splittrat intryck. Lars Ohly säger:

Vill socialdemokraterna och miljöpartiet samarbeta ser inte jag några hinder i den ekonomiska politiken som skulle omöjliggöra ett samarbete.

Ulla Andersson, riksdagsledamot och ekonomisk-politiskt språkör för V, säger om pågående samtal mellan partierna att

… vi för vår del försöker lyfta fram att vi vill vara garanterade en politik som går i rätt rikt-ning när det gäller jobben, välfärden och investeringar i miljö-klimatåtgärder för att kunna acceptera att jobba under utgiftstak.

Det är en linje som jag uttryckt stark skepsis mot tidigare.



Med tanke på att en politik "i rätt riktning" faktiskt går i linje med vad en stor del av socialdemokratin anser, och kanske rätt stora delar av MP också, verkar inte detta särskilt smart. Varför slösa tid på förhandlingar med partiledningar som envisas med att gå "i fel riktning", det blir ju att hjälpa Sahlin & Co. utan att någon hjälp har förtjänats. Och att förvänta sig att den sortens människor skall vara tacksamma får man verkligen vara tveksam om.

I en intervju med den gamle ekonomen Samir Amin i Vänsterpress sägs det att det kan gå åt h-e i Europa på grund av krisen, men det borde V själv ha kunnat tala om för länge sedan som jag skrev tidigare. Och tror partiet på riskscenarier av den typen borde man reagera betydligt hårdare än idag.

Flera insändare angriper samarbetet med SAP och MP, och det verkar stämma med vad jag sett tidigare på det lilla antalet vänsterbloggare jag läst. Intressant är att en distriktsstyrelse, i Örebro, framhåller synpunkter som jag tycker påminner om vad Socialistiska Partiet säger: samarbete med socialdemokraterna riskerar att utplåna V. Men vad säger ledningen i V? Det har vi redan sett. Genom att inte med tacksamhet ta emot Sahlins första stängda dörr har man förstört en historisk chans att bygga en självständig och stark plattform, och detta i utbyte mot en maktlös position i någon slags Sahlinministär. Att det kan vara dåligt för partiet betyder mindre, men det betyder mycket att det inte är bra för Sverige.

För att återgå till Greiders funderingar i början: vänstern är ynklig och vilse, feg och kuschad, okunnig och i stort sett harmlös för borgerligheten. Den sysslar med HBT och annan terapi men kan inte sätta samman ordentliga arbetsgrupper som studerar och lägger ihop ekonomi, teknik, filosofi, teknologi, biologi etc. etc. till en genomgripande analys av dagens samhälle och dess möjligheter. Den gör inte skäl för pengarna och allt arbete så många bra människor lägger ner för att stödja den. Vad har man den till egentligen? - Att sätta sprätt på lite partistöd kanske?

(Sista notering: jag underskattar verkligen inte de många goda insatser som folk i V och andra organisationer gör för att kämpa mot kris och Allianspolitik, men - och det här är ett viktigt men - med en politik som innebär stöd till Sahlins halvallians riskerar allt positivt att sopas bort. Är det ett läge vi vill se?)

Krugman - rätt OK.

Pålle Krugman - räknar han på fingrarna, eller vad?

Det finns ju inget nobelpris i ekonomi (Nobel själv skulle väl aldrig ha kommit på en så dum tanke som att slösa pengar på nationalekonomer), däremot "Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne". Nu har årets pristagare meddelats, nämligen Paul Krugman. Krugman verkar rätt OK, jag läser ibland hans kolumner i New York Times. Affärsvärldens kommentator skriver:

Han har också utpekats som socialdemokraternas favoritekonom på grund av sin kritik mot den nyliberala ådran inom nationalekonomin.

Med tanke på den intellektuella nivån hos de ibland närmast frikyrkligt troende bland nyliberalerna är kritik mot dessa snudd på att skjuta på öppet mål. Och nu är de ganska så stukade av den stora finanskrisen. Tio miljoner får i alla fall Krugman för besväret. Av svenskt intresse i det hela kan också vara att hans forskning har demolerat mycket av det gamla kända Heckscher-Ohlinteoremet inom utrikeshandelsteorin. Enligt kommunikén:

Den traditionella handelsteorin [Heckscher-Ohlin alltså] bygger på att länder är olika och förklarar varför vissa länder exporterar jordbruksprodukter medan andra exporterar industrivaror. Den nya teorin [Pålle Krugman] förklarar varför världshandeln i själva verket domineras av länder med likartade förutsättningar som handlar med likartade produkter – exempelvis att ett land som Sverige både exporterar och importerar bilar. Sådan handel möjliggör specialisering och ökad stordrift med lägre priser och ett rikare varusortiment som följd.

Krugman har rätt nyligen kommit med någon bok om utrikeshandel som jag inte läst. Kanske den bör placeras på min alltmer förskräckande lista över verk som "borde" läsas? Det förefaller som om råvaruproducerande eller i stort sett rätt fattiga länder kan ligga illa till i det här schemat. Råvaruproducenter exporterar ju rätt sällan råvaror till varandra, däremot till de rika industriländerna. Och där uppträder utbytesförhållanden som inte alltid är förmånliga och som ekonomer som Samir Amin och Arghiri Emmanuel har varit kritiska till.

På sätt och vis var det synd att priset inte i gammal god tradition utdelades till någon toknisse som förespråkade teorier för ... vad skall vi hitta på? ... en fullständigt oreglerad kreditmarknad, och som dessutom bevisade sina teorier med fullkomligt obegripliga matematiska formler. Då kanske man kunde ha begravt det i tystnad. Nu blir det väl en liten äreräddning när Krugman får den stora pengen från Riksbanken. Undrar vad han gör med pengarna? Sätter in dem på banken kanske?