måndag 13 oktober 2008

Krugman - rätt OK.


Pålle Krugman - räknar han på fingrarna, eller vad?

Det finns ju inget nobelpris i ekonomi (Nobel själv skulle väl aldrig ha kommit på en så dum tanke som att slösa pengar på nationalekonomer), däremot "Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne". Nu har årets pristagare meddelats, nämligen Paul Krugman. Krugman verkar rätt OK, jag läser ibland hans kolumner i New York Times. Affärsvärldens kommentator skriver:

Han har också utpekats som socialdemokraternas favoritekonom på grund av sin kritik mot den nyliberala ådran inom nationalekonomin.
Med tanke på den intellektuella nivån hos de ibland närmast frikyrkligt troende bland nyliberalerna är kritik mot dessa snudd på att skjuta på öppet mål. Och nu är de ganska så stukade av den stora finanskrisen. Tio miljoner får i alla fall Krugman för besväret. Av svenskt intresse i det hela kan också vara att hans forskning har demolerat mycket av det gamla kända Heckscher-Ohlinteoremet inom utrikeshandelsteorin. Enligt kommunikén:

Den traditionella handelsteorin [Heckscher-Ohlin alltså] bygger på att länder är olika och förklarar varför vissa länder exporterar jordbruksprodukter medan andra exporterar industrivaror. Den nya teorin [Pålle Krugman] förklarar varför världshandeln i själva verket domineras av länder med likartade förutsättningar som handlar med likartade produkter – exempelvis att ett land som Sverige både exporterar och importerar bilar. Sådan handel möjliggör specialisering och ökad stordrift med lägre priser och ett rikare varusortiment som följd.


Krugman har rätt nyligen kommit med någon bok om utrikeshandel som jag inte läst. Kanske den bör placeras på min alltmer förskräckande lista över verk som "borde" läsas? Det förefaller som om råvaruproducerande eller i stort sett rätt fattiga länder kan ligga illa till i det här schemat. Råvaruproducenter exporterar ju rätt sällan råvaror till varandra, däremot till de rika industriländerna. Och där uppträder utbytesförhållanden som inte alltid är förmånliga och som ekonomer som Samir Amin och Arghiri Emmanuel har varit kritiska till.

På sätt och vis var det synd att priset inte i gammal god tradition utdelades till någon toknisse som förespråkade teorier för ... vad skall vi hitta på? ... en fullständigt oreglerad kreditmarknad, och som dessutom bevisade sina teorier med fullkomligt obegripliga matematiska formler. Då kanske man kunde ha begravt det i tystnad. Nu blir det väl en liten äreräddning när Krugman får den stora pengen från Riksbanken. Undrar vad han gör med pengarna? Sätter in dem på banken kanske?

4 kommentarer:

Jan Wiklund sa...

Ekonomipriset har ju i flera år getts till icke-troende ekonomer - Vickrey, Sen, Akerlof, Stiglitz etc.

Jag misstänker att den religiösa nyliberalismen är ganska ute, av strikt akademiska skäl. Det är ju inte vetenskap att koka ihop teorier som är omöjliga att falsifiera.

Björn Nilsson sa...

OK du har rätt. Några vettiga människor har slunkit igenom också. Den ende av de här som jag läst i bokform är Sen och han verkade bra. Stiglitz har jag läst en del artiklar av, också bra.

Pastey sa...

Nu saknas bara att nationalekonomi-institutionerna tar tillbaka sitt gamla hederliga institutionsnamn "Politisk ekonomi" för att förtydliga förhållandet vad de faktiskt sysslar med där. Det är tack vare politiker som nu gått in med sina respektive staters surt förvärvade slantar som ekonomierna eventuellt börjar återgå till "business as usual" igen. Det går liksom inte att skilja ekonomin och politiken åt.

Björn Nilsson sa...

Bara tanken på politisk ekonomi får säkert håret att resa sig på neoklassikernas huvuden. Men ur min synpunkt är det en gammal fin term som gärna kunde få återupplivas.