Bortom maoismen?

Märklig spansk-engelsk etikett. 

Detta inlägg kan ses som ett inslag i företeelsen politisk knappologi. Med andra ord några funderingar med (för närvarande i alla fall) rätt liten relevans för politiken i dagens Sverige och Europa.

Två viktiga saker att tänka på:
Tredje världen. Begreppet kom någon gång på tidigt sextiotal, i samband med den stora avkoloniseringen efter Andra världskriget. 'Tiers monde', om man talar franska. Jag tror 'tiersmondism' är en term som varit i svang ganska länge, med avseende på människor som (ofta med socialistisk utgångspunkt) varit positiva till och kämpat för Tredje världens oberoende från gamla och nya kolonialister. Som ord verkar 'tiersmondism' åtminstone lättare att uttala än 'tredjevärlden-ism' eller 'third worldism'.

Allt fler förgreningar från den ursprungliga marxismen. Först var det Marx och Engels själva, och marxismen omkring förra sekelskiftet. Så kom leninismen i början av 1900-talet. Vi fick marxism-leninism. Några årtionden senare började Mao utveckla sitt tänkande. Länge fick det heta just Mao Zedongs tänkande, men omkring 1990 (enligt viss historieskrivning) övergick detta till maoism. Somliga grupper världen runt definierar sig nu som M-L-M. Marxist-leninist-maoist. Ibland i första hand som maoister. (Det har gjorts försök att knyta andra namn till raden av -ism-skapare, men det har inte varit så lyckat.)

Varje -ism har haft det gemensamma att delar av vad upphovsmannen själv menade har skalats bort medan annat framhävts, allt efter vad som varit praktiskt. På det sättet har det tankemässiga avståndet till rörelsens tankemässiga ursprung ökats. (Vilket inte är unikt, många politiska och religiösa rörelser har gått den vägen. Jag undrar hur mycket gemensamt en kristen från år 100 skulle ha med en kristen från år 2000? - Förmodligen nästan ingenting! Redan Marx fick under sin livstid uppleva något som kallades marxism men som han alls inte gillade.)

Någonstans lär länken till rörelsens ursprung brista. Att det i och för sig i högtidliga sammanhang hänvisas bakåt till Marx och Lenin har inte någon praktisk betydelse längre. Kanske den märkliga affischen som inleder det här inlägget visar att detta pågår just nu. Genom att koppla ihop maoism med en -ism som klart utpekar Tredje världen bryter man med 1800-talets revolutionära kommunism hos Marx och Engels, som klart hängde ihop med Europa och Nordamerika. I stället kommer grupper som hävdar att revolutionen tillhör Tredje världen, och att arbetarklassen i de gamla industriländerna är så bra betald att den inte längre är intresserad av revolution. Just detta är nog ett av de bärande argumenten för att i praktiken släppa marxism-leninism och i stället koncentrera sig på maoism. För närvarande verkar tänkandet hos någon förmodligen mikroskopiskt stor grupp se ut så här:

... imperialism pays a qualitatively higher wages to a minority of workers. This has both an economic function in maintaining capital accumulation in the core at the expense of the masses of the Third World and an ideological function by ‘bribing’ these workers into supporting imperialism. First World and ‘middle class’ workers who receive wages above the abstract value of labor, i.e. above the value of the goods and services exchanged throughout the world-economy in a given period divided be the quantity of labor through which it is produced, are not part of the proletariat because the magnitude of their wages are dependent on imperialist exploitation and could not be maintained without it. Hence, Maoist-Third Worldism opposes all economism on behalf of workers in imperialist countries.

Argumentet att arbetarklassen i våra länder inte är revolutionär just på grund av sitt ekonomiska läge känns igen. I början av 1970-talet kallades det 'mutteorin'. Men en del vassa tänkare som grek-franske ekonomen Arghiri Emmanuel, och vår egen Jan Myrdal, har diskuterat åt det hållet utan att vulgarisera det hela till mutor.  Vad det gäller Emmanuel så funderade han dock på om det västerländska välståndet för arbetare kunde vara en rätt kort historisk parentes - han hävdade att den normala arbetarlönen genom tiderna var ungefär existensminimum. Om man tänker på hur kapitalism som ekonomiskt system fungerar så är det logiskt. Kapitalisterna kommer inte att betala mer än vad de är tvungna att betala. Det kommer att orsaka motstånd och försvarskamp, men maoist-tredjevärldarna verkar inte vara intresserade av det. De verkar hänga upp resonemanget på fattigdom som orsak till uppror, inte på de tekniska genombrott som gör att kapitalismen blir gammalmodig och skrotfärdig. Men resonerar man på det sättet är det fråga om man bör kalla sig marxist. Jag får intrycket av att det i 'Första världen' (vart tog 'Andra världen' vägen?) är gatuslagsmål som prioriteras och att man struntar i att stora grupper faktiskt lever på marginalen. Då lever man upp till ett revolutionärt ideal som jag tror Marx skulle ha haft väldigt svårt att svälja.

Nåväl, om Marx, Engels och Lenin släpps till förmån för Mao och Tredje världen, så kan man undra hur länge Mao får vara med? Genom att hänga på en ny -ism efter Mao antyds att vi inte har sett slutet än. Någon börjar radera bitar från Maos tänkande, och rätt vad det är finns nästan ingenting kvar. Det är på ett sätt logiskt: historien har inget slut, den kan inte stängas in i ramarna för ett slutet system. Därmed måste nya bitar läggas till hela tiden, gammalt obrukbart måste bort. Men är 'third worldismo' det bästa nya tillägget? Finns det några i Sverige som förespråkar den linjen, eller är det något som kommer främst från nordamerikanska tomtar? (Varför ödslar man tid på att diskutera dem, över huvud taget?)

Ännu en svacka, eller slutet på en epok?

Befinner sig världsekonomin just nu i ett unikt tillstånd, eller är det bara ännu en svacka i historiens ändlösa rader av upp och nedgångar? Den frågan ställer den ofta läsvärde Cervenka i Svenskan. Nu är jag tveksam till det där med ändlösa upp- och nedgångar, i alla fall om det skall handla om kriser som uppkommer inne i det ekonomiska systemet, men det är en bisak just nu.

Cervenka citerar en aktieförvaltargubbe vid namn Gross:

... Bill Gross menar att det finns något nästan kedjebrevsliknande med aktiemarknadens framgångar. Under de senaste hundra åren har nämligen ekonomin mätt som BNP växt med i snitt 3,5 procent per år. Aktieägarna har alltså plockat åt sig 3 procent ”extra” per år. Om detta skulle fortsätta de kommande hundra åren skulle det innebära att världens aktieägare kommer äga nästan alla pengar i världen. 

Bill Gross kallar därför aktiekulten en mutation som aldrig kommer upprepas.

Jag skulle tro att en ekonom i Marx' efterföljd ser de där tre extraprocenten per år som en indikation på kapitalets ackumulation och koncentration. De rika blir rikare, kontrollerar mer kapital. Men det kan ju inte fortgå för evigt, och en del facit finns redan vad som kan hända. Den stora depressionen på trettiotalet, och de kriser som utlösts under de senaste årtiondena, har förmodligen en del att göra med förskjutningen i belöningarna för kapital och arbete, där arbetet trängts tillbaka. Flera faktorer har hållit ekonomierna i många länder under armarna de senaste åren, en av dessa faktorer är privatkrediten som nu kanske inte kan öka så mycket mer. Arbetarklassens välstånd i ett fåtal rika länder kan förvandlas till en historisk parentes (vilket den grekisk-franske ekonomen Arghiri Emmanuel varnade för redan tidigt på sjuttiotalet).

Unikt tillstånd? - Man kan nog säga att det har rått flera unika tillstånd de senaste 250 åren ungefär. Nya teknologier har kommit fram i snabb takt, och perioder av produktiv expansion har växlat med perioder av spekulation och krascher. Men om nu detta tar slut, om de gyllene åren inte går att upprepa och om finanskrisen permanentas, blir det då en återgång till en normalitet som nästan utan tillväxt? (Där bland annat det spekulationskapital som östs in i aktiemarknaden går upp i rök.) Och hur skall detta hanteras? Den så kallade vänstern verkar tämligen ointresserad av den frågan. Ändå är det en av de viktigaste frågorna vi har just nu. Socialism eller barbari.

Slut på tillväxten?

Har ingen större skrivlust just nu. Men här är ett lästips, en kort artikel som ställer frågan om tillväxten i USA är på upphällningen (och vi kan väl modifiera resultaten även för andra utvecklade länder). Tror jag återkommer till ämnet längre fram. Möjligen kan man koppla ihop den avstannande tillväxten med ett annat fenomen inom ekonomin som Marx kallade "lagen om profitkvotens fallande tendens".

Det finns ju flera faktorer som kan göra att tillväxten inte är vad den varit. En är att vi närmar oss resurstaket inom olika sektorer. En annan, som påpekas i artikeln, är att delar av tillväxten har varit engångseffekter. Jag tror den svenska termen för en del av detta är 'överflyttningsvinster', som när lågproduktiva småbrukare skolades om till högproduktiva industri- och byggnadsarbetare på femtio- och sextiotalen i Sverige. Det kan också vara engångseffekter av att rinnande vatten och toaletter flyttat inomhus - de lär ju inte flytta ut igen. Kort sagt, det finns en massa tillväxtfaktorer som var viktiga under en uppbyggnadsperiod men som inte är det längre. (Att folk är friskare, bättre närda och lever längre, kan också ha givit engångseffekter eftersom den förbättringen har skett under en relativt kort tid.)

Detta kan nog slå igenom på hur folk lever i de utvecklade länderna. För bortåt fyrtio år sedan varnade den grekisk-franske ekonomen Arghiri Emmanuel att lyftet för arbetarklassen i industriländerna kunde vara en tillfällig historisk företeelse. Den normala arbetarlönen under några årtusenden har legat på existensmininum, och inte så mycket mer. Standardhöjningen i några länder från slutet av 1700-talet kan ha varit en avvikelse. Vi får se hur det blir med det!

Vad det gäller datoriseringen så syntes den överhuvud taget inte i produktivitetsstatistiken under en period. Författaren har dock upptäckt detta - men konstaterar att effekten inte är så stor.

De tillväxteffekter som inte finns så mycket av i USA och Västeuropa längre torde dock vara i full sving ute i Tredje världens mer alerta ekonomier. Där finns mycket att göra. På sina håll gör man det också.

På väg nerför löneutjämningens isbana?

Snacka går ju alltid ... alla bilder i det här inlägget är foton som jag tog vid Brantingmonumentet på Norra Bantorget för några år sedan

I morse sades det på radion att Mona Sahlin inte tyckte att överenskommelsen som IF-Metall slutit om eventuella lönesänkningar i utbyte mot bevarade arbeten är bra. Jag undrar vilka som tycker den är bra egentligen, om vi bortser från arbetsköparsidan och regeringen? Birger Schlaug var positiv, men det var inte lönesänkningar han gillade utan sänkt arbetstid.
´
Schlaug säger en intressant sak, nämligen att de som ändå blir av med jobben trots sänkt lön i solidaritetens namn inte också borde få sänkt a-kassa. Det kom mig att minnas när det pratades om lönesänkningar "för att rädda jobben" under den stora krisen i början av nittiotalet. Redan då fanns erfarenheter av hur sådant kunde fungera. Varnande röster höjdes: om företagen går dåligt är risken stor att det ändå blir avskedanden, och då åker folk ut med sämre a-kassa!

Jag har inte studerat den aktuella överenskommelsen och vet inte var den befinner sig på skalan mellan "helt godkänd" och "totalt underkänd", men kritiska röster kommer från olika håll. Här exempelvis: Kaj Raving som håller kurser för metallare ibland och tycker att det är som att öppna Pandoras ask. (Den som kan sin grekiska mytologi vet att det inte var bra att göra det!) Läs en avhyvling i Dagens Konflikt. Ännu fler negativa synpunkter från olika LO-förbund hittar man i Dagens Arbete.

Aftonbladets ledare vill nyansera bilden av "lönesänkningsavtal", samtidigt som man på nyhetsplats påstår att "svenska folket" ställer upp på lönesänkningar för att "rädda jobben". Hur folk ställer sig om lönerna sänks men jobben ändå försvinner då … ?

Från mörkret ...

Hos nationalekonomerna på Ekonomista-bloggen ställs frågan från en delvis annan synvinkel.
Hur är det med livskvalitet i förhållande till lön och arbete? Vad är viktigast för oss?

Igår hörde jag ett par nationalekonomer intervjuas, och de var negativa därför att de tycker att en gammal industristruktur låses fast om man genom lönesänkningar subventionerar företag som egentligen borde försvinna. En grundidé i "den svenska modellen" som fördes fram på femtiotalet var ju att företag med dålig lönsamhet inte skulle subventioneras genom underbetald arbetskraft: lönerna drevs i stället upp till en nivå som de lönsamma bolagen klarade galant, de olönsamma företagen slogs ut, den kvarvarande industrin och hela landet fick blomstra.

... stiga vi mot ljuset ...

Det fungerade då. Kan det fungera idag? Jag är tveksam - vi lever i en annan värld.

Världen är annorlunda bland annat för att vi nu har en kris som är av trettiotalstyp men möjligen värre (klimatfrågan har ju tillkommit sedan trettiotalet, bland annat). Däremot ser förutsättningarna för att lösa krisen annorlunda ut. En del upprörda människor ringer i stora larmklockan, som den här och den här i Aftonbladet för några dagar sedan.

Man kan nog konstatera att det är lättare att förutse en storkris än att ge recept för hur man kommer ur den. Dessa två alarmister kommer med lösningar som knappast kommer att lösa någonting (ännu mer avregleringar och privatiseringar) och som förmodligen bara gör den politiska sidan av den ekonomiska krisen ännu värre. Vad de förespråkar är i stort sett expressfart mot den slutliga kraschen, särskilt i länder som saknar socialt skyddsnät.

Det här fallet med hotande lönesänkningar är inget unikt för Sverige. Man kan se det i ett större mönster. Det pågår en stor offensiv från kapitalets sida, och man skall inte tro att nyliberalismen är död och begravd och ersatt av en nygammal socialstat. En artikel av Mikael Nyberg ger vidare ramar. Eller varför inte en engelsk läsövning hos en kille som tecknar sig Lenin (men heter Richard).

... från intet allt vi önskar bli ... eller åtminstone att slippa få duvskit i huvudet varenda dag!

Avslutningsvis vill jag peka på en hypotes som framfördes för rätt många år sedan av den grekisk-franske ekonomen Arghiri Emmanuel i hans kända bok Unequal Exchange. Som bekant ökade levnadsstandarden raskt i västra Europa från början av 1800-talet även för bredare skikt av arbetande människor samtidigt med att industrialismen växte sig stark. Allt fler blev lönearbetare och höjde sin standard enormt. Det framhölls som ett bevis för att Marx skulle ha haft fel och att teorier om proletarisering och utarmning skulle vara felaktiga. Men är välståndet något som kan ta för givet och något permanent? Emmanuel utfärdade en varning: genom världshistorien ända sedan det antika Grekland har lönearbetare fått leva på nära nog existensminimum. Det som hände i industriländerna kan vara en historisk parentes.

Emanuel är marxist, och stämmer den grundläggande marxistiska (och klassiska) nationalekonomin bör hans hypotes hålla. Utbud och efterfrågan på arbetskraft har delvis satts ur kraft inom vissa branscher och yrken i industriländerna, men nu har en del av spärrarna lösts upp. Kapitalismen fungerar åter mer enligt "läroboken" efter ett socialliberalt mellanspel. Det räcker med att säga globalisering, EU, nyindustrialiserade länder, privatiseringar av allt möjligt inklusive trygghetssystem, försvagade fack, ökade klasskillnader, för att förstå att trettiotalets lösningar inte kan fungera längre, i alla fall inte utan rejäla modifieringar.

Dels kommer kapitalismens logiska principer att sänka lönerna för huvuddelen av de arbetande, helt enkelt för att arbetskraftens värde (= kostnaden för att producera arbetskraft) kommer att sjunka. Kapitalisterna blir mer framgångsrika i att köpa in arbetskraft till allt lägre pris. Det är billigare att producera byggnadsarbetare i Lettland än i Sverige exempelvis, eller IT-tekniker i Indien än i Sverige. Med globalisering utjämnas lönerna på global nivå naturligtvis!

Gamle August Palm drar sig fundersamt i skägget där på ytterkanten, och är det inte Axel Danielsson som ser tvivlande ut?

Men sedan finns det, enligt de klassiska ekonomerna också en annan företeelse som är inblandad i lönesättning, nämligen den levnadsnivå som finns i olika länder. Man kan tala om en förväntad levnadsnivå. Om lönerna drivs ner och folk vänjer sig vid sänkt standard kommer den lägre nivån att accepteras som rimlig. Tar de neoklassiska ekonomerna sin lära på allvar skulle de väl hävda att så småningom finns det bara en lön på denna Jord eftersom konkurrensen kommer att utplåna alla skillnader.

Men om tillbakapressandet inte accepteras ... Det är här sprängladdningen kan ligga gömd. Så länge den kapitalistiska järnhälen bara trycker ner den gamla vanliga underklassen bråkas det inte så mycket om det, men när de som tror sig vara medelklass drabbas av arbetslöshet och sänkt standard … Medan den traditionella arbetarklassen elimineras utan större protester kanske de här grupperna kommer att reagera hårdare när förhoppningarna sviks.

Nå, blir det allvar av "upp till kamp emot kvalen" någon gång!

Men för tillfället handlar det om hur den kapitalistiska logiken styr utvecklingen och LO-förbunden har väldigt svårt att sätta någonting emot eftersom man är är dresserade till en samarbetspolitik vars bästföre-datum var för många år sedan. Därför sluter IF-Metall överenskommelser som försvagar den fackliga fronten mot försämringar. "Den svenska modellen" är i stort sett död, kapitalet har ingen lust att samarbeta med arbetet utan tycker det räcker gott att diktera villkoren, och oppositionen är mest skräp. Det finger som eventuellt trycker på knappen för att utlösa den stora skrällen sitter förmodligen inte i LO-borgen vid Norra Bantorget i Stockholm.

Om jag modifierar tanken om "medelklassens" roll en bit: det kanske är en kombination av medelskikt och underskikt som "skall göra't", medan de socialdemokratiska kärnskikten inom den gamla industrin bara står där och glor och inte fattar någonting? Eller kan vi hoppas på ett uppvaknande och botgörelse innan bödelns bila slutligt faller över den en gång så stolta svenska arbetarrörelsen?

Kommer upprorets vårdkasar åter att brinna i vårt land?

Krugman - rätt OK.

Pålle Krugman - räknar han på fingrarna, eller vad?

Det finns ju inget nobelpris i ekonomi (Nobel själv skulle väl aldrig ha kommit på en så dum tanke som att slösa pengar på nationalekonomer), däremot "Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne". Nu har årets pristagare meddelats, nämligen Paul Krugman. Krugman verkar rätt OK, jag läser ibland hans kolumner i New York Times. Affärsvärldens kommentator skriver:

Han har också utpekats som socialdemokraternas favoritekonom på grund av sin kritik mot den nyliberala ådran inom nationalekonomin.

Med tanke på den intellektuella nivån hos de ibland närmast frikyrkligt troende bland nyliberalerna är kritik mot dessa snudd på att skjuta på öppet mål. Och nu är de ganska så stukade av den stora finanskrisen. Tio miljoner får i alla fall Krugman för besväret. Av svenskt intresse i det hela kan också vara att hans forskning har demolerat mycket av det gamla kända Heckscher-Ohlinteoremet inom utrikeshandelsteorin. Enligt kommunikén:

Den traditionella handelsteorin [Heckscher-Ohlin alltså] bygger på att länder är olika och förklarar varför vissa länder exporterar jordbruksprodukter medan andra exporterar industrivaror. Den nya teorin [Pålle Krugman] förklarar varför världshandeln i själva verket domineras av länder med likartade förutsättningar som handlar med likartade produkter – exempelvis att ett land som Sverige både exporterar och importerar bilar. Sådan handel möjliggör specialisering och ökad stordrift med lägre priser och ett rikare varusortiment som följd.

Krugman har rätt nyligen kommit med någon bok om utrikeshandel som jag inte läst. Kanske den bör placeras på min alltmer förskräckande lista över verk som "borde" läsas? Det förefaller som om råvaruproducerande eller i stort sett rätt fattiga länder kan ligga illa till i det här schemat. Råvaruproducenter exporterar ju rätt sällan råvaror till varandra, däremot till de rika industriländerna. Och där uppträder utbytesförhållanden som inte alltid är förmånliga och som ekonomer som Samir Amin och Arghiri Emmanuel har varit kritiska till.

På sätt och vis var det synd att priset inte i gammal god tradition utdelades till någon toknisse som förespråkade teorier för ... vad skall vi hitta på? ... en fullständigt oreglerad kreditmarknad, och som dessutom bevisade sina teorier med fullkomligt obegripliga matematiska formler. Då kanske man kunde ha begravt det i tystnad. Nu blir det väl en liten äreräddning när Krugman får den stora pengen från Riksbanken. Undrar vad han gör med pengarna? Sätter in dem på banken kanske?

Att skjuta sig i foten ...

När det röstades om anslutning till EU en gång i tiden var fint folk i storstadsområdena mer positiva än mindre fint folk på landsbygden. Jag har inga siffror att belägga detta påstående, men jag misstänker att bland människor med akademiska examina var man mer positiva än bland de med folkskola eller gymnasium som grund. Vid omröstningen om euron blev det också tydligt hur landet är splittrat.

Nu skriver Bosse Andersson i Dagens Nyheter (under rubriken Nu gäller nya spelregler - bara i pappersupplagan ännu vad jag kan se) en intressant sak angående domen i Vaxholmsmålet. Nämligen detta: Grupper som har sifferlösa avtal kommer att ligga särskilt illa till framåt, och då handlar det om akademiker med individuella förhandlingar och där avtalen inte garanterar några pengar alls.

Gårdagens glade ja-till-EU-röstare riskerar att med de nya förhållandena kan hans fina akademikerjobb tas över av en billigare (men kanske lika bra) yrkeskollega från ett låglöneland. Snacka om att skjuta sig i foten!

För alla som trodde på löftena att inget farligt skulle hända om Sverige gick med i EU måste inga illusioner finnas kvar vid det här laget. Särskilt inom socialdemokraterna måste man ställa frågan vad som hände, och hur ledande personer i partiet kunde bli så fantastiskt positiva till "Europa", men självrannsakan bör även uppstå i mången akademikerskalle. Var det så här det skulle bli? Vi kan med avund se på Norge och Schweiz. Vi borde spola avunden och ansluta oss till de fria och stolta!

Samtidigt är det klart att Sverige ligger i världen, är synnerligen djupt indraget i världsmarknaden, och att tendenser i lönebildning kommer att skölja över riksgränsen. Det kommer att ske utjämning i löner och vinster Jorden över - lönerna utjämnas nedåt i de rika länderna medan vinsterna dras uppåt, i åtminstone en del fattigare länder kommer lönerna att dras uppåt. Genomsnittet av en sådan process torde ändå bli en sänkning, vilket den gamle ekonomen Arghiri Emmanuel antog för rätt många år sedan. Det höga löneläget i industriländerna kan vara en historisk tillfällighet som efter ett par hundra år håller på att förlora sin giltighet. Men det går nog ändå att reglera en hel del lokalt, men då måste den politiska viljan fram. För Sveriges del är socialdemokraterna och fackföreningarna viktiga grupper. Det skall bli intressant att se hur dessa figurer - som i stor utsträckning är ansvariga för den uppkomna situationen - kommer att agera. Och akademikerfacken då, vad gör de: säger att "ett skott i foten har ingen mått illa av!" - eller?