Krugman - rätt OK.

Pålle Krugman - räknar han på fingrarna, eller vad?

Det finns ju inget nobelpris i ekonomi (Nobel själv skulle väl aldrig ha kommit på en så dum tanke som att slösa pengar på nationalekonomer), däremot "Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne". Nu har årets pristagare meddelats, nämligen Paul Krugman. Krugman verkar rätt OK, jag läser ibland hans kolumner i New York Times. Affärsvärldens kommentator skriver:

Han har också utpekats som socialdemokraternas favoritekonom på grund av sin kritik mot den nyliberala ådran inom nationalekonomin.

Med tanke på den intellektuella nivån hos de ibland närmast frikyrkligt troende bland nyliberalerna är kritik mot dessa snudd på att skjuta på öppet mål. Och nu är de ganska så stukade av den stora finanskrisen. Tio miljoner får i alla fall Krugman för besväret. Av svenskt intresse i det hela kan också vara att hans forskning har demolerat mycket av det gamla kända Heckscher-Ohlinteoremet inom utrikeshandelsteorin. Enligt kommunikén:

Den traditionella handelsteorin [Heckscher-Ohlin alltså] bygger på att länder är olika och förklarar varför vissa länder exporterar jordbruksprodukter medan andra exporterar industrivaror. Den nya teorin [Pålle Krugman] förklarar varför världshandeln i själva verket domineras av länder med likartade förutsättningar som handlar med likartade produkter – exempelvis att ett land som Sverige både exporterar och importerar bilar. Sådan handel möjliggör specialisering och ökad stordrift med lägre priser och ett rikare varusortiment som följd.

Krugman har rätt nyligen kommit med någon bok om utrikeshandel som jag inte läst. Kanske den bör placeras på min alltmer förskräckande lista över verk som "borde" läsas? Det förefaller som om råvaruproducerande eller i stort sett rätt fattiga länder kan ligga illa till i det här schemat. Råvaruproducenter exporterar ju rätt sällan råvaror till varandra, däremot till de rika industriländerna. Och där uppträder utbytesförhållanden som inte alltid är förmånliga och som ekonomer som Samir Amin och Arghiri Emmanuel har varit kritiska till.

På sätt och vis var det synd att priset inte i gammal god tradition utdelades till någon toknisse som förespråkade teorier för ... vad skall vi hitta på? ... en fullständigt oreglerad kreditmarknad, och som dessutom bevisade sina teorier med fullkomligt obegripliga matematiska formler. Då kanske man kunde ha begravt det i tystnad. Nu blir det väl en liten äreräddning när Krugman får den stora pengen från Riksbanken. Undrar vad han gör med pengarna? Sätter in dem på banken kanske?

Frihandel till varje pris?

En artikel i Dagens Nyheters ekonomibilaga idag (som jag inte hittar på nätet) har rubriken "Afrikansk oro inför nytt handelsavtal med EU". Afrikanerna har givetvis anledning att vara oroliga när stora rika EU kommer och dikterar hur handeln skall drivas. Kom ihåg att Sverige är med i EU, så blir det skit av det här avtalet så stänker det på oss också. Sydafrika och Namibia har för övrigt hoppat av förhandlingarna om det nya avtalet som skall gälla från nyår.

Varför är afrikaner oroliga? Enligt gällande ekonomisk vidskepelse är det ju bra med frihandel, det tjänar alla parter på. Alla som läst handelsteori känner till detta. Det var den engelske tänkaren David Ricardo som i början av 1800-talet kom på att om länder specialiserar sig på vad man är bäst på att producera, och sedan handlar med varandra, kommer det att bli mycket mer varor än om alla skall göra allt på hemmaplan. Svenskarna Heckscher och Ohlin utvecklade sedan frihandelsteorin ytterligare.

Delvis stämmer teorin, men det finns allvarliga avigsidor. Enligt Ricardo skulle Portugal koncentrera sig på vin och England på textiler. Detta gjorde dock att Portugal fastnade i lågteknologisk jordbruksproduktion medan England via sina tidiga textilfabriker kunde samla ihop sig till den industriella revolutionen. Portugal blev ett av Europas fattigaste länder trots tidigare välstånd, England blev rikt.

Och det verkar vara ungefär det som man håller på med igen. En dam i eko-jordbruksbranschen i Uganda, exportör till EU, får berätta om hur hon ser på saken. Hon pekar på risken att subventionerade EU-produkter strömmar in i Afrika och slår ut de lokala producenterna som inte kan konkurrera på dessa villkor. EU har de starka industrierna medan Afrika har ett jordbruk som inte är starkt nog att mäta sig med bidragsdopade bönder i Europa och Nordamerika. EU är den starka parten och kan diktera handelsavtalet så att det är man själv som tjänar mest på det.

Men det är väl bra om afrikanerna inriktar sig på att producera agrara produkter? - Det är det om de därmed kan försörja sig själv och slipper import, men ett tungt problem för jordbruket är att det kommer att se ut som den enkla liberala modellen man kan läsa om i vanliga nationalekonomiska läroböcker. Den innebär att det finns massor av producenter som alla gör varor som är i stort sett identiska och där priserna de kan få ut kommer att ligga väldigt nära produktionskostnaderna. Ibland blir det ren förlust. I bästa fall går det åtminstone ihop så pass att det går att fortsätta ett tag till. Några större vinster för att bygga ut verksamheten, eller för sociala investeringar, kommer det inte att bli för producenterna, i detta fall afrikanska småbönder. I artikeln framkommer att det finns risker att småodlare inte längre kommer att ha råd att sätta sina barn i skola om det här avtalet genomförs. Med andra ord blir handel på dessa villkor inte hjälp utan stjälp om det nu är utveckling man eftersträvar.

Det vore rimligare om Afrika kunde göra som Europa och USA tidigare, nämligen bygga upp sina ekonomier bakom tullmurar tills de är starka nog att möta konkurrensen på jämlika villkor.

Den gamle ekonomen John Kenneth Galbraith berättade om bönder i USA som levde under sådana villkor under depressionen på 1930-talet - de var desperata och på gränsen till revolution. Hans slutsats var att den liberala modellen med perfekt konkurrens ser bra ut i läroböckernas värld, men ute i levande livet vill folk inte ha den. Och i fallet EU och Afrika är det ju den svagare parten som antas vara liberal och frihandlare medan EU står med sina statsbetalda bönder och jättestora stenrika industrier som stöds av såväl EU-byråkratin som de olika staterna. Det kan aldrig bli jämlik handel på de villkoren.