Ekonomisk voodoo enligt Krugman

Här har vi en bild av nationalekonomer och andra som utför lite ekonomisk voodoo

Det finns en gammal sorts voodoo-ekonomi, skriver Paul Krugman. Den handlade om skattesänkningarnas välsignelser. Men numera är det bara knäppskallar, bedragare och republikaner som tror på den, i civiliserad diskussion finns denna vidskepelse inte kvar.

Minns jag rätt (inga garantier för det!) var det Bush den äldre som för många år sedan kallade teorierna om skattesänkningarnas välsignelse för voodoo-ekonomi. Sedan kom han med i Ronald Reagans administration, blev president, och höll tyst med den kritiken. Bush junior kom att driva voodoo-ekonomin till oanade höjder - vilket nu bidragit till ett fall som kanske dock inte är helt oanat.

Som bekant åkte republikanerna på smörj i senaste valet och nu är det demokraterna som tågar in. Men betyder det att vidskepelserna inom det ekonomiska området är över? - Icke, skriver Krugman. Det finns tecken på att medlemmar av Federal Reserve och andra, kanske även medlemmar i Obamas nya administration, har för sig att man genom att utföra lämpliga ritualer kan få döda banker att fortsätta vandra omkring. Detta är en ny sorts ekonomisk voodoo.

Krugmans exempel är något som han kallar Gothamgroup, en diskret omskrivning för Citigroup. Citigroup har gjort jätteförluster och hänger på repen vid det här laget. Man tyngs ner av tillgångar som i själva verket har uselt värde eftersom tvivelaktiga fastighetslån är inblandade.

Vad göra? Man kan nationalisera smörjan och sortera ut det som går att rädda och lägga resten i en hög för sig, men många är livrädda för något som verkar som nationalisering av bankerna. I stället finns utsikten (risken?) att staten köper ut de tvivelaktiga tillgångar som banken sitter på till överpris, vilket betyder att en i princip ekonomiskt död institution kan vandra vidare som om den vore levande - voodoo-ekonomi! Bankens ägare räddas med en rejäl dos statliga pengar, men utan att staten tar över verksamheten, vilket naturligtvis är kul för alla som spekulerar i just detta.

På sikt är det inte pedagogiskt. För när nästa bank blir ett ekonomiskt lik kommer den, om den är tillräckligt stor och viktig, att kunna kräva samma ekonomiska voodoo och återföras till de levandes skara genom en ordentligt transfusion av offentliga medel. Men varför skall rika bankägare köpas fria när inte skuldsatta små vanliga människor får samma vänliga uppmärksamhet?

Undrar vad Obama tycker om det?

Krugman om krisen

I en kommentar till ett tidigare inlägg påpekade en av mina läsare att exempelvis Paul Krugman hade förutsagt att det skulle bli kris och att usla bolån skulle vara den utlösande faktorn. Han skriver i en färsk krönika i New York Times om det där med kriser igen. Kan vara värt att läsa, det är inga konstigheter men vissa saker förtjänar att repeteras. Som att det är trevligare att tala om att allt går bra än att det ser ut att gå åt helsicke, och att det skenbart lyckade avvecklandet av kriserna i slutet av 1990-talet gav en falsk känsla av trygghet. Det ekonomiska systemet såg att att köra ut över branten men klarade sig, och då fick folk för sig att faran var över.

Det där sista får mig att tänka på den falska känslan av trygghet som rådde under en tid i Sverige efter Andra världskriget, när många fick för sig att arbetslöshet var något som tillhörde det förflutna. För nu visste man hur sådant kunde klaras av. Socialdemokraterna kunde rida högt på den känslan länge. Idag är detta historia.

Men åter till Krugman. När det tycktes gå rasande bra för USA:s ekonomi för inte så länge sedan var det ingen som ville lyssna på varningar att den var som ett stort pyramidspel. (Ponzi scheme tycks vara den lokala termen för detta därborta, efter en påhittig italiensk svindlare.) Att man hade lyckats klara de närmast föregående kriserna gav en känsla av att toppgubbar som Alan Greenspan hade allt under kontroll. De svängde sina magiska spön och så skingrades eventuella krismoln. Men det som hände var att de förhållanden som orsakade den nuvarande krisen kunde växa fram i skymundan och det var många som inte ville se symptomen ens när de verkligen började bli synliga.

Vad händer när den här krisen börjar ebba ut? Krugman antar att samma gamla gäng av svindlare kommer ut på banan igen och börjar larma om att de skall få köra sina geschäft igen, utan att hindras av några dumma regleringar. Därför ber han den tillträdande Obamaregeringen om att genomdriva reformer på finansområdet. Man kan undra - det är knappast några ivriga reformvänner som Obama hittills har knutit till sin administration. Men som inte mer än liberal ekonom (och det anses väl väldigt radikalt av många i USA) kan Krugman inte göra så mycket mer än att vädja om reformer. De lär knappast nå fram till de förhållanden som orsakar kriserna, utan snarare fungera som stötdämpare för de värsta smällarna och plåster på såren.

Själv undrar jag om inte dessa jättelika krispaket som nu körs ut Jorden runt kan vara grunden till nästa kris? Kan inte sätta fingret på den svaga punkten med säkerhet, men om staterna tömmer sina resurser nu (exempelvis genom våldsam upplåning och skattesänkningar) vad finns det kvar att göra nästa gång?

Wolff om ekonomi

Jag har vid en del tillfällen tjatat om att jag inte tror att dåliga lån orsakade den nuvarande finanskrisen, snarare att de är symptom på mer djupliggande ekonomiska problem. Exempelvis att ökande inkomstklyftor och åtföljande snedvriden konsumtion finns med i bilden. Minns inte hur mycket av det som jag tänkt ut själv och hur mycket som kommer från annat håll, men här är nog en viktig källa, nämligen USA-professorn Richard D Wolff. Med sin marxistiska hållning lär han knappast få det s k nobelpriset i ekonomi. Däremot får faktiskt Paul Krugman en släng i förbigående i den här filmen. Men det är bara en bisak.

Det väsentliga är att Wolff tar upp de stora dragen varför det blev kris i USA. Hur en ständig reallöneuppgång för arbetare i gemen avbröts omkring 1970 och hur företagen tog alltmer av produktivitetsvinsterna och därmed kunde bygga upp kreditbubblor. En del förhållanden är specifikt amerikanska, som det överdrivna konsumerandet på kredit, men lärorikt i alla fall.

På slutet skissar han en del på en socialistisk vision för ekonomin i stället för liberala regleringar (som han inte tror kommer att fungera bland annat för att de skall genomföras av samma gynnare som antas skall bli reglerade) och det är som vanligt en av de svagare avsnitten i framställningar av den här sorten. Jag undrar om inte en del av de frisvängande programvarukonstruktörer som han pratar om skulle kunna göra mycket av den processen klarare, bara de langade sina skumma rökverk och i stället förklarade hur ett modernt datoriserat samhälle passar in i den marxska modellen.

Har du tid så titta på den här filmen, den kan ge uppslag till vidare funderingar!

Om jag hade så här ostädat ...

... skulle jag inte hitta ett skvatt i oredan och därmed faktiskt vara ganska bekymrad! Å andra sidan är jag inte storpristagare i nationalekonomi, så det spelar väl ingen roll. Men har inte Paul Krugman någon chef som kan säga åt honom att "nu får du allt städa upp rummet din skojare, vad skall folk tro om de går förbi och ser det här eländet!"

Krugman - rätt OK.

Pålle Krugman - räknar han på fingrarna, eller vad?

Det finns ju inget nobelpris i ekonomi (Nobel själv skulle väl aldrig ha kommit på en så dum tanke som att slösa pengar på nationalekonomer), däremot "Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne". Nu har årets pristagare meddelats, nämligen Paul Krugman. Krugman verkar rätt OK, jag läser ibland hans kolumner i New York Times. Affärsvärldens kommentator skriver:

Han har också utpekats som socialdemokraternas favoritekonom på grund av sin kritik mot den nyliberala ådran inom nationalekonomin.

Med tanke på den intellektuella nivån hos de ibland närmast frikyrkligt troende bland nyliberalerna är kritik mot dessa snudd på att skjuta på öppet mål. Och nu är de ganska så stukade av den stora finanskrisen. Tio miljoner får i alla fall Krugman för besväret. Av svenskt intresse i det hela kan också vara att hans forskning har demolerat mycket av det gamla kända Heckscher-Ohlinteoremet inom utrikeshandelsteorin. Enligt kommunikén:

Den traditionella handelsteorin [Heckscher-Ohlin alltså] bygger på att länder är olika och förklarar varför vissa länder exporterar jordbruksprodukter medan andra exporterar industrivaror. Den nya teorin [Pålle Krugman] förklarar varför världshandeln i själva verket domineras av länder med likartade förutsättningar som handlar med likartade produkter – exempelvis att ett land som Sverige både exporterar och importerar bilar. Sådan handel möjliggör specialisering och ökad stordrift med lägre priser och ett rikare varusortiment som följd.

Krugman har rätt nyligen kommit med någon bok om utrikeshandel som jag inte läst. Kanske den bör placeras på min alltmer förskräckande lista över verk som "borde" läsas? Det förefaller som om råvaruproducerande eller i stort sett rätt fattiga länder kan ligga illa till i det här schemat. Råvaruproducenter exporterar ju rätt sällan råvaror till varandra, däremot till de rika industriländerna. Och där uppträder utbytesförhållanden som inte alltid är förmånliga och som ekonomer som Samir Amin och Arghiri Emmanuel har varit kritiska till.

På sätt och vis var det synd att priset inte i gammal god tradition utdelades till någon toknisse som förespråkade teorier för ... vad skall vi hitta på? ... en fullständigt oreglerad kreditmarknad, och som dessutom bevisade sina teorier med fullkomligt obegripliga matematiska formler. Då kanske man kunde ha begravt det i tystnad. Nu blir det väl en liten äreräddning när Krugman får den stora pengen från Riksbanken. Undrar vad han gör med pengarna? Sätter in dem på banken kanske?

Krugman om egnahem i USA

Det här är Frank Lloyd Wrights berömda Fallingwater någonstans i Pennsylvania (tror jag). De flesta egnahemsägare i USA bor nog i något enklare skapelser till hus.

Det kan verka klart vilka som företräder statlig intervention i ekonomin och vilka som inte gör det: vänstern är för, liberalerna mot (och förr var högern för, men den sortens höger finns knappast mer).

Verkligheten är, som man säger, ofta mer komplicerad. Jag hänvisar till en kolumn av ekonomen Paul Krugman i New York Times. Han skriver om bostadsfrågan i USA och undrar (detta är tydligen provokativt därborta): bör verkligen alla äga sin bostad? Och när den frågan diskuteras nämns några intressanta fakta om hur politiken i USA styr folk mot egnahemmet, vare sig det är vettigt eller inte. Man kanske kan tänka på det för Sverige också.

• Räntan på huslånet är avdragsgillt, men inte hyran du betalar. Detta innebär att de bostadssökande förs mot egnahem genom ekonomiska styrmedel, inte för att det skulle vara det bästa boendet i alla lägen. Annars skulle man ju kunna tänka sig att staten skulle vara neutral. Men regeringarna i USA har inte varit neutrala. Av ideologiska skäl har man velat få in folk i egna små lådor. - Hur skulle det se ut om staten var neutral och lät "marknaden" ordna det här?
  

Men det är mer än så:

• Det finns statligt stödda institut (Fannie Mae, Freddie Mac, Federal Home Loan Banks - den sista är den enda som låter seriös) som skall fixa billiga lån till husköpare. Den som vill hyra får inte någon hjälp. Ännu mer styrning bort från hyresboende. Eller skall vi till och med säga "diskriminering"?
  

Ytterligare några punkter:

• Att köpa hus innebär en ekonomisk risk. Krugman uppskattar att tio miljoner hushåll sitter på lån som överstiger värdet av deras hus. Inte så kul om man tvingas sälja eller om man vant sig vid att finansiera sin konsumtion genom lån på huset. Hyr man finns inga sådana frestelser.
  

• Att äga sitt hem betyder att man blir mer låst om man vill flytta till ett nytt arbete på annan ort. Särskilt i Florida och Californien är folk trängda mellan lågkonjunktur som borde få dem att flytta och egnahemmet som är svårt att sälja. (Intressant argument - en gammal svensk socialkonservativ politiker i Västmanland nämnde denna låsning som ett bekymmer redan på 30-talet, på tal om egnahemsrörelsen i Sverige.)

• Stadsutglesning ("urban sprawl") är också ett växande problem i och med att den utspridda bebyggelsen gör kommunikationerna allt dyrare. Småhus sprids så att invånarna måste ha bil för att klara sig. Men det upplägget håller inte när oljan blir dyrare hela tiden. Jag antar att det är en faktor som kommer att tvinga USA att börja planera för tätare städer och offentliga kommunikationer igen. Men det kommer att bli dyrt, och det kommer att bli plågsamt.
  

Alltså: det är OK att folk äger sina hem när det fungerar bra för samhället i stort. Men när man av ideologiska skäl vill göra husägare av miljoner människor som skulle må bättre av en bra hyreslägenhet är det inte OK. Det är en offentlig styrning som kommer att ge dyra kostnader (som betalas av folk i allmänhet men inte av de politiker, tjänstemän och företagare som drivit processen så extremt). Det är en av läxorna av den nuvarande krisen i USA: all offentlig intervention är inte bra även om den på papperet verkar vara välvillig.

(Om någon skulle invända att den nuvarande regimen i USA är konservativ och därmed benägen att intervernera i samhället skulle jag direkt invända att den misskötsel man driver mot det civila samhället sannerligen inte är konservativt - det är anarkoliberalism eller vad man skall kalla det. Hanteringen av New Orleans är väl det mest skriande fallet.)