Krisen i Sydamerika - fler spekulationer

Det finns säkert otaliga aspekter på krisen i norra Sydamerika. Jag undrar om förslaget till militärt samarbete mellan olika stater i Sydamerika som jag berört tidigare kan vara en del av bakgrunden? Om ett antal stater med någorlunda militärt bett kan snickra ihop en fungerande militärpakt kan USA inte tillgripa den gamla taktiken att plocka en motståndare i taget. För att förhindra detta måste man agera snabbt, men det är frågan om det fungerar längre. Intressant nog verkar Colombias agerande inte få något större stöd utom från USA.

En viktig aspekt kommer fram hos bloggare Svensson, nämligen att Colombia verkar spela en roll som påminner om Israels i västra Asien, alltså som regional slagskämpe nära lierad med USA. Dessutom är Israel inblandad som vapenleverantör och rådgivare i Colombia (känt sedan länge - var det inte några israeler där som hoppade över skaklarna ordentligt och blev kriminella också?) Svensson skriver också om cubanska dissidenter (trotskister) som tycker att Cuba skall vara berett på militära aktioner om Colombia angriper sina grannar.

Men lika ensamt som Israel är på sin sida är Colombia om man försöker sig på militära äventyr mot sina grannar. Chávez och Correa kan ta det ganska lugnt tror jag, de kan låta Uríbe göra bort sig och bli helt isolerad i Latinamerika. Den seger som uppnåddes när Raul Reyes dödades ser ut att få oväntade bumerangeffekter för förövarna.

Krigshotet i Sydamerika

Det kan vara värt att kolla in vad den svenske journalisten Dick Emanuelsson, baserad i Honduras, skriver om den förvärrade krisen i norra Sydamerika. Beskyllningarna mot Venezuela för att ha skickat inte bara pengar utan också uran till FARC i Colombia låter mer än väl fantastiskt men är en välkänd komponent i all krigspropaganda. Ös på med vad som helst, alltid är det någon som går på det!

Annars borde ju USA, som står bakom Uribes regim i Colombia, ha lärt sig från sina mellanhavanden i Irak och Iran att lögner kan falla platt till marken. En tänkbar möjlighet är dock att Bush tänker använda slutet av sin ämbetsperiod till ett antal desperata krigsäventyr på olika håll i världen. Dock inte på slumpvis utvalda ställen - det måste finnas tillgångar värda att röva. Och där ligger nog både Venezuela och Ecuador högt på önskelistan med sina oljekällor.

Venezuela och Ecuador har reagerat hårt på den colombianska regeringens och militärens åtgärder, andra länder i Sydamerika är inte så roade av ett hotande krig, så förhoppningsvis håller sig generalerna lugna. Emanuelsson pekar också på att Venezuela har en stor folkmilis numera, och kanske det kan få eventuella aggressorer att hålla sig lugna.

Det långa inbördeskriget i Colombia kan bara lösas genom politiska överenskommelser. Fortsatt krig betyder bara mer elände, mer internflyktingar, mer dödsoffer, mer fattigdom i ett land som egentligen är mycket rikt (jo, de har olja också). Men fred skulle kunna innebära att vänstern helt fredligt röstades till makten (det finns ju en vänster utanför gerillan också) och att den bolivarianska revolutionen skulle spridas till ytterligare ett land, och den risken vill man nog inte ta på sina håll ... .

DN korrigerar

Förmodligen har Dagens Dumheter blivit utsatt för en liten proteststorm eftersom man idag rättar en av gårdagens notiser som jag kopierade här. Man ursäktar sig med att en bit information hade fallit bort: nämligen att Colombias president Uribe var arg för att kollegan i Venezuela hade tagit direktkontakt med Colombias militärledning. Därför bröts förhandlingarna om fångutväxling.

Jag gissar att om man vill få en fungerande fångutväxling måste den colombianska militären vara helt införstådd. Samtidigt är det förmodligen inte överensstämmande med diplomatisk praxis att regeringen i ett land tar direktkontakt med underlydande statstjänstemän i ett annat. Särskilt inte inom våldsapparaten. Men teori och praktik går inte alltid hand i hand.

Av notisen framgår att de närmast berörda anhöriga ändå valde att bli arga på Uribe, inte på Chávez. Om Chávez har varit för ivrig (och han verkar vara en ivrig man) så är det en iver som stöds av många. För Uribe däremot är det inte av särskilt stort intresse att utväxlingen lyckas. Han kan inte plocka så mycket politiska poäng av den vad jag förstår.

Får Chávez skit för Uribes manövrar?

Man kan undra om tillståndet på Dagens Nyheters redaktion. Man verkar ha svårt att hålla ihop rubriker och brödtext i tidningen. I morse fanns under utrikesnyheterna den här rubriken:

Chávez bröt löfte om gisslan

Och vad får vi veta i notistexten? Här är den i sitt fullständiga skick:

COLOMBIA. Anhöriga till kidnappade i Colombia sörjer över att president Alvaro Uribe plötsligt har avbrutit venezuelanske kollegan Hugo Chávez försök att få loss gerillarörelsen Farcs gisslan. De anhöriga var besvikna över Uribes beslut.

– Detta är en sorglig dag, sade Marleny Orjuela, som representerar familjerna. Frankrikes president Nicolas Sarkozy har personligen engagerat sig i medlingen eftersom gerillans fånge Ingrid Betancourt har både colombianskt och franskt medborgarskap. Han uppmanade på torsdagen via en talesman Uribe att återuppta kontakten.

Uribe (Colombias president) har stoppat en utväxling av fångar. Det framgår inte av texten, men det handlar både om fångar som colombias regering har och personer som är fångar hos FARC. De anhöriga är besvikna, och det förstår man. Chávez sägs inte ha stoppat någonting. Eftersom det här skulle vara bra för Chávez prestige i omvärlden (några personer från USA sitter fångna hos FARC) verkar det tvivelaktigt att han skulle ha några intressen av att utväxlingen skulle gå överstyr.

Däremot verkar Dagens Dumheter och dess meningsfränder i världen tappa fattningen när det börjar röra sig om Venezuela. Det behöver man inte tvivla om. Tyvärr.