Förskräckt apa

Ja, det är väl så här förskräckt man ser ut när civilisationen blickar en i vitögat (eller som jag själv, när jag för ett par dagar sedan lyckades sopa bort drygt tjoget av nyttiga och läsvärda kommentarer på den här bloggen). Svenskan berättar om en nyupptäckt (av den vite mannen då, antar jag) apart i Colombias djungler. Callicebus caquetensis har den kattstore lille gynnaren fått heta, eller mer populärt Caquetá-apan. Detta efter området i Colombia där man hittat den, markerat på kartan här.

Enligt artikeln är detta en art där man lever troget med sin partner livet ut och gärna sitter på en gren med hopslingrade svansar. Det låter sympatiskt, men typiskt nog hotas den lilla gruppen caquetás existens av skogsavverkning. Tidigare har det varit "oroligheter" i området, vilket jag antar innebär att det kontrollerats av FARC:s styrkor. Under de senare åren har gerillan förlorat mark, och det innebär väl att nya områden öppnas för exploatörer som inte bryr sig så mycket om apor och annat som inte går att göra pengar av så länge de springer fritt omkring i skogen.

Jag läste för övrigt för ett tag sedan att skogstäcket ökat i de områden i Indien som kontrolleras av den maoistiska gerillan, och på Filippinerna intresserar sig motsvarande grupp för naturvård och bekämpar skövling. En bra gerilla kan med andra ord vara en viktig miljövårdsfaktor.

(Nej, jag har inte rött skägg, är kanske bäst att tillägga.)

Larsson? Johansson?

Kul för killen, men vad heter han egentligen? Roland verkar alla vara eniga om i alla fall. (Saxat från Aftonlövet för en stund sedan)

En bit bort i nyhetsskuggan - Venezuela och Colombia

Här lägger Bolivias president Evo Morales sin röst

Jag skrev lite om Bolivia och dess folkomröstning om ny konstitution i föregående inlägg. Ibland brukar jag klaga över bristande kunskaper i spanska, men ett och annat går att lista ut i alla fall. Det finns en boliviansk nyhetsbyrå Agencia Boliviana de Información - Dirección Nacional de Comunicación Social. Där kunde man se att president Morales röstade fem över nio i morse, och var det hände.

I Venezuela har man den bolivarianska revolutionen som också har en nyhetsbyrå: Agencia Bolivariana de Noticias. Där skriver man givetvis också om folkomröstningen i broderstaten Bolivia, men jag upptäckte något annat intressant: Venezuelas och Colombias presidenter har mötts och förutser att handeln mellan de två staterna skall öka med 43 procent under 2009. Detta tänker man sig trots pågående finanskris. Dessutom tycks det finnas planer på en gemensam valuta för varuutbytet.

Chávez från Venezuela, Úribe från Colombia - det var inte länge sedan de här verkade på gång att börja skjuta på varandra. Men nu kan de samsas på samma podium, även om de får ha varsin talarstol för husfridens skull!

Det där kan man ju kalla händelser i nyhetsskuggan, men kanske inte oviktiga ändå. Det var inte länge sedan man kunde undra om det inte var krig på gång mellan Colombia, Venezuela och Ecuador, men under politikens gapigare nivåer händer tydligen andra saker.

Den som har haft jobbigast på hemmaplan är nog Úribe från Colombia. Visserligen har en del framgångar noterats i kampen mot gerillagrupperna, men samtidigt har det politiska och militära etablissemanget, inklusive rätt många parlamentsledamöter, blivit insyltade i diverse skandaler, och det har nog skadat presidentens politiska bas en del. Vissa framgångar mot gerillan har armén fixat genom att plocka upp killar från slummen, lura dem till en annan del av landet, och så ... pang ... en dödad gerillasoldat att visa upp. Men det sprack så småningom.

Colombia var/är USA:s viktigaste bundsförvant i Sydamerika, men för inte så länge sedan var Colombia med i den enhälliga grupp av sydamerikanska stater som krävde att USA:s blockad mot Cuba skall upphöra. Och nu ökar samarbetet mellan Colombia och den stat som näst efter Cuba är mest avskydd av USA.

Frågan är om detta enbart ses som negativt i Washington? De mer klartänkta elementen där torde ha förstått att den gamla latinamerikapolitiken som USA började med redan tidigt under 1800-talet nu är död. Det interna samarbetet ökar därnere och det går inte bara att slå dem i skallen med Teddy Roosevelts "stora påk" längre - de kommer att slå tillbaka. Och så ökar de internhandeln, bygger sina regionala samarbetsorgan, och blir mindre och mindre beroende av vad dumma gringos tycker. Det kommer nog att krisa till sig då och då, men färdriktningen verkar vara klar.

Utvecklingen skall bli intressant att följa - bara jag var bättre på spanska ... !

… under tiden i Colombia och annorstädes

Den här artikeln ger en del siffror som inte är så roliga. Dessutom kastar de ett egendomligt ljus på personer som klagar över förhållandena på Cuba eller i Venezuela, men inte har ett knyst att säga om Colombia. Alltså:


Sedan år 2000 har USA öst in över 4 miljarder dollar i militärhjälp till Colombia. Det har givit resultat: Enligt den Colombianska juristkommissionen finns det trovärdiga anklagelser om att den colombianska militären mördade 329 civila år 2007 jämfört med 223 personer år 2006.
Antalet av militären mördade civila sedan president Uríbe tillträdde år 2002 uppges vara 997.
Inget annat land på västra halvklotet har politiskt våld på den nivån. Vad som gör saken ännu märkligare är att nästan hälften av dessa mord har begåtts av förband som uppges uppfylla krav på mänskliga rättigheter. (Obs: det skrivs här uttryckligen om våld mot civila, inte strider mot gerillarörelserna.)


Fackliga organisationer har drabbats hårt. 39 fackledare mördades 2007. Hittills i år uppgår antalet till 38. Sedan 1986 uppges 2597 fackföreningsmedlemmar har mördats.


Artikeln säger inget om internflyktingar, men det finns en förskräcklig massa sådana i Colombia också.


För att återknyta till inledningen: ett egendomligt ljus faller över klagokören som inte ser detta.


----

Några siffror: WHO har statistik för barnadödligheten (per tusen födslar) för åren 1990, 2000 och 2006 för många länder. Jag har valt några av intresse. Venezuela: 27, 21, 18.

För Colombia: 26, 20, 17

De två länderna ligger alltså ganska lika till och har haft samma förbättringstakt fram till för ett par år sedan. Det skall bli intressant att se vad reformerna inom venezuelas hälsovård får för betydelse när statistik för 2007 och 2008 kommer, och vad som kan hända när freden någon gång bryter ut i Colombia. Båda länderna har ju enorma rikedomar att utnyttja för att bygga välfärd för de många. På de flesta håll i världen minskar barnadödligheten, men i Ekvatorialguinea ökade den mellan 1990 och 2006 från 103 till 124! Men där har man väl en regim som sitter på en massa olja och som inte bråkar om nationalisering och liknande.

För Cuba gäller: 11, 6, 5.

Och USA: 10, 7, 7.

Och det är ju där som skon klämmer kan man gissa: USA har sämre siffror och en regering som inte är intresserad av att göra något åt saken. Osmakliga liberaler larmar om att det här är ingenting att bry sig om, hälsovård är bara strunt! Men att öppet tala om vad ett regimskifte enligt deras önskan på Cuba skulle innebära för hälsovården, det kniper de käft om.

Cuba borde egentligen jämföras med någon karibisk grannstat, inte med supermakten i norr. (För Canada är sifferraden 7, 5, 5 för övrig.) Om vi antar att Dominikanska Republiken är mer jämförbar med Cuba i regionen kommer skillnaden att märkas: 50, 33, 25. (Om man tar Costa Rica, som inte är helt utfattigt, är siffrorna 16, 13, 11.)

OK, Sverige då eftersom du undrar: 6, 3, 3.

Det ligger många olika saker bakom statistiken men jag antar att ju mindre en regim satsar på hälsovård, vare sig det är av fri vilja eller att man blir tvingad till det, desto högre blir barnadödligheten. Hälsoläget i ett land beror förmodligen mindre av vilken politisk etikett regimen själv eller andra sätter på den, och mer av vilken politisk vilja det finns att faktiskt förbättra hälsovården. Är man ärlig lyckönskar man cubanerna till framstegen. Annars kan väl ungarna få dö medan liberalerna skålar för friheten!

Krigshotet i Sydamerika

Det kan vara värt att kolla in vad den svenske journalisten Dick Emanuelsson, baserad i Honduras, skriver om den förvärrade krisen i norra Sydamerika. Beskyllningarna mot Venezuela för att ha skickat inte bara pengar utan också uran till FARC i Colombia låter mer än väl fantastiskt men är en välkänd komponent i all krigspropaganda. Ös på med vad som helst, alltid är det någon som går på det!

Annars borde ju USA, som står bakom Uribes regim i Colombia, ha lärt sig från sina mellanhavanden i Irak och Iran att lögner kan falla platt till marken. En tänkbar möjlighet är dock att Bush tänker använda slutet av sin ämbetsperiod till ett antal desperata krigsäventyr på olika håll i världen. Dock inte på slumpvis utvalda ställen - det måste finnas tillgångar värda att röva. Och där ligger nog både Venezuela och Ecuador högt på önskelistan med sina oljekällor.

Venezuela och Ecuador har reagerat hårt på den colombianska regeringens och militärens åtgärder, andra länder i Sydamerika är inte så roade av ett hotande krig, så förhoppningsvis håller sig generalerna lugna. Emanuelsson pekar också på att Venezuela har en stor folkmilis numera, och kanske det kan få eventuella aggressorer att hålla sig lugna.

Det långa inbördeskriget i Colombia kan bara lösas genom politiska överenskommelser. Fortsatt krig betyder bara mer elände, mer internflyktingar, mer dödsoffer, mer fattigdom i ett land som egentligen är mycket rikt (jo, de har olja också). Men fred skulle kunna innebära att vänstern helt fredligt röstades till makten (det finns ju en vänster utanför gerillan också) och att den bolivarianska revolutionen skulle spridas till ytterligare ett land, och den risken vill man nog inte ta på sina håll ... .

DN korrigerar

Förmodligen har Dagens Dumheter blivit utsatt för en liten proteststorm eftersom man idag rättar en av gårdagens notiser som jag kopierade här. Man ursäktar sig med att en bit information hade fallit bort: nämligen att Colombias president Uribe var arg för att kollegan i Venezuela hade tagit direktkontakt med Colombias militärledning. Därför bröts förhandlingarna om fångutväxling.

Jag gissar att om man vill få en fungerande fångutväxling måste den colombianska militären vara helt införstådd. Samtidigt är det förmodligen inte överensstämmande med diplomatisk praxis att regeringen i ett land tar direktkontakt med underlydande statstjänstemän i ett annat. Särskilt inte inom våldsapparaten. Men teori och praktik går inte alltid hand i hand.

Av notisen framgår att de närmast berörda anhöriga ändå valde att bli arga på Uribe, inte på Chávez. Om Chávez har varit för ivrig (och han verkar vara en ivrig man) så är det en iver som stöds av många. För Uribe däremot är det inte av särskilt stort intresse att utväxlingen lyckas. Han kan inte plocka så mycket politiska poäng av den vad jag förstår.

Får Chávez skit för Uribes manövrar?

Man kan undra om tillståndet på Dagens Nyheters redaktion. Man verkar ha svårt att hålla ihop rubriker och brödtext i tidningen. I morse fanns under utrikesnyheterna den här rubriken:

Chávez bröt löfte om gisslan

Och vad får vi veta i notistexten? Här är den i sitt fullständiga skick:

COLOMBIA. Anhöriga till kidnappade i Colombia sörjer över att president Alvaro Uribe plötsligt har avbrutit venezuelanske kollegan Hugo Chávez försök att få loss gerillarörelsen Farcs gisslan. De anhöriga var besvikna över Uribes beslut.

– Detta är en sorglig dag, sade Marleny Orjuela, som representerar familjerna. Frankrikes president Nicolas Sarkozy har personligen engagerat sig i medlingen eftersom gerillans fånge Ingrid Betancourt har både colombianskt och franskt medborgarskap. Han uppmanade på torsdagen via en talesman Uribe att återuppta kontakten.

Uribe (Colombias president) har stoppat en utväxling av fångar. Det framgår inte av texten, men det handlar både om fångar som colombias regering har och personer som är fångar hos FARC. De anhöriga är besvikna, och det förstår man. Chávez sägs inte ha stoppat någonting. Eftersom det här skulle vara bra för Chávez prestige i omvärlden (några personer från USA sitter fångna hos FARC) verkar det tvivelaktigt att han skulle ha några intressen av att utväxlingen skulle gå överstyr.

Däremot verkar Dagens Dumheter och dess meningsfränder i världen tappa fattningen när det börjar röra sig om Venezuela. Det behöver man inte tvivla om. Tyvärr.

Kina seglar runt Monroedoktrinen

Den kinesiske flottisten spanar in nya oceaner och nya kuster?

Den väl- och ökända Monroedoktrinen från 1823 uttalade att USA inte skulle tolerera att europeiska makter längre skulle tillåtas kolonisera eller blanda sig i de nya amerikanska staternas inre affärer. Vid den tiden hade i stort sett hela det spanska och portugisiska kolonialväldet upplösts och ersatts av självständiga stater. Och som doktrinen snart utvecklades kom det att handla om att USA satte sig själv som högsta makt för alla de nya staterna.

Men världen förändras. På 1820-talet var Kina ännu en stormakt, men på nedåtgående och dessutom isolationistisk. Inte kunde man väl i Washington eller Europas huvudstäder, eller i de nya oorganiserade staterna i Latinamerika, tänka sig att en dag skulle en stor kinesisk republik sträcka ut sitt inflytande även i den Nya Världen. Men det är just vad som händer, även om det inte väsnas så mycket om saken för närvarande.

China on the march in Latin America skriver Asia Times on Line. Det rör sig om handel och investeringar av statsägda kinesiska bolag, ännu på en blygsam nivå jämfört med affärerna mellan USA och Latinamerika, men det är verksamheter som är i stark tillväxt. Dessutom ökar de militära förbindelserna, och man får förmoda att det oroar analytikerna i Pentagon och USA:s utrikesdepartement.

Bara för några årtionden sedan skulle det ha verkat som utopi att kinesiska militärakademier, inklusive den kinesiska flottans skola, skulle utbilda officerare från Latinamerika. Nu händer det. Man skulle kunna tro att det främst skulle röra sig om Cuba, och under de senaste åren Venezuela och Bolivia, men fler länder är inblandade, från Mexico ner till Chile. Otroligt nog även Colombia, en av USA:s få kvarvarande nära allierade i området. Dessutom levererar Kina billig eller gratis militär utrustning till några länder med dåliga finanser.

För några dagar sedan läste jag (minns inte var) att det blivit betydligt mindre populärt i Latinamerika att skicka militärer för utbildning hos amerikanarna. Minnen av kuppmilitärer som utbildats och stötts från USA hänger fortfarande kvar.


Det uppges att kineserna nu driver en tidigare sovjetisk central för övervakning av USA och elektronisk krigföring på Cuba. Skulle USA bråka om det kan ju kineserna säga: "Men för tusan, era dumma långnäsor, vi är ju inte europeer. Monroedoktrinen gäller inte för oss!"