Produktivitetsexplosion och försvunna jobb

En begagnad ABB-robot som säljs till hugade spekulanter enligt ABB:s hemsida. Vad kan man göra med den här? "The IRB 6400RF is the most accurate and rigid robot in its class, excellent for e.g. cleaning and pre-machining of aluminium castings."

Robert Reich, tidigare arbetsmarknadsminister i USA och numera professor, skriver om industriarbetsplatser som försvinner. Frågan är het i USA, mängder av arbeten verkar försvinna utomlands och folk är upprörda. Den gamla gruppen av fabriksarbetare, ibland bra betalda och med bra förmåner, håller på att försvinna. Vad som finns kvar är fina jobben och milt sagt mindre fina jobben.

Men är det rätt att skylla arbetslöshet och sämre villkor för kvarvarande arbetare på att arbetsplatser avvecklas i USA (eller i Europa och Sverige) och sedan dyker upp igen i något låglöneland? Inte riktigt, hävdar Reich, och berättar om en fabrik han besökt. Där det tidigare vimlat av arbetare fanns nu ett par man kvar som styrde 400 robotar. I framtiden skulle inte ens dessa finnas kvar utan det skulle bara finnas några servicetekniker som tittade till robotarna vid behov.

Med andra ord: även om industriländerna gömde sig bakom en jättehög mur skulle den tekniska utvecklingen eliminera industrijobb även i fortsättningen. Jag såg för övrigt själv en del av denna utveckling: i början av 1970-talet var L M Ericssons verkstäder fulla av folk som stansade plåtar, lödde komponenter på kretskort och andra hantverksmässiga jobb. Ett par årtionden senare var det gula industrirobotar från Asea och helautomatiska monteringslinjer som gjorde jobben.

Här har vi IRB 1400. På meritlistan finns färdigheter i "Arc Welding, Assembly Gluing/Sealing, Machine tending, Material handling"

Men det är inte bara i de gamla industriländerna, utan i de nya som Kina och Brasilien som robotiseringen tar bort arbetsplatser. Trenden är alltså internationell. Kanske 22 miljoner tillverkningsarbeten försvann i de tjugo största ekonomierna mellan 1995 och 2002. Men samtidigt har världens industriproduktion ökat enormt, med ungefär trettio procent. Färre människor producerar mer, alltså har produktiviteten ökat rejält.

Hur klarar folk av det här? Reich tror på nya sorters jobb som skall ta hand om en del av de som förlorar jobbet när fabrikerna läggs ner, men samtidigt inser han att det uppstår en allt större grupp människor som på något sätt skall försöka överleva på usla servicejobb. Det är nog intressantare än de högbetalda och högkvalificerade "symbolanalytiker" han skriver om. Han lovar återkomma om just det.

Samtidigt kan man säga att några tiotals miljoner bortrationaliserade industriarbetsplatser är ett mindre frågetecken än de hundratals miljoner, kanske miljarder, småbönder som riskerar att slås ut av industrijordbruk, något som den kände ekonomen Samir Amin varnat för. Det är inte bara att tro att bönderna kan vandra till stan och bli industriarbetare - i en industri som behöver allt färre i sina fabriker.

Sist och slutligen står vi inför en maktfråga: vem tar hand om produktivitetsvinsterna i den nya ekonomin, och för vilka syften? För det behöver ju inte vara någon katastrof för arbetande människor när saker går att göra effektivare och mer ekonomiskt, under förutsättning att inte produktivitetsvinsterna monopoliseras av små grupper av kapitalägare. Ett bevis för att det mest är skit med vänstern är att den inte orkar att ta itu med den här sortens frågor.

Den här gynnaren heter FlexPicker, kommer inte från begagnat-lagret utan är en ny en som är bra på att plocka och packa saker.

På tal om att använda robotar för att plocka och packa läste jag för många år sedan att man i England var väldigt tidigt ute med robotexperiment. Har för mig att det handlade om att plocka choklad i kartonger. Men det stupade bland annat på att det var dyrare att använda robotar än lågbetalda engelska arbetare. Och sedan gick det raskt utför med det gamla industrilandet England.

Om man börjar här kan man spana runt på ABB;s sidor och hitta filmer med robotar och brasilianska dansare och andra påhitt.


Från Konfliktportalen.se: Cvalda skriver Bertil Thunberg hade aldrig Lenin på byrån, Anders_S skriver Överfall på folkpartistisk valarbetare har inget med NMR att göra, jesper skriver Gränslandet och det politiska, Baskien Information skriver “Solidaritet med Apurtu”, Jinge skriver Aftonbladet talar om Apartheid i Israel

Ekonomer och direktörer som spågubbar - vem är bäst?

Gunnar Myrdal i yngre dagar.

Tidigare har jag till och från slängt skit på nationalekonomer i den här bloggen. Det har väl inte gjort så mycket, men när det på senaste tiden kommit fram att åtminstone de neoklassiska nationalekonomiska modellerna passar bättre för schimpanser än människor i allmänhet bör de bli mer oroade. Antingen får de modifera sina modeller efter normala genomsnittliga människor, eller också övergå till att ta betalt i bananer och ställa sina talanger i schimpansernas tjänst.

Men låt oss erkänna att nationalekonomerna inte är de enda som har tomtar på loftet och svårt att orientera sig i tillvaron. Samma sak gäller för de flesta andra människor också. Här är ett exempel ur historien:

1944 var det klart att Andra världskriget inte skulle vara så länge till. I det läget varnade Gunnar Myrdal, professor i nationalekonomi och tillhörande det gäng av nationalekonomer som gjorde Sverige framstående inom detta gebiet, för att det skulle kunna bli en rejäl depression efter kriget. Tanken var inte orimlig. Efter Första världskriget blev det en rejäl depression i början av 1920-talet, med enorm arbetslöshet i många länder. Nu tänkte man sig att samma sak kunde hända igen.


Var det bara en tokig nationalekonom som trodde det här? - Nix. Enligt styrelsedokument från två av Sveriges största företag trodde såväl Sigfrid Edström på Asea (mannen till höger här) som direktör Eriksson på L M Ericsson att man kunde förvänta sig en ekonomisk kris efter kriget. Det var bland annat av den anledningen som Asea gärna ville teckna storavtal om leveranser till Sovjetunionen och regeringen bidrog med exportkrediter (det s.k. ryssavtalet). Nu blev det ju i stället en våldsam högkonjunktur och Asea fick svårigheter att över huvud taget klara av sina leveranser trots att man jobbade för högtryck. Lärdom: vare sig man är nationalekonom eller direktör kan man gissa fel. Undrar vad en schimpans hade sagt om den hade fått frågan?

För den som funderar över förhållandet mellan Asea och Sovjetunionen kan påpekas att Edström sa att det var utmärkta. Man hade ingenting att anmärka på, och den fabrik i Sovjet som Asea drev övertogs utan några misshälligheter av sovjetiska staten 1932.

Nicolin om ansvar

Curt Nicolin var en av de stora kanonerna inom svenskt näringsliv. Många ogillade eller var rädda för honom. Han satte fart i ett Asea som kanske var lite sömnigt i början av 60-talet. Det gav eko inte bara i Västerås utan över hela Sverige (även om det var för tidigt för att jag skall minnas något av oväsendet).

Men jag hittade några synpunkter från Nicolin som är intressanta och där man kan se en skillnad mot den ultraliberala syn som torgförs på sina håll idag. Nu försöker man på alla sätt lasta över så mycket som möjligt på "individen", även för situationer där den enskilda människan inte har så mycket att säga till om. I Saltsjöbadsandans Sverige kunde man inte gå fram på det sättet.

Här är ett citat från ett anförande som Nicolin höll 2 maj 1961 när det blev aktuellt att försöka skära ner antalet tjänstemän:

... varje tjänsteman som firgörs genom rationaliseringsinsatser skall och kommer att erhålla erbjudande om annan anställning. Ingen skall ställas på bar backe. I möjligaste mån skall vi ge honom ett bättre eller åtminstone ett likvärdigt jobb ... alla vi som har ledande uppdrag inom företaget skall lägga ner verklig möda på att ta vara på människorna, se till att vi inte försätter dem i en tråkig situation för vilket de icke har något ansvar.

Jag kursiverade de sista intressanta orden. De säger ju i praktiken att ansvaret ligger på annan plats än den enskilde tjänstemannens skrivbord.

Nicolin varnade sina underchefer för att försöka göra sig av med eventuella "problembarn" till andra avdelningar genom att framhålla dem som bättre än de var.

... jag tror att om vi anstränger oss skall vi kunna finna åtminstone någon lämplig användning även för problembarnen.

Anförandet avslutades med följande ord:

Som avslutning vill jag göra den personliga deklarationen: Jag har hört av många omvittnas att jag är en hård f-n. Jag vill bara tala om att det inte är sant.

Nåja, ingen förnekar väl att Curt Nicolin hade hårda nypor och fick igenom det han ville? Men det var ju en äkta industriman han var, inte en sån där finanspajsare i glansig kostym!

Söderkåkar, del 2

Igår skrev jag om rätt små hus i andra änden av Söder (från min sida sett). Några ganska nya Söderkåkar alltså, en bit från visionerna om höghus som når upp till molnen - minst. Men i alla fall en mänsklig miljö och en lugn gata.

Idag gör vi en förflyttning västerut på Söder, till hörnet av Ringvägen-Rosenlundsgatan. Huset som går över större delen av vänstra bildytan är några år gammalt, men det var först idag som jag uppmärksammade hur smalt det är. Det syns ännu bättre om du klickar på bilden så den kommer upp i storformat. Det måste vara genomgående lägenheter, som i en del bostadshus i äldre förorter. Högre är det än kåkarna jag skrev om igår, men inte mycket högre. Däremot måste trafikbullret ha föranlett extra ljuddämpningar. Ringvägen är ju inte "lugna gatan" precis.



En annan sak som slog mig var att byggnaderna såg ganska industriella ut. På den här bilden ligger huset jag skrev om förut till höger. Till vänster, på andra sidan Rosenlundsgatan, är ett annat nybygge som också har drag av fabrik.

Jag undrar om planerarna och arkitekterna har tänkt till där? För det här har varit ett område med fabriker. Söder har haft industrier länge, men under 1900-talet tog bostäder, service och handel över. Det stora tegelhuset bakom bilen tillhörde en gång industriföretaget Luth & Rosén. Den firman köptes senare upp av Asea. Min farbror Tage, som kom från de fattigare kvarteren på Söder, jobbade upp sig från springpojke till kamrer på "Luthens", för övrigt. Det kunde man göra förr i tiden.

Jag tycker gott man kunde fundera på om det inte skulle vara möjligt att få in en del industrier till Söder igen. I vissa fall finns fastigheter kvar som eventuellt kunde återställas till fabriker. Det kunde vara bra för att få en mer levande miljö i den här stadsdelen. En del moderna industrigrenar är raka motsatsen till smutsiga fabriker - de är snarare extremt rena för att få högsta kvalitet i tillverkningen - så jag tror inte att nedsmutsning skulle vara ett problem.