Enkla jobb?

Vad har vi på bilden ovan? - Ja, vi kan ju först tala om vad vi inte har, vi har inte ett antal personer som med räfsor flyttar på den stora mängden nedfallna löv. - Vad har vi då? - Vi har en gubbe (tror jag det var) i en stor maskin försedd med en blåsanordning, som blåser ut löven från gräsmattan till gatan. Jag antar att där blev det maskinell lastning på något större fordon. Detta var på Reimersholme tidigare denna vecka.

I primitivare delar av nationalekonomin kan man flytta saker lite grann hur som helst, bara den heliga överensstämmelsen mellan utbud och efterfrågan uppnås, för då blir det balans. Om utbud av billig arbetskraft ökar kommer driften att använda dyr teknik minska. Jag har lite minne av en sådan diskussion från en kurs, där vi funderade över teknikens inverkan och om man kunde gå bakåt från mer till mindre teknikberoende arbeten. Enda exemplet som framfördes var att man kanske kunde återgå till att räfsa löv i stället för att blåsa iväg dem maskinellt som ju kommunen ofta gör numera.

I dessa tider när det pratas om 'enkla jobb' så är lövräfsande, gatsopande och snöskottning bland de få i den kategorin som jag kan komma på. Ibland vill man pytsa in folk utan större kunskaper i arbeten i vården där det handlar om att ta hand om folk, och där tycker jag att man skall vara mycket försiktig. En pensionär är inte en spade.

Här är för övrigt en snöskottarjobbsbild från senare delen av 1970-talet, jag tog den en vintrig dag på Skeppsbron i Gamla stan. Notera att det inte är horder med spadförsedda gubbar som är ute. Det är en traktor som samlar snön och sprutar upp den på en lastbil. Vad som behövs är alltså en maskinförare samt några lastbilschaufförer (möjligen har personen som står ute i gatan någon funktion också). Jag gissar att lastbilarna sedan drog iväg den korta vägen till stranden vid Kungsholmstorg och tippade lasset i Mälaren.

På tal om 'enkelt' gatsoperi så kan man minnas August Strindberg när han hånade dikten om "Kung Karl den unge hjälte, han stod i rök och damm ...". August påpekade att det gjorde ju varenda stockholmare på hans tid, när staden infört den kommunala torrsopningen av gatorna. Dock, på hans tid kom nog dammolnen mest från kommunalarbetarnas kvastar, idag är det återigen maskiner som gäller (i detta fall i april i år, när vårstädningen var i full gång i Liljeholmen):

Nog med gamla minnen, åter till ämnet, och en slutsats: om så kallade enkla jobb mekaniseras så finns det någon sorts spärr mot att gå tillbaka till mer hantverksmässiga rutiner. Det är så att säga lättare att rationalisera uppåt i teknikkedjan än att gå bakåt.

Här nedan är en film om bomullsplockning, också ett gammalt manuellt slitjobb, som numera görs med effektiva maskiner i Kina. Notera att det ännu behövs någon bakom ratten, men självkörande skördare ligger nog ganska nära i tiden om någon tycker att det är bra:

It's harvest season in Xinjiang, NW China. Check out the world's most efficient cotton-picking machine... pic.twitter.com/cOZXBSc7Rv

— China Xinhua Sci-Tech (@XHscitech) October 23, 2019

Antik arbetsdelning och löpande band?

I sin Wealth of Nations öppnar Adam Smith framställningen genom att framhålla hur arbetets produktivitet ökas enormt genom att framställningsprocessen delas upp i småbitar. Hans exempel var tillverkning av knappnålar. I stället för att en person tillverkar nålen från början till slut sköter olika arbetare varje delmoment och dagsproduktionen ökar därmed starkt. Den enskilde arbetaren måste kunna bara just det arbetsmoment han utför vilket medför att det tar kort tid att lära sig vad just han gör. Omvänt så blir det en utarmning av arbete och sänkande av den breda yrkeskunskapen, och förmodligen sämre betalning än för en arbetare som kan hela processen. (Totalt är förmodligen ett antal snäva specialister billigare i drift än en totalkompetent person som kan hela arbetet från början till slut och vill ha betalt för den kunskapen. Och den större gruppen specialister producerar som sagt mer än den enskilde generalisten.)

Det här är inte Adam Smith på bilden nedan, det är ett fantasiporträtt av en av senantikens skarpaste tänkare: Biskopen Augustinus i staden Hippo (ligger i nutida Tunisien). Han levde 354-430 och är en av de verkligt stora kanonerna i dåtidens och även senare tiders kristendom - kanske främst för katolikerna.

Augustinus var synnerligen produktiv i olika ämnen. I hans bok om 'gudsstaden' (jag läser den engelska versionen, City of God), polemiserar han å det livligaste mot hedningarna och deras mångfald av gudar. Varje gud har sin lilla syssla att ta hand om vilket hånas sida upp och sida ned, men det är också här som Augustinus gör den intressanta jämförelsen med ...

... hantverkarna på Silvergatan, där ett litet silverstycke går genom många händer för att uppnå det slutgiltiga resultatet, fastän det skulle ha kunnat fullbordats av en enda kompetent yrkesman. Men detta tänktes vara det enda sättet att passa intresset för en större mängd hantverkare, genom att låta en varje individ skaffa sig skicklighet i en enskild del av yrket, vilket kunde göras så fort och lätt för att undanröja den långa och smärtsamma processen att få dem alla att behärska hela konsten.

Mitt eget försök till översättning från engelskan. Vet inte hur väl det passar med den latinska ursprungstexten. Stycket finns i alla fall i Bok VII, kap. 4 för den som vill kontrollera. Hur som helst, det här låter som arbetsdelning i kombination med någon sorts princip för löpandebandsarbete. Och det är ungefär 1300 år mellan Augustinus och Smith!

De vanligaste bilderna från löpandeband-tillverkning verkar komma från bilindustrin. Men jag hittade en där damer sitter i en läkemedelsindustri (insulin) och småpysslar vid ett litet löpande band.

Augustinus är intressant. Jag kanske återkommer till honom.

Maskiner ersätter människor - historiskt perspektiv

Här är ett intressant citat från tidningen Musikern 1930. Jag hittade det i Rasmus Fleischers avhandling Musikens politiska ekonomi, sidan 171. Bakgrunden var att just vid den tiden kom ljudfilmen med sin "musik på burk", och mängder av människor som tidigare arbetat som musiker på stumfilmsbiografer blev arbetslösa.

Maskinen, grammofonen i mångfaldigt förbättrad gestalt, har slagit ut den mänskliga, levande arbetskraften. Vi stå i parallellitet med sättarna i sätterierna, då sättmaskinen uppfanns, med vävarna, telefonisterna och övriga grupper av handens arbetare, som utträngts av maskinen.

Jag har för mig att den första automatiska telefonstationen i Stockholm - alltså en där samtal kunde skickas från telefon till telefon utan hjälp på vägen av en mänsklig telefonist - invigdes tidigt under 1920-talet. Och därmed blev ett antal telefonister överflödiga - kanske arbetslösa. Sättarnas arbete vet jag nästan inget om. I väveriet hade automatisering pågått länge. Vävstolar som styrdes av hålkort av papper hade redan funnits i över hundra år.

De tidiga socialisterna/kommunisterna på 1840-talet var helt klara över mekaniseringens betydelse: produktivkrafterna växte, många blev arbetslösa. Förbättringar i produktionen skapade såväl större rikedomar som umbäranden. Så småningom kunde arbetarpartier, fackföreningar, socialliberalism och annat förbättra läget och sprida välståndet till bredare grupper. Maskinerna var inte problemet, de kunde ge arbetarna mer frihet - under förutsättning att de användes just till att ge arbetarna större frihet. Den tidiga rövarkapitalismen ersattes av mer socialt acceptabla former.

Detta pågick från slutet av 1800-talet och till början av 1970-talet. Under hela tiden, och särskilt från 1920-talet och framåt, pågick tekniska förbättringar och rationaliseringar av den typ som sopade bort biograforkestrarna. Industrier och yrkeskårer förändrades och försvann ibland - ta datorer med ordbehandlingsprogram som ersatte de flesta sekreterare/skrivbiträden. Så länge gamla jobb kunde ersättas med nya var inte svårigheterna akuta, men med nästa fas i datorisering och robotisering kan man fråga sig vart detta leder. Kommer de vacklande välfärdssamhällena att sjunka tillbaka mot 1840-talets rövarkapitalism, eller kommer en motreaktion?

Att ödelägga yrkeskunskaper

Koncernledningen i Zürich vill att minst en femtedel av personalen ska hyras in, framför allt på verkstadsgolvet. Det sätter stopp för anställningar, också för jobb som tar många år att lära sig. Fackklubben är orolig för kompetensen.

– Det är klart att produktionen blir lidande, säger Sven-Erik Källman.

Det handlar om ABB (gamla Asea) i Ludvika. Källman är från verkstadsklubben och refereras i Aftonlövet. Ingvar Persson är tillbaka i Ludvika efter tre år:

För tre år sedan handlade samtalet mycket om vreden över växande klyftor, och om yrkeskunnande som inte värderas. Nu är jag tillbaka. Både vreden och känslan av att kunnandet i arbetet inte värderas finns kvar. Vi pratar om personal som hyrs in, en huvudfråga i årets avtalsrörelse.

Det här kanske ser ut som ett specifikt problem för ABB, men i själva verket kan man urskilja en långvarig och konsekvens tendens. Kapitalet vill köpa arbetskraft så billigt som möjligt (egentligen vill man inte köpa någon arbetskraft alls, men det är en annan historia). Yrkeskunskaper kostar. Kostnader antas sänka vinsten.

Man kan lösa det på några olika sätt. Dels kan man rationalisera en del arbeten så att de blir så lätta att i stort sett vem som helst kan utföra dem. När nya små datorer kom in på kontoren försvann sekreterare och ekonomiassistenter på nolltid, deras jobb lades in i programmen och skickades vidare till övriga tjänstemän som antogs klara av sina affärsbrev och reseräkningar själv. Bankkassören har ersatts av ett hål i väggen på gatan. Du blir din egen snabbköpskassör. Och så vidare.

Ett annat sätt är att helt enkelt låta yrkeskunskaper förfalla, strunta i att man har personal som inte kan jobbet ordentligt, ta kvalitetssänkningen. Jag tänkte på Harry Bravermans kända bok Arbete och monopolkapital från 1970-talet när jag läste artikeln om ABB.

Bravermans tes är att kapitalismen driver en medveten försämring av arbete. För att få makten över arbetsplatserna måste helt enkelt de yrkesskickliga och självständiga arbetarna bort eller kuvas. Sådana som kunde lägga upp ett arbete från början till slut skulle ersättas av nära nog automater som fick direktiv uppifrån exakt om hur varje arbetsmoment skulle utföras. Arbetaren antogs inte tänka längre. Det gjordes av ingenjören som utarbetade arbetskorten. Arbetaren lydde order och var ett bihang till sin maskin. Ledande namn för den kampanjen var amerikanerna Taylor och Gilbreth som var i farten redan före Första världskriget. De angrips hårt av Braverman.

Slutresultatet blir att en gammal kunnig arbetarkader trängs undan av folk med nödtorftiga kunskaper och "flexibilitet" (= man vågar inte säga emot chefernas dumheter om man finns i ett bemanningsföretag). Braverman hade i huvudsak rätt och de liberaler som angrep honom hade i huvudsak fel. Inte ens IT-sektorn blev den dans på rosor för legioner av experter som en del verkade tro.

På Bravermans tid hade kvartalskapitalismen inte brutit loss, men det har den idag, och det förvärrar det hela. Kapitalet blir alltmer spekulativt och har egentligen inte lust att köpa någon arbetskraft alls. Dess respekt för ett gott arbete torde vara i det närmaste noll. Kapitalet har gått över krönet som det ser ut. Det har svårt att erbjuda en kvalitativt högtstående framtid. Nu går det utför och ner i billighetsprodukternas träskmarker. Om nu inte arbetarrörelsen får häcken ur vagnen och säger ifrån och lyfter kvalitet och arbetsstolthet långt upp på dagordningen. Att bekämpa bemanningsföretagen kan vara en del av detta. Vi får se om LO vågar spotta upp sig. Då kan man få fram den rätta sortens flexibilitet inom industrin, folk som utan svårigheter skulle kunna gå från produktion av bilar till utrustning för elektriska vägar, exempelvis, därför att de har en stor fond av grundläggande kunskaper.

Produktivitetsexplosion och försvunna jobb

En begagnad ABB-robot som säljs till hugade spekulanter enligt ABB:s hemsida. Vad kan man göra med den här? "The IRB 6400RF is the most accurate and rigid robot in its class, excellent for e.g. cleaning and pre-machining of aluminium castings."

Robert Reich, tidigare arbetsmarknadsminister i USA och numera professor, skriver om industriarbetsplatser som försvinner. Frågan är het i USA, mängder av arbeten verkar försvinna utomlands och folk är upprörda. Den gamla gruppen av fabriksarbetare, ibland bra betalda och med bra förmåner, håller på att försvinna. Vad som finns kvar är fina jobben och milt sagt mindre fina jobben.

Men är det rätt att skylla arbetslöshet och sämre villkor för kvarvarande arbetare på att arbetsplatser avvecklas i USA (eller i Europa och Sverige) och sedan dyker upp igen i något låglöneland? Inte riktigt, hävdar Reich, och berättar om en fabrik han besökt. Där det tidigare vimlat av arbetare fanns nu ett par man kvar som styrde 400 robotar. I framtiden skulle inte ens dessa finnas kvar utan det skulle bara finnas några servicetekniker som tittade till robotarna vid behov.

Med andra ord: även om industriländerna gömde sig bakom en jättehög mur skulle den tekniska utvecklingen eliminera industrijobb även i fortsättningen. Jag såg för övrigt själv en del av denna utveckling: i början av 1970-talet var L M Ericssons verkstäder fulla av folk som stansade plåtar, lödde komponenter på kretskort och andra hantverksmässiga jobb. Ett par årtionden senare var det gula industrirobotar från Asea och helautomatiska monteringslinjer som gjorde jobben.

Här har vi IRB 1400. På meritlistan finns färdigheter i "Arc Welding, Assembly Gluing/Sealing, Machine tending, Material handling"

Men det är inte bara i de gamla industriländerna, utan i de nya som Kina och Brasilien som robotiseringen tar bort arbetsplatser. Trenden är alltså internationell. Kanske 22 miljoner tillverkningsarbeten försvann i de tjugo största ekonomierna mellan 1995 och 2002. Men samtidigt har världens industriproduktion ökat enormt, med ungefär trettio procent. Färre människor producerar mer, alltså har produktiviteten ökat rejält.

Hur klarar folk av det här? Reich tror på nya sorters jobb som skall ta hand om en del av de som förlorar jobbet när fabrikerna läggs ner, men samtidigt inser han att det uppstår en allt större grupp människor som på något sätt skall försöka överleva på usla servicejobb. Det är nog intressantare än de högbetalda och högkvalificerade "symbolanalytiker" han skriver om. Han lovar återkomma om just det.

Samtidigt kan man säga att några tiotals miljoner bortrationaliserade industriarbetsplatser är ett mindre frågetecken än de hundratals miljoner, kanske miljarder, småbönder som riskerar att slås ut av industrijordbruk, något som den kände ekonomen Samir Amin varnat för. Det är inte bara att tro att bönderna kan vandra till stan och bli industriarbetare - i en industri som behöver allt färre i sina fabriker.

Sist och slutligen står vi inför en maktfråga: vem tar hand om produktivitetsvinsterna i den nya ekonomin, och för vilka syften? För det behöver ju inte vara någon katastrof för arbetande människor när saker går att göra effektivare och mer ekonomiskt, under förutsättning att inte produktivitetsvinsterna monopoliseras av små grupper av kapitalägare. Ett bevis för att det mest är skit med vänstern är att den inte orkar att ta itu med den här sortens frågor.

Den här gynnaren heter FlexPicker, kommer inte från begagnat-lagret utan är en ny en som är bra på att plocka och packa saker.

På tal om att använda robotar för att plocka och packa läste jag för många år sedan att man i England var väldigt tidigt ute med robotexperiment. Har för mig att det handlade om att plocka choklad i kartonger. Men det stupade bland annat på att det var dyrare att använda robotar än lågbetalda engelska arbetare. Och sedan gick det raskt utför med det gamla industrilandet England.

Om man börjar här kan man spana runt på ABB;s sidor och hitta filmer med robotar och brasilianska dansare och andra påhitt.


Från Konfliktportalen.se: Cvalda skriver Bertil Thunberg hade aldrig Lenin på byrån, Anders_S skriver Överfall på folkpartistisk valarbetare har inget med NMR att göra, jesper skriver Gränslandet och det politiska, Baskien Information skriver “Solidaritet med Apurtu”, Jinge skriver Aftonbladet talar om Apartheid i Israel

Kan Keynes rädda oss rätt av?

Bild från MTM-boken av Maynard, översatt till svenska 1950. Ingen vidare bildkvalitet, men klicka på bilden så blir den större.

Det finns flera inspirationskällor för den här bloggposten. Dels ett inlägg på ekonombloggen Ekonomistas om hur "mellanjobben" på kontoren i USA försvunnit och det skett en polarisering mellan avancerade och enkla jobb. Dels några kopior ur en gammal bok om rationalisering som jag tog för eget bruk för några år sedan. Det är den som syns ovan. Och så har jag tidigare skrivit ett långt och träigt inlägg om rationaliseringar på den här bloggen.

Slutligen har vi den aktuella diskussionen om vad man skall göra åt den pågående krisen - duger det med stimulanser à la Keynes?

Det som är bra med bilden ovan är att den kan belysa flera förhållanden samtidigt. Men vad är det för problem den ursprungligen ville visa på (och kom ihåg att det här gäller förmodligen mitten av 1940-talet i USA)? Jo, det sitter ett antal tjänstemän på ett kontor vid var sitt skrivbord. I denna grupp är det bara en som har telefon. Det ringer ofta på telefonen men när någon svarar visar det sig också ofta att det är någon annan som söks. Människor blir avbrutna i onödan i sina arbeten, måste resa sig och gå till telefonen, arbetsflödet störs, det är naturligtvis inte särskilt produktivt!

Och hur löser man detta? Jo, som bilden visade listade rationaliseringsexperterna ut bästa sättet att placera skrivborden så att alla hade så nära som möjligt till telefonen! Det är gruppen längst ned där alla bord ställts tillsammans.

Det finns en sida till i boken om det här, med roliga (?) beräkningar ner på bråkdelen av en sekund hur lång tid det tog att slå ett tresiffrigt nummer på en gammal hederlig telefon med nummerskiva - men det bespar jag er (för den här gången i alla fall).

I själva verket vet vi ju att det aktuella problemet löstes på ett annat sätt. I steg ett fick varje kontorist sin egen telefon. Det fanns många kontorister på den tiden, så det blev många telefoner. Sedan kom datorstyrda telefonväxlar. Nummerskivorna ersattes av knappsatser, kortnummer och andra finesser infördes.

Och medan den tekniska revolutionen rasade på rensades skrivborden och kontoristerna bort i snabb takt. Rutinjobben datoriserades och organisationen blev platt och slimmad. De som finns kvar har väl ofta telefonen i fickan eller i en stropp runt halsen, Se min kommentar på Ekonomistas-bloggen för vidare detaljer om hur yrkeslivet påverkades av detta under slutet av nittiotalet! Det här gjorde slut på "långvägarna" inom företagen.

För femtio år sedan hade det nog vimlat av gubbar med släggor och spadar här.

Den här bilden tog jag i morse vid rivningarna i Liljeholmen. Den visar på samma sak som jag antytt ovan - arbetsplatserna töms på folk. Här finns tre grävmaskiner och tre grävmaskinister. Ytterligare några få gubbar finns nog i närheten, men annars är det ganska tomt.

Vad kan man få för tankar av det här? Kanske att det finns någon sans i Arbetar-Fredriks och Hästsvansens motstånd mot att ösa ut pengar i stor skala i krisbekämpning. Om man tänker sig att mer pengar omedelbart skall ge fler arbeten är det illa genomtänkt om man gör det i superrationella och nära nog folktomma arbetsplatser. i den mån de kan hålla sig vid liv tar de nog inte in så mycket nytt folk ändå. Och inte heller på lång sikt kan man tro att det blir någon återströmning av folk dit.

De mängder av skrivbord som bilden överst får symbolisera en modell att organisera arbetet som är borta. De hierarkiska linjeorganisationerna med fasta ansvarsområden har ersatts av platta kaos i stället där ingen är ansvarig för något. Verkstadsjobbaren har ersatts av en robot. Hur många spadar ersätter en grävskopa?

Då är vi tillbaka till den sektor där de arbetsintensiva och samhällsnyttiga jobben finns - den offentliga. Nu är vi åter i den dårmässiga situationen där det offentliga skall "spara" för att täcka upp för en kris som orsakats på annat håll. Och det "sparandet" kommer inte att göra krisen mindre. Kanske värre snarare. Och medan tiden går biter sig arbetslösheten fast allt mer. Kortsiktigt är det alltså där som rejäla insatser behövs göras, och det kvickt.

För att ta ett steg till: när keynesianismen kan misstänkas fungera dåligt för den privata sektorn men bättre för den offentliga måste man ändå fundera på hur det fungerar bra på den offentliga sidan. För alltid, eller finns det negativa tendenser där också? Vad betyder privatiseringarna för krisbekämpningen? Behövs det kanske rejäla återtaganden och expansion av den gemensamma sektorn på bekostnad av den privata - kan det medföra finansieringsproblem? - Jag har inga bra svar, bara en aning om att det inte kommer att räcka med att bara hjälpa kommuner och landsting att hålla sin utgifter uppe!

När vi tittar på den aktuella politiska situationen i Sverige, med en opposition som håller på att begå politiskt självmord, kan man undra hur det kommer att gå. Oppositionens uppgift skulle ha varit att peka ut en framtid bortom keynesianismen, men de där [ja, här skulle jag vilja ösa ur mig ett antal kraftuttryck som dock ligger under den samtalsnivå som jag försöker hålla på bloggen, så jag avstår] verkar ju i stort sett vara tomma på idéer. Och skulle någon ha en idé får man förutsätta att socialdemokraterna raskt dödar den i "samrådsgrupperna". Så under isen som de är kan man undra om de snarare vill ha en forntid före Keynes och Wigforss som sitt ideal.

Rationaliseringsrörelse och företagskultur

På bloggen Det Progressiva USA skriver Lennart om en artikel av Olle Wästberg om skillnader mellan svensk och amerikansk företagskultur. Det vore ju underligt om det inte vore skillnader. (Och man behöver väl inte gå längre än till våra grannar i Finland för att hitta "företagskulturer" av mer auktoritär typ.)

Om jag skulle skjuta till lite funderingar från egen horisont skulle det vara att även exempelvis England är rätt olikt: stelt och hierarkiskt och inte särskilt uppmuntrande för kreativ personal. En anglosaxisk modell med "där uppe" och "där nere" med andra ord. Det vore jäkligt dumt att importera sådana fasoner till Sverige.

Även om mycket är olikt finns det likheter och influenser över Atlanten också, väldigt kraftiga sådana, under nittonhundratalet. Nämner jag namn som Taylor och Gilbreth vet den som känner till litegrann om 1900-talets rationaliseringsrörelser vad jag avser.





Taylors modell var att jaga folk så att de arbetade snabbare, Gilbreths att de arbetade effektivare. Båda tillhörde en epok när de flesta arbeten i stort sett var manuella och stora vinster kunde göras genom finslipning av arbetsmomenten. Taylor fick folk att lasta järn snabbare helt enkelt genom att langa järnklumparna snabbare upp på en vagn, det var en av hans tidigaste insatser. Gilbreth snabbade på murarjobb genom att föreskriva exakt hur muraren skulle stå och hur han skulle hantera murslev, bruk och tegelsten. Ingen av dem hade något större förtroende för arbetarnas förmåga att tänka själva. Tänkandet skulle ingenjörerna ta hand om.

Den som är intresserad av en kritisk skrubbning av de här herrarnas system, och vad det innebar för tidigare kadrer av yrkesskickliga arbetare som själva kunde lägga upp sitt jobb, bör läsa Harry Bravermans Arbete och monopolkapital. Braverman driver sina teser om arbetets utarmning hårt, men jag anser att han i huvudsak har rätt. Bland annat tar han upp maktaspekten: kapitalisterna var beredda att ha sämre utbildade arbetare för att själva lättare kunna kontrollera arbetet. Så i stället för att arbetaren själv klurade ut hur ett jobb borde göras fick han ett arbetskort som skulle följas till punkt och pricka.

Redan före Andra världskriget började de här idéerna komma även till Sverige, och orsakade mycket olustkänslor på verkstäderna. (Även Sovjet hade motsvarigheter till taylorismen, som de berömda stakhanovitarbetarna.) Det finns en samtida roman som behandlar det här (nnderförstått en nyckelroman om L M Ericssons verkstäder): Krig med räknesticka av Elsa Appelquist från 1949. Hon var sekreterare i verkstadsklubben på 1940-talet och kunde således sakerna inifrån. För den ungdom som inte vet vad en räknesticka är kan jag tala om att det var dåtidens miniräknare som var mycket sparsam med el - den behövde inga batterier över huvud taget.

Sedan kan man väl inte bortse från situationen i USA (och i Sovjet och andra länder) där man under en kort tid skulle förvandla invandrare, ibland analfabeter, eller lantfolk med väldigt låg utbildning och ingen industriell erfarenhet, till moderna fabriksarbetare. Det fanns inte tid att som för tidigare generationer av yrkesskickliga arbetare gradvis komma in i jobbet via lärlingsskap och liknande. Då fungerade nog Taylors och Gilbreths grovhuggna metoder ganska bra. Japanerna gick också i lära hos amerikanska rationaliseringsexperter - och sedan överträffade de sina lärare.






MTM (Metod-Tid-Mätning) kom till Sverige i stor skala efter Andra världskriget och kan ur en viss aspekt ses som ett inslag i det kalla kriget. Det gällde att få upp produktion och levnadsstandard fort för att hålla folk nöjda och positiva till det rådande systemet. En nyckelperson i detta system var tidsstudiemannen med sin klocka och formulär, där arbetsmomenten bröts ned till bråkdelar av sekunder och arbetarna mer eller mindre förvandlades till bihang till sina maskiner. Helt naturligt orsakade det här en massa tvister på arbetsplatserna, särskilt om ackord. I protokollen från L M Ericssons verkstadsklubb i Midsommarkransen upptas större delen av styrelsens uppmärksamhet av ackordstvister.

Uttryckt i andra termer var det kamp om produktionsresultatet, alltså klasskamp. Senare kan man ju säga att en del av denna kamp försvann i och med att de manuella tempoarbetarna som utförde samma lilla arbetsmoment gång efter gång ersattes av industrirobotar.

Möjligen tror någon att den extrema industrirationaliseringen tillhör det förflutna. Jag har en känsla av att dagens industriarbetare är av annan uppfattning. Och rationalisering av tayloristiskt snitt har ju trängt in i de flesta arbetsområden, det gäller inte bara gamla arbetaryrken. Överallt försöker man köpa så mycket arbetskraft för så lågt pris som möjligt. och övervakar den strängt för att det inte skall bli något spill. Det vore märkligt om inte detta skulle slå igenom även på sättet som arbetet leds. På senare år har det väl blivit populärare med "chefer som är chefer" igen tror jag.




Tidvis har rationaliseringarna lönat sig för de arbetande som orkat hänga med, som under guldåren ungefär 1950-1970. Men det är fråga om inte stora delar av arbetslivet nu är så kapitalintensivt att marginaleffekterna av vidare rationaliseringar av arbetet snarare kan bli negativa. Det finns inte så mycket arbete att ta bort. Man kan ju låta en lärare få större klasser exempelvis, men kommer inte det att slå igenom i en negativ effekt i form av sämre inlärning för en del elever? Man kan rationalisera sjukhusstädning, men innebär inte detta större livsrum för sjukhusbakterier? Och så vidare. Arbetsorganisationerna har blivit så trimmade att frånvaron av enstaka personer blir plågsam. "Det är bara eliten kvar" som en kollega sade till mig.

Under en tid fick tidsstudier, MTM, fabriksarbete och löpande bandet så dåligt rykte att det började talas om "det goda arbetet", att man skulle organisera självstyrande grupper etc. Många blev missnöjda, många blev sjuka.




Jag vet inte om det pratas så mycket om "det goda arbetet" numera. Att Arbetslivsinstutet försvann var ett tecken i tiden. Är det fritt fram att lyfta ut utsliten personal och ersätta den med nya pigga invandrare eller ungdomar minskar behovet för företagen att bekymra sig så mycket om deras välbefinnande. Och det är väl där amerikaniseringen kommer in: ökad brutalisering över stora delar av arbetslivet. Håll klaffen eller stick! - Det är väl någon sorts "kultur" det också!

Detta händer inte för att företagscheferna personligen är brutala (det finns väl i och för sig psykfall där också) utan för att man vill pressa ut mer arbete till lägre pris. Det är processer som är inbyggda i det kapitalistiska sättet att producera. Mer skall utföras under arbetsdagen, och man vill gärna förlänga den också. Det var länge sedan vi hade någon arbetstidsförkortning i Sverige. Den process med kortare arbetsdagar och längre semestrar som pågått i Sverige sedan 1920-talet har avstannat. I stället har övertiden gjort att arbetsdagarna åter blivit längre. Supereffektiv arbetskraft och förlängd arbetstid - det blir vinster av det!





Det finns folk som försöker tänka förbi det här stadiet, in i ett läge där människorna kan vara människor i stället för produktions- och konsumtionsautomater, men man hör inte mycket av det från vare sig fackföreningar eller opposition numera. LO som borde gå i spetsen verkar halvt avlidet, det rödgröna alliansen har inget att komma med utom att den vill vara så nära maktens köttgrytor som möjligt … illa!

Ja, det här var ett något slingrande inlägg, men jag lär få anledning att återkomma till de här frågorna! Illustrationerna kommer från olika skrifter om rationaliseringar från olika tider.